Israels moraliska illdåd och kriminella handlingar

Inte många timmar har gått sedan jag skrev mitt senaste inlägg som givetvis handlade om Gaza. Något annat kan jag i nuläget inte förmå mig att skriva om. Under tiden jag skrev det förra inlägget har nyheterna duggat tätt och spätt på det jag då hävdade, att det nu måste vara hög tid för en kraftfullare reaktion från omvärlden än fördömanden i ord. Det totala antalet är nu uppe i 1800. Det börjar bli svårt att hänga med. I förmiddags när jag skrev mitt förra inlägg hade jag 1500 som mest aktuella siffra. Fortfarande är de allra flesta civila och alla utom ett 60-tal är palestinier.

I morse redan läste jag att ytterligare en FN-tjänsteman hade mist livet. Totalt har nio FN-medarbetare nu dödats av israeliska bomber och granater. Under dagen har dessutom ytterligare en FN-skola dessutom attackerats. Det senaste jag hört var att tio dödats och långt fler skadats. Respekten för världssamfundets lokaler och anställda är uppenbarligen obefintligt. Likgiltigheten för civila palestiniers liv har israeliska armén visat tydliga prov på tidigare och den är inte längre något som förvånar. Det görs nämligen ingen skillnad på stridande och civila, enligt bland andra företrädare för regeringspartiet Likud, som Moshe Feiglin (se mitt tidigare inlägg).

FN-generalen Ban Ki-Moon säger sig vara ursinnig och vill ställa de ansvariga till svars. Han kallar attacken ”ett moraliskt illdåd och en kriminell handling”. Det är bra. Låt oss hoppas det kan vara början på en ny attityd gentemot Israel. Kanske kan till och med USA börja ställa krav på sin skyddsling? En annan nyhet är nämligen att israeliska säkerhetstjänsten avlyssnat USA:s utrikesminister John Kerrys telefonsamtal med ledare för länder i Mellanöstern. Överläggningar som rör fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina och annat som avhandlats har i hemlighet noterats i israeliska protokoll. En metod som förvisso USA använder sig av själva i umgänget med allierade men kanske inte är så vana vid att själva drabbas av (?). 

Den israeliska propagandan jobbar också oförtrutet för att försöka vrida världsopinionen i deras favör. Senast lyckades de göra ett stort medialt nummer av en påstådd kidnappning av en soldat. Man kan ju förstås fråga sig varför detta skulle vara så oerhört i ett krig som hittills dödat över 1500 civila på bara ett par veckor. Men israelerna rasade; ”Hamas är ansvarigt och Israels svar kommer att bli förkrossande, sa en tjänsteman till BBC för ett par dagar sedan, och ”händelsen” användes som förevändning för att bryta den 72 timmars eldupphör som utlysts strax före. Förkrossande blev det.

Tidningar och tv-kanaler högg direkt på betet. Offret fick ett namn, Hadar Goldin, och DN ägnade spaltmetrar åt att skriva om ”bortförandet” med bild av soldaten på förstasidan och flera bilder inne i tidningen. Nathan Shahar förklarade läget; ”Hamas bortförande av den 23-årigen israeliske soldaten Hadar Goldin, bara en och en halv timme efter att FN:s eldupphör trätt i kraft på fredagsmorgonen, grusade förhoppningarna om en snar förhandlingsuppgörelse i Gazakrisen”.

Andra tidningar världen över hade liknande artiklar och bilder på soldaten och hans familj. Att Hamas förnekade att de kidnappat Goldin var det ingen heller som tog någon som helst notis om. Alla förutsatte att det var fakta (IDF sa ju det) och i Svd kunde man i morse läsa hur statsvetaren Anders Persson spekulerade om hur Hamas skulle utnyttja den kidnappade för utbyte av fångar och att Netanyahu satt ”i en rävsax”.   

Idag framkom att Hadar Goldin omkommit under strid, ”killedin action” alltså. Tragisk naturligtvis för anhöriga och vänner men han var trots allt soldat i en ockupationsarmé som var i full färd med att slakta en totalt värnlös civilbefolkning. Storyn följdes ändå upp och på Euronews visades alldeles nyss bilder från en sörjande syster (?) som med gråten i halsen höll tal på hebreiska inför en rörd åhörarskara i soldatens hemstad Kfar Saba. Den israeliske försvarsministern och arméns chefsrabbi besökte igår kväll Hadar Goldins familj för att beklaga sorgen och det lär väl ha varit från det av media välbevakade tillfället. 

Jo, visst är det sorgligt. Men om samma utrymme ges samtliga nu dödade palestinier får Euronews öppna en extrakanal för alla begravningstal och ceremonier. Dessutom har över sextio israeliska soldater dödats innan Goldin. Så varför denna uppståndelse just nu, kan man undra?

Israels regering börjar sannolikt känna av omvärldens protester och möjligen börjar de bli lite lätt besvärade (även om israeliska regeringar brukar vara ganska oberörda av fördömanden). Det behövdes en historia om ett israeliskt offer för att skyla över alla de tusenden civila palestinier som samtidigt massakrerades. Hadar Goldin blev ett ”värdigt offer”, som HD:s Sören Sommelius kallar det. 

Ett ”värdigt offer” fyller, enligt Noam Chomsky och Edward Herman (i Manufacturing Consent), ett pedagogiskt syfte. En signal skickas som ska aktivera de rätta nervtrådarna hos tittaren och läsaren. Det handlar alltså om mediateknik och taktik.

De palestinska offren däremot förblir i de allra flesta fall okända och namnlösa. De är istället homines sacri som jag skrev för ett par veckor sedan. Eller ”ovärdiga offer” för att använda Chomskys/Hermans begrepp.

Israel, folkrätten, terrorism, frihandel och det kommande valet

Jag har svårt att koncentrera mig på annat än Gaza just nu. När jag ska somna tänker jag på Gaza och när jag vaknar tänker jag på Gaza. Jag försöker förstå likgiltigheten för människoliv som präglar Israels agerande under den terrorattack mot Gaza som Israel valt att kalla ”Protective Edge”. Antalet dödsoffer stiger hela tiden och lär nu vara uppe i cirka 1500 varav merparten palestinier och av dessa 80 % civila, var femte är ett barn. En, förvisso inkomplett, lista över offren finns på wikipedia. Det ger namn på offer, anger plats och händelse, med referenser. Det ger en viss överblick men inte full förståelse för det som sker. Bilderna av offren, på torg, i FN-skolor och på sjukhus synliggör en mer påträngande verklighet.

Ledande MR-forskare och andra förordar i en debattartikel i DN att Israels folkrättsbrott nu anmäls till Internationella domstolen i Haag. Den kollektiva bestraffning vi nu bevittnar kan inte få fortgå utan att ansvar utkrävs.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Rambergs senaste inlägg i debatten, också i DN, är i samma anda.Hon upprörs bland annat, med all rätt, av uttalanden från Knessets vice talman Moshe Feiglin (Likud). Hon sammanfattar dem så här:

”Han uppmanar i ett uttalande Israel att eliminera Gaza och dess befolkning. Han säger uttryckligen att motståndet i Gaza ska krossas med alla medel. Därefter ska de palestinier som inte är anhängare till Hamas tillåtas lämna landet för att slutligen låta området ingå i Israel och befolkas av judar, något som också skulle lösa Israels bostadsproblem”

En artikel av Feiglin där han själv skriver det som nämns i Rambergs artikel finns här (från Arutz Sheva, israelnationalnews.com 15/7-14). Samme Feiglin säger vidare i ett inlägg i The Jewish Press att människorna i Gaza själva valt Hamas och att de därmed får ”betala priset för sina val”. Han menar att det inte går att särskilja de stridande och den civila befolkningen. Det här skulle alltså rättfärdiga de civila dödsoffren. Det vill säga kollektiv bestraffning. Det häpnadsväckande citatet finns här.

Etnisk rensning och överlagt folkmord är allvarliga brott mot mänskligheten och bör behandlas som sådana.

Politisk svensk och internationell press på Israels Likud-regim

För att kritiken mot Israel inte ska urarta till anti-semitism är det viktigt att hålla i minnet att det är en regim som ska kritiseras. Den Likud-ledda regering som styr Israel är förstås folkvald (liksom Hamas) och representerar en majoritet av folkviljan förefaller det. Men omvärlden behöver inte omfamna regimen för att den är demokratiskt vald. Det vore inte helt orimligt att till den lista EU har över terrororganisationer nu lägga Likud. 

EU:s strategier för terroristbekämpning innefattar exempelvis att ”hantera rekrytering och radikalisering”, ”stärka skyddet av människor och infrastruktur” (bland annat ska ”gränser, transporter och energiförsörjningen skyddas bättre”) och ”hjälpa medlemsländerna att stoppa terroristorganisationernas ”finansiering och tillgång till materiel”. 

Hamas finns på denna lista och omfattas således av direktiven. Att lägga till Likud vore alltså ett sätt att inte brännmärka Israel som stat utan istället en organisation som omfattas av värderingar liknande den som vice talmannen Moshe Feiglin ger uttryck för och som i handling visas i den omfattande förstörelse och det urskillningslösa dödande som Likud beordrar den israeliska armén att utföra.

En före detta soldat i IDF, Yuli Novak, berättar i TheGuardian om en allt mer hänsynslös attityd mot civila palestinier inom israeliska armén och en ökande likgiltighet för mänskligt lidande hos den israeliska allmänheten:

”What’s worse is that almost no one protests. Entire families are erased in a second, and the Israeli public remains indifferent. From year to year, from one military operation to another, our moral red lines are stretching further away. Where will they be in the next operation? Where will they be 10 years from now?”

Det skulle också kunna beskrivas som en radikalisering av Israels befolkning som Likud underblåser med sin retorik.

Likud bildades 1973 som en sammanslutning av flera politiska grupper och vald att leda partiet blev Menachem Begin som tidigare tillhörde Herut. Begin hade förflutet i terroristorganisationen Irgun som utförde bombattentat och mord mot britterna under deras mandatperiod före 1948 och låg bakom mordet på Folke Bernadotte när denne försökte medla i konflikten och förhandla fram en tvåstatslösning med parterna. Ett av Begins berömda citat är från Palestinabulletinen nr 1 1969 då han sade sig vilja dra igång ett krig mot arabstaterna för att nå målen att ”förinta arabiska regimer” och ”expandera vårt territorium”. Begins efterträdare Yitzhak Shamir, med ett förflutet i terrororganisationen Lehi , Ariel Sharon, som sågs som bosättarnas store skyddsling, och nu Benjamin Netanyahu, har förvaltat den hårda linjens hänsynslösa politik genom åren.

Partiet har i sitt program uttalat den israeliska rätten till Västbanken, sin vilja att fördjupa och utvidga bosättningarna där och sitt avvisande av tanken på en suverän palestinsk stat.

Bosättningspolitiken och de ovan nämnda uttalandena av Moshe Feiglin bör ses i ljuset av denna Likud-ledda radikalisering av den israeliska politiken. 

Med frihandel som vapen

Terroriststämpeln är dock vanligen i händerna på statsmakter. Följaktligen var medlemmar av organisationer som Irgun och Lehi (Stern-ligan) terroriststämplade av britterna under deras styre för att redan 1949 (ett år efter Israels grundande) ges allmän amnesti och senare uppträda som premiärministrar, ges statsmannalika begravningar eller sitta i tv-program och skryta om sina bedrifter (som mordet på Folke Bernadotte) till publikens stora muntration. Terrorism som nationalism eller ren och skär underhållning. Terrorism är således ett problematiskt begrepp. Putin använder det för att rättfärdiga sina aktioner och Ukrainas Porosjenko anklagar Putin för att sponsra terrorism. Robert Fisk menar (i sin Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern) att ordet terrorism ”har blivit en farsot för vårt ordförråd, en förevändning och moralisk ursäkt för det våld som finansieras av staten – vårt våld – som nu allt mer skamligt och urskillningslöst används mot de oskyldiga i Mellanöstern”.

Det våld vi alltså nu åser i Gaza utförs av ett Israel som har total makt över palestiniernas varje rörelse inte bara där utan naturligtvis även på Västbanken. Israel som stat har alltså möjlighet att avvärja en humanitär kris i Gaza likaväl som att skapa en sådan. Men den israeliska politiken styrs just nu av ett parti som värderar palestinska människoliv så oerhört lågt att det inte finns några bilder eller argument om proportioner som biter.

Således får väl omvärlden (om nu inte terroriststämpeln är brukbar) ta vapnen ifrån Israel. Amnesty publicerade 2009 (efter ”Operation Gjutet Bly”, Israels förra större attack mot Gaza) en rapport med listor över vapen som levereras till Israel (och Hamas) från andra länder. Den är i sanning diger och mängder av vapen eller komponenter till vapen och krigsmateriel kommer från länder. USA är förstås den allra största leverantören men mycket kommer också från EU-länder som Serbien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och (faktiskt) Finland.  

Ett EU-beslut om vapenembargo skulle således kunna skada Israels förmåga att använda våld men framför allt att statlig terrorism inte accepteras av EU och får konsekvenser för relationerna. Sverige skulle kunna bli ledande i att driva detta krav i EU. Det förutsätter förstås att vi själva går före och upphör med all vapenhandel med Israel, det vill säga inte heller importerar från dem. Åsa Romsons artikel i Aftonbladet har lyft detta och därmed gjort frågan levande i den kommande valrörelsen.

Nästa steg är förstås att EU upphör med all handel med Israel, vilket vore en särdeles kännbar sanktion som med tiden torde kunna mjuka upp Israels hållning till förhandlingar om en tvåstatslösning. EU är Israels främsta handelspartner, vilket framgår av EU-kommissionens genomgång av handeln med Israel. Att använda den så åtrådda frihandeln som vapen är ett krav som nu också, glädjande nog, rests av Magda Rasmusson och Anders Lindell i Grön Ungdom. 

I väntan på att detta ska ske kan den individuelle konsumenten bedriva sin egen bojkott av israeliska varor. Den som har ägnat sig åt detta tidigare vet kanske att det går att göra genom att titta på varornas streckkoder som för israeliska varor alltid börjat med 729. En viktig upplysning är att de nu ändrat till 871. Ett sätt att försöka undkomma bojkottande konsumenter förstås men också i sig ett tecken på att det börjar bli kännbart.

Det kan om inte annat mildra den vanmakt som alltid infinner sig när Israel med sina terrorattacker mot palestinierna utmanar varje utomstående tänkande och kännande människas uppfattning om universella mänskliga värden.

Israel försvarar sig oförtrutet

Israel har rätt att försvara sig. Det mantrat har nästan varje debattör uttalat när Israels terrorattack mot Gaza kommenterats. Antalet dödade civila är nu en bra bit över tusen. Flera tusen är skadade, många med men för livet. Mängder av barn finns bland offren. Gazas mödrar och fäder gråter.

Israel försvarar sig.

Gazaremsan är 41km lång och mellan 6-12km bred. Den bebos av ca 1,5 miljoner invånare (minus ca 1200 nu på ett par veckor) och hela området är lika tätt befolkat som Stockholms Stad (OBS stad). Vart ska människor ta vägen när hela stadsdelar beskjuts? Till FN-skolor? Beskjuts också. Till sjukhus? Beskjuts också. Till provisoriska flyktingläger? Beskjuts också. Gazas gränser är sedan flera år helt stängda av Israel som bevakar varje gränsövergång och håller landet i blockad. Det finns ingen som helst möjlighet att fly därifrån.

En FN-skola beskjuts av stridsvagnar. Människor som varnats för att stanna i sin hem för att de kommer att bombas beskjuts i det som skulle ha varit en trygg tillflyktsplats. Ännu fler barn dör, men också FN-personal. Israel har upprepade gånger hävdat att de ”gör allt för att undvika civila dödsoffer”. 17 gånger påpekade FN-tjänstemännen för Israeli Defence Force (IDF) att skolan som träffades igår var en FN-byggnad som hyste flyktingar. Israel ”försvarade” sig ändå. FN-tjänstemän gråter. 

Israel tänker fortsätta sina ”aktioner” tills tunnlarna eliminerats och Hamas vapenförråd förstörts, säger Netanyahu. Samtidigt landar projektiler på ett torg där det handlas frukt. En torghandel förvandlas till en massaker.

Israel har än en gång försvarat sig.

Peter Kadhammar ställer i Aftonbladet frågan varför palestinskt våld kallas ”terroraktioner” men Israels skoningslösa militära attacker, som den i Gaza nu, bara för ”aktioner”. 

Israel bara försvarar sig.

”Det finns inget mer rättfärdigt krig än det här, säger Netanyahu. ”Israels styrkor borde få Nobels fredspris”, säger Israels USA-ambassadör Ron Dermer.

Nu samlar Radiohjälpen in pengar för offren i Gaza. Vi ombeds skänka något till alla offren för Israels bomber och granater. Är inte detta väldigt märkligt ändå? Israel ”försvarar” sig... och vi betalar kostnaden för att lindra det mänskliga lidandet.

Israel – apartheidstat eller inte?

På senare tid har det, parallellt med Israels skoningslösa attack mot Gaza, förekommit en viss debatt om huruvida Israel kan anses vara en stat med apartheid-politik eller inte. USA:s utrikesminister John Kerry uttalade tidigare i år farhågor om att Israel riskerade att bli en apartheidstat om inte en fredsuppgörelse kom till stånd med palestinierna. Han fick lov att ta tillbaka sitt uttalande efter inhemska påtryckningar. 

Författaren Göran Rosenberg säger sig (i en artikel i Expressen tidigare i sommar) ha ”tappat hoppet om Israel”. Han fortsätter bland annat så här:

”Skilda lagar för skilda grupper av invånare är definitionen på apartheid, för att inte tala om skilda territorier. Eftersom tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner gravt särbehandlade invånare”.

Den ovanstående kommentaren avser Israels agerande i jakten på förövare vid de två kidnappningarna och morden tidigare i sommar. De israelisk-judiska förövarna anhölls och kommer att dömas av en civil domstol medan de palestinska förövarna jagades med hjälp av massarresteringar, deras föräldrahem sprängdes i luften och de kommer senare att dömas enligt militär domstol.

Aftonbladets Somar Al Naher berättade för några dagar sedan om sin upplevelse vid Israels gräns och hur hon fick vända hem igen istället för att i Palmecentrets regi möta och utbilda palestinska lokalpolitiker. Hon inledde sin ledare med orden:

”Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn. Israel är en apartheidstat”.

Ledaren fick Israels ambassadör Isaac Bachman att gå i taket och publicera ett svar. Samme Bachman som veckan innan skrev en debattartikel i just Aftonbladet där han hävdade att Hamas bär skulden för alla civila dödsoffer i Gaza vilket i sin tur provocerade författaren Henning Mankell till replik. I denna hävdar han bestämt att det idag ”råder apartheidsystem i Israel”.

Nyligen censurerades också ett inslag i SR där fredsaktivisten Fred Ekblad i P1 Morgon uttalade sig om den senaste tidens händelser i Gaza. Han beskrev Israel som en apartheidstat vilket klipptes bort eftersom det inte fanns någon motpart som kunde bemöta påståendet. En yttring av SR/SVT:s allt striktare bedömning av kravet på opartiskhet. SR/SVT betraktar det alltså som en åsikt att Israel bedriver en apartheidpolitik. Jag kan inte minnas att samma princip tillämpades när det gällde att beskriva Sydafrika. Jag förväntar mig därmed att slippa höra påståenden som att Israels är ”Mellanösterns enda demokrati” utan bemötande i fortsättningen. Demokrati är ju ingenting som bara trycks upp på ett visitkort utan bör innefatta vissa grundläggande element, som att alla medborgare har samma rättigheter. 

Apartheid – en fråga om definition?

SR/SVT:s bedömning kan möjligen bygga på en tveksamhet i definitionen av apartheid. Kan man jämföra Israel rakt av med Sydafrika? Nej, det kan man förstås inte. Det är dock inte alls nödvändigt.

FN (UN General Assembly´s International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid) vidgade i november 1973 begreppet apartheid till att innefatta diskriminerande och segregerande förhållanden liknande de som då rådde i Sydafrika. Att hävda att Israel är en apartheidstat behöver alltså inte betyda att jämförelsen med Sydafrika behöver göras med karbonpapper emellan. Det behöver exempelvis inte ens vara en åtskillnad som har med ras att göra.

Fientligheterna mellan israeler och palestinier har emellertid format dagens Israel som utvecklat lagar och strukturer som diskriminerar palestinier eller icke-judar. Något som alltså sällan berörs men icke desto mindre är fakta.

Tidigare i år (januari 2014) publicerade FN:s rapportör för Israel och Palestina Richard Falk sin sista rapport om situationen i de av Israel ockuperade områdena (A/HRC/25/67). Han har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om apartheid och om det finns substans i påståenden om sådan i de ockuperade områdena. I 77 punkter går han igenom exempel på diskriminerande och segregerande behandling av palestinier. De avslutande kommentarerna inleds enligt följande:

”Through prolonged occupation, with practices and policies which appear to constitute apartheid and segregation, ongoing expansion of settlements, and continual construction of the wall arguably amounting to de facto annexation of parts of the occupied Palestinian territory, the denial by Israel of the right to self-determination of the Palestinian people is evident”.    

Avseende de ockuperade områdena finns numera en tämligen utbredd uppfattning som överensstämmer med FN-rapportörens enligt ovan. Även om (så kallade) vänner av Israel brukar protestera högljutt emot detta. Däremot är det svårare att få internationell uppmärksamhet åt den diskriminering som råder inom Israel, mot arabisk-israeliska medborgare. Årligen sedan tio år tillbaka hålls en internationell Israel ApartheidWeek för att upplysa om det israeliska apartheidsystemet. Internationella organisationer, politiker och akademiker deltar i events över hela världen. Årets IAW hölls i februari-mars och hölls i Sydafrika. Det sydafrikanska regeringspartiet ANC deltog och uttalade att de var;

”unequivocal in its support for the Palestinian people in their struggle for self-determination, and unapologetic in its view that the Palestinians are the victims and the oppressed in the conflict with Israel”.

För den som vill fördjupa sig i hur denna apartheid yttrar sig finns numera en hel del litteratur. Den israeliske akademikern Uri Davis – som är av judisk härkomst men avsade sig sitt israeliska medborgarskap på 80-talet och blev senare palestinsk medborgare - har bidragit till att belägga den israeliska versionen av apartheid med sina böcker Israel: An Apartheid State (1987) samt Apartheid Israel: Possibilities for the Struggle Within (2004). Han grundade också 2001 organisationen MAIAP (Movement Against Israeli Apartheid in Palestine). Brittiske frilansjournalisten Ben White har skrivit boken Israeli Apartheid – A beginners guide som mycket detaljerat radar upp exempel på hur separationspolitiken fungerar. En ny upplaga släpptes i våras och ett release-event arrangerades av brittiska Amnesty. Israels ambassadör gjorde pinsamma försök att pressa Amnesty att ställa in evenemanget vilket inte gör innehållet mindre trovärdigt.

 Susan Nathan har redogjort mycket detaljerat för den strukturella diskrimineringen av arabiska medborgare av Israel i sin bok Ett annat Israel. Hon skriver så här i boken:

”Apartheid är ett system där parlamentet, rättsväsendet och de rättstillämpande organen påtvingar befolkningen rasistiska och främlingsfientliga val. Sedan apartheids rättsliga strukturer demonterats i Sydafrika är såvitt jag vet Israel den enda återstående FN-medlemmen som är en apartheidstat” .

Israelaraber (Israeliska medborgare som är araber) nekas rättigheter som avgör resurstilldelning. Plan- och bygglagen kombinerat med ett komplicerat och mot Israelaraber diskriminerande system för markköp och byggande av hus gör det så gott som omöjligt för dessa att bosätta sig där de önskar. De hänvisas därmed i stort sett till ett bestämt antal städer och byar (reglerat i lag). Inte heller vanlig samhällsservice som vatten- och elförsörjning eller sophämtning ser ut på samma sätt för israeliska araber respektive judar. Om detta har jag skrivit tidigare i ett inlägg på denna blogg.

Den strukturella och lagstadgade åtskillnaden har också sin arkitektoniska form vilket framgår av en intressant understreckare av Christopher Kullenberg, forskare i vetenskapsteori vid Göteborgs Universitet, i SvD 26/7. Han beskriver där de ”besynnerliga arkitektoniska konstruktioner” som förekommer på den ockuperade Västbanken. En speciell infrastruktur för bosättarna. Skyddade motorvägar, tunnlar, broar, vatten- och elledningar samt egna busslinjer möjliggör ett liv helt utan kontakt med den palestinska/arabiska befolkningen runt omkring. Vattenreservoarerna under Västbanken är reserverade för bosättningarna och palestinierna får hålla till godo med ytligare källor eller regnvatten. Inte heller det sistnämnda vattnet kommer dem helt till godo då till och med underjordiska tunnlar konstruerats för att föra regnvattnet över till den israeliska sidan av den ökända muren mellan Israel och Västbanken. Han konstaterar att;

”Lager av betong och stål garanterar att palestinier och israeler på vardera sidan om muren inte råkar stöta in i varandra – en separationens politik som träffar väldigt nära den ursprungliga betydelsen av ordet för åtskildhet på afrikaans: apartheid”.”

Ökad polarisering och radikalisering en följd av segregering

Rosenbergs uppgivenhet – som jag berättade om inledningsvis - är fullt förståelig. Den är icke desto mindre oroväckande. Sansade personer på båda sidor i och utanför Israel behövs för att leda konstruktiva samtal vidare mot en lösning av en konflikt som pågått alldeles för länge. Varken människorna på Västbanken, i Gaza eller i Israel mår bra av en förlängning och fördjupning av konflikten. Inte heller ett status quo är bra nog. Långt därifrån. Det är med andra ord oroande med rapporter om ett ökat stöd för Hamas och en försvagad Mahmoud Abbas som försöker driva en dialog med Israel. I en BBC-intervju med Hamas-ledaren Khaled Meshaal jag såg häromdagen framträdde tydligt den frustration som finns hos palestinierna över åratal av fruktlösa förhandlingar. Våldet och en hårdare attityd mot Israel är en följd av diplomatins misslyckande. Det är också minst lika oroande med allt starkare radikalisering av den israeliska opinionen vilket yttrar sig i utökad representation för en radikal och oförsonlig linje mot palestinierna i Israels parlament och därmed allt fler beslut om utökade bosättningar och ”hårdare tag” mot protester och kritik av Israel. 

En lag som förbjuder uppmaningar till bojkott av varor från ockuperade områden togs också för några år sedan. Liknande lagar finns förvisso även i Frankrike och USA. Eftergifter för israeliska påtryckningar och inhemsk lobbying förstås. Sydafrika däremot, med egen erfarenhet av apartheid, har intagit en mycket kritisk hållning till Israel och tog för ett par år sedan beslut om märkning av varor från Israel-ockuperade områden och blev då beskyllda av Israel för att driva... ”apartheidpolitik” !!

Yttrandefriheten i Israel står under allvarligt hot och journalister, bloggare, politiker och andra debattörer blir allt oftare censurerade eller tvingas till självcensur av rädsla för repressalier. Palestinier sägs, enligt Catrin Ormestad i SvD, ha fått sparken från sina jobb för att de gjort fb-uppdateringar med kritik mot attacken mot Gaza och finansministern Yair Lapid ska ha uppmanat folk att säga upp prenumerationen av tidningen Haaretz eftersom den innehåller kritik av Gaza-attacken.Ormestad vet vad hon talar om. Hon lever nämligen tillsammans med Haaretz-journalisten Gideon Levy. Vilket innebär att hon också lever ihop med livvakter dygnet runt.

Den israeliska apartheidpolitiken ger ett segregerat samhälle där judiska israeler och palestinier sällan eller aldrig möts och där de berövas möjlighet till normala sociala kontakter. Polarisering av åsikter om den andre och en demonisering av varandra blir följden och de som försöker föra en sansad debatt och går motparten till mötes får det allt svårare att göra sig hörd. Ju mer förtryck palestinierna utsätts för desto fler raketer skickas mot Israel och ju hårdare blir Israels militära insatser på de ockuperade områdena, till vilket det sedan flera år av Israels blockad instängda Gaza också fortfarande bör räknas.

Palestina bör bli en valfråga – hög tid att pressa Israel

Israels attack mot Gaza har för länge sedan passerat alla gränser för vad som kan anses rimligt givet dess uttalade syfte; att förstöra tunnlar och raketramper/lager. De palestinska dödsoffren börjar närma sig tusentalet och de allra flesta är civila. Hundratals (kanske hälften) är barn och ungdomar. Tidigare i veckan angreps sjukhus med bomber och artillerield. Igår kom rapporter om beskjutning av en FN-skola dit människor sökt sig för att få skydd. Israel har tidigare gjort ett stort nummer av att de varnat folk i bostadsområden för kommande bombardemang och uppmanat till evakuering. Attacken mot FN-skolan visar att den israeliska elden är totalt urskillningslös. Det finns inga säkra platser att fly till. Kanske urskillningslös är fel ord? Hänsynslös och beräknande kan möjligen vara bättre ordval? Kanske är terrorn hela poängen med dylika attacker? I alla händelser en totalt oacceptabel slakt på civila. Inte ens skolbarn sparas.

Att Hamas skjuter raketer mot Israel är inte heller acceptabelt. Hittills har det dödat 3 civila israeler såvitt jag förstått. Alla dödsfall är tragedier och nederlag. Men hur den israeliska regeringen har tänkt sig att ohämmat och oproportionerligt våld ska kunna utgöra en långsiktig lösning övergår mitt förstånd. I gårdagens nyhetssändningar framträdde en palestinsk statsvetare som menade att palestinierna även på Västbanken nu stödjer Hamas i allt större utsträckning och att våldsanvändning börjar ses som det enda medel som biter på Israel. Tålamodet är slut och de fredliga demonstrationerna tycks verkningslösa.

Det är obegripligt vad Israels nuvarande regering tänker sig vinna långsiktigt med sin ständiga press på palestinierna, sina återkommande attacker med hundratals civila dödsoffer och med en expansiv bosättningspolitik. Någon fredligt sinnad granne lär det inte åstadkomma. Istället en radikalisering som redan är långt gången men som nu riskerar att tillta med ökad våldsanvändning som följd.

Detta är en politik som kan bli ödesdiger för Israels framtid. Vad kan dagens israeler se fram emot? Vilken stat kommer de att leva i framöver? Jag läste nyligen att den israeliske historieprofessorn Zeev Sternhell menar att den israeliska högern vill annektera Västbanken för gott och att de driver Israel mot en katastrof. Denne 80-årige sionist konstaterar sorgset att hans ungdomsdröm om sionismen nu är ”söndertrasad”.

Enda sättet att långsiktigt vända den israeliska opinionen är ökad press från omvärlden. Kraven måste vara ett upphörande med allt offensivt våld, stopp för nya bosättningar, ett gradvis tillbakadragande från Västbanken och förhandling om den tvåstatslösning som är den enda rimliga lösningen på Israel-Palestina konflikten.

USA tycks vara tämligen långt ifrån en sådan inställning men EU har här en nyckelroll. Sverige bör kunna föra fram hårdare krav på handelsrestriktioner mot Israel. Min vaga förhoppning är att detta blir en viktig utrikespolitisk valfråga. Det vill säga vad partierna har för inställning till ekonomiska sanktioner mot Israel.

Att sätta press på Israels nuvarande regering är inte enbart ett ställningstagande för det palestinska folkets rätt till ett värdigt liv i en självständig stat utan också ett stöd till de krafter i Israel som vill se ett annat Israel. Ett Israel som driver en försoningslinje istället för en järnlinje. Det är således inte bara för palestiniernas skull utan även för Israels som Sverige måste öka trycket på Israels Likud-ledda regering. För journalisten Gideon Levys skull. För de modiga soldaternas i Breaking the Silence. De som kritiserat krigföringen och ropar på fred. För fredsaktivisternas i Peace Now som vill bryta ned stereotyper på båda sidor och verka för en tvåstatslösning i fredlig samexistens. För Susan Nathan som önskar sig ett annat Israel och som skrivit en bok med just det som titel. För Zeev Sternhells skull så att han hinner se sin sionistiska dröm gå i uppfyllelse.

Gaza – a hell of a pin-point operation!?

Det är svårt att skriva om annat än Gaza eller Ukraina för tillfället. Röda Korset har nyligen fastslagit att konflikten i Ukraina är att betrakta som krig. Vilket öppnar för möjligheten att ställa stridande parter till svars för brott mot folkrätten. Nedskjutningen av det civila Malaysian Airlines-planet är förstås det alla tänker på närmast. Det är naturligtvis bra att våldets kolportörer inte kan komma ostraffat undan. Oavsett vilken sida de säger sig strida för. Det ska inte heller glömmas bort att den ukrainska armén nyligen inlett en offensiv mot Donetsk där civila utsätts för artilleribeskjutning och attacker från luften. Vi får ytterst sporadiska rapporter från detta men åtminstone en sådan stod att finna i Aftonbladet häromdagen.

Samtidigt sker dock en ännu kraftigare attack av Israel mot Gaza. Under förevändningen att slå ut raketramper och täppa till tunnlar in i Israel har nu över 600 palestinier, av vilka de flesta är civila och kanske nära hälften är barn, dödats. Tusentals är skadade. Hela bostadsområden är raserade av bombardemangen, sjukhus har beskjutits och tv-kanalen Al Jazeeras kontor förstördes av en projektil. Rapportering inifrån Gaza är inte önskvärd för IDF (Israeli Defence Force). Det är förståeligt. Den oproportionerliga offensiven har nu börjat fördömas i allt kraftigare ordalag. FN talar nu om att utreda eventuella krigsbrott begångna av Israel. USA, som brukar vara väldigt pigga på dylika utredningar när det gäller Ukraina, var det enda land som röstade emot i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

När landets utrikesminister John Kerry pratar utan manus kan dock inte ens han hålla tillbaka en undran om vad Israel egentligen menar när de talar om offensiven som en precisionsoperation:

”It´s a hell of a pin-point operation... it´s a hell of a pin-point operation…”

En som nyligen mycket konkret och kraftfullt har beskrivit den mer alldagliga repressionen från Israel mot palestinierna är Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Hon skriver på sin blogg bland annat detta:

”Förståelsen för och viljan att upprätthålla rättsstatens ideal har dock sedan mycket länge åsidosatts av staten Israel. I den meningen utgör Israel ett tydligt exempel på att demokrati inte är någon garanti för en rättsstat som omfattar alla medborgare. Israel utgör också ett exempel på att militär repression och uppgivande av mänskliga rättigheter inte är något effektivt vapen mot terror. Den senaste tidens händelser talar sitt tydliga språk. Vi kan inte längre blunda för de mycket allvarliga övergrepp som under lång tid pågått och alltjämt äger rum mot den palestinska befolkningen. De illegala israeliska bosättningarna är ett mycket påtagligt sådant exempel”.

Inifrån Israel försöker journalisten Gideon Levy föra fram kritik mot den Likud-ledda regeringens krigföring mot palestinierna. Hans svenska fru Catrin Ormestad berättar i Aftonbladet igår om det ständiga hotet från Levys landsmän. Hennes sorgsna fråga till det israeliska folket lyder så här;

”Förföljelserna, Förintelsen, alla krigen. Drömmen om Jerusalem som hölls levande genom alla åren i diasporan. Ben Gurion och 1948. Och så detta. Dessa män och kvinnor som i direktsändning skriker ”homo” åt en man som undrat hur piloterna sover, de som någon mil söderut är i färd med att bomba Gaza.

Var det den här staten ni ville ha? En stat där den som tänker annorlunda tvingas gå med livvakter”.

Omvärlden måste nu (äntligen!) agera oerhört mycket kraftfullare för att få Israel att backa från Gaza och på längre sikt dra sig ur Västbanken, överge bosättningarna där och börja arbeta seriöst för att få till stånd en hållbar tvåstatslösning. Inte enkom för palestiniernas skull utan även för Israels. Jag kan inte se annat än att det är det enda som långsiktigt också kan ge Israels befolkning trygghet och bädda för en möjlighet för Israel och Palestina att utveckla normala förbindelser med varandra. 

Gazas befolkning homines sacri

Tidningarna är nu fyllda av berättelser om offren för flygkatastrofen i östra Ukraina. En av de första rapporterna talade om hundratals döda, bland andra fyra fransmän. En av mina barn undrade varför just offer med denna nationalitet nämndes. Kort därpå läste jag om antalet omkomna amerikanska, holländska och andra europeiska medborgare. Det förekom också rubriker där det talades om forskare som omkommit. Bakom denna typ av nyhetsrapportering kan anas en värdering av människor. Vi förutsätts intressera oss mer för dem som liknar oss och uppröras mer över högutbildade forskare som dött.

Samtidigt pågår en hänsynslös attack mot Gaza. Israel ägnar sig åt ”gräsklippning”. Med jämna mellanrum görs attacker som tjänar som syfte att demonstrera makt och visa militära muskler. Resultatet i antalet döda palestinier är nu uppe i klart fler än offren för flygkatastrofen i Ukraina. Minst ett par tusen palestinier är skadade. Enligt den senaste rapport jag hört finns tre israeliska dödsoffer. 

Den här makabra matematiken visar åtminstone tre saker. Dels styrkeförhållandet mellan Israel och Palestina samt bristen på proportionalitet i attacken mot Gaza. Men också hur vi i västvärlden värderar människoliv. Tidningarna är nu fulla av historier om de omkomna i flygkraschen i Ukraina. Tragedin som drabbat familjer slås upp i djupgående artiklar och vi får namn och ålder på de omkomna och deras livsberättelser. Det ger oss en bild av dem som drabbats och en känsla av deltagande med de sörjande. Bakom dödssiffrorna finns människor med drömmar och hopp om framtiden, med vänner och familj som mist en vän eller familjemedlem. Offren i Gaza är sällan beskrivna med samma intresse.

Homo sacer är ett uttryck som härstammar från romarriket och bland annat använts av den italienske filosofen Giorgio Agamben. Det avser en person som kan dödas av vem som helst utan att den dräpande betraktas som en mördare. De människor som nu mister sina liv i Gaza presenteras oftast bara som en siffra. Sakta men säkert räknas talet uppåt. Bakom siffertalen finns mängder av barn. En del dödade mitt i leken, några på en badstrand eller på väg till eller ifrån släktingar och vänner eller hemma i familjens till synes trygga famn. Vardagsliv som människor i Gaza försöker leva avbryts nu ständigt av dödsbringande projektiler.

Den amerikanske presidenten Barack Obama beklagar dödsoffren men betonar samtidigt att Israel har rätt att försvara sig. Samma sak upprepar Stefan Löfven i sitt nu mycket kritiserade facebook-inlägg. Likaså vår utrikesminister Carl Bildt betonar just detta att Israel har rätt att försvara sig. Vad de avser är förstås det folkrättsliga i att försvara sitt territorium. Därvid har de naturligtvis rätt. Men denna rätt till självförsvar har sina gränser vilket sällan vidrörs.

Den humanitära rätten bygger på ett antal grundprinciper, bland andra de om distinktion, proportionalitet, försiktighet, förbudet mot att orsaka onödigt lidande och överflödig skada.

Inte minst kravet på rimlig proportionalitet är tillämpligt gällande Israels attack mot Gaza. Men även principerna om att inte orsaka onödigt lidande och överflödig skada. Ingen kan med åberopande av självförsvar attackera civila mål som skolor och sjukhus. Avseende det sistnämnda innehåller fjärde Genévekonventionen följande text (i artikel 18):

”Civila sjukhus, som inrättats för vård av sårade och sjuka, ofärdiga och barnsängskvinnor, må under inga omständigheter anfallas utan skola städse respekteras och skyddas av de stridande parterna”

Den israeliska stridsvagnsbeskjutningen av Al-Wafa sjukhuset är alltså ett klart brott mot denna artikel och principerna för den humanitära rätten.

Men människoliv värderas kanske olika? Hur hade vi reagerat om den brittiska regeringen hade bombat Dublin eller de katolska kvarteren i Belfast sönder och samman när IRA utförde bombattentat i London? Sannolikt hade protesterna nått stormstyrka. Nu kommer de istället i form av pliktskyldiga fördömanden men med det torra tillägget att Israel har rätt att försvara sig. Hur många människor boende i Gaza ska dödas för att Israels rätt till självförsvar är förverkad? Finns det kanske ingen gräns? Är Gaza-borna helt enkelt lovligt byte, eller vad Giorgio Agamben kallade homines sacri?