söndag 19 augusti 2018

Om skattesänkningar och valkampanjer


Det är intressant att studera läget för den amerikanska ekonomin så här ett par månader innan deras kongressval. Inte minst intressant är det att dra paralleller till vårt eget val och den valkampanj som nu går in i en slutspurt (eller ligger i startgroparna?).

Av en artikel i SvD Näringsliv (Erik Bergin ”USA:sstatsskuld på väg att explodera efter skattereformen” 16/8 2018) framgår att den republikanska skattereformen, dvs skattesänkningar för främst bolag och höginkomsttagare, är på väg att göra det redan gigantiska skuldberget ännu högre. Oberoende CBO, Congressional Budget Office, beräknade ifjol att underskottet år 2020 skulle överstiga 1000 miljarder USD. Trumps budgetchef Mick Mulvaney anklagade dem då för att vara partiska och anti-Trump men Vita Huset har nu själva räknat och tror att denna miljardvall sprängs redan nästa år.  USA har nu skulder som motsvarar 76 % av BNP medan siffran går upp till 105 % om statens skulder till sig själv inräknas.

Det blir inte heller bättre av att Trump pytsat ut 100 miljarder USD mer till militären vilket ger en summa på 717 miljarder USD för 2019.


Enligt vad SvD erfar syns nu tecken på att det blivit omöjligt att driva kampanj för skattereformen inför det kommande kongressvalet eftersom den är så impopulär. Den sänkta bolagsskatten har resulterat i att storbolagen återköper egna aktier för mångmiljardbelopp istället för att ge anställda högre löner eller anställa fler. Att de sänkta skatterna skulle betala för sig själva genom högre tillväxt ser också ut att slå fel. Skattesänkningen ”såldes in på falska premisser”, som Bergin konstaterar. 



Nå, kopplingen tycks väl ganska klar till den svenska valdebatten (?).

Om inte, så kanske det här är en hjälp på traven:

Moderaterna:
Föreslog 28 miljarder i skattesänkningar i förra årets skuggbudget
Föreslog i våras nytt jobbskatteavdrag för 22 miljarder och att höja brytpunkten för när statlig skatt ska betalas. De hävdar på sin hemsida att sänkta marginalskatter skulle främja tillväxten. Till Dagens Industri sa partiledaren Ulf Kristersson att ”nästa regering måste växla upp reformtempot rejält” och att "marginalskatten måste ned och allt över 50 procent kommer vara ett problem". 
Dessutom vill de, liksom Trump, öka anslagen till försvaret för att på sikt fördubbla det (det vill säga dubbla till 2 % av BNP).

Sverigedemokraterna:
Går till val på löften om skattesänkningar motsvarande 25 miljarder. Enligt egen utsago främst till låg- och medelinkomsttagare men också i form av sänkt marginalskatt. Enligt finansdepartementets rapport i höstas gynnas framför allt höginkomsttagare av SD:s förslag; genom slopad utfasning av jobbskatteavdraget; slopad värnskatt; och en höjd gräns för statlig skatt. De vill samtidigt också, liksom Moderaterna, öka anslagen till försvaret med målet att nå 2,5 % av BNP (mot dagens ca 1 %) vilket handlar om mer än en fördubbling således.    

Liberalerna:
Lägger sitt vallöfte på nivån 22 miljarder i skattesänkningar främst i form av höjd brytpunkt för statlig skatt, slopad värnskatt och ett utökat jobbskatteavdrag. Har samma krav på fördubbling av försvarsanslagen som M, dvs inom tio år. 

Kristdemokraterna:
Överträffar dem alla med löfte om 30 miljarder i sänkta skatter. De vill också fördubbla försvarsbudgeten över tio års tid. 

I Timbro:s rapport ”50 frihetsreformer som Sverige behöver” är marginalskatterna en av de viktigaste punkterna: ”Förmodligen är marginalskatterna så höga att en skattesänkning skulle leda till ökade skatteintäkter, eftersom lägre skatt sporrar människor att arbeta mer och tjäna mer pengar. Därför förespråkar vi ett avskaffande av inte bara värnskatten utan av hela den statliga inkomstskatten”.
Ett resonemang förvillande likt det som föregick den amerikanska skattesänkning som nu hotar att också sänka den amerikanska statens ekonomi. Den skattesänkning som nu många amerikaner anser såldes in ”på falska premisser”, för att gynna höginkomsttagare och storbolag.

Så nu blir det förstås svårt att gå till val med krav på skattesänkningar även här i Sverige?
Eller?


lördag 11 augusti 2018

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 6: Murmansk – Hjältestad och arbetets stad


I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.
Detta är sjätte delen av min reseblogg. 
Del 1 finns här
Del 2 finns här
Del 3 finns här
Del 4 finns här
Del 5 finns här




Del 6: Murmansk – Hjältestad och arbetets stad

14-15juni 2018


Murmansk (ryska: Му́рманск, kildinsamiska: Мурман ланнҍ, nordsamiska: Murmánska, skoltsamiska: Muurman) är en stad i nordvästra Ryssland, belägen på Kolahalvöns nordkust. Den har strax över 300 000 invånare och är därmed den största staden på Nordkalotten och även den största i världen norr om norra polcirkeln. Här ligger också den ryska ishavsflottans högkvarter strategiskt beläget.

Namnet kommer av det urgamla ryska ordet Murman som var benämningen för norsk. Staden är också belägen bara tio mil från norska gränsen (och 18 mil från finska). Tack vare golfströmmen som sipprar ned från norska havet hålls hamnen isfri året runt vilket är orsaken till att staden idag är den största staden ovanför polcirkeln. Den har också det nordligaste trådbussystemet i världen, vilket vi givetvis provat på.

Innan första världskriget fanns här bara en liten by men kriget framkallade behovet av en isfri hamn som kunde förbindas med järnväg till St Petersburg. Det var biten från Petrozavodsk till Murmansk som då byggdes och sammankopplades vidare till huvudstaden. Staden blev den sista som bildades i Tsarryssland och fick också namnet efter Tsarsläkten, Romanov-na-Murmane (Romanov-på-Murman) vid grundandet 4 oktober 1916. Bara ett år senare, efter oktoberrevolutionen, fick den sitt nuvarande namn. Under åren 1918-20 besattes den av ententemakternas antibolsjevikiska interventionsstyrkor och vita styrkor. Mängder av små och stora monument påminner om den här tiden inte bara i Murmansk utan i hela regionen, vilket vi såg en del av i Kem (se tidigare inlägg).

Egen bild. Murmansk, hjältestad. En utmärkelse som tilldelades staden först 1985.



Hamnstaden Murmansk

Vi tar oss en lång promenad i hamnkvarteren. Den som inte sett dem har inte sett Murmansk. Hamnarna är stadens ekonomiska ryggrad och präglar hela stadens identitet. 

Handelshamnen grundades redan 1915 medan fiskehamnen tillkom 1934. Idag är fisket en av de viktigaste näringarna vid sidan av hamntransporterna som främst handlar om kol som kommer med järnväg från gruvor i Sibirien. Här låg den första ryska trålaren från 1920 och förutom örlogsskepp i stora mängder har dess vatten också hyst flera isbrytare. Vi vandrar i kvarteren runt järnvägsstationen och i hamnkvarteren och ser de långa tågsätten sakta rulla förbi med sin svarta last och de många kolhögarna som tornar upp sig i hamnen. Det mesta från gruvorna i Kuzbass i västra Sibirien. Murmansk är Rysslands ledande kolexportterminal med en månatlig kapacitet på ca 1 milon ton och det mesta härifrån går på export till andra länder. Men även mycket olja transporteras hit och skeppas ut härifrån. Här finns troligen inte mycket debattutrymme för förespråkare av fossilfria bränslen. Det lämnar inte heller utrymme för bostadsbyggande vid vattnet som annars är en trend inte minst i Sverige och övriga Västvärlden. Hamnkvarter som vid Hammarby Sjöstad i Stockholm används här fortfarande i allra högsta grad som just hamn och marken omkring är reserverad för expansion av den snarare än något annat.

Hamnen med framför allt dess kolexport är stadens ekonomiska ryggrad och staten har satsat mycket pengar på att utöka kapaciteten. Projektet Murmansk transport hub påbörjades för ca tio år sedan i vilket ingick bland annat en helt ny hamn på andra sidan havsviken. Målet var att fyrdubbla kapaciteten till över 50 miljoner ton gods per år med sikte på att bli en viktig länk i handelskedjan mellan de stora marknaderna i Europa, Amerika, Kina och Japan. vägen. Sanktionerna efter annekteringen av Krim torde möjligen ha dämpat intresset en del, men siffror från 2017 visar något annat. Då skeppades 51,7 miljoner ton gods genom Murmansk, en ökning med 54,5 % jämfört med 2016. Målet från tio år tidigare ser alltså ut att ha nåtts. Utländska rederier är intresserade av farleden mellan Ryssland och Nordpolen då restiden från Europa till Kina kapas till hälften den vägen. Murmansk är alldeles oavsett sanktioner och andra geopolitiska konflikter en del av den nordliga sjöfartsled som kallas Arktiska Bron eller Arktiska Havsbron, den 6700 mil långa havsled som handels- och transportmässigt förbinder Ryssland med Kanada.

Det är lätt att bli imponerad av aktiviteten kring de gigantiska hamnarna men det är onekligen också ett oroande tecken i tider då klimatförändring hotar vår existens att se de kolossala mängder med fossila bränslen som far iväg härifrån. En siffra jag sett anger att 97 % går på export. Världen törstar fortsatt efter fossila bränslen och Murmansk levererar.


Egen bild. Hit men inte längre kommer man i en av stadens hamnar.



Egen bild. En hamnstad måste förstås ha en sjömansbar...
Egen bild. Sjömansbaren har ett litet bås för kärlekskranka på bakgården.

Egen bild. Hamn och järnväg. Murmansk är en arbetets stad lika mycket som hjältestad
Egen bild. Tågen går i skytteltrafik och aktiviteten är stor kring hamnen. Tonnaget ökar kraftig för exporten från Murmansks hamn trots sanktioner.
Egen bild. Kolhögarna ligger rad på rad i väntan på utskeppning i Murmansks kolhamn.
Egen bild. Hamnen står för en stor del av Rysslands totala export av kol, olja och gas. Världen tycks törsta efter fossila bränslen och Murmansk levererar.
Egen bild. Hamnterminalen står på sin plats bland kranarna, järnvägsvagnarna, lastfartygen och kolet.
Egen bild. Strax intill hamnterminalen finns isbrytaren Lenin, atomdriven då den var i aktiv tjänst. Nu ett museum och var ska Lenin exponeras om inte på isbrytaren Lenin (nedan)?


.

Egen bild. Koltågen rullar in till hamnen med sin svarta last. En bekymmersam syn i klimatförändringens tid.
Egen bild. Revolutionstågen har fortfarande högt symbolvärde i Ryssland. Just detta lär dock vara byggt 1951 i Luhansk i nuvarande Ukraina om jag är rätt informerad (?)
Egen bild. Ångloket hedrades med en plats i solen, alldeles intill centralstationen i Murmansk vid hundraårsjubiléet för staden.






Det Stora Fosterländska Kriget – Hjältestaden Murmansk



Under andra världskriget fick Murmansk stor betydelse eftersom krigsmateriel kunde komma via dess hamn till Sovjetunionen från USA och Storbritannien. Murmansk utsattes för förödande tyska bombningar som inleddes med Operation Silverräv från finskt territorium. Staden totalförstördes och omfattningen av förstörelsen överträffades under kriget endast i Leningrad och Stalingrad. Tyskarna lyckades dock aldrig ta staden, vilket annars hade varit fatalt för den sovjetiska krigsförmågan. Envist motstånd av stadens försvarare och – förstås - det bistra klimatet, hindrade dem från att lyckas. Murmansk erhöll också av denna anledning hederstiteln Hjältestad. Men först 1985, vid 40-årsjubiléet av segerdagen.

Staden återuppbyggdes efter kriget och fortsatte under hela Sovjetunionens existens att vara en mycket viktig hamn som hyste en stor flottbas med framför allt en mäktig ubåtsflotta samt isbrytare. Fortfarande finns alltså ishavsflottans högkvarter här, men med egentligt säte i Severomorsk, som är en stängd stad knappt två mil norr om Murmansk. I motsats till vad man skulle kunna tro stängdes den först 1996 genom ett dekret från president Jeltsin. Möjligen var den tidigare i praktiken stängd men alltså officiellt först efter kalla krigets slut. 

Jag har nämnt de många krigsmonumenten tidigare men den mäktigaste är förstås Alyosja, den ryske soldat som blickar ut över slagfälten en dalgång bort där de hårdaste striderna mot tyskarna stod under andra världskriget. Symboliken är tydlig. Ingen kommer förbi den ryske bjässen Alyosja. Det går inte att förneka att det är ett mäktigt monument som står ovanför havsviken där de många pråmarna ser ut som små barkbåtar. Härifrån ser man miltals om det är klar sikt.

Egen bild. Alyosja, gigantisk symbol för den segerrika kampen mot nazisterna utanför Murmansk.
Egen bild. Ett av många monument i staden över Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Andra världskriget heter fortfarande ofta så här vilket "trollar bort" dess två första år då Sovjets non-aggressionspakt med Nazityskland fortfarande gällde. 
Egen bild. Minnet av kriget hålls levande med "eviga lågor" och kransar. Den äldre befolkningen minns verkligen och deras barn håller föräldrarnas minne vid liv. Än så länge är kriget starkt som identitetsskapande faktor för Ryssland och för de sovjetnostalgiska alldeles nödvändigt.
Egen bild. Givetvis finns ett krigsmonument även vid hamnarna.



En stad som rests ur ruiner


Stadens huvuddistrikt är Leninskij, Oktiabrskij och Pervomajskij. Oktiabrskij är den centrala och äldsta delen byggd alldeles efter andra världskriget med många byggnader i monumental Stalin-stil, Leninskij ligger lite vid sidan och har många femvåningshus byggda på 1960-talet, s.k. Chrustjevskas medan Pervomajskij är bebyggt med högre hus under 1970-80-talen. Förutom en del undantag i form av shopping-centra och ett antal modernare höghus har det inte tillkommit många byggnader sedan 1980-talet. Nedgången i ekonomin under 1990-talet generellt över Ryssland och inte minst för Murmansk gav istället ett överskott på lägenheter. Befolkningsmängden på ca 450000 människor under 1980-talet gick ned till 313000 år 2008. Folk började flytta högre upp i husen vilket lämnade en hel del bottenvåningslägenheter tomma. Många av Chrustjevskorna är också väldigt nedgångna och slitna. Ett eller annat trähus överraskar ibland mellan betonghusen. Men tillhör ovanligheterna här, till skillnad från i exempelvis Archangelsk där de är talrika även i de centrala delarna. 

Egen bild. Många av de äldre praktbyggnaderna i centrum, som denna Teater Rodina, börjar bli väldigt slitna och förfallna.
Egen bild. Teater Rodina från sidan. Dess framtid är mig obekant men nog är det en kulturbyggnad värd att bevara?


Vi vandrar längs med en av kullarna kring de centrala delarna av staden, i stadsdelen Leninskij om jag inte misstar mig. Slitna hus, men här finns liv. Här vandrar familjerna i sommarvärmen (kring 15 grader varmt är mer än vad de kan hoppas på vanligtvis), det är aktivitet i parkerna, planteringar utanför husen skänker en viss grönska och blomsterprakt, barn leker på gårdar och bland de otal plåtgarage som finns i staden. Murmansk lär ha fler garage per capita än någon annan rysk stad och skulle tillsammans uppta hela distriktet Oktiabrskij har någon räknat ut.

Egen bild. Solig parkpromenad i Murmansk.
Egen bild. Bostäder och parklek i Murmansk.
Egen bild. En dockteater finns nog i varje betydande rysk stad. Så även i Murmansk.


Egen bild. Grön plätt mellan betonghusen. 
Egen bild. Felvänd gunga?
Egen bild. Sällsynt träkåk  mellan betonghusen i Murmansk.
Egen bild. Planteringar utanför bostadshusen. Bildäck kommer här ofta till nytt användningsområde.
Egen bild. Portarna till husen är sällan inbjudande i de ryska Chrustjevskorna.
Egen bild. Novoje Plato Ulitsa. Nr 1.
Egen bild. Flest garage per capita i hela Ryssland sägs det att Murmansk har.
Egen bild. Lekande barn på plåtgaragens tak.
Egen bild. Frukt och grönt-kiosk.
Egen bild. Varsågod och ta dig en bok. Eller skänk bort en.


Folk ser ut att trivas men det kanske inte är så konstigt? Solen värmer mer än normalt och samma kväll som vi gör vår promenad börjar fotbolls-VM med Ryssland mot Saudi-Arabien. Vi dras med av VM-febern och ser matchen på en pub. 5-0 till Ryssland håller humöret på topp. Ryssarna på puben jublar och vill bjuda på vodka. Livet är inte så tokigt ändå trots många vedermödor? Kom och drick, vi är inte farliga, vi vill fred och vänskap, vi är inte så onda som det framställs i Väst, säger de och skålar.

Egen bild. Rysk seger i VM-premiären i fotboll. 5-0 mot Saudi-Arabien firas förstås ordentligt.


Det här är en arbetets stad, en krigshjältarnas stad. Ett faktum som kanske förstärks av att staden har en åldrande befolkning. Minnet av Sovjetunionen lever här starkt. Men i mer positiv bemärkelse än man kanske kunde ana. Här finns en stolthet som för den som är uppvuxen i ett land som Sverige som haft fred i 200 år och klarat sig helskinnat från andra världskrigets fasor kan tyckas svårbegriplig. Stoltheten över krigsvinsten mot nazisterna. Stolthet över försvaret av staden då och över uppbyggandet av en ny stad. Stolthet över att ha byggt upp den största staden ovan polcirkeln, över de stora hamnarna och de synbara frukterna av de sovjetiska gruvornas och industriernas produkter som rullade genom staden under 70 år som Sovjetunionen.



Stalins skräckvälde och det slavarbete som låg bakom många av prestationerna ryms inte i den här sovjetromantiska bilden. Den är istället hårt knuten till kriget och segern över nazisterna. Det är en stark symbolisk bild av Sovjetunionens storhet som kan förankras i hjärtats sorg över förlorade anhöriga och i bilderna av det förstörda Murmansk. Verkliga minnen som förstärker stoltheten över den svunna generationens offer. Det är ungefär så jag ser på Murmansk. 

Egen bild. Alyosja blickar ut över Murmansk med omnejd. En symbol för stoltheten över segern över Nazityskland och kanske symbol för stadens stolthet i stort?


tisdag 7 augusti 2018

Värdlandsavtal, avsiktsförklaringar och vad som är falsk information


Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist kritiserade för några dagar sedan sin ryske motsvarighet Sergej Sjojgu för att sprida falsk information. Detta efter att den ryske försvarsministern hävdat att Nato fått ”obehindrad” tillgång till Finlands och Sveriges luftrum och territorialvatten. En liknande kritik mot Sjojgus uttalande kom också från finskt håll.

Sjojgu hävdade den 24 juli i ett uttalande att Nato fått tillgång till finskt och svenskt luftrum och territorialvatten och att Sverige och Finland i gengäld får delta i Natos krigsövningar och får använda Natos vapensystem. Detta är felaktigt säger alltså den svenske försvarsministern som påpekar att det för övningsverksamhet krävs särskilda tillstånd och att ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”.

Den ryska reaktionen har kommit med anledning av att USA, Sverige och Finland undertecknat en s.k. ”avsiktsförklaring” (Statement of Intent, SOI) i Washington DC den 8 maj i år. Enligt förklaringen eftersträvar länderna ett ”djupare militärt samarbete” vilket innebär bland annat utbyte av underrättelseuppgifter och mer omfattande övningar i Östersjön. Det beskrevs som en ”historisk milstolpe” av den svenske försvarsministern och den amerikanske motsvarigheten James Mattis menade att länderna nu tar försvarssamarbetet ”till en ny nivå”.

Avsiktsförklaringen kompletterar tidigare ingångna avtal och det svenska värdlandsavtalet ligger bland annat till grund för det fortsatta närmandet som enligt dokumentet (SOI) innebär exempelvis ”utbyte av information på alla nivåer”, ökat praktiskt samarbete mellan ländernas respektive väpnade grenar, ”koordinerat deltagande i träning och övningar” och ”utveckling av samarbetet i samband med multinationella övningar”.

Förklaringen sägs inte vara legalt bindande men ”poängen är just att möjliggöra ett djupare samarbete, inte att begränsa det på något sätt”, som Charly Salonius-Pasternak vid finska utrikespolitiska institutet påpekat.

Värdlandsavtalet som skyndades igenom riksdagsbeslut den 25 maj 2016 utan större debatt var redan det en dörröppning för samarbete med Nato och USA. Enligt detta ska Nato vid en inbjudan ges tillgång till svenska militära baser, som kan användas för operativt och/eller logistiskt stöd till alliansens styrkor i deras militära operationer. Det talas om ”baseringsområden” som ska kunna användas av Nato-styrkor.  De mer detaljerade arrangemangen fastställs dock i tilläggsdokument som i regel brukar vara hemligstämplade. Några garantier för att det inte kan innebär kärnvapen på svensk mark finns inte heller. Det framgår dock i klartext att avtalet tar ”sikte på Natoledd militär verksamhet på värdlandets, dvs. Sveriges, territorium”. Samt att värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos ”doktrin” och ”att värdlandet, alltså Sverige, i största möjliga utsträckning utifrån förmåga och inom de praktiska begränsningar som råder vid varje given tidpunkt ska stödja de styrkor som är utsända till Natoledd militär verksamhet”.


De svenska och finska försvarsministrarna menar att den ryske kollegan Sjojgu sprider ”falsk information” när han påstår att detta är att likställa med ”obehindrad tillgång” till de svenska/finska vattnen och luftrummen. Ord är viktiga i de här sammanhangen och det Sjojgu säger är förstås en överdrift om det ska tolkas ordagrant. 

Men hur ska Peter Hultqvists uttalande om att ”Sverige har militär alliansfrihet” bedömas? Jag vill påstå att det numera är ett påstående som gränsar till den ”falska information” som Sjojgu anklagas för.

Enligt MSB:s hemsida ska militär alliansfrihet innebära att ”vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och att vi själva ansvarar för försvaret av Sverige”. Det kan ställas mot Försvarsmaktens definition av ”interoperabilitet” som är ett modeord i dokumenten det talas om här. Det är enligt Försvarsmakten en förmåga att ”multinationellt kunna fungera effektivt tillsammans” vilket ska kunna ske ”genom att tjänster utbytes mellan och utnyttjas av system, militära enheter eller militära styrkor”.

Interoperabiliteten kan handla om att olika svenska vapengrenar fungerar synkat tillsammans men syftar förstås i de här sammanhangen till att underlätta för svenska militära grenar och system att kunna agera och fungera tillsammans med andra länders styrkor och system.

Frågan är då - eller rättare sagt den stora frågan är – när gränsen är nådd för den svenska förmågan att ”själva ansvara för försvaret av Sverige”? När har vi knutit upp oss med en sådan mängd olika avtal och avsiktsförklaringar och rent operationella, tekniska och organisationsmässiga harmoniseringar med Nato och USA att vi nått över gränsen för definitionsramarna för militär alliansfrihet?




Foto av U.S. Air Force Master Sgt. Adrian Cadiz. Försvarsminister Hultqvist har varit flitig gäst i USA. Här den 20/5 2015 för diskussioner i Pentagon om gemensamma intressen. Säkerligen om "interoperabilitet" och kanske om värdlandsavtal och avsiktsförklaringar.



måndag 6 augusti 2018

Klimatförändringens kostnader


SvD har den 2 augusti 2018 ett helt uppslag om kostnaderna för klimatförändring för svensk del. Man hänvisar till Per Bolund (mp) som efterlyser en utredning av de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. Han menar att det förvisso kommer att kosta pengar att ställa om till en fossilfri energiproduktion men att det kostar många gånger mer att inte göra det. En utredning skulle kunna precisera kostnadsbilden menar han. SvD:s artikelförfattare påpekar att en sådan redan finns, Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. Enligt deras beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI också kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD att han inte kan förstå varför Mp vill utreda saken:

”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Utan att vara alltför konspiratorisk anar jag här en mer långsiktig tanke hos utgivaren av SvD att underminera Mp:s möjlighet att göra en stor valfråga av klimatförändringarna. Efter en sommar som denna ”riskerar” förstås klimatfrågan att bli en avgörande valfråga. Det gynnar givetvis Miljöpartiet som, vad som än sägs, är det enda parti som profilerat sig rejält i frågan under en längre tid. Moderaternas envisa tuggande om sänkt dieselskatt smäller förstås inte högt i debatten vilket framgick tydligt i tv-debatten i Aktuellt där Mp-språkröret Isabella Lövin påpekade för M-ledaren Ulf Kristersson att till och med ett barn kan räkna ut att en sänkt dieselskatt är samma sak som att slänga bensin på skogsbränderna.

Men SvD tänker tydligen stämma i bäcken och lugna väljarna med lite siffror som ser trevliga ut. Varmare somrar och plus i statskassan, tja, det låter väl inte så farligt?
Som Runar Brännlund förvisso påpekar är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning som ansetts ”värd att ta på allvar”, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det utan minskningar av utsläppen av växthusgaser finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig.

Det vore alltså enligt FN att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt.


Så vad väljer vi att göra? Låter oss lugnas av KI:s rapport och kallt se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna?

Eller litar på andra rapporter som kommer med helt andra slutnotor för en temperaturhöjning på 4-5 grader fram till år 2100?

Eller gör vi helt enkelt bedömningen att det inte går att göra några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är en rent ekonomisk kalkyl det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott, längre regn- eller torrperioder, matbrist, fler drabbade av infektionssjukdomar och en geografisk ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber, för att nämna några förväntade effekter.

Framför allt för den som bekymrar sig över ökad migration bör ju betänka vad som händer om de varmaste länderna i Afrika och Asien inte längre är beboeliga utan risk för liv och hälsa eller när vattennivåer gör att länder och ögrupper försvinner under vattenytan eller översvämmas svårt?

Det här är förstås inget som Moderaterna och deras allierade Sverigedemokraterna vill att vi ska tänka på inför valet. Vi ska tryggt förvissas om att det är tämligen riskfritt att ägna sig åt ”business as usual” och att tillväxt ska lösa problemen. Kanske vi rent av går med ekonomisk vinst på kuppen?

Jag tror vi kan förvänta oss fler artiklar med den här vinklingen den kommande månaden före valet. Allt för att inte klimatförändringar inte ska bli den stora valfrågan.