Sverige – det blivande toklandet?

Göran Skytte skriver i dagens SvD (29/1) att han tycker S gjort ett bra partiledarval. Juholt var en pajas medan Löfvén är stabil men kanske lite tråkig, och det gillar svenskarna, menar han. Han har då möjligen glömt Palme och Adelsohn?

Nå, Löfvén står för trygghet och stabilitet med sin positiva inställning till marknadsekonomi, konkurrens, EU och kärnkraft, tycker Skytte. Därmed, fortsätter han, har Sverige tagit ett steg ifrån stollerier. För ”Sverige får inte bli ett tokland”, betonar han. Spännande framtidstankar vill inte Skytte ha och liknar därmed Reinfeldt som inte vill ha några farliga visioner. Men vad som är tokigheter är ju väldigt subjektivt.

Skytte har kanske varit utomlands under hösten när konkurrensen inom vården debatterats och de värsta avarterna hos marknadsekonomin blottats? Sverige får ju inte blir ett tokland där det fria valet hävdas ända inpå dödsbädden, säger då jag.

Skytte kan i alla fall definitivt inte ha varit i Japan när Fukushima löpte amok. Och Tjernobyl har han kanske glömt? Är det kärnkraft som är framtidens melodi, undrar då jag. Nej, Sverige får inte bli ett tokland.

Att bli ännu mer insyltat i EU:s ekonomiska system där land efter land dignar under skulder, och tillförs ännu större som generallösning, är det framtidens trygghet och stabilitet? Nej, Sverige får verkligen inte bli ett tokland.

Jag hoppas istället att Löfvén inser det när han blir varm i kläderna och tar intryck av Mp och V. För jag tror nog det är sant att han är klok. Det är ändå tur att det inte är Göran Skytte som är ledare för S. Då blev nog Sverige definitivt ett tokland.

Håkan Juholt avgick så till slut – det tål att fundera på

Så avgick han då till slut – medias driftkucku nummer ett. Det var väntat kan man säga. Det finns nämligen något i medialogiken som gör att när ett villebråd väljs så får det ingen ro förrän det är fällt eller tillräckligt skadeskjutet.
Många av hans misstag har varit rent interna socialdemokratiska problem. Andra har varit klumpigheter att dra på munnen åt. Men jag kan inte se någon enskild händelse som varit allvarlig nog för en avgång.

Mycket talar ju för att det är ett socialdemokratiskt problem att ta itu med partilojaliteten och de interna personstriderna. Med lojala partikamrater i toppen hade han suttit kvar. Det är en sak man kan fundera över. Vem vill efterträda? Hur länge kan han eller hon klara sig kvar på positionen utan knivhugg i ryggen?
En annan sak är medias roll. Han får skylla sig själv att han blivit uppmärksammad, kan man säga, som trampat i klaveret flera gånger. Men vilken annan politiker har blivit så punktmarkerad det senaste året? Vilken annan politikers uttalanden har nagelfarits så noggrant av media? Hur stort intresse brukar talen till Folk & Försvar väcka annars? Det tål att fundera på.

Själv har jag granskat noga Jan Björklunds utspel i en enda fråga (se tidigare inlägg här på min blogg) och funnit flera felaktigheter bara i det. Hur många fler kan jag hitta om jag gräver? Dessutom kan man tycka att det vore dags att uppvisa lite resultat när det gäller hans ansvarsområde skolan. Istället kommer ständiga larmrapporter om tillståndet i landets skolor och om missnöje bland lärarkåren. Till skillnad från Juholt är han inte bara partiledare utan också minister i regeringen. Men medias intresse är svalt för hans raljanta felaktigheter. Det tål att fundera på.

Slutligen kan man också undra hur mycket fel man får säga i dagens politik? Pär Nuder gör en tänkvärd reflektion i Dagens Industri (23/1) när han konstaterar att politik idag inte längre handlar om att göra rätt utan ”att undvika att göra fel”. Jag tänker att det genererar fega politiker som inte vågar ta ut svängarna och ange en viljeinriktning utan istället ängsligt funderar över sina formuleringar och faktakorrekturen. Det tål att fundera på.