Vänstern retar Jasenko

Jasenko Selimovic har fått en helsida i SvD att bre ut sig på om att det finns folk som jag, bloggare och aktiva inom sociala medier, som inte stämmer in i kören av hyllningar till den nya ukrainska interimregeringen. Han påstår sig veta vad som driver denna ”vänster”, nämligen att ukrainarna vill tillhöra ”väst”, det vill säga EU. Detta skulle få dessa vänstermänniskor att välja fel sida, påstår han tvärsäkert.

Samtidigt tycker han det är extremt upprörande att Åsa Linderborg, vars artikel i AB är den enda exemplifiering han ger, inte vill välja sida utan vara neutral. Det illustrerar den stora spridningen av påståenden i Jasenkos artikel. Det ena argumentet skjuter sönder det andra. Det hela kokar ned till att han är arg för att det över huvud taget finns en vänster. 

Resonemanget hänger helt enkelt inte riktigt ihop. Det är uppenbart att Jasenko, som är en av Fp:s toppkandidater i EU-valet, försöker profilera sig med hjälp av Ukraina-krisen. 

Det är inget annat än vämjeligt!

Det är också uppenbart att han inte vill överväga ett enda ord av vad denna ”vänster” säger i frågan eftersom det sägs av ”vänstern”. Är det något som triggar Jasenko är det denna ”vänster”. Det är inte vämjeligt, men ganska fånigt och dessutom intellektuellt undermåligt.

Nu tillhör ju inte jag ”vänstern” (tror jag, han definierar den inte alls) men har däremot bloggat om krisen i Ukraina och försökt föra fram en mer nyanserad bild än den aningslösa revolutionsromantik som Jasenko och andra liberaler fört fram på sistone. Inte för att det funnits EU-vänner bland demonstranterna på Majdan-torget utan faktiskt precis just för att sådana som Jasenko Selimovic träder fram och försöker plocka billiga politiska poäng på krisen. Det är tämligen hänsynslöst i det känsliga läge som råder i Ukraina. Så jag känner mig tvungen att göra ett par anmärkningar.

Jasenko påstår att ”vänstern” är förvirrad. Tja, kanske det. Jag tror de flesta känner en viss förvirring inför motstridiga uppgifter som florerar i både etablerade och sociala medier. Är det exempelvis sant att de krypskyttar som dödade runt 100 människor på Majdan-torget för ett par veckor sedan var utposterade av företrädare för den nuvarande ukrainska interimregeringen? Det kan mycket väl vara en uppgift planterad av ryssarna hos den estländske ministern Paet men det kan heller inte avfärdas som totalt osannolikt med tanke på vilka företrädare som sitter i denna regering. Det är just dessa som Jasenko och många andra helst inte vill tänka på eller kännas vid finns eller erkänna skulle kunna ha några andra drivkrafter än ädla.

Det är många rykten i svang. Många aktörer har intresse av att sprida lögner eller förvrida sanningen. Russia Today står mot Radio Free Europé osv. På facebook och twitter flimrar pamfletter förbi. Nog kan det vara förvirrande. Allra lättast gör ju den för sig som gör som Jasenko; stänger öron och ögon för alla perspektiv utom ett enda.

Som jag uppfattat ”vänstern” (det är naturligtvis ingen homogen samling men använder begreppet för enkelhetens skull) är kanske just detta deras - liksom min - främsta invändning. Den revolutions- och EU-romantiska hyllningskören till allt som har med den nya ukrainska regeringen att göra och den totala ignoransen av den ryska/rysktalande delen av befolkningen, vilka utgör en väsentlig del (ca 15-20 %).

Jasenkos argumentation är besjälad av avskyn mot ”vänstern” och möjligen förblindad av den. Därför argumenterar han ungefär som en som fuskar med en patiens. Blandar bort kort och lägger upp dem enligt egna regler för att lättare kunna få den att gå ut. Som när han drar paralleller till Balkan-krigen och gör sina illa genomtänkta försök att placera det ukrainska konfliktmönstret i en svensk kontext. 

Mest allvarligt är dock detta att han avfärdar den ryska och rysktalande delen av befolkningen i Ukraina utan att blinka. Förutom att det är helt historielöst (som om Putin placerat ut dem alla) är det också oerhört vårdslöst att beskriva denna ”EU-vänlighet” som folkets och då bortse från en betydande del av detta folk. Jasenko har travat runt i Kiev och på Majdan-torget och pratat med ett antal ukrainare och drar långtgående slutsatser av dessa samtal. Hade han besökt Donetsk för några dagar sedan hade han varit omringad av tusentals människor som skanderat ”Rossija” och viftat med ryska flaggor istället för de EU-banér som Jasenko räknade noga på Majdan-torget. Det är oerhört slapp empiri han stödjer sig på och en oförskämd definition av det ukrainska folket. Dit räknas bara de ”EU-vänliga” förefaller det.

Det andra allvarliga är att han och andra liberala revolutionsromantiker tar så väldigt lätt på detta med Svobodas närvaro i interimregeringen. Det tycks inte bekymra Jasenko ett dugg att möjligheten finns att revolutionen är kapad av fascister och därmed delvis ifråntagen de människor som bara önskar ”leva normala liv”, som Jasenko tydligen träffat på under sitt Kiev-besök. Jasenko tvekar ändå inte att oreserverat välkomna denna regim till EU.

Hur fascistiskt är Svoboda? Denna fråga (av Aktuellt-typ) får ett bra svar av Torsten Kälvemark i dagens AB. Det som jag, och flera av de vänsterröster jag stött på, invänder främst emot är denna okritiska omfamning med löften om lån och bidrag som ges av bland andra vår utrikesminister Carl Bildt. Som ju beskriver Svoboda som ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”.

Ord som borde få alla sanna demokrater att gå i taket!

Men allt detta blundar Jasenko och Bildt och andra liberala revolutionsromantiker för. De lever vidare i drömmen om EU. Verklighetens Ukraina och verklighetens EU smärtar måhända alldeles för mycket att skåda närmare? Eller får vi snart se Jasenko Selimovic på Madrids gator och torg för att inhämta folkets åsikter om antiprotestlagarna som införts för att få stopp på de tusentals massdemonstrationer som hållits där de senaste åren?

 

 

Jasenko Selimovics senaste bidrag till SD

Jasenko Selimovic, statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för diskriminering och integrationsfrågor bl.a., har skrivit ännu en debattartikel. Som vanligt är det högst oklart vad han vill åstadkomma och vad vi kan anta att det kan komma ut för praktisk politik av det han skriver. Han har ju trots allt en viss maktposition. Dessutom betackar han sig för ”invektiv och anklagelser” eftersom han har sett ”riktig främlingsfientlighet”. Ingen kan ta den erfarenheten ifrån honom men det ger honom inte heller rätten att diktera hur hans inlägg ska bemötas. I synnerhet med tanke på nämnda maktposition. Han antyder dessutom med detta att det i Sverige inte finns någon främlingsfientlighet värd namnet och ger därmed näring åt en vanlig flashback-retorik. 

Selimovics metod förefaller vara att skjuta mot alla mål som rör sig och ibland får han in en och annan träff. Men skjuter sig själv i foten lika ofta. Naturligtvis är inte alla invandrare ”goda”. Det är dock snarast en truism och mig veterligt ingen seriös debattör som hävdat. I Aftonbladet har han fått ett utmärkt svar av Nathan Hamelberg som egentligen säger det mesta av vad jag själv tänker, men några kommentarer kan jag inte låta bli att ge. De må uppfattas som anklagande men jag tänker inte hörsamma hans vädjan om att slippa dem (vilket förstås vore bekvämast för honom).

För det första är det rent ut sagt fräckt att ösa ovett över Socialdemokraterna för att Sverigedemokraterna råkade ha samma åsikt som de röd-gröna angående det statliga skattetaket. Samtidigt som SD är enda orsaken till att den nuvarande regeringen över huvud taget har varit regeringsduglig. Det vill säga att SD i 80 % av alla riksdagsbeslut hjälpt regeringen att få sin politik utförd.

Det ovanstående tycks vara hans främsta poäng men enligt min mening tämligen irrelevant i debatten om främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Att SD sitter i riksdagen kan vi inte göra mycket åt. Att de därmed är tvungna att rösta ingår i den parlamentariska ordningen. Ibland faller rösten åt det ena och ibland andra hållet. För det mesta alltså åt alliansens. Därmed inte sagt att alliansens politik är rasistisk. Däremot är det intressant att förhålla sig till Sverigedemokraternas politik avseende migration och integration och angränsande frågor. Att verka för att SD ska få mindre inflytande handlar i första hand om att inte ge deras rasism och invandrarfientlighet stort utrymme. Det bör väl Selimovic ställa upp på?

Selimovic menar att kampen förs mellan ”de goda krafterna och de diskriminerande”. De sistnämnda menar han finns i alla läger, vilket han ju har rätt i. Oklart är däremot på vilket sätt detta utesluter en kamp mot rasism? Det är också en väldigt förenklad dualism; goda/diskriminerande. Kanske är det så att även de goda gör sig skyldiga till diskriminering? 

Själv menar jag att det är därför det behövs en stark lagstiftning och oberoende tillsyn av lagen. Där har Selimovic och hans chef, integrationsminister Erik Ullenhag, genom åren slirat betänkligt. Framför allt när det gällt möjligheten till utbildning för kvinnor med niquab. När lagen klargör att alla ska ha tillgång till utbildning sparkar folkpartisterna bakut. Var det möjligen detta som också föranledde det drastiska beslutet att sparka DO för snart tre år sedan? På vilken sida placerar detta Selimovic/Folkpartiet/Regeringen? De godas eller de diskriminerandes?

Selimovic brukar hävda att högljudda inlägg om diskriminering och rasism spelar högerextrema krafter i händerna. Själv gör han återkommande just detta vilket jag tidigare påpekat.

En google-sökning på det aktuella inlägget ger också gillande träffar från SD-håll. Exempelvis bloggen Sverigedemokraten i Partille som uppfattar Selimovics artikel som ”ett indirekt stöd för oss”. Han (Selimovic) faller också in i ett på flashback mycket vanligt förekommande resonemang om antirasism, exemplifierat med ett där författaren (alias "sverigeharfallit") under rubriken ”Antirasismen har blivit en masspsykotisk sjukdom i Sverige” menar att antirasisterna har ”en förvrängd världsbild och grova vanföreställningar om att rasismen är utbredd i Sverige”. 

Det ser alltså ut som att Selimovic gjort ännu en insats för att normalisera det högerextrema språkbruk som vill låta påskina att en antirasistisk kamp är detsamma som den mediala/intellektuella elitens anspråk på tolkningsföreträde och försök att sätta sig över vad ”vanligt folk” tycker och att rasism och främlingsfientlighet egentligen är ”invandringskritik”.

Om inte dessa inlägg från statssekreterare Selimovic är missbruk av kamp mot främlingsfientlighet så är de i så fall oerhört missriktade försök att ge bidrag till densamma. I så fall ber jag nu Selimovic, med hans egna ord; ”avstå från det”.