Sanna Rayman
skriver i gårdagens SvD en ledare där hon efterlyser en vredens självklara
reflex när yttrandefriheten hotas. Hon lyfter fram Lars Vilks och undrar varför
landets intellektuella elit inte är mer aggressiva i sitt försvar för hans rätt
att kränka muslimer. Sanningen är väl snarare att den intellektuella eliten -
vilken hon som ledarskribent för en av de största tidningarna tillhör – har varit
ovanligt ivriga att försvara yttrandefriheten just för Lars Vilks. Frågan är om
inte den här ”självklara reflexen” har haft alldeles särskilt lätt för att
utlösas när det gäller honom men däremot klickar om det gäller exempelvis hot
mot muslimer eller feminister?
Maria Sveland och Lisa Bjurwald har i varsin nyutgiven bok belyst det näthat som
innehåller både dödshot och hot om våld och våldtäkt. Sveland menar också att
det inte är fråga om enstaka virrpannor som står för hoten utan att det är en
tämligen väl genomtänkt strategi bakom för att tysta de röster som misshagar
dem. Hoten mot Lars Vilks är alltså bara ett exempel ur högen av alla dödsdomar
som utdelas, inte minst på nätet. Det förminskar inte allvaret för honom
personligen och det finns ingen anledning att rangordna hoten, men det är ändå
betänkligt att just det dödshot han utsatts för får sådan enorm publicitet,
trots Sanna Raymans antydan om motsatsen.
40 % av
landets muslimska församlingar har utsatts för våld, hot och vandalisering
enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). En undersökning av Mittuniversitetet
visar samma siffra.
SvD
redovisade häromveckan en undersökning som visade att en tredjedel av alla
landets hem för ensamkommande flyktingbarn utsatts för vandalisering och
mordbrand.
Detta är
olika yttringar av samma sak. En våldsoffensiv med
rasistiska/främlingsfientliga/islamofobiska motiv som sveper över landet. Den
vänder sig lika mycket emot främlingar/religioner/nationaliteter/raser som mot
de som försöker försvara dem oavsett dessa tillhör landets kulturella elit
eller bara tillhör den ”stora massan” som rör sig i sociala medier. Det rör sig
således inte heller bara om ord utan det finns de som skrider till handling. Med
andra ord; Lars Vilks är inte ensam.
Återigen,
det förringar inte hoten eller gör dem mindre verkliga för hans egen del att
leva med. Men varför upprörs då Sanna Rayman och andra debattörer så alldeles
särskilt av hotbilden mot just honom?
Den svåra läxan
En del
(bland andra Rayman själv har jag sett) menar att religion och ras inte ska
blandas ihop när yttrandefriheten debatteras. Själv anser jag att det inte går
att undvika eftersom dagens rasister förflyttat sin fokus och talar betydligt
mer om främmande kulturer och just religioner än hudfärg och raser. I grunden
menar de ungefär samma sak; ut med de främmande elementen som förmörkar deras
förment rasrena/homogena tillvaro.
De mänskliga
rättigheterna innehåller en rad friheter som världssamfundet efter andra
världskrigets fasor tänkte sig garantera. Bland dessa finns både
religionsfrihet och yttrandefrihet. Ibland tycks de stå emot varandra. Men
friheterna är villkorade. Något annat vore förödande. Yttrandefriheten, enligt
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, anger också skyldigheter och ansvar
som att ”respektera andra personers rättigheter eller anseende” samt ett förbud
mot ”allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat” exempelvis. Friheten är således inte total och helt fri
från problematisering vilket Sanna Rayman och flera andra missar... åtminstone
när det handlar om just muslimer.
Det
intressanta är att samma skribent, Sanna Rayman, i samma tidning på samma sida,
har en liten spalt med titeln ”Att lära av förintelsen”. I den skriver hon att
en lärdom från nazismens förintelseprogram för judar är att helt vanliga
människor blundade ”långt mer och långt hårdare än vi vill veta”. Den läxan är,
säger hon slutligen, ”svårare att tradera”. Möjligen kan hon behöva läxhjälp?
För i samma
ögonblick blundar hon själv för vår tids judeförföljelser. Vilks ”konst” och
Behring Breiviks gränslösa hat hämtar näring ur samma mylla. Den har odlats sedan korstågen, gödslats av
Bushs terroristkrig och förgiftats helt av konspirationsteorin om Eurabia. Den
som också får experter som Magnus Ranstorp att reflexmässigt tala om islamister
så fort ett terrorattentat begås. Den innehåller samma sorts sådd som fick
Hitler att skriva sitt manifest där judarna utpekats som det stora hotet mot
den europeiska civilisationen och som sedan blev till den diskurs som tyska
folket vande sig vid som norm och slöt deras ögon för de fasansfulla
konsekvenserna. Det som börjar med ord slutar ofta i mord. Om detta skriver
bland andra Forum för levande historia.
”Nazistregimen
förändrade samhällets normer stegvis och skapade ett tydligt ´vi och dom´”.
Det är just det
här som löser ut min reflex.
