Hans lilla gröna

Eurovisionsschlagerfestivalen - glad och färggrann överallt?

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Sun, 19 May 2013 08:59:00 +0000

Så är då årets Eurovisionsschlagerfest över. Hela spektaklet ses tydligen av över 100 miljoner människor ända bort till Australien.

Lika många var det väl inte som såg det uppmjukningsprogram som SvT sände innan själva ESC där Gina Dirawi pratade med olika gäster om tävlingen och arrangemanget. En fråga som avhandlades var ESC:s politiska betydelse och bland gästerna fanns Carl Bildt som dagen till ära tagit på sig en skojig kavaj. Iförd detta hiskeliga plagg försökte han se seriös ut och som svar på frågan levererade ännu en av sina visdomar. Se bara på Azerbaijan ifjol, tyckte han, och la med sitt speciella eftertryck till att det ”är ju ett muslimskt land”... och trots det var alla glada och hade färggranna kläder.

Vad menade han egentligen, vår utrikesminister? Att i muslimska länder kan man inte vara glad och ha färggranna kläder på sig? Det var kanske tur för Bildt att inte detta förprogram sändes ut till 100 miljoner tittare också. Han torde i så fall avkrävts en förklaring från många av sina FN-kontakter skulle jag tro.

Dessutom undrar man om han har sett ESC förut (såg han inte lite malplacerad ut i den där miljön)? I så fall borde han väl ha kommit ihåg något av Turkiets alla bidrag som vimlar av glada och färggranna människor.

Ett av dem kan kanske vara kul att kolla på här medan vi väntar på nästa års ESC-arrangemang som alltså hålls i vårt grannland Danmark. Kanske kan det bli lika färgsprakande, glatt och mångkulturellt som vanligt trots att det ju är ett högerpopulistiskt influerat land? Vi får fråga Calle!

Här kommer ett till förresten. En av mina personliga favoriter från förr:

Klyftor som växer eller ökade inkomstskillnader – a figure of speech

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Wed, 15 May 2013 15:35:00 +0000

OECD har publicerat en rapport om inkomstklyftor. Den visar att Sverige är det land där den relativa fattigdomen ökar mest bland OECD-länderna.

I dagens SvD är detta förstasidestoff. I artikeln kommenterar Hans Heggemann på SCB det hela med att han hellre talar om ”inkomstspridningen i ett land”. Stefan Fölster, chef för näringslivsfinansierade Reforminstitutet, säger sig vara nöjd eftersom han tycker att ”inkomststrukturen har varit för sammanpressad i Sverige”.

Någon stor överraskning är det emellertid inte. Den nuvarande regeringen har sedan tillträdet 2006 arbetat konsekvent för att ”öka incitamenten att arbeta”. Det har kallats arbetslinjen. De arbetande har också fått högre disponibla inkomster, även de i lägre inkomsskikt, om än bara inte alls i samma utsträckning som de som befinner sig i de högsta skikten. De stora förlorarna är, medger Heggemann på SCB, sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer som istället har fått lägre disponibla inkomster sedan 2006.

Föga förvånande förstås eftersom regeringens arbetslinje-politik utgår ifrån antagandet att människor avstår från att arbeta eftersom de får så mycket pengar från försäkringssystemen. Fölster utvecklar det hela i SvD-artikeln; ”Drivkraften till arbete ökar, och det bidrar i sin tur till ökad sysselsättning och skatteintäkter”.

Det är ganska riskfritt att göra sådana påståenden eftersom vi inte kan stoppa in Sverige i ett laboratorium och ”köra om” landet från 2006 utan denna arbetslinje. Hur hög sysselsättning hade vi haft nu i så fall och hur skulle skatteinkomstnivån sett ut då? Kontrafaktiska resonemang är alltid vanskliga så det kan vi bara spekulera i, men de reella siffrorna för sysselsättning och skatteinkomster mellan 2006-2012 kan väl knappast tala om något uppenbart stöd för Fölsters teser?

Men det jag funderar främst över nu är däremot språkbruk, problemformuleringar och inramning av dessa frågor. LO:s chefsekonom sätter fingret på detta när han får avsluta SvD-artikeln med att påpeka att regeringen Reinfeldt knappast vill gå ut med budskapet att ”vi vill skapa ett samhälle med större inkomstskillnader”. Den lär inte heller gå till val på ”vi vill göra det ännu sämre för de sämst ställda”, vill jag tillägga. Ändå är det i princip vad de gjort och med all sannolikhet vill fortsätta att göra.

Det brukar istället heta att man vill ”öka incitamenten att arbeta”, ”bli kvitt bidragsberoendet” eller att ”bekämpa utanförskapet”. Ändå har beroendet av socialbidrag ökat sedan 2006 till följd av försämringarna i försäkringssystemen för arbetslösa och sjuka.

Verkligheten kan alltså beskrivas på många sätt. Det är alltid intressant att iaktta. Jag tänkte på detta också när jag läste häromdagen om Socialdemokraternas nya ordförande i kommunstyrelsen i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon framhöll i en artikeldet mycket intressanta faktum att fashionabla Östermalm i Stockholm har fler brott per capita än Rosengård i Malmö. Ändå har den senare stadsdelen blivit någon sorts symbol för våld och kriminalitet. I denna beskrivning har både media och politiker deltagit på olika vis.

Det kräver ofta ganska hårt tankearbete, kunskap och efterforskningar att tränga in i problembeskrivningarnas faktagrund. Det är en ganska krävande journalistisk uppgift bland annat och det är därför oroande att de flesta tidningar drar ned på antalet undersökande journalister. Kvar blir PR-byråers och partistrategers dolda budskap och nyhetsbyråers korta meddelanden. Jag har skrivit om detta vid tidigare tillfällen, bland annat här.

Det finns alltså all anledning att rusta sig med kunskap om hur det går till att gripa problemformuleringsinitiativet nu när de stora berättelserna om Sverige kommer att presenteras under valåret som kommer. En som skrivit en hel del om inramning eller framing som är en mer sofistikerad form av styrning av våra tankegångar är bloggaren Rikard Linde som med kan läsas här.

Och bloggaren Johan Westerholm (mitt-i-steget) skriver om Socialdemokraternas tappade problemformuleringsinitiativ här.

Det kanske kan vara lite tänkvärd läsning medan inkomstskillnaderna vidgas, om nu tid finnes när incitamenten att arbeta hopar sig?

Vasaru igen Jasenko?

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Mon, 13 May 2013 10:31:00 +0000

Det är med ett visst mått av förvåning jag noterar att Jasenko Selimovic går ut med en ny artikel i den serie artiklar han själv skapade genom att ge sig in i polemik med Jonas Hassen Khemiri om dennes öppna brev till Beatrice Ask.

Men det är uppenbart är han är sårad. Hur kan han ha blivit så missförstådd? Så mycket kritiska röster måste bemötas och nu är det hårda ord som gäller i ett lååååååångt inlägg i SvD Debatt med rubriken ”Spotta inte på min känsla avtacksamhet”.

Att beredas så mycket plats i en av de största morgontidningarna är naturligtvis något att vara tacksam för. Här får han ordentligt med utrymme att utveckla sina teser. I huvudsak är det emellertid bara två saker han säger:

1) Min upplevelse räknas väl också? Jag har rätt att berätta den.

2) Ni ser bara strukturer, inte individer.

Det är intressant. Det första han vill säga är alltså att han känner att hans egen berättelse blir bespottad. Jag vet inte riktigt vilka kritiska texter han då refererar till. Det framkommer inte riktigt trots att han fick nästan två tidningssidor på sig att utveckla sina tankar. Men det mest tragikomiska är ju att han själv gav sig in i en polemik med Hassen Khemiri där han underkände dennes upplevda historia och kritiserade den. Det är klart att denne också får räkna med kritik när hans text exponeras i stora medier men det bör ju också gälla Selimovic. Nu är det alltså, enligt Jasenko, inte OK att ge sig på hans upplevelser. Det blir lite barnsligt. Förutom att det är inkonsekvent. Om Jasenko vill berätta sin historia så varför inte bara göra det då och nöja sig med det? Istället gav han sig ju på Hassen Khemiris berättelse och kritiserade den. Något som tydligen inte är okom det gäller hans egen? Det var väl också just detta, underkännandet av Hassen Khemiris upplevelser, som de flesta provocerades av. Inte av att hans egen berättelse handlade om ”lyckad integration”, som Jasenko tycks tro.

Det andra han säger, med eftertryck, är att ”ni” bara ser strukturer och inte individer. Hans artikel är också beströdd med ett antal påståenden som dessa kollektiviserade kritiker tillskrivs. Det är möjligt att någon av dessa har uttryckt sig på ett sätt så att det går att tolka på det vis Jasenko gör. Men som jag läst dem som tas upp är det istället en fråga om kritik av Jasenkos ovilja att se strukturer och att dessa har betydelse. Alldeles oavsett individers olika drivkraft och attityder. Det betyder dock inte att det är så att varje handling kan förklaras med hänvisning till strukturer. Jag kan inte se att det är någon som påstått detta heller. Om nu någon ändå har gjort det så får det väl stå för denne enskilde individ och inte tillskrivas ett helt kollektiv av kritiker. Eller har det personliga ansvaret, som Jasenko betonar så starkt, plötsligt försvunnit just när det gäller kritiker av Jasenkos texter?

För egen del reagerade jag mest över att han ger sig in i denna polemik från den position han har som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för frågor om integration och diskriminering. Kanske tycker han att han gör det som privatperson? Det har varit lite olika hur hans inlägg har signerats. Ibland bara med namnet, ibland som folkpartist och nu senast som teaterregissör och folkpartistisk politiker (möjligen SvD:s beskrivning). I den position han har måste han dock räkna med att det är det sistnämnda, och just som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet, som hans inlägg också måste bedömas.

Därför är mitt råd att han sväljer förtreten och håller tillbaka sitt sårade ego och ägnar sin energi åt det som är hans nuvarande arbetsuppgift; att bekämpa diskriminerande strukturer och hinder för att alla individer som kommer till Sverige ska kunna få uppleva just en sådan ”lyckad integration” som han menar att han själv fått göra. Det är nämligen inte alla individer förunnat trots att det gäller för individen Jasenko Selimovic.

Mina tidigare inlägg om Jasenko:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/04/vasaru-jasenko.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/04/joda-jasenko.html

Wallenbergs minne – värt 100.000

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Sat, 11 May 2013 13:27:00 +0000

Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) tycker att det är ”skamligt” att Sverige dröjt så länge med att lyfta minnet av Raoul Wallenberg. Han gör det i en artikel i dagens SvD där ett nytt Raoul Wallenberg-pris lanseras. Han väljer då möjligen att bortse från Raoul Wallenberg-institutet, Raoul Wallenbergs torg med monumentet vid Nybrokajen i Stockholm och ett flertal andra monument i landet, filmer, böcker och forskarpublikationer. Själv bidrar han nu alltså med detta nyinstiftade pris på 100.000 kronor som vi får förmoda att han anser vara en kraftfull markering mot denna anonymitet han ondgör sig över. Det är tänkt att delas ut till ”en person som i Raoul Wallenbergs anda i dag arbetar för att öka kunskapen om främlingsfientlighet och intolerans samt bekämpar detta i Sverige med särskilt fokus på barn och unga”.

Sympatiskt? Ja.

Symboliskt? Ja.

Kraftfullt politiskt ledarskap? Nej.

Kraftfull symbolpolitik?

Erik Ullenhag har i flera sammanhang nyligen efterlyst just politiskt ledarskap för att ta tag i olika aspekter av rasism och diskriminering i samhället.

Med goda ord på regeringens hemsida och i diverse artiklar och med diverse symboliska utredningar ska främlingsfientlighet, rasism och diskriminering mötas är möjligen tanken (?).

För i handling är det inte lika glasklart vad Ullenhag och hans departements högre tjänstemän har i tankarna. Små skvättar av välvilja om man ska vara lite snäll. Vill man vara mer elak går det också att finna mängder av angreppspunkter, vilket flera också gjort, bland andra jag själv.

Kunskapsföraktet inom departementet

Det är också noterbart hur ofta ordet kunskapsspridning faller ur munnen på integrationsministern. Det blir därför tämligen förvirrande när statssekreteraren på hans egen del av arbetsmarknadsdepartementet, Jasenko Selimovic, uttalar sig i artiklar och debatter om hur illa han tycker om vetenskapliga teorier som påvisar strukturell rasism eller institutionell rasism.

Selimovicsoch Ullenhags oförstående inför DO:s och domstolars tolkning av diskrimineringslagen visar också på en motsägelsefull inställning till hela den grund som lagen och dess förarbeten bygger på.

Hjälten Wallenberg – ”action speaks louder than words”

Ullenhag lyfter i sin artikel om det nyinstiftade priset fram Wallenbergs hjältemod, initiativförmåga och handlingskraft. Han kritiserar också, med all rätt, tidigare regeringars undfallenhet i efterforskningarna om Wallenbergs försvinnande. Han kunde också ha lagt till hur hans uppdrag i Budapest initierades av den amerikanska regeringen snarare än den svenska. Hans aktioner genomfördes också i stort sett tack vare hans egen riskbenägenhet, improvisationsförmåga och handlingskraft. Inte som ett systematiskt arbete för att genomföra någon genomtänkt svensk regeringslinje.

Med tanke på detta och på Ullenhags allt oftare upprepade efterlysningar av kraftfullt ledarskap vore det kanske mer verkningsfullt att instifta ett pris till dem som agerarsnarare än sprider ytterligare kunskap och information? Det finns mycket att göra och det görs säkerligen en hel del i det tysta. Men det kanske inte är helt i enlighet med regeringens linje? Att göra något konkret alltså.

Ekonomiska teorier på utdöende

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Wed, 08 May 2013 16:37:00 +0000

Läser i SvD Näringsliv en intressant artikel (”Afrika reser sig – men inte afrikanerna” av Emmylou Tuvhag, tyvärr ej tillgänglig på nätet förefaller det) som inleds med att beskriva Harvard-professorn och nobelpristagaren Eric Maskin, vid World Economic Forum, dödförklarar den gamla teorin om komparativa fördelar. I och med den senaste globaliseringen har den spelat ut sin roll, menar han eftersom den baserar sig på antagandet att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationsgränser.

Själv har jag levt i tron att denna gamla kvarleva från Adam Smiths och David Ricardos 1800-tal redan var förpassad till ekonomernas historiehylla, men tydligen inte. Sannolikt är det så att den har passat alldeles för bra för att argumentera för frihandel och öppna marknader. Att globaliseringen gör ”alla till vinnare” som Leijonborgs globaliseringsråd kom fram till.

Ironiskt nog är det väl, som jag förstår, just den alltmer långtgående avregleringen av finansmarknader och alltmer öppna gränser (för arbetskraft, inte flyktingar) som har gjort teorin alltmer obsolet.

På samma sätt är det kanske med den ”Trickle-down-effect” som ofta framhävs när skattelättnader för de redan rika kommer på tal. När de rikaste blir ännu rikare ska det liksom sippra ned till de fattigaste också, påstås det. Som framgår av ovan nämnda SvD-artikel har inte detta heller fungerat i Afrika där klyftorna ökar kraftigt trots stor tillväxt på senare år. Ökade klyftor är inte heller något specifikt för Afrika. Det kanske framstår ännu tydligare på närmare håll än så.

På liknande sätt ser vi hur EMU-projektet sägs ska räddas med hjälp av stabiliseringspakter och strama tyglar om budgetunderskott etc. Trots att det börjar bli väldigt tydligt att det sistnämnda inte är rätt medicin i kristider. Hela idén bygger, om man får tro Stefan de Vylder (och det får man), på felaktiga antaganden om verkligheten.

För att inte tala om den smått religiösa tron på evig exponentiell tillväxt. Snart sagt alla som vill argumentera för en sak hävdar att det är ”bra för tillväxten”. Senast såg jag en debattartikel där fackförbundet Ledarna menade att könskvotering till företagsstyrelser var just... bra för tillväxten. Att tillväxten är odelat bra problematiseras fortfarande oerhört sällan (ett lysande undantag här) trots att det strider mot allt förnuft.

Just detta verkar ligga bakom mycket av de ständigt återkommande ekonomiska krascherna och bubblorna som spricker. Felaktiga antaganden om verkligheten. De ekonomiska modellerna är matematiska räkneoperationer som förutsätter helt rationella människor laddade med all tillgänglig information som finns för sina beslut.

När de vedertagna ekonomiska ”sanningarna” ibland ifrågasätts brukar det alltid dyka upp något klassiskt skolad nationalekonom som kan ställa upp räknemodeller som förmodas avfärda all kritik och avsluta diskussionen. Ändå krisar kapitalismen och teorierna ställs på huvudet gång på gång.

Kan det vara så enkelt att det behövs en ny nationalekonomisk skolning?

För att inte tala om en helt ny ekonomisk modell?

Frågan bör åtminstone vara relevant att resa.

Vinstförbud i välfärden – en vinnare nästan ingen satsar på

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Mon, 06 May 2013 15:18:00 +0000

Många har uppmärksammat det smått sensationella resultatet av den SOM-undersökning som visade att en förkrossande majoritet av svenska folket kan tänka sig vinstförbud för företag som pysslar med välfärdstjänster. Endast bland Moderaternas väljare finns en (liten!) majoritet som är för vinstuttag i skattefinansierad välfärdsverksamhet.

Men riksdagspartierna har inte hakat på opinionen denna gång med undantag för Vänstern förstås. Det är egentligen lite märkligt. Kanske är det, som Göran Rosenberg skrivit om, en alltför kapitalstark lobby som trycker på från andra hållet?

I snart sagt varje annan fråga brukar ju partiernas valstrateger ligga med örat tätt mot marken för att lyssna in varifrån valboskapens klampande kommer ifrån.

Inte heller mitt eget parti Mp har visat tecken på en rubbning i inställningen till vinstförbud. Jag har länge känt till att det finns en opinion inom partiet som vill ompröva den tidigare positiva inställningen men nu finns den också färskt dokumenterad i form av en väl formulerad debattartikel i SvD idag.

Jag hoppas att detta kan bli en fråga där kongressen (24-26 maj) kan övertygas att ta någon form av beslut i frågan som leder till denna omprövning. Inte för att opinionen alltid måste följas i alla frågor. Det har jag tidigare klargjort att jag tycker väldigt illa om. Utan för att det vore ett klokt beslut vilket jag tycker de ovan länkade artikelförfattarna har sammanfattat väl varför.

SOM-undersökningen har däremot klargjort att det eventuella hinder mot att förorda vinstförbud i välfärden - att folk skulle vara så förkrossande positiva till vinstuttag att det inte är lönt att sätta sig emot – härmed kan anses undanröjt.

Så varför inte vara lite populister i just denna fråga?

Apotek till salu – men säg inget till någon

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Mon, 06 May 2013 10:21:00 +0000

Rubriken till detta inlägg hade också kunnat vara; Apoteken som försvann – och miljarderna.

Utförsäljningen av Apoteksbolaget har kringgärdats av hysch-hysch från första början. Hela budprocessen skedde utom all insyn med hemligstämplade dokument och munkavle på de inblandade myndigheterna och omstruktureringsbolaget, OAB.

Kostnaderna för försäljningen blev högre än planerat och i ett inslag i gårdagens Aktuellt fick vi också veta att vi inte kommer att få veta hur mycket de olika apoteken såldes för. Bara att totalsumman blev 5,9 miljarder. Resten är hemligstämplat.

Kanske för att det inte ska bli alltför tydligt vilken dålig affär detta egentligen varit för skattebetalarna, alltså de tidigare ägarna, som nu får fortsätta att gissa hur väl deras tillgångar har förvaltats.

Effekterna av apoteksreformen har emellertid börjat visa sig. De var egentligen ganska enkla att förutsäga. Den ökning av apotek som förutsågs infann sig till viss del i början, men allra främst i storstäderna. När övergångsavtalen med de nya apoteksbolagen gick ut i början av detta år kom dock de första nedläggningarna, framför allt i glesbygd.

Tidigare har vi hunnit notera medicinbrist när vinstdrivande apotek dragit ned på dyr lagerhållning vilket är helt naturligt för en vinstdrivande verksamhet.

En ytterligare effekt är att mångfalden aktörer minskar och förväntas minska. I ovan nämnda Aktuellt-inslag igår förutsåg en riskkapitalföreträdare i branschen att det om några år finns kanske tre stora som till slut delar på kakan. Detta med hänvisning till erfarenheter i Norge där motsvarande reform genomförts. Alltså inget som hade behövt vara någon överraskning.

I inslaget påtalas också den vision av reformen som lades fram i propositionen där den omreglerade apoteksmarknaden förväntades innehålla både små och stora aktörer. Det uttrycks till och med som ”ska präglas av goda förutsättningar för mångfald...”.

Ibland kan man ju undra om alliansregeringen verkligen är så helt utan kunskaper om hur marknadsekonomi fungerar? Man får ofta intryck av att effekter av marknadsekonomiska mekanismer faller ned lika överraskande som snö på midsommarafton för borgerliga beslutsfattare inom regering och kommuner. Det brukar ju låta ungefär likadant om riskkapitalbolagens vinstuttag i välfärden. Så ska det inte gå till, brukar det sägas. Själv tänker jag att det är i högsta grad enligt vad som kan förväntas när de gängse marknadsekonomiska lagarna får råda fritt.

Det är naturligtvis inte heller så att det kommer som någon överraskning för regeringen när effekterna av avregleringarna börjar noteras. Inte heller för socialministern Göran Hägglund. Han säger själv i det nämnda nyhetsinslaget att det är naturligt att aktörer strävar efter så stor del av marknaden som möjligt eftersom det finns så tydliga stordriftsfördelar.

Med andra ord betyder det också att den bästa affären för skattebetalarna hade varit att behålla monopolet. Men riktigt säkra kan vi alltså inte vara eftersom allt är hemligstämplat.

Man kan ju undra varför?

Kvotering reglerat eller strukturellt – en fråga om ideologi?

noreply@blogger.com (Hans lilla gröna) — Sat, 04 May 2013 11:18:00 +0000

Maria Ludvigsson ondgör sig i dagens SvD över Anders Borgs oväntat fria tänkande om kvotering till bolagsstyrelser (emot hela sitt eget partis parlamentarikergrupp exempelvis). Det faktum att bara 23 procent av bolagsstyrelseposterna i Sverige innehas av kvinnor är alltså något Ludvigsson vill åtgärda på annat sätt, oklart hur.

Hon problematiserar kvoteringsmetoden genom att jämföra med USA:s erfarenheter av ”affirmative action” avseende etniska tillhörigheter. Hon väljer då att bortse från den del av forskningen som motsäger hennes egen skepsis till metoden, vilket är vanligt bland kvoteringsmotståndare enligt bland annat en EU-rapport (s 17-19) som kan laddas ned här.

Om hon dessutom istället valt att uppehålla sig vid frågan, jämställdhet mellan kön i bolagsstyrelser, skulle hon istället ha kunnat räkna upp ett stort antal europeiska länder som studieobjekt. Norge anses ha gått i bräschen men följts av flera andra. EU-kommissionen tog också nyligen (nov-12) beslut om att något måste göras och att EU-länderna bör eftersträva att åstadkomma en 40-procentig kvinnlig styrelserepresenation på frivillig väg innan en eventuell tvingande EU-reglering kanske kan bli aktuell.

Det kan alltså inte uteslutas att Borgs uttalande handlar minst lika mycket om påtryckningar fån EU-kommissionen som sitt eget fria tänkande. Men handlar alltså specifikt om bolagsstyrelser. På flera sätt är det ganska enkelt att applicera just kvoteringsmetoden på sådana. Det är lätt att räkna antalet ledamöter i en styrelse och därmed enkelt att lagstifta om, ungefär på samma sätt som det finns lagtexter som styr hur många ledamöter en styrelse ska bestå av etc.

Men Ludvigsson pratar alltså hellre om svårigheten för kvoterade till universitet i USA att avsluta sina studier.

Hennes huvudpoäng är dock att det är en ideologisk markering att vara emot kvotering. Metoden är fel för att ”det särbehandlar människor, identifierar och sorterar dem utifrån grupptillhörighet...”. Hon avslutar med att säga att det inte är värt att överge lika rättigheter för en ”quick fix”.

Vad Ludvigsson och andra då glömmer, eller väljer att glömma (?), är den sortering och särbehandling som redan sker. Oreglerat och till nackdel för kvinnor. När det gäller just bolagsstyrelser torde den selekteringen vara ganska uppenbar.

Eller menar då Ludvigsson och andra kvoteringsfobiker att kvinnor helt enkelt inte förtjänar fler platser i styrelserna? Att de helt enkelt inte är meriterade eller lämpade i större utsträckning än att det motsvarar 23 procent?

Den frågan tycker jag återstår att besvaras av dem som, liksom Maria Ludvigsson, motsätter sig kvotering så benhårt.

Men detta motstånd är sannolikt uttryck för samma blindhet som tydliggjordes i debatten om Jonas Hassen Khemiris artikel där liberala debattörer antydde att strukturell diskriminering är något som inte finns i verkligheten och att det bara är att kavla upp ärmarna och spotta i nävarna så ordnar det sig.

Är detta verkligen liberal ideologi? I så fall börjar väl den ideologin kännas lite obsolet? Eller handlar det snarare om individuella uttolkares alldeles egna tunnelseende?