Gaza i ruiner och fredsutsikterna likaså

Det har nu gått ganska precis ett år sedan (det senaste) stora angreppet, det s.k. ProtectiveEdge, mot Gaza inleddes. Israel bombade sönder en stor del av den fungerande infrastruktur som fanns uppbyggd sedan det förra stora angreppet (Operation gjutet bly 2008-9) och en stor mängd bostäder. Förutom den materiella förstörelsen fick cirka 2200 palestinier sätta livet till, varav de flesta civila. 551 av dem barn, enligt Amnesty International. Fler än 11000 palestinier (ca 7000 kvinnor och barn) skadades fysiskt. Läkare utan Gränser jobbar fortfarande, ett år efter angreppet, för högtryck med att behandla patienter för i synnerhet brännskador. Omkring 70 sjukhus och andra vårdinrättningar skadades eller totalförstördes under Israels angrepp. De psykiskt traumatiserade oräknat. Bland dessa lider barnen allra svårast förstås. RäddaBarnen berättar om sängvätning, mardrömmar och konstant oro bland Gazas barn, Enligt AIDA (Oxfam) har 300000 unga människor behov av psykosocialt stöd. 80 % av befolkningen är beroende av internationell hjälp för att klara vardagen. 

Av den internationella hjälpen har det dock inte blivit mycket, vilket framgår av en färsk artikel i Haaretz. De stora belopp som på pappret samlades in under en konferens som samlade 22 blivande givarländer i oktober har det inte blivit mycket. De sju största donatorernas pengar har uteblivit. Behovet av byggnadsmaterial är enormt. Det kan vem som helst förstå men drönarbilderna i klippet ovan kanske ger en mer konkret uppfattning om läget. Israel tillåter fortfarande inte mer införsel till Gaza än 450 ton byggnadsmaterial om dagen vilket bara motsvarar en dryg tiondel av behovet.

Ship to Gazas svenska fartyg Marianne (en av sex båtar som ingick i flottiljen) stoppades nyligen utanför Gaza, som vanligt. På internationellt vatten, som vanligt. Dess last utgjordes bland annat av mediciner och solpaneler. Det hade inte gjort stor skillnad materiellt men det hade varit en symboliskt viktig händelse om skeppen hade fått angöra hamnen i Gaza med sin last. Naturligtvis är israelerna medvetna om detta. För dem är det en politiskt mycket viktig (dödsbringande) princip att inget kommer igenom utan att passera deras kontroll och urval.  

Nästan 50 % av Gaza-borna är arbetslösa. Import- och exportrestriktionerna samt den stora förstörelsen av infrastruktur och jordbruksmark försvårar eller omöjliggör det mesta av normal handel, produktion och distribution. Många av de unga som har möjlighet flyr Gaza och försöker starta nya liv på helt annat håll. Av de unga som ändå stannar kvar (en mycket stor del av Gazas invånare utgörs av ungdomar och barn) är det många som radikaliseras, som det heter. Israels politik lämnar mycket lite i övrigt som alternativ till IS och Al Qaedas locktoner som nu sägs ljuda allt mer öppet och högljutt i Gaza. Fortsätter den utvecklingen så att dessa grupper får kontrollen över området tror jag Israel och det internationella samfundet kommer att längta tillbaka till Hamas styre. Men vem kan klandra de som bor i detta friluftsfängelse?

Jo, självklart de styrande i Israel. Exempelvis försvarsministern Moshe Ya´alon som efter bordningen av Ship to Gazas Marianne yttrade följande kommentar:

”There is no humanitarian crisis in Gaza”

En syn (eller blindhet snarare) som kommer att förlänga och förvärra konflikten ytterligare och förmörka utsikten till fred och samförstånd i den tvåstatslösning som är den enda gångbara lösningen men som nu verkar lika långt borta som någonsin. I alla fall om det internationella samfundet fortsätter att stillatigande acceptera Israels agerande.

Ship to Syria – ja, när kommer det?

Miljontals människor är på flykt från Syrien. De som är kvar lever på många ställen i ständig skräck för våld och lider knapphet på det mesta. Vi som engagerat oss för eller uttalat stöd för Ship to Gaza har ofta fått höra och läsa hur inkonsekvent detta skulle vara och tillfrågats varför vi inte istället ordnar ett Ship to Syria? 

Det är egentligen ganska absurt att ställa ett engagemang emot ett annat. Som om det bara skulle finnas plats för ett enda i taget. Dessutom absurt av det skälet att de uppfordrande kommentarerna ställs till dem som redan gör något åt förtryck och övervåld mot civila. Låt vara inte just i Syrien. 

Företrädare för Ship to Gaza har uttalat stöd för initiativ till en aktion för Syriens folk. Det är dock lite mycket begärt att den lilla gruppen kring Ship to Gaza ska tvingas utgöra någon sorts kommandoaktivister för varje oroshärd i världen, så det borde vara rimligt att tänka sig att några andra tar upp stafettpinnen. Men ännu har vi inte sett någon tillstymmelse till initiativ.

Från exempelvis Paulina Neuding (SvD) som så eftertryckligt efterlyst sådana. Sätt igång, du har en rikstäckande dagstidning full med annonsörer som kommunikationsverktyg.

 

Hon kan säkert få med sig sina kollegor på Nya Wermlands-Tidningen.

Och få Benjamin Gerber att sluta grunna och skrida till verket istället.

Eller Jackie Jakubowski, som hävdat att han bryr sig så oerhört mycket om Syrien.

Samt alla dessa bloggare som skrivit om saken som exempelvis den liberale tyckaren Fredrik Segerfeldt, sluta spana efter skepp och ordna ett själv tillsammans med alla dessa andra starka krafter som uttalat sitt engagemang för detta.

Ja, frågan är faktiskt befogad. Varför åker inga skepp till Syrien?!

Svaret är väl att det är väldigt lätt att tycka och tänka men ganska jobbigt att agera. Det är mycket bekvämt att kritisera andras engagemang för en sak de brinner för och sedan kräva av dessa att de också eller kanske ännu hellre istället ska utföra de solidaritetsaktioner man själva säger sig brinna för. 

Det märkliga är att detta brinnande intresse för Syrien nästan alltid sammanfaller med Ship to Gazas pågående aktioner. Så nu när den är över för denna gång tycks glöden ha falnat.

Eller får vi se en liberalt styrd skuta stäva mot Syrien snart? Jag tillåter mig att tvivla.