Ukraina – hur kunde ni?

Ja, så skriver Maria Georgieva i SvD den 31/5-2018 om sättet som den ukrainska säkerhetstjänsten iscensatte ett fejkat mord på den ryske exiljournalisten Arkadij Babtjenko. För den som inte följt med i denna märkliga historia så gick alltså nyheten ut från statliga Kiev-källor den 29 maj att den Putin-kritiske journalisten Babtjenko hade skjutits till döds utanför sitt hem och bilder av hans ”döda” kropp cirkulerade till och med. Den ukrainske premiärministern gick genast ut och la skulden på ”det ryska totalitära maskineriet”. Dagen efter återuppstod Babtjenko mirakulöst. En presskonferens ordnades och som förklaring till hela teaterstycket gavs att det var ett sätt att locka fram uppgifter om ett planerat mord på journalisten. Den ukrainska säkerhetstjänsten SBU påstår sig nu ha bevis att rysk säkerhetstjänst ska ha betalat en ukrainsk medborgare 40000 USD för att utför mordet.

Den här metoden med fejkade mord har använts tidigare av ukrainska polis och säkerhetstjänst. I Väst anses den mycket tveksam av många skäl. Babtjenko själv var skyldig många människor en ursäkt under gårdagens återuppståndelse. Syftet sägs alltså vara att komma åt den mordkomplott som man påstår har funnits mot journalisten.

Huvudsyftet med hela aktionen kan däremot ha varit något annat, nämligen propagandaeffekten. Folk minns de spektakulära händelserna och ett mord på en Putin-kritisk journalist smäller förstås högt i medias värld och skapade också rubriker världen om. Mark Galeotti sätter ord på detta i sin artikel ”Back from the Dead: the Bizarre Story of Journalist Arkady Babchenko” i Foreign Policy den 30 maj:

”In the so-called post-truth era, what often matters is not the objective facts on the ground so much as the subjective assumptions in people’s heads. Kiev saw a chance to take advantage of everyone’s assumptions — mine included — that Putin’s Russia is a murderous state when it originally claimed Babchenko had been killed.”

Galeotti menar att Ryssland har en historia av att göra sig av med kritiska journalister och politiker men att SBU:s taktik nu riskerar att underminera framtida anklagelser om ”äkta” mord. Om en false-flag-operation används i detta fall så varför inte i andra fall, som exempelvis Skripal-attentatet?

Galeotti menar för det andra att när en regimkritisk journalist som Babtjenko deltar i en aktion som utnyttjas av Ukraina för att plocka politiska poäng undergräver han sin egen och andra journalisters trovärdighet. De agerar då precis som de marionettdockor till främmande makt som ryska staten ofta anklagar regimkritiska journalister för att vara.

”Sanningen tog kulan som var menad för Babtjenko”, säger Galeotti. Vem kan nu lita på den ukrainska säkerhetstjänsten eller Ukraina över huvud taget? 

SBU tog inte bara över lokalerna från det sovjetiska KGB. Det ärvde också metoder. Kanske sitter det i väggarna, som det brukar heta? Kanske är det en polisiär tradition som är svår att skaka av sig?

Maria Georgieva skriver hur som helst i SvD att hela världen frågar sig: ”Herregud, Ukraina, hur kunde ni?”. En del av indignationen kan säkert bottna i att en samlad journalistkårs okritiskt svalde hela historien och ”hann skylla mordet på Ryssland”. Kanske borde de ha läst den broschyr som samma dag ramlade ned i våra brevlådor med titeln ”Om krisen eller kriget kommer”. I ett avsnitt står att vi bör vara vaksamma mot falsk information och två av de saker vi uppmanas att tänka på är: ”Vem är avsändaren?; samt ”Är källan trovärdig?

Förutom att den polisiära metoden med fejkade mord har använts tidigare av ukrainska polis och säkerhetstjänst finns all anledning att vara vaksam för uppgifter från den ukrainska säkerhetstjänsten SBU eller från statliga ukrainska organ i allmänhet. Som broschyren så riktigt påpekar så använder stater och organisationer redan idag ”vilseledande information för att försöka påverka våra värderingar och hur vi agerar”.

Hur var det med Odessa-massakern 2014 exempelvis? Varför har inte händelserna där den 2 maj utretts på ett tillfredsställande sätt? En fråga som tidigt ställdes av Europarådet och FN-organet UNHCR som i sin rapport om Ukraina från 14 juni 2014 klagade över säkerhetstjänsten SBU:s och det ukrainska inrikesministeriets bristande samarbetsvilja när det gällde händelserna i Odessa. Den ukrainska säkerhetstjänsten och regeringsföreträdare anklagade istället genast Ryssland för att ha skickat beväpnade grupper/provokatörer till Odessa vilket ska ha orsakat tragedin. Samtliga omkomna var dock ukrainska medborgare, de allra flesta från Odessa. Anklagelserna mot ryska provokatörer slungades ut i stort sett innan branden var släckt, utan hänsyn till polisutredningar eller avvaktan tills vittnesmål och bevismaterial kunnat inhämtas och analyseras.

Hur var det med de mystiska prickskyttarna vid Majdan den 20 februari 2014? Varför har inte heller denna blodiga händelse utretts tillfredsställande? Även här har Europarådet riktat stark kritik mot Ukraina. Enligt den ukrainska officiella utredningen var den sittande presidenten Janukovytj, tillsammans med toppar inom SBU och inrikesministeriet, ensam skyldig till mordet på 49 Euromajdan-aktivister den dagen. Några som helst hållbara bevis presenterades dock inte och någon förklaring till att även ett flertal poliser blivit skjutna till döds gavs inte heller. Att några skyttar skulle funnits i Hotell Ukraina eller Musikkonservatoriet som båda hölls av Euromajdan-demonstranterna förnekas helt. Detta trots att det finns filmbilder från BBC som bekräftar att skott kommit från hotellet och att radiotrafik mellan polisledning och ledningen för Euromajdan där polisen upprört uppmanar Euromajdan-ledarna att genast upphöra med beskjutningen av poliser och att elden kom från Musikkonservatoriet. Samt att detta var orsak till deras reträtt från torget och att de sköt skarpt mot de förföljande Euromajdan-aktivisterna. I brist på ordentlig utredning lär det bli svårt att nu få säkra svar trots seriösa försök av bland andra tyska tv-kanalen ARD och engelska BBC.

Hur är det med vittvätten av de ukrainska nationaliströrelserna OUN och dess militära gren UPA under andra världskriget? SBU vakar över arkiven och vem som ska få tillgång till dem och den officiella ukrainska hållningen är att de ukrainska nationalisterna inte hade någon som helst del i förföljelsen av judar eller skulle ha samarbetat med Nazityskland. En lag som antogs våren 2015 förbjuder till och med att sådana påstående yttras i offentliga sammanhang. Sanningen får inte sägas och det finns förslag om femåriga fängelsestraff för brott mot lagen. Alla påståenden om OUN:s kollaboration med tyskarna sägs vara sovjetisk och rysk propaganda. En linje som ihärdigt drivs av Volodomyr Viatrovytj, chefen för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, och tidigare anställd hos SBU med ansvar för historiska arkiv.

Hur är det med den ukrainska inställningen till det fria ordet och journalister? Kritiken från människorättsorganisationer tycks ha undgått åtminstone flertalet svenska journalister trots att den visar hur den ukrainska inställningen i mångt och mycket är en spegelbild av den ryska. 

Listan kan göras betydligt längre men detta bör räcka för att visa att journalister har skäl att vara lite mer kritiska i sin granskning av uppgifter som härrör från SBU i fortsättningen.