Nyckeln till Palestina

Idag röstar FN:s generalförsamling om att uppgradera Palestinas FN-status. Israel och USA lär gå emot men det är inte omöjligt att de vinner en majoritet för sin sak. Hur Sverige tänker rösta vet antagligen inte ens Carl Bildt förrän han kollat över axeln på EU-kamraterna.

Hur det än går är ett erkännande av Palestina och ett förverkligande av den tvåstatslösning som FN tog beslut (resolution 181) om redan 1948 den enda rimliga och rätta vägen för att skapa en framtid för palestinierna som levt som flyktingar sedan dess och dessutom en fredligare framtid för Israel.

Det senaste våldsutbrottet i Gaza sades ha utlösts av en raket mot en israelisk arméjeep. Andra menade att det var en israelisk dödsskjutning av en 13-årig palestinsk pojke ett par dagar innan dess. En del menade att det var mordet på andremannen för Hamas väpnade gren al-Jabari.

Enligt mitt sätt att se är det den etniska rensningen av staten Israel som den utförde vid dess utropande 1948 som är roten till alla våldsutbrott. Fördrivningen av 750.000 palestinier från det som då blev Israel men tidigare var mandatet Palestina var en folkrättslig tragedi som aldrig borde ha tolererats. Många har både fötts och dött i flyktingläger och många lever i exil i både närliggande och fjärran länder. 

Häromdagen träffade jag en man vars föräldrar fördrevs från sitt hus under Nakban 1948. De hade fortfarande nyckeln kvar till huset de då bodde i, berättade han. Det är en historia jag hört många gånger. De fördrivna tog med sina nycklar i hopp om att snart återvända till sin egendom. Nu är många av husen rivna eller exproprierade av israeliska medborgare. Låsen är bytta och någon realistisk chans att återvända finns inte.

Men en erkänd palestinsk stat skulle återupprätta åtminstone något av rättvisa och ge känslan av ett hem åter för de som väntat på att få sätta nyckeln i dörren till sina forna hus.  Det är symboliskt nog nyckeln till lösningen av konflikten Israel/Palestina. Omröstningen i FN idag kan vara ett viktigt steg på vägen. Den som varit så oändligt lång.

 

 

Gör som Soran Ismail: Stå upp för Sverige

Soran Ismail är min nya idol. Kanske är det han säger om Sverigedemokraterna (SD) och den groende rasismen det viktigaste som sägs just nu i den svenska politiska debatten? Inte för att han indirekt orsakat flera riksdagsmäns liksom (folkpartistiska) lokalpolitikers avgång utan mer för det att han, enligt min mening, träffar så förbaskat rätt. Inte minst i att ta det Sverigedemokrater och andra säger på allvar och att inse vilka allvarliga konsekvenser det är på väg att få och att:

”Inte bara stå och titta på när det går utför. För det gör det och det drabbar mig och alla andra svenskar. Det är allvar, och jag är övertygad om att det kan gå fullskaligt åt helvete”.

Betydelsen av att ”stå upp för Sverige”, liksom användandet av svenska flaggan, får inte bli något som SD får ensamrätt att formulera. Det finns därför anledning att fundera lite över hur diskursen formas hos de mest formbara - våra ungdomar.

I den färska utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU2012:74) finns ett stycke som handlar om extremhögerns framfart på Internet. Det framgår att det finns över hundra främlingsfientliga hemsidor i Sverige och att var tionde person under 30 år under det senaste året besökt någon sådan samt att de mest aktiva är personer upp till 20 år.

 

Framför allt pojkar tycks idag i stor utsträckning fly in i en cybervärld där de reser i tid och rum och iklär sig olika roller och försätter sig i fantasirika situationer, långt ifrån vardagens kranka blekhet. Där kan de anta vilken identitet som helst, hög som låg och röra sig i fantasiriken såväl som verkliga miljöer var som helst på jorden, eller i rymden eller under vattnet. De är alla och överallt.

Ibland tränger sig emellertid vardagen på och då ofta i form av blänkare på forum som youtube och flashback. De världsbilder som florerar där är inte sällan snarlika den som Sverigedemokraterna förmedlar. Identiteter är väldigt bestämda och beständiga och det som är svenskt är mycket snävt definierat och knappt formbart alls.

Det är lite märkligt hur lätt den här verklighetsbilden fastnar hos dessa pojkar och hur deras argumentation låter sig påverkas. Jag hör det i min nära omgivning och det är inte lätt att rubba uppfattningar om världen som ständigt återbekräftas och reproduceras på olika sätt i flasharna på nätet.

Kanske är det just flykten från verkligheten som gör det attraktivt att söka något beständigt i vardagen utanför datorernas räckvidd? Eller är det dataspelens fantasivärld som leder dem in i en overklig världsbild? Jag tror det är Fredric Jameson som har jämfört den postmoderna ”verkligheten” som en mängd val tillgängliga i ett digitalt dokument. Valet kan ändras och man kan gå tillbaka till ett tidigare moment när som helst. Långsiktighet är utrotat och framtiden skissas med hjälp av nostalgi och retrospektion eftersom ingenting längre kan förändras genom att tänka något nytt. Är det möjligen hitåt det barkar när vi allt mindre betraktas som människor och alltmer som bara kunder och konsumenter och de stora ideologierna och trosuppfattningarna trängts undan för den stora marknadssanningen?

 

Vem är jag när jag umgås med mina vänner? Vem är jag när jag talar offentligt? Vem är jag när jag greppar ett järnrör och skriker ”blatte”?

När Erik Almqvist sitter på presskonferens med mediedrevet framför sig, med antydan till tårar i ögonen, och ångerfullt gör en pudel, är det lätt att känna lite medlidande. Vad kan den här killen ha gjort för ont? Det är granngrabben, sonen, den bussige kollegan...

Almqvist beskrivs också av vissa som en av de skarpare knivarna i SD-lådan och ändå...

Jag håller med  Soran Ismail i att alla människor är lika mycket värda och förtjänar att talas med. Det viktiga är alltså att fortsätta att prata om SD och deras värderingar och det ni tycker är fel med parti- och meningsfränder, men också med motståndare och framför allt med ungdomar, våra egna och andras.