Svenskheten, Jasenko – hur var det med den?

Almedalsveckan är i full gång. Igår var det debatt om svenskhet (ca 28,5 min in på länken härintill). Ingången var mycket intressant. Jasenko Selimovic (fp), statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet (den del som ansvarar för integrationsfrågor) har efterlyst en definition av svenskhet och Sverigedemokraterna – representerat av Mattias Karlsson - säger sig ha en sådan. Den redaktionella tanken lät spännande. Sverigedemokraterna själva har också noterat likheten mellan deras egna resonemang om vikten av att definiera det svenska med Jasenkos och folkpartiets tankar om samma sak.

Jag har vid flera tillfällen berört just detta på den här bloggen att det är någonstans i dessa tassemarker Jasenkos och folkpartiets åsikter börjar grumlas och bitvis sammanfaller med Sverigedemokraternas tankegångar. Jasenko Selimovic har ju också på senare tid stått för utspel som varit väldigt svårtolkade men när det gäller handskakningsmålet var han åtminstone vid tiden för dess aktualitet mycket tydlig. På sin blogg förklarade han bl.a. hur han ”ogillar mångkulturalism” och saknade förståelse för DO:s resonemang om rättigheter.

 

Riktigt tillspetsat blev det också mycket riktigt när Mattias Karlsson påstod att alla ”svenskar” måste assimileras till andra kulturer och tog upp just detta med ”handskakningsmålet” som exempel. Jasenko Selimovic lyssnade men skakade på huvudet och hymlade med ögonen. Karlsson vände sig helt klart till Jasenko och vi förväntade oss en reaktion från just honom. Men just precis där tappade programledaren tråden och avbröt Jasenko för att släppa in en annan debattör. Därefter blev det som vanligt alla mot Sd (Mattias Karlsson). Inget fel i det, men inte så spännande. För jag var nämligen oerhört intresserad av Jasenkos reaktion på Mattias Karlssons direkta fråga om just handskakningsmålet. Eftersom just Jasenko Selimovic själv reagerat så starkt på den frågan.

Debatten blev sådan att exempelvis Mehmet Kaplan (mp) satt och försvarade Jasenko mot sverigedemokraten Mattias Karlsson. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig med tanke på ingången till debatten. Det var synd. Intressantare hade varit att höra Jasenko precisera sig och förtydliga sina tankegångar och på vilket sätt de egentligen skiljer sig från Sverigedemokraternas. För det är en mycket delikat linje han är inne på när han efterlyser en definition av svenskhet. Alla sådana försök innebär med nödvändighet ett exkluderande, vilket är oerhört problematiskt och egentligen en omöjlig och lätt absurd uppgift. Det blir också väldigt lätt att landa just där SD vill att vi ska landa. Nämligen i någon sorts nostalgisk och statisk idealbild som av någon anledning – vilket Mehmet Kaplan också påpekade – fastlåsts vid Sverige 1968!?

Gör som Soran Ismail: Stå upp för Sverige

Soran Ismail är min nya idol. Kanske är det han säger om Sverigedemokraterna (SD) och den groende rasismen det viktigaste som sägs just nu i den svenska politiska debatten? Inte för att han indirekt orsakat flera riksdagsmäns liksom (folkpartistiska) lokalpolitikers avgång utan mer för det att han, enligt min mening, träffar så förbaskat rätt. Inte minst i att ta det Sverigedemokrater och andra säger på allvar och att inse vilka allvarliga konsekvenser det är på väg att få och att:

”Inte bara stå och titta på när det går utför. För det gör det och det drabbar mig och alla andra svenskar. Det är allvar, och jag är övertygad om att det kan gå fullskaligt åt helvete”.

Betydelsen av att ”stå upp för Sverige”, liksom användandet av svenska flaggan, får inte bli något som SD får ensamrätt att formulera. Det finns därför anledning att fundera lite över hur diskursen formas hos de mest formbara - våra ungdomar.

I den färska utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU2012:74) finns ett stycke som handlar om extremhögerns framfart på Internet. Det framgår att det finns över hundra främlingsfientliga hemsidor i Sverige och att var tionde person under 30 år under det senaste året besökt någon sådan samt att de mest aktiva är personer upp till 20 år.

 

Framför allt pojkar tycks idag i stor utsträckning fly in i en cybervärld där de reser i tid och rum och iklär sig olika roller och försätter sig i fantasirika situationer, långt ifrån vardagens kranka blekhet. Där kan de anta vilken identitet som helst, hög som låg och röra sig i fantasiriken såväl som verkliga miljöer var som helst på jorden, eller i rymden eller under vattnet. De är alla och överallt.

Ibland tränger sig emellertid vardagen på och då ofta i form av blänkare på forum som youtube och flashback. De världsbilder som florerar där är inte sällan snarlika den som Sverigedemokraterna förmedlar. Identiteter är väldigt bestämda och beständiga och det som är svenskt är mycket snävt definierat och knappt formbart alls.

Det är lite märkligt hur lätt den här verklighetsbilden fastnar hos dessa pojkar och hur deras argumentation låter sig påverkas. Jag hör det i min nära omgivning och det är inte lätt att rubba uppfattningar om världen som ständigt återbekräftas och reproduceras på olika sätt i flasharna på nätet.

Kanske är det just flykten från verkligheten som gör det attraktivt att söka något beständigt i vardagen utanför datorernas räckvidd? Eller är det dataspelens fantasivärld som leder dem in i en overklig världsbild? Jag tror det är Fredric Jameson som har jämfört den postmoderna ”verkligheten” som en mängd val tillgängliga i ett digitalt dokument. Valet kan ändras och man kan gå tillbaka till ett tidigare moment när som helst. Långsiktighet är utrotat och framtiden skissas med hjälp av nostalgi och retrospektion eftersom ingenting längre kan förändras genom att tänka något nytt. Är det möjligen hitåt det barkar när vi allt mindre betraktas som människor och alltmer som bara kunder och konsumenter och de stora ideologierna och trosuppfattningarna trängts undan för den stora marknadssanningen?

 

Vem är jag när jag umgås med mina vänner? Vem är jag när jag talar offentligt? Vem är jag när jag greppar ett järnrör och skriker ”blatte”?

När Erik Almqvist sitter på presskonferens med mediedrevet framför sig, med antydan till tårar i ögonen, och ångerfullt gör en pudel, är det lätt att känna lite medlidande. Vad kan den här killen ha gjort för ont? Det är granngrabben, sonen, den bussige kollegan...

Almqvist beskrivs också av vissa som en av de skarpare knivarna i SD-lådan och ändå...

Jag håller med  Soran Ismail i att alla människor är lika mycket värda och förtjänar att talas med. Det viktiga är alltså att fortsätta att prata om SD och deras värderingar och det ni tycker är fel med parti- och meningsfränder, men också med motståndare och framför allt med ungdomar, våra egna och andras.