Liberaler bör ta ansvar för sin ideologi

Ivar Arpi skrev för ett antal dagar sedan i SvD en ledare om ett nytt handskakningsfall som hamnat på DO:s bord. ”Religiösa bör ta ansvar för sina val” är titeln. Grundtonen är ungefär densamma som bland amerikanska konservativa republikaners syn på aids och homosexuella under 1980- och 90-talet och framåt. De får ”skylla sig själva”, sa senatorn Jesse Helms, och George Bush tyckte att de väl fick ”ändra livsstil” för att slippa bli aidssmittade. De som avviker från fastställda normer kan alltså inte räkna med att få samma självklara del av rättigheter som andra. 

Arpi gör också sitt bästa för att dölja vad frågan egentligen handlar om. Han reproducerar därmed missuppfattningen att det skulle vara att religionsfriheten trumfar kvinnors rätt att behandlas jämställt, för att använda hans egna ord. Han tar också hjälp av en debattartikel där en arbetsrättsprofessor och två styrelsemedlemmar av Humanisterna (som förklarat krig mot religion och religiösa) menar att handskakningsfallen inte handlar om diskriminering. Denna debattartikel tas som intäkt för hur fallen bör tolkas och Arpi kan därmed fastslå att det rent juridiskt inte förekommit någon diskriminering. Han bortser då, liksom många andra, från att det finns ett domstolsutslag som fastslår det motsatta. Arpi låter påskina, som minst lika många andra, att det är DO som avgör saken. 

Frågan är inte heller religionsfrihet ställt mot jämställdhet utan om rätten till praktikplatser eller aktivitetsstöd oavsett religiös tillhörighet. Det var Arbetsförmedlingens beslut att dra in aktivitetsstöd tingsrättsdomen handlade om. Vi har en lag som bygger på att olika medborgerliga rättigheter är universella och så har också domstolen tolkat det och gav därför den man rätt som 2010 drev saken i domstol med DO:s hjälp. Detta prejudikat ligger förstås till grund för att det blivit förlikningar i senare fall. Den juridiska tolkningen är ganska glasklar och det finns en dom att hänvisa till. Oavsett var Arpi, Humanister och andra tycker.

Tycka får ju också var och en om olika sätt att hälsa och visst finns det en norm som gäller. Men också ett antal olika sätt att möta varandra; kramar, kindpussar, ”high fives” etc. Varav inte något är obligatoriskt att tycka om men inte heller tillräckligt för att utgöra grund för nekad åtkomst av medborgerliga rättigheter. Ändå är i synnerhet svenska, manliga humanister rörande överens med öppet rasistiska företrädare i frågan, som Nette Enström konstaterar i Fria Tidningen.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna betonar att dessa är universella. Det vill säga ska gälla alla. En annan viktig sak som FN-konventionen 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter också betonar är vikten av att rättigheterna inte bara ska existera utan att konventionsstaterna ska se till att alla individer kommer åt dem också. 

Detta är en liberal syn på mänskliga rättigheter som bland andra liberala ungdomsförbundet i sitt handlingsprograms första kapitel formulerar enligt följande:

”Mänskliga fri- och rättigheter är det fundament varpå det liberala samhället vilar. Rätten till sitt liv och sin egendom samt tanke-, religions-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes- och rörelsefrihet är sådana grundläggande fri- och rättigheter”.

Ivar Arpi tycker inte att staten ska reglera tolerans. Det tycker inte jag heller. Staten kan och bör inte kunna reglera vad du tycker, Ivar. Men den kan däremot vara garant för att olika rättigheter är universella. Alldeles oavsett vad du tycker, Ivar, och alldeles oavsett din egen nivå av ”tolerans”.     

Men just detta har liberaler på senare år haft svårt att hantera. Den libertarianska vurmen för nattväktarstat kolliderar ibland med den ovanstående grundsynen på fri- och rättigheter. Men om inte staten ska ha lagar och domstolar som avgör hur de ska tolkas, vilka ska då göra det? Humanisterna? Och ställer Ivar Arpi och andra liberaler (som Humanisterna) verkligen upp på dessa fri- och rättigheter som universella? Eller gäller de bara villkorat, beroende på den rådande normbestämningen?

 

 

 

 

Religionsfriheten – ifrågasatt och ofta misstänkliggjord i humanismens namn

Nu är det påskhelg. För de allra flesta innebär den bara en förlängd helg. Ett tillfälle att resa bort, mysa med familjen eller ge favoritsysselsättningen lite extra tid. Det är lätt att glömma bort att det också är en religiös helg. Kanske den viktigaste kristna högtiden. För en del människor är det alltså en helg med djupt religiös innebörd och betydelse.

Naturligtvis känner vi som är uppfostrade i ett land med kristendomens kultur till historien om Jesus korsfästelse och uppståndelse. Men för mig och många andra är det bara en berättelse eller saga bland många andra myter och sägner. Somligt kanske är sant och annat kanske är konstruktion. Det finns inga säkra bevis för varken det ena eller det andra.

För en del är detta högst provocerande. Alltså att vissa människor kan ha en så stark tro på något som det inte finns säkra bevis för. Min känsla är att religiositet i Sverige idag är väldigt ifrågasatt. Det gäller i synnerhet de som bär synliga symboler för sin tro och alldeles särskilt om de är muslimer. Men religiositet ifrågasätts över lag och rättigheten att ha en tro över huvud taget börjar ifrågasättas på flera håll. En del ifrågasätter om religion över huvud taget är en mänsklig rättighet.

”Religion har alltid varit ett hinder i kampen för kvinnors och homosexuellas rättigheter”

”Jag är så oerhört trött på att man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion”

”Religioners föreställningsvärld står i stark kontrast till jämställdhet, demokrati och de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna”

De här citaten är från några kända Humanister. Det kan kvitta vilka. Men de visar ändå prov på den närmast inkvisitoriska inställning till religion som detta förbund hyser. Förbundet Humanisterna har ett riksdagsnätverk med medlemmar från samtliga riksdagspartier utom SD. Ett antal skribenter och medieprofiler tillhör också medlemmarna av detta förbund. Således en organisation inte helt utan möjlighet till inflytande i samhället. Det märkliga är bara denna oresonlighet och hätskhet i bekämpandet av religioners existensberättigande.

”Vi har blivit en påtaglig motkraft mot religionen”, skriver Humanisterna i en av sina senare års verksamhetsberättelser. De likställer gudstro med att dyrka Adolf Hitler och säger sig ha ”en vetenskaplig syn på faktafrågor”. Detta, och en hel del annat, kan man läsa om i en intressant artikel om Humanisterna i SvD från 2010.

Samtidigt kan man på förbundet Humanisternas hemsida läsa om verksamhet som Humanistiska konfirmationsläger och sekulära livssynsläger. Där rapporteras om intolerans mot ateister i Indonesien och möten där icke-troende samlas ”för att enat stå upp för sin tro på förnuftet och den naturliga världen”.

Själv är jag starkt kritisk till - och har lite svårt att förstå - den oförsonlighet och intolerans som präglar Humanisternas kritik av religionen. I denna oförsonlighet bor en övertygelse om den egna uppfattningen som den enda rätta och självklart sanna. De säger sig företräda en förnuftsbaserad livsåskådning, enligt sitt idéprogram. Det vore, menar jag, förnuftigt att tona ned retoriken och börja samtala istället om livsåskådningsfrågor och vad det är som är gemensamt för detta sökande efter svar på livets stora gåtor. Istället betonas bland annat en strävan efter ”en värld utan gudomliga makter och religiösa dogmer”. I sin iver har man skapat en egen dogm, tron på vetenskapen.

Bortglömt är då antagligen allt det som skapats eller uttalats i vetenskapens namn. Som atombomben eller varför inte de rashygieniska idéer som bland andra den tidiga humanistpionjären Huxley närde om att tvångssterilisera förståndshandikappade och personer med ärftliga sjukdomar och inrätta spermabanker med säd från Nobelpristagare och andra vetenskapliga giganter för att kunna avla fram en intelligentare människoras.

På Humanisternas hemsida finns också kritik mot regeringen för att de inte beviljat förbundet statligt ekonomiskt stöd. Det borde de ha rätt till, menar Humanisterna, eftersom de vill likställas med ett trossamfund. I detta håller jag med dem. Det vore konsekvent och helt i enlighet med de internationella konventionernas texter om religionsfrihet, exempelvis Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Där betonas att religion i detta sammanhang också innefattar livsåskådningar som ateism, agnosticism och humanism. Det glöms ofta bort. Det är inte heller så att religionsfrihet innebär att en persons eller grupps övertygelse kan tillåtas inkräkta på andra fri- och rättigheter.

Det vore alltså fullt rimligt om Humanisterna tillerkänns samma rättigheter som andra trossamfund men också underställs samma skyldigheter. Nämligen att inte kränka andras övertygelser.

För egen del deltar jag alltså utan att själv ha valt det i denna kristna högtid som påsken är genom att jag åtnjuter den extra ledigheten som helgen innebär. Det känns lämpligt att ägna en del av den tiden till kontemplation och eftertanke. Det tror jag alla behöver göra emellanåt. Oavsett vilken livsåskådning man anser sig ha.