Politikers politikerförakt

Jag läser i gårdagens SvD om ett valupptaktsmöte som Sverigedemokraterna hållit i Småland. De manar till ett ”Dackeuppror 2.0” och anspelar då på småländska bönders, ledda av Nils Dacke, uppror mot kungen Gustav Vasa.

”Jag tror att vi kan göra om det, säger SD-toppen Mattias Karlsson, och tillägger att det denna gång kommer att ”göra ett ännu större avtryck i maktkorridorer uppe i Stockholm”.

En sak som förenar de flesta högerpopulister är odlandet av ett politikerförakt. Det eldas ständigt på och är tänkt att ge en känsla av uppror mot dem som har makten. Att Sverigedemokraterna gjorde det innan de kom in i riksdagen bär på en viss logik, men det intressanta är att de fortfarande mycket tydligt använder samma politikerförakt i sin valkampanj. Trots att de tillhört landets styrande och har stor makt över de beslut som fattas. Jimmie Åkesson säger i samma artikel till SvD att SD ”på riktigt har påverkat samhällsutvecklingen” genom att ”tvinga de andra” att förhålla sig till SD.

Så mycket alltså för uppror mot makten och förakt för politiker. Föraktet är inte tänkt att rikta sig mot alla i maktens korridorer utan bara mot dem som är meningsmotståndare. Det retoriska knepet är uppenbarligen ändå så effektivt att det inte gärna överges av SD:s chefsideologer.

Efter snart två mandatperioder i riksdagen får de dock finna sig i att tillhöra den maktelit som de så gärna öser galla över. SD rör sig sedan mer än sju år tillbaka själva i de ”maktkorridorer” i Stockholm som de runtom i landet beskriver som så oåtkomligt hotfulla för ”vanligt folk”.

Gustav Kasselstrand är en avhoppad SD:are och i lanseringen av sitt nya utbrytarparti Alternativ för Sverige, AfS, använder han sig flitigt av politikerföraktsretoriken. På ett möte för en månad sedan eldade han åhörarna med att säga att ”Sverige befinner sig på ruinens brant” och vände sig till ”den yrvakna politikerklassen” med budskapet: - Er tid är över.

Ja, så där låter det när politiker vill erövra makt. Det är en retorik som Hitler konsekvent drev ända till han inte längre behövde, då diktaturen var genomkuppad. Det retoriska knepet bor i själva titeln till hans manifest ”Mein Kampf”. Det är det vanliga folket som kämpar mot makten och det är ”vi mot dem”. Det är ”sanningssägaren” som kämpar mot en korrupt maktelit. Det ingår troligen i populisternas handbok. Främlingsfientlighet, rasism och muslimhat ligger dock i botten och gror idag snarare än antisemitism, om vi talar om SD (det omvända kan sägas gälla för NMR och andra i Vit Makt-kretsar och i viss mån även för AfS, även om det kan vara tidigt än att analysera). Men retoriken är densamma och trumfkortet politikerförakt används på ungefär samma sätt, med skillnaden att Hitler var öppen med sitt förakt för demokratin som styrform.

Att såväl Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson som Gustav Kasselstrand själva är politiker och driver politiska partier med en politisk agenda är de förstås medvetna om men är inget som förhindrar dem att fortsätta använda trumfkortet.

Det är hur som helst dags att ta ifrån dem kortet. Den valrörelse som kommer kan bli mycket obehaglig och upptakt till den förfärande framtid som de fåtal Förintelse-överlevare som ännu finns vid liv har varnat för i många år. Exempelvis Hedi Fried som jag gärna citerar igen:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag […] Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem.”

Vi har ofta svårt att se vad som händer när det just sker. I ett perspektiv bakåt blir ofta utvecklingen tydligare. Jag tror att det är dags att inse att vi kan vara inne i en minst sagt oroande upptakt till en liknande ondsint utveckling som Hedi Fried vittnar om från 1930-talet. Det vore katastrofalt att i efterhand behöva ställa frågan som ofta ställs avseende Hitlers maktövertagande; ”hur kunde det ske, varför gjorde ni inget?”.

Därför har jag nu bestämt mig. Den här valrörelsen får inte gå förlorad. Jag är fortfarande medlem av Miljöpartiet men får erkänna att jag flera gånger de två senaste åren funderat över att gå ur. Missnöjet med den förda politiken är jag inte heller ensam om, vilket väljarbarometrar och interna diskussionsfora vittnar om. Visst hade jag förväntat mig mer av Mp som regeringsparti, visst har mandatperioden varit full av besvikelser, visst har jag haft synpunkter på personval till ministerposter eller ledande positioner i riksdagen, eller på ledarskapet. Men lite eftertanke krävs här. Det ingår också i det demokratiska spelet att ge och ta, att kompromissa. En politikers skicklighet bygger i mångt och mycket på förmågan att driva en tydlig linje inför väljare och sedan kompromissa sig fram till resultat som följer den linjen. Det kan göras mer eller mindre framgångsrikt. Det kan också handla om att utnyttja sin parlamentariska position, vilken SD inte varit sena att göra, och med viss framgång. Det tillhör det demokratiska samhällets spelregler och som system fungerar det till syvende och sist klart bättre än andra system. Diktaturer och auktoritära kvasidemokratier blir sällan långvariga och leder alltid till förtryck och en utvecklingshämmande rädsla och självcensur.

Med andra ord; jag betalar min medlemsavgift i år igen; jag ger mig inte med min blogg; jag tar mig ut i valstugorna än en gång i höst för att kämpa för det jag tror på. Vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Det vill säga, förändringar måste komma genom att vi väljer rätt politiker som vi tror talar för den sak vi tror på. Genom strykningar från vallistor och deltagande i interna val får vi försöka påverka vilka politiker som kommer till makten. Det är så jag vill att det ska fungera. Och det är främst det jag ser som det viktigaste med den kommande valrörelsen. Att inte bidra till ett allmänt politikerförakt och göda en populism som i längden kan leda till hela demokratins sönderfall.