söndag 11 mars 2018

Kristen etik och västerländsk humanism – om att fastställa ett ”etiskt modersmål”


Kristdemokraternas Ebba Busch Thor skriver i en debattartikel i gårdagens SvD att Sverige behöver ”ett gemensamt etiskt modersmål där vissa grundläggande värderingar inte är valbara”.

Det kan mycket väl tänkas utgöra ingång för ett resonemang om vad sådana bör innehålla och om påståendet över huvud taget håller i ett modernt samhälle. Men hon specificerar inte detta ”modersmål” närmare än att hänvisa till ”den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar”. En kan ju för det första undra vad de judar som drevs ut från kristna områden i Europa under hundratals år uppfattar denna gemensamma benämning? Det är inte så förfärligt länge sedan som det inom ledande kristna kretsar talades om en judisk infiltration av den kristna världen eller om ”den evige judens” avvisande av Kristus vilket översatt i en mer sekulär tappning skulle innebära detsamma som att ”egoistiskt avvisa den universella kärleken”, för att låna en formulering av Berg Eriksen/Harket/Lorenz (”Judehatets svarta bok”). Busch Thor fortsätter visserligen senare i artikeln att enbart tala om ”kristen etik”, dock utan närmare beskrivning.


Rättighetskonflikter


Däremot beskriver hon en del fall som hon menar är ”konsekvenserna av oviljan att tala om värderingar”. Myndigheter som ”accepterar att unga flickor gifts bort med äldre män” eller ”registrerar och accepterar månggifte”, badhus som ”könsseparerar” och ”därmed legitimerar en oacceptabel kvinnosyn”.

Enligt svensk lag får den som är under 18 år inte ingå äktenskap, men sträcker sig däremot inte så långt som till barn som har blivit bortgifta utomlands innan de söker asyl i Sverige. En utredning tillsattes för något år sedan och kom i slutet av 2017 fram till att det inte gick att införa totalförbud då det råkade i konflikt med Europakonventionen om rätt till liv och privatliv. Olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra.

Ungefär samma princip ligger bakom att ca 300 fall av månggifte tolereras av svenska myndigheter eftersom de ingåtts utanför Sverige. Enligt svensk lag är det olagligt. Skatteverket har dock nyligen föreslagit en utredning om möjligheten att göra det olagligt även med månggifte genom äktenskap i länder där det är tillåtet.

Att det finns fler kvinnor som kan uppskatta ett par timmar i veckan utan manligt badsällskap kan inte heller Busch Thor se som en möjlighet. Att så hårt driva tesen om att det är respektlöst mot kvinnorna torde rimligen också medföra en liknande princip när det gäller toaletter eller omklädningsrum? Om inte annat borde metoo-debatten ha tydliggjort ett ”kvinnofridsperspektiv” i frågan där frihet från tafsande och blickar lika gärna kan framhållas som relevant motiv för ett par timmars könsseparation i veckan. Alltså snarare motsatsen till en ”oacceptabel kvinnosyn”. Det är i vart fall ett möjligt sätt att se det om en diskussion tillåts. Busch Thor skriver om en ”ovilja att tala om värderingar” men det jag ser just nu är att det knappt talas om annat. Däremot en ovilja att se saker och ting ur olika perspektiv och driva en saklig debatt. En debatt som hon alltså inte vill ha. Alla bör istället godta KD:s syn på vad som är kristen etik och göra detta till sitt ”etiska modersmål”.

Hon tar också upp den berömda ”handskakningsdomen” och sprider här vidare den felsyn som envist bitit sig kvar, det vill säga att den skulle handlat om att mannen inte fick jobb för att han inte hälsat på den kvinnliga arbetsgivaren genom handskakning. Han fick inte jobbet för att han saknade tillräcklig kompetens, det han förlorade var samhällsstödet. Det vill säga en myndighet tolkade lagen på sitt sätt medan rätten tolkade den till fördel för mannen. Rätt eller fel? Ja i Busch Thors värld skulle rätten inte kommit till sitt utslag om vi bara haft ”starkare förankring i goda värderingar”. Vad som är det goda, det vill säga att skaka hand eller tillämpa rätten till arbetslöshetsunderstöd universellt står här i konflikt med varandra. Självklarheter för Busch Thor medan andra kan ha en annan uppfattning.

Det visar också att hennes beskrivning av verkligheten inte är helt igenom korrekt. När hon berör fallet med den centerpartistiska nämndemannen bör kanske diskussionen hellre handla om själva nämndemannasystemet men det är snarast en trend nu att ta upp problem ur ett etniskt/kulturellt perspektiv och att kritisera integrationspolitiken eller migrationspolitiken. Vilket har gått så långt att FI får kritik från både höger och vänster för att de dristar sig till att påstå att mäns våld mot kvinnor är ett problem oavsett i vilka hem eller sammanhang det utövas, men att det kan ta sig olika uttryck. Det är kanske detta som inte får sägas längre? Busch Thor och många andra från hela den politiska höger-vänster skalan vill inte prata om detta utan kräver att det är specifikt ”Hedersvåld” som ska diskuteras och inget annat.

Diskursen förändras gradvis hand i hand med normerna och därpå följer ibland förändrad lagstiftning. En utveckling som Busch Thor vill invända emot, men samtidigt bidrar till. Det hela är egentligen ganska märkligt. Hon vill att alla ska godta hennes kristna etik, men det blir väldigt oklart vad den innehåller?


Är etiken enbart kristen och är då Sverige sekulärt?

Här finns också en klar friktion mellan den kristna etik och den västerländska humanism Busch Thor sätter likhetstecken emellan.

Så här skrev folkpartisten Martin Andreasson i en motion 2004 som invände mot användandet av formuleringen i Läroplanen om just ”kristen etik”:

”Sekulariseringen är ett av de största civilisatoriska framstegen i vår tid. I framväxten av det pluralistiska samhället med full religionsfrihet har en nödvändig förutsättning varit att staten dragit sig tillbaka från den offentliga kontrollen av individernas åsikter i existentiella och religiösa frågor. Statens uppgift i det sekulariserade samhället är att värna en religiöst neutral offentlighet, där medborgare av olika religiösa åskådningar (inklusive ateister, agnostiker och andra utan religiös tro) kan leva och verka på jämlika villkor.”

Det är förstås en motsägelsefull inställning att det svenska samhället ska bygga på ”kristen etik” och samtidigt utge sig för att vara sekulärt. Fortfarande står dock i läroplanen för Grundskolan:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”

Det är inte heller självklart att hon bland de som kallar sig humanister har stöd för uppfattningen om den kristna etikens och humanismens intima relation. Religionsfriheten ifrågasätts av många moderna humanister som ser religion som ovetenskaplig vidskepelse som helst bör förbjudas. 

Samtidigt har vi fostrats i en månghundraårig kristen tradition och kultur som präglar vad vi gör både i vardagen och vilka helger vi firar men det är en lite annan debatt än detta. Såvida inte Busch Thor har en annan mening, det vill säga att alla måste fira jul eller liknande? Vilket ju är tradition och norm, snarare än etik och värderingar.


Den västerländska humanismen

Humanismen har också många inriktningar och kan sägas ha utvecklats i en sorts strävan efter bildning men som också haft en grundläggande syn på människans värde som allmänmänsklig och som en konsekvens också en syn på individens rättigheter och frihet vilket senare legat till grund för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, bland dem religionsfriheten. Det har varit en månghundraårig process att komma fram till de mänskliga rättigheter FN deklarerat och som ska gälla i Sverige. Bland annat har de formats av personer som ägnat sig åt normkritik eller ifrågasättande av en konservativ syn på självklarheter, som Thomas av Aquino som gick emot dåtidens kyrkliga auktoriteter.

Samtidigt har också humanismens förkämpar präglats av tidens normer och deras idéer har omtolkats genom hundratals år av kritisk diskussion. Voltaire brukar av en del räknas in som en förgrundsfigur för dagens västerländska värderingar och inte minst åsiktsfriheten. Samtidigt hyste han starkt antisemitiska åsikter och fördömde judiska blodsoffer, det vill säga judarnas påstådda vana att äta människokött (i ”Dictionnaire Philosophique”, 1764), och såg judarna som ”det mest avskyvärda folket på jorden”.

Det är alltså svårt att göra självklara kopplingar till såväl kristen etik som västerländsk humanism utan att samtidigt närmare definiera vad detta skulle handla om. Dessutom uppstår oundvikligen en del konflikter mellan olika värden då denna etik och humanistiska idéer ska tillämpas. 


Olika perspektiv på mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna kan också ses på olika vis. Exempelvis ur ett rättsligt perspektiv eller ett samhällsvetenskapligt/rättssociologiskt perspektiv, och kan därmed, enligt bland andra Håkan Hydén (”Olika perspektiv på mänskliga rättigheter” i antologin ”Mänskliga rättigheter i svensk belysning”), bli centrala i den ”konflikt mellan system och livsvärld” som bland andra Habermas menat präglar vår tid. Det är vanligt att det hänvisas till de mänskliga rättigheterna som något självklart fastslaget i FN:s förklaring av dem från 1948. Hydén pekar dock på det faktum att olika länder tillämpar dem på helt olika sätt, eller rent av väljer att bortse från dem. Han tar bland annat upp artikel 23 i FN-förklaringen som handlar om allas rätt till arbete, rätt till lika lön för lika arbete, rätt till att för ens arbete få en ”tillfredsställande” ersättning som ”tillförsäkrar honom [Sic] själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd”. Politiska krav på lägre löner och sänkta eller borttagna samhällsstöd ställer sig här i motsättning till FN:s mänskliga rättigheter. Bygger dessa på en annan värdegrund än det svenska samhället eller är det olika sätt att tolka och prioritera? Det kan förstås också diskuteras, om viljan finns. 


Normkritisk diskussion eller inte?

Enligt Busch Thors sätt att se ska inget ifrågasättande, ingen kritik eller diskussion finnas när det gäller vad hon kallar ”goda värderingar”. Det är en märklig inställning eftersom en normkritisk diskussion varit precis det som varit drivande i processen att komma fram till normer, lagar och regler vi har idag. Hur hade det sett ut med synen på kvinnans ställning, barnens uppfostran, arbetstagares rättigheter och så vidare om inte en normkritisk debatt föregått lagstiftning och regelupprättande?

Busch Thor ser detta som att ”en vänster” sett som sin uppgift att bara ”kritisera och dekonstruera normer” och att relativisera. Det är oklart om hon här blandar samman normer och värderingar vilket inte riktigt är samma sak. Hon talar dock om normer i samband med olika rättsfall och kritiserar också att normkritik lärs ut i skolor.

Det är inte fel att ha en rättsuppfattning eller styras av vissa normer. Men oviljan som Busch Thor talar om handlar snarare om en egen ovilja att ha en diskussion om normerna och rättigheterna. En sådan bör ständigt föras i ett samhälle för att inte stelna i uteslutande och obsoleta former. Vad hade kvinnors rättigheter bestått av idag om inte en normkritisk debatt hade lagt grund för reformer och lagstiftning om myndighetsförklaring, rätt till utbildning, rösträtt, med mera?

Eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det är inte många år sedan samkönade äktenskap tilläts och länge var kristenheten hård motståndare till just detta. Först 2009 öppnade Svenska Kyrkan sina portar för detta men det är fortfarande inte en okontroversiell fråga och det finns inte många länders kristna samfund som har samma tillåtande attityd. På samma sätt vad det länge hårt motstånd inom kyrkan att tillåta kvinnliga präster och först 1960 vigdes de första svenska sådana. Det skedde först efter påtryckningar från regeringen så frågan är hur länge det dröjt om inte ett politiskt tryck hade funnits?

Byggde då motståndet på dåtidens kristna etik, på västerländska värderingar eller möjligen på normer som formats under århundraden och som styrde beslutsfattare att ta beslut i viss riktning? Och var det inte först och främst en normkritisk debatt som hjälpte till att förändra nämnda regler och lagar? En normkritisk debatt som inte sällan handlade om att ifrågasätta kristna värderingar eller uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Kanske vill Busch Thor vrida tillbaka den ovan nämnda utvecklingen gällande kvinnors rättigheter eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det tror jag inte men det måste ändå förklaras hur hon menar. 



Islamister på ledande plats i Miljöpartiet?

Busch Thors artikel innehåller också en anklagelse som är rätt allvarlig. Hon hävdar att Miljöpartiet har "låtit radikala islamister få ledande positioner i partiet". 

Hur ska då begreppet ”islamister” användas? Det är en relevant fråga som bland andra Susanne Olsson, forskare i religionsvetenskap, har ställt, i en efterlysning av nyansering. Busch Thor använder dessutom en förstärkning av begreppet när hon säger "radikala islamister". 

Vanligen förknippas sådana med terrorism, med IS/Daesh, al Qaeda, eller liknande militanta och våldsamma grupperingar. Det är väl också den kopplingen som eftersträvas när exempelvis Fria Tider använder begreppet men säkerligen också när Rebecca Weidmo Uvell , Nalin Pekgül och andra gör det. Således kan fullt fridsamma och resonabla människor som hyllar demokrati och politiskt samtal buntas ihop till ”islamister” eftersom de samtidigt är troende muslimer.


Ebba Busch Thor stämmer i sin debattartikel nu in i den falskklingande kör som hävdar att Miljöpartiet har ”islamister på ledande positioner”. En uppfattning som Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan (!), spred för ett par år sedan då han också hävdade att Miljöpartiet ”kan vara extra sårbart för infiltration eftersom de är humanister”. 

Vilket i sig belyser hur bräckligt Busch Thors påstående är om den kristna etikens och den västerländska humanismens intima samhörighet.

Det vore emellertid på just den här punkten önskvärt om Busch Thor definierade vad hon menar med islamister och vilka personer på ledande miljöpartistiska poster hon i så fall avser. Det är en anklagelse och bör i ärlighetens namn preciseras för att kunna bemötas.


Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati

Rubriken på detta avslutande avsnitt av mitt inlägg var också titeln på Integrationsverkets rapportserie 2004:06. De frågor Busch Thor tar upp är alltså en fortsättning på en ständigt pågående diskussion. Ämnet kan givetvis problematiseras. De flesta, närapå alla, är överens med henne om att det i alla samhällen måste finnas något som håller det samman. Ett samhällets kitt eller ”moralisk social ordning”, enligt Hobbes. John Stuart Mill talade mer om nationalkänsla, medan Durkheim kopplade sitt kitt till arbetsfördelning och av varandra ömsesidigt beroende inom samhället. Busch Thor kanske är närmare Webers teorier om en koppling till protestantism som framgångsfaktor för ett samhälle? Det finns flera grundläggande teorier som färgar hur vi tänker men också en kritik mot rådande normer och tänkesätt som löper längs tidslinjen fram till idag. Ska grupper ges särskilda rättigheter i mångkulturalismens namn eller ska det endast ske, som enligt Kymlica, om gruppen bekänner sig till vissa grundläggande värden? Bland annat detta togs upp i Integrationsverkets rapport som också refererar till den amerikanska forskaren Susan Moller Okin som pekar på hur förespråkare för särskilda rättigheter för grupper stirrar sig blinda på skillnaderna mellan majoritetssamhälle kontra minoriteter men glömmer relationer inom grupperna. Moller Okin riktar då särskilt in sig på patriarkala strukturer. Etikforskaren Elisabeth Gerle bidrar i rapporten med sin uppfattning om att alltid ha ett maktperspektiv i studier av värdegemenskaper och värdekonflikter. Det vill säga att etnicitet, ras, klass och kön ”inte är ting i sig” utan handlar om olika maktrelationer. Såväl majoritetssamhälle som olika grupper av invandrare kan ha intresse av att utmåla motsättningar som ”etnokulturella” och som stående mellan svenskar och invandrare. Gerle menar att samhällsproblem som arbetslöshet och nedmontering av välfärden har stor betydelse för uppkomsten av värdekonflikter och att det kan vara så att ”såväl en invandrarelit som delar av det svenska etablissemanget liksom representanter för populistiska strömningar kan ha intresse av att tala om hot eller utmaningarna mot respektive kulturarv och religion för att dölja andra konflikter”. 

Det är givetvis en diskussion som är nyttig och den bör enligt min mening fortgå. Det finns inte mycket som så alldeles självklart att diskussionen kan stängas. Det är inte självklart vad den gemensamma värdegrunden ska innefatta och det är inte heller är möjligt eller önskvärt att för evig tid fastställa detta. Däremot går det att peka ut en riktning.

Det bör, precis som 2004, handla om ifall det räcker med den grundläggande värderingen om allas lika värde och rättigheter inför lagen och fungerande och oberoende rättsliga institutioner och rättssystem eller om det behövs vissa grupprättigheter för att justera ojämnheter eller skydda minoriteter? Därifrån bör de flesta kunna enas om att diskussionen bör utgå. Länge har det dock funnits en kamp mellan, å ena sidan, de som ställt sig kritiska till att det i de flesta samhällsfrågor vita, heterosexuella och egendomsägande män som bildar norm och vars behov tillgodoses; och, å andra sidan, de som vill bevara den rådande normen och spjärnar emot alla förändringar eller kritiska perspektiv. Just nu tycker jag att det sliras och halkas i spåret och tätklungan är på väg i en avvikande riktning. En som leder tillbaka till tider då den senare gruppen ägde tolkningsföreträde. Är det detta som är KD:s uppfattning om ”kristen etik”?

Det bör hur som helst kunna diskuteras, eller kommer det i KD:s Sverige vara otillåtet att företräda ”en vänster” som tar sig friheten att närma sig samhällsproblem från antikoloniala och diskurskritiska perspektiv? Det låter som en återgång till ett konservativt förflutet eller i värsta fall till diktaturers fastställande av värden och gränser för den politiska diskussionen. KD sällar sig här, menar jag, till det forskningsförakt som Sverigedemokraterna odlat i många år och som framställer vetenskapliga problematiseringar av samhällsfenomen som uttryck för ett elitistiskt fjärmande från uppfattningar hos ”vanliga människor”. Med SD:s eget språkbruk innebärande att det finns saker som ”man inte får säga i det här jävla landet”.

Redan förre KD-ledaren Göran Hägglund talade förvisso om ”verklighetens folk” och en växande ”vänsterinriktad kulturelit” och Busch Thor har uppenbarligen fattat stafettpinnen. Men innebär detta att diskussionen om värderingar ska föras uteslutande vetenskap och forskning? Eller ska enbart vissa delar av forskarsamhället uteslutas? På vilket sätt ska detta ske och är det verkligen önskvärt ur ett bredare samhällsperspektiv?

Slutligen är frågan om vi exempelvis ska ha rätt att klä oss och hälsa på det sätt vi önskar eller bör det fastställas politiskt att det ska få konsekvenser för möjligheten att tillgodo se oss andra rättigheter som brukar beskrivas som gällande för alla? Får frågan ens fortfarande ställas? Eller är SD-politikern Tommy Hanssons lista (länkad ovan) på väg att bli norm för vad som bör sägas? Är en nybakad högerinriktad politikerelit på väg att vrida debatten i motsatt riktning?

Det kommande valet kan bli en fingervisning eller rent av en avgörande brytpunkt och jag är klart oroad av vart det leder i förlängningen. Får man vara det?