lördag 13 oktober 2018

Sista varningen – är det någon som lyssnar?


- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.


Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…
”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)


Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!


Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.


Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?




söndag 30 september 2018

Trumps USA som garanti för säkerhet och fred


Försvarsminister (än så länge) Peter Hultqvist gick i SvD den 24/9 ut med en debattartikel där han försvarade det svenska deltagandet i Nato:s stora militärövning Trident Juncture. Han säger i den att övning med Nato skapar säkerhet. Deltagandet sker inom ramen för vårt partnerskap med Nato säger han och att det i förlängningen bidrar till ”stabiliteten i vår del av Europa”. Han fortsätter med att påpeka att övningar som denna ”ska ses i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget” och specificerar med att anföra den ryska annekteringen av Krim och den pågående konflikten i Ukraina. En logik som haltar betänkligt med tanke på att det med all sannolikhet var hotet om att förlora sin marinbas på Krim och att den istället skulle bli en Nato-bas alldeles inpå knuten till ryska gränsen som fick Ryssland att agera. Dessutom slänger han in ”den ryska aggressionen mot Georgien 2008” i sammanhanget. Vilket är märkligt med tanke på att EU i sin rapport (Tagliavini-rapporten) om det korta kriget i Sydossetien fastställt Georgien som angripande part i konflikten. Men det är förstås vanligt att kasta in Georgien i samma andetag som Ukraina för att få Krim-annekteringen att se ut som en del av en trend snarare än ett undantag.

Med den här logiken närmar vi oss också USA, som i praktiken också styr Nato. Dessutom sedan 1999 enligt den s.k. Clinton-doktrinen som enligt många uttolkare kan ses som en amerikansk strategi för att omvandla Nato från ren försvarsallians till den USA-styrd politisk aktör.

Det är i ljuset av detta som man måste bedöma försvarsminister Hultqvists resa till Pentagon i våras då han, tillsammans med sin finske kollega Jussi Niinistö, skrev under en avsiktsförklaring om ett fördjupat försvarssamarbete länderna emellan. Detta gjorde han samma dag som USA drog sig ur Iran-avtalet. En amerikansk åtgärd som är ett led i en aggressiv trend som i betydligt högre grad berör världens samtliga länder än de ryska aggressionerna. Det är gåtfullt hur samarbetet med USA ska bidra till stabiliteten och säkerheten i Norden, Europa eller någon annan del av världen med tanke på hur det amerikanska beteendet sett ut under efterkrigstiden och att aggressiviteten under senare tid har eskalerat. Möjligen har landet fått en mer frispråkig och burdus talesman?
Alldeles oavsett vilket, vad sägs om detta axplock som garanti för fred, säkerhet och stabilitet?:

2015-

En koalition bestående av Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och USA invaderar Jemen för att bekämpa rebeller (Huthi-rebellerna) som gjort uppror mot presidenten Abdu Rabbu Mansour Hadi och hans regering. En konflikt i huvudsak mellan shiamuslimer och sunnimuslimer.

I en FN-rapport från augusti 2018 anklagas koalitionen för krigsförbrytelser innefattande dödandet av tusentals civila i flygattacker, tortyr och rekrytering av barnsoldater. Kriget har också lett till stor nöd bland landets civila. Även Huthi-rebellerna som koalitionen bekämpar sägs ha del i krigsförbrytelserna men det förminskar inte det faktum att USA står sida vid sida med krigsförbrytare och underblåser en konflikthärd som leder till nöd och instabilitet i området.

USA:s aggression mot Jemen går mycket längre tillbaka i tiden. De senaste 16 åren har amerikanska drönare angripit mål i Jemen i syfte att döda terrorister. De har säkerligen fått träff på ett antal men det är också väl dokumenterat hur oskyldiga civila som kommit i vägen för missilerna. Hundratals människor har på detta sätt mist livet vilket inte kan betecknas som annat än massmord utfört av USA. Hade det drabbat ett europeiskt land hade det orsakat ett ramaskri. I Jemen kan det fortgå utan större rubriker. USA har offentligt bett om ursäkt för misstagen och sedan riktat in sig på nästa mål, som Steven A. Cook skriver i en färsk artikel i Foreign Policy med titeln ”America Is Not an Innocent Bystander inYemen”. Alldeles nyligen gav USA:s utrikesminister Mike Pompeo klartecken för fortsatt vapentillförsel och underhåll till stöd för Saudi-Arabien. Som därmed kan fortsätta med sina skoningslösa flyganfall som hittills bidragit starkt till att döda eller såra 15000 civila och driva tre miljoner människor på flykt i det egna landet och runt tvåhundra tusen i grannländer.

Juni-17:
Den 4 november 2016 trädde det globala klimatavtalet från Paris i kraft. Ett avtal med mål att minska utsläppen av växthusgaser, samt att stödja de som drabbas av klimatförändringarnas effekter.

Den första juni 2017 tillkännager USA att de lämnar avtalet. Landet blir därmed det första att lämna klimatavtalet, av de 195 länder som skrivit på det. Det kan inte, enligt min mening, betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten. En bred forskarkår står numera bakom uppfattningen att klimatfrågan är av avgörande betydelse för planetens grundläggande funktion som plats för mänskligt liv och att en temperaturhöjning riskerar att rubba hela mänsklighetens existens eller i vart fall existensvillkor.

I FN-talet nyligen säger president Trump att USA istället gärna exporterar sitt ”överflöd av olja, grönt kol (min anm/!!??) och naturgas till våra allierade”. Tackar, tackar, ännu ett bidrag till säkerhet och stabilitet i världen.

Juli-17: FN:s konvention om kärnvapenförbud. Trots att förbudet givetvis skulle gälla alla länder vill inte USA släppa sina kärnvapenspetsar. Ställningen som dominerande militärmakt bygger bland annat på kärnvapenstyrka. USA ställer sig inte bakom konventionen och uppmanar aggressivt andra länder att inte skriva under.

Aug/Sep-17: USA skickar ett hotfullt brev till svenska regeringen med varning för att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Det skulle försvåra amerikanskt försvarssamarbete med Sverige sägs det i brevet men där antyds också att andra områden skulle påverkas av ett sådant beslut. Dagarna efter kommer det också fram att liknande brev skickats till flera andra bland de 122 länder som aviserat intresse för att skriva under konventionen om kärnvapenförbud. Brev med samma förtäckta hot eller i vart fall påtryckning. Bland annat att en underskrift av konventionen skulle ha ”allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.
Den hotfulla tonen mot de 122 länder som aviserat intresse för att underteckna visar prov på USA:s tolkning av begreppet ”suveränitet” som i amerikansk tappning betyder ”America First”.

December-17: USA hoppar av FN:s migrationsöverenskommelse, Global Compact on Migration. En deklaration som togs enhälligt av FN:s samtliga 193 länder. USA står tämligen ensamt utanför och därmed garanterar därmed inte migranters rättigheter. ”Vi bestämmer själva hur vi bäst kontrollerar landets gränser och vem som får komma hit”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. USA är förvisso inte helt ensamma om denna ståndpunkt numera men som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

December-17: USA erkänner den 6 december 2017 Jerusalem som Israels huvudstad. Det står naturligtvis USA fritt men som garanti för fred och stabilitet i Mellanöstern övertygar det inte. De flesta internationella bedömare menar att det fördjupar sprickan mellan judar och palestinier och riskerar att leda till ökad spänning i området och ett hinder för vidare fredssamtal.

Maj-18: USA överger Iran-avtalet och hotar de länder som framhärdar med att följa det med sanktioner. USA har inte bara militära muskler utan också ekonomiska i en värld byggd på US-dollar. De ger blanka f-n i FN och säger istället (Trump-citat) att ”den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”. Det vill säga inte på amerikanska marknader, inte med amerikanska banker eller i amerikanska dollar. Svårt för att inte säga omöjligt för större företag på världsmarknaden. EU har nu börjat skissa på ett eget system för internationella penningtransaktioner som ersättning för SWIFT-systemet som kontrolleras av USA och länge utnyttjats för att utpressa politiska fiender till eftergifter och som nu också ser ut att användas mot USA:s s.k. allierade i EU.

I FN-talet nyligen sa Trump att Iran ”sprider kaos, död och förstörelse”. Sagt av en president som företräder ett land som sedan andra världskriget har deltagit aktivt i krig i 37 nationer som orsakat åtminstone 20-30 miljoner människors död. Det vill säga ungefär 1000 människor per dag under perioden fram till idag.

Juni-18: USA hoppar av ett gemensamt G7-uttalande taget under G7-ländernas möte i Kanada. I slutdokumentet står det att G7-länderna erkänner fri och rättvis handel som en nyckel till tillväxt och jobb, och att man kommer att fortsätta att bekämpa protektionism, att handelsavtal ska vara öppna, transparenta, inkluderande och i enlighet med WTO:s regler. Bakom står alltså endast sex av länderna i G7. USA ställde sig utanför med kommentarer som ”kniv i ryggen” och att ”det finns en plats i helvetet för ledare som med dolda avsikter ger sig in i diplomati med president Donald Trump”. Visst kan man ha synpunkter på WTO men för USA som garant för fred, säkerhet och stabilitet i världen övertygar det inte.

September-18: Trump håller tal i FN och säger då öppet till hela världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism”. Avseende då amerikansk patriotism eftersom hans huvudmotto är ”America First”. Han uppmanar i talet andra länder att göra samma sak som USA, dvs ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet. Varje land ska sköta sig själv är huvudspåret i hans resonemang. Han basunerade också ut att USA nu ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns. Den saknar numera all auktoritet i amerikanska ögon. USA har tidigare skrivit under Detta alltså om den domstol som dömer i krigsbrottsmål, det vill säga mot länder och enskilda som begått krigsbrott. USA har förvisso aldrig underkastat sig domstolen men Trumps signal är tydlig; vi kommer att göra precis vad vi vill och anser vara bäst för USA alldeles oavsett om det innebär handlingar som betraktas som krigsbrott. Ironiskt nog sällar de sig genom sitt avståndstagande till ICC till länder som Iran, Syrien och Nordkorea.


Trumps tal i FN nyligen var en mycket rättfram programförklaring; suveräniteten för USA är USA:s enda intresse. Det globala samarbetet är total underordnat, eller i många fall oviktigt eller helt oönskat. Han uppmanade i talet andra nationer att följa sina egna intressen på samma sätt och bad dem i gengäld att låta USA sköta sitt. Han sa också följande:

”The United States will not tell you how to live or work or worship.”

Det kan ju låta oskyldigt som isolerat citat men Trump motsäger sin egen och USA:s doktrin genast när han i nästa andetag under talet kommer med följande uppmaning till de övriga FN-länderna:

”to join us in calling for the restoration of democracy in Venezuela”

Och vidare:

“to support Iran’s people as they struggle to reclaim their religious and righteous destiny.”

Därmed faller han in i linjen som gällt sedan andra världskriget och som på senare tid inneburit amerikansk aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen.

Värnandet om suveräniteten gäller med andra ord endast USA och innefattar att alla andra länder underkastar sig USA:s vilja och intressen.

Som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

Jag håller med om att Sverige som alliansfri nation ska göra allt för att värna gränserna och ha en beredskap för det värsta, inklusive ett ryskt angrepp. Men att samtidigt närma sig USA och dras in i dess omloppsbana runt världen är en politik som trotsar allt vett och sans. Dessvärre måste det starkt ifrågasättas om Sverige längre kan kallas alliansfritt? Tillhör vi inte numera USA:s ”allierade” som förutom ”olja, grönt kol och naturgas” också får det tvivelaktiga nöjet att bli mottagare av amerikansk ”suveränitet” a la Trump?

Som garanti för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte!! 





lördag 29 september 2018

Till vem hör Babij Jar?


Babij Jar – en konfrontation med ett mörkt förflutet och en chans att ta itu med den?





Den 29 september hedras minnet av alla de som mördades vid Babij Jar, en ravin i Kiev där över 30000 judar sköts och begravdes i en enorm massgrav den 29-30 september 1941.

Tal kommer att hållas. Ett av dem troligen av president Porosjenko. År 2016 vid 75-årsminnet av massakern framhöll han att tragedin tillhör ”flera stora böcker samtidigt; Ukrainas historia, Andra Världskrigets historia och historien om den Judiska Nationen”. Han sa också att Babij Jar är en ”gemensam grav” för oskyldiga civila tillhörande olika nationaliteter.

En del talare kommer att framhäva den judiska tragedin särskilt. Tre fjärdedelar av de som mördades vid Babij Jar under ockupationsåren var judar och 97 % av alla judar på nuvarande ukrainskt territorium dog under kriget. Det vara bara det judiska folket som nazityskarna försökte utrota även om de inte var ensamma om att falla offer för deras kulor.

Detta ligger i botten när framtiden för Babij Jar som minnesplats nu debatteras i Ukraina. En diskussion som blivit en infekterad kamp mellan de som anser att platsen i första hand är en symbol för Förintelsen och de som menar att de ukrainska nationalister som också blev offer för Nazityskland ska hedras jämbördigt med de judiska. Trots att många av dem tillhörde bödlarnas led just dessa septemberdagar 1941.


På samma sätt som Auschwitz symboliserar de central- och västeuropeiska judarnas öde så är Babij Jar den största symbolen för Förintelsen i Östeuropa.
Idag är området en stor park där människor promenerar, joggar och rastar sina hundar. Eftersom också ryssar, ukrainare, romer och andra folkgrupper finns bland de ihjälskjutna innehåller parken många olika minnesmonument. Det är också i huvudsak detta som det för närvarande råder en infekterad strid om i Ukraina. Är Babij Jar främst en plats som symboliserar Förintelsen så som den såg ut i Ukraina, där fler mördades genom att skjutas och begravas i massgravar än i de stora förintelselägren, eller är det en plats för alla offer för nazismen? Det sistnämnda var den officiella sovjetiska hållningen och ironiskt nog har den nu övertagits av de ukrainska nationalister som annars är starkt kritiska mot allt som har med den forna Sovjetmakten att göra.

Egen bild. Menorah-monumentet vid Babij Jar, till minne av alla de judiska offren som mördats och begravts vid platsen



Avrättningsplats och massgrav

Det var naturligtvis de nazityska ockupanterna som utfärdade ordern att mörda Kievs alla judar. Massmord hade redan innan dess utförts på flera platser i Ukraina och den 29-30 september var det Kievs tur. De nazityska ockupanterna beordrade att alla Kievs judar skulle samlas på en bestämd plats den 29 september 1941 under förevändning att de skulle förflyttas från staden. Istället föstes de samman i led, fick överlämna sina kläder och tillhörigheter på angivna platser, och fördes slutligen nakna i grupper om ca tio till avrättningsplatsen där de sköts ned med maskingevär. Grupperna om tio tvingades lägga sig ned på mage ovanpå liken av den tidigare gruppen och sköts därefter ihjäl. Allt för att lämna bättre plats i gropen för nya offer. Första dagen ska runt 22000 ha mördats. Vid mörkrets inbrott tog mördarna paus för natten och de judar som ännu inte mördats fick tillbringa densamma i ett närbeläget garage för att nästa dag bli nya offer att läggas sida vid sida med de övriga. Det finns ingen riktigt säker siffra över hur många som mördades vid Babij Jar. Den enda dokumenterade siffran är 33 771 judar från tyskarnas egna protokoll, men det avser endast aktionen som utspelades 29-30 september. Dagens uppskattningar ligger någonstans runt 100 000 döda, varav majoriteten var judar.

Vad som är mindre känt är att det var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M som ansvarade för det civila styret i Kiev under dessa septemberdagar och som såg till att flygbladen som uppmanade judar att bege sig till samlingsplatsen sattes upp över hela staden. Många judiska vittnen till massakern berättar också om ukrainsk milis och polis som deltog åtminstone i vaktstyrkan vid avrättningsplatsen. De bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag.

Även OUN-medlemmar mördades dock så småningom av nazisterna när det blev tydligt att åsikterna om Ukrainas framtid gick isär. Tyskarna var inte det minsta intresserade av ett självständigt Ukraina. Europas kornbod skulle istället bli en ”Edens Lustgård” exklusivt för tyskar och utgöra det ”Lebensraum” som Hitler så ofta talat om. En av dessa OUN-medlemmar var Olena Teliha, entusiastisk beundrare av Hitler och Mussolini, som sedan ett par år tillbaka står staty i utkanten av Babij Jar-parken, rest på initiativ av det statliga ukrainska institutet för nationellt minne (INP). Hon var under hösten 1941 både skribent och redaktör för den nationalistiska och starkt antisemitiska tidningen Ukrainske Slovo som bland annat, strax efter massmordet 29-30 september-41, beklagande konstaterade att det fortfarande fanns judar vid liv i staden och uppmanade Kiev-borna att ange judar till nazityskarna.

Iryna, representant för ”National Historical Memorial Preserve Babyn Yar” och vår guide när jag och i sällskap med ett par till besöker platsen för att skaffa material för ett filmprojekt, förstår inte frågan om det kan uppfattas som en provokation att det står monument över OUN-medlemmar i Babi Jar. OUN hade inget med Förintelsen att göra och påståenden om samarbete med nazister är helt och hållet rysk propaganda, menar hon. OUN bekämpade aldrig judarna och hade aldrig något antijudiskt program utan ”kämpade bara mot sovjetmakten, mot politruker och kommissarier och om dessa var judar så mördades de som alla andra, men inte som jude, utan som kommunist”, betonar Iryna.”. Något som emotsägs av OUN:s egna dokument från före kriget men som senare reviderades 1943 då tyskarna började se ut som den förlorande parten i kriget.

Irynas uppfattning om historien stämmer helt överens med den som nu lanseras av INP under ledning av den stridbare nationalisten Volodomyr Viatrovytj. Ett institut och en man som har vittvätt av historien om de ukrainska nationalisternas under andra världskriget som högsta prioritet, för att parafrasera Jared McBride i den israeliska dagstidningen Haaretz.

Egen bild. Statyn över Olena Teliha, poet och OUN-medlem som sägs ha mördats vid Babij Jar. Men verksam för en publikation som uppmanade Kiev-bor att ange judar för nazityskarna.




Vems minne? Eller glömska?

Iryna menar dessutom att Babi Jar inte alls enbart är en minnesplats för Förintelsen, utan en minnesplats för alla människor som mördades här. Ett synsätt som alltså liknar det sovjetiska förhållningssättet till Förintelsen och som förklarar varför det dröjde ända till 1976 innan det överhuvudtaget restes ett minnesmonument vid Babi Jar och att plaketten vid monumentet inte innehåller ett ord om judar utan bara att det är ett monument över sovjetmedborgare som föll offer för nazisterna. Det sovjetiska narrativet om Stora Patriotiska Kriget erkände inte judarnas specifika öde. Judar blev i de sovjetiska berättelserna kort och gott ”sovjetmedborgare”. På samma sätt förs nu i Ukraina en kamp om Babij Jar och dess betydelse. Nu gäller det istället att förminska det judiska ödet eftersom det samtidigt skulle blottlägga den ukrainska nationaliströrelsens kollaboration med tyskarna och delaktighet i mördandet av judar.
Enligt Viatrovytjs syn på saken finns en ”diskrepans” mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” och övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, ser Viatrovytjs uttalande och INP:s arbete som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. De senare årens vittvätt av de ukrainska nationalisternas agerande under kriget, falska historier om judar som skulle slagits för OUN:s militära gren UPA, och initiativet bakom lagen som förbjuder kritik av UPA, hänger ihop med försöken att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i, menar han.

Den ukrainska staten lägger verkligen ned mycket arbete på att åstadkomma en bild av Ukraina som framstår som mer aptitlig i EU till vilket landet strävar efter att så snart som möjligt bli medlemmar av. Men det präglas snarare av slutenhet och oärlighet kring de mörkare delarna av landets befrielsekamp. Narrativet om andra världskriget och förhållandet då mellan de ukrainska självständighetskämparna och de judiska ukrainarna får inte innehålla något som smutsar ned Ukrainas namn. Det måste istället framstå som om dessa självständighetskämpar slogs sida vid sida med judarna och att det ukrainska folket gjorde allt för att rädda dessa från att mördas av nazityskarna.

En av statens planer för Babij Jar som lagts på Viatrovytjs ansvar är att anlägga två gångvägar genom parken som ska knytas samman vid det judiska Menorah-monumentet. Den ena vägen tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Israeliska Yad Vashem har erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley of the Righteous Among the Nations”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk lär då ha uppmanat Viatrovytj att bättra på siffran genom att skapa egna kriterier för vilka som ska anses ”Righteous”. Tanken är förstås att knyta ihop de två folken till ett enande. Många vill att det förflutna ska glömmas, om än av olika skäl. Även andra företrädare för den ukrainska judiska gemenskapen än Eduard Dolinsky.

Framför allt Josef Zissels som leder Vaad (Association of Jewish organizations and communities of Ukraine). Han säger sig ta avstånd från det ukrainska hyllandet av OUN och UPA, resandet av statyer över dess ledare, och att gator döps efter deras namn. Men de flesta ukrainare tycks gilla detta och minoriteter i landet bör, menar Zissels, inte lägga sig i det ukrainska folkets val av hjältar. En högljudd kritik gynnar bara den ryska propagandan, resonerar han.
Dessa olika synsätt står nu emot varandra i kampen om vad som ska göras med parken och minnesmärket Babij Jar. Parallellt ligger alltså den ukrainska konflikten med Ryssland.


75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev en katalysator för olika initiativ. Exempelvis Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF), en internationellt styrd stiftelse med planer på ett Holocaust-museum vid Babij Jar. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga striden om historieskrivningen.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin, som i samband med besöket var ofin/modig nog att i det ukrainska parlamentet påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och under kriget och uppmanade ukrainare att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA, OUN:s militära gren, som han ansåg ”utmärkte sig särskilt” genom att trakassera och mörda judar eller rapportera dem till nazityskar. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bogdan Tjervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Enligt Dolinsky utlöste Rivlins tal också en våg av antisemitiska kommentarer på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, säger han till oss vid en intervju publicerad i SvD 25/1-18, och beklagar att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Egen bild. Den ukrainska flaggan vajar numera ofta tillsammans med den röd-svarta OUN/UPA-flaggan, som hämtat färgerna inspirerat av Blut und Boden-ideologins tankar om blod och jord. Det ukrainska institutet för nationellt minne driver en kampanj för att rentvätta OUN och UPA och förnekar deras kollaboration med nazityskarna.



Kontroversen kring stiftelsen BYHMCF

Ett av initiativen som växte ur hedrandet av 75-årsminnet var alltså att anlägga ett minnescenter. President Porosjenko och Kiev:s borgmästare Vitalij Klitschko godkände projektet som nu drivs av stiftelsen Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF). Det är en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av; dokumentera; och utbilda om massakern i september 1941”. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar.

Till direktör utsågs polacken Marek Siwiec, som numera hoppat av, och ytterligare en polack ingick i styrelsen. Men det som rört upp de starkaste känslorna hos många ukrainare har varit att de tre huvudsakliga finansiärerna och initiativtagarna är de tre stenrika ryska oligarkerna German Khan, Mikhail Fridman och Pavel Fuks. Samtliga är födda i Ukraina men verksamma i Ryssland. Alla tre är också av judisk börd och har ett flertal familjemedlemmar i tidigare generationer bland offren för Förintelsen i Ukraina.

Debatten har varit het om denna stiftelse som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivits som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Något som väcker känslor från svunna tider då Polen och Ryssland slogs om kontrollen över det som nu är Ukraina. Projektet sågs framför allt av många ukrainare som ett ryskt angrepp på Ukraina. Syftet skulle vara att framhäva antisemitismen i Ukraina och att dra in landet i ”Russkij Miir”, den ”ryska världen”. Projektet syftar enbart till att skada Ukrainas rykte, skriver Josef Zissels i en färsk artikel på euromaidanpress.com. German Khan själv har bedyrat att hans enda drivkraft är att visa den historiska sanningen om händelserna vid Babij Jar och en ambition att frikoppla projektet från politiska intressen.

Att företrädare för en mängd utländska institutioner och bland andra israeliske presidenten har visat sitt stöd för projektet ses av kritikerna snarast som en del av problemet. Det utländska inflytandet är en av stötestenarna. Uppfattningen att projektet är styrt från Kreml har bitit sig fast trots att det också stöds av kända ukrainare som den tidigare sovjetiske dissidenten Natan Sharansky, chefsrabbin Yaakov Dov Bleich och rocksångaren och Euromajdan-aktivisten Svjatoslav Vakartjuk. Enligt Josef Zissels är dessa bara ute efter egna ekonomiska möjligheter. Det finns å andra sidan de som menar att projektets kritiker bara surar för att de lämnats utanför projektet.

Kritikernas främsta måltavla är emellertid projektets narrativ som BYHMCF:s vetenskapliga råd presenterade i en offentlig hearing i Kiev i början av 2018. Ett narrativ med ambition att lyfta fram det lokala deltagandet i massmorden vid Babij Jar och på andra ställen i Ukraina istället för att lägga allt ansvar på Nazityskland. Ett perspektiv som också speglar den samtida forskningen om Förintelsen.

Viatrovytj opponerade sig mot den centrala placeringen av Ukraina och ukrainare i narrativet och ogillade användandet av ordet ”kollaboration”.

Vitalij Nakhmanovytj, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre, kallade narrativet rentav för ”pro-Kreml” och ”anti-ukrainskt” och menade att det kunde vara skadligt för landets nationella säkerhetsintressen. I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ifrågasätter han stiftelsens ambition att ha Förintelsen som fokus. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärnan i en akademisk arbetsgrupp som kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”.

Josef Zissels har gått ett steg längre och jämställt det sovjetiska ansvaret för Förintelsen med det nazityska. En uppfattning som även Nakhmanovytj utvecklat i en artikel där han hävdar att bolsjevismen och den sovjetiska terrorn före kriget var orsak till nazismens växande popularitet i Ukraina. Det ukrainska folket är sålunda offer för både nazism och stalinism och friskrivna allt ansvar för de anti-judiska aktionerna under kriget. Ukrainare får inte beskrivas annat än som offer eller hjältar enligt detta perspektiv.

Nakhmanovytj och Zissels driver istället ett eget projekt för utvecklingen av Babij Jar tillsammans med kanadensiska Ukrainian Jewish Encounter group (UJE). Det har fått arbetsnamnet Babyn Yar – Dorogozhichi Necropolis och ska utmynna i en väldig minnespark som inkluderar Babij Jar och alla angränsande begravningsplatser. För två år sedan utlystes en arkitekttävling som till slut stod utan vinnare men, enligt Zissels, ”en del bra förslag på andra till sjunde plats”. Varken staten, staden Kiev eller president Porosjenko har visat något intresse för planen. Möjligen tycker de att det räcker med deras eget projekt och konkurrensen från stiftelsen?

Egen bild. Med orangefärgade stavar markeras den tomt som är tänkt att användas för bygge av ett stort Minnescenter över Babij Jar. Om det går som stiftelsen BYHMCF planerat.



Statens roll och obeslutsamhet

Babij Jar-området blev en form av reservat enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko 23/9 2005 kompletterat 1 mars 2007 då gränserna fastställdes för området och monumenten på området tillskrevs statligt ägarskap. Den 24 februari 2010 gavs ”reservatet” nationell status liksom det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder.

Planen är att uppföra ett Museum på central plats i Babij Jar och frågan ligger nu hos kulturministeriet som ska ha fått 27 miljoner Hrivna att spendera på projekteringen. Pengar som ännu inte använts. Projektet rör sig mycket långsamt framåt. Byråkrati och oklarheter om ägarskap av olika detaljfrågor hämmar planeringen. Som exempel har konceptet för projektet, som tagits fram av en grupp historiker, skickats vidare för översättning till engelska och för kritisk granskning av utländska forskare men ingen tycks riktigt veta vilka som ska skriva kontrakt med vem och kulturministeriets intresse för att driva på har varit obefintligt vilket har gjort att arbetet stannat av i mer än tre månader, skriver Josef Zissels i en färsk artikel.

Ett annat problem är själva den organisationskommitté som utsågs genom ett dekret från president Porosjenko 20/10-2017 och är tänkt att arbeta med utvecklingen av ”reservatet” Babij Jar. I kommittén sitter ett antal företrädare för den judiska gemenskapen men också INP:s Viatrovytj och den nuvarande ledaren för nationaliströrelsen OUN, Bohdan Tjervak, som därmed har erbjudits ett stort inflytande över planerna. Men som också ställer till problem för kommitténs förutsättningar att komma framåt i arbetet då dessa två har främst på agendan att vittvätta OUN och UPA från all skuld till morden på judar och som i alla sammanhang istället glorifierar deras insats under kriget. Tjervak har vid ett tillfälle till och med krävt att alla som opponerar sig mot den uppfattningen bör arresteras. Enligt uppgift har kommittén ännu inte lyckats genomföra ett enda möte där alla närvarat.

Trots de statliga planerna för Babij Jar skrev kulturministeriet och utbildningsministeriet, tillsammans med Kievs stadsadministration och reservatet Babij Jars administration, i mars 2018 ett samarbetsavtal med BYHMC kring planerna för platsen.

Samtidigt fick motståndarna till BYHMCF stöd av såväl kulturministeriet som INP till en dokumentärfilm; skolmaterial; och en virtuell utställning om Babij Jar (“Babyn Yar: Memory against History’s Background”) som förpassade den judiska tragedin till periferin och istället fokuserade på mångfalden av grupper som föll offer för nazisternas kulor vid platsen. Den virtuella utställningen tillkom på initiativ av ovan nämnde Nakhmanovytj, en av de hårdaste kritikerna av BYHMCF och dess projekt.

Det är inte alldeles lätt att förstå sig på vad den ukrainska staten riktigt vill men sannolikt blottar den ambivalenta hållningen och det dubbeltydiga agerandet en splittring i frågan. Vilket inte främjar utvecklingen av Babij Jar som minnesplats. Just parallella projekt har i det förflutna bidragit till distraktion och destruktivt konkurrenstänkande och en del av förklaringen varför inte mycket har hänt trots stora planer vid flera tillfällen efter den ukrainska självständigheten 1991.


Babij Jar – en konfrontation med och en chans att ta itu med ett mörkt förflutet

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet gav upphov till en debatt kring händelserna vid Babij Jar. En debatt som lär fortlöpa och som kan vara nyttig för Ukraina som nation och en början för många att  se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Vid ett symposium som då hölls uppmanade historikern Timothy Snyder ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare: ”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”. 

President Porosjenkos tal vid minnesceremonin 2016 visade också en liten öppning i synen på den ukrainska skuldfrågan då han påpekade att det finns ukrainare i det förflutna att vara stolta över men också att skämmas över och att det inte kan ”suddas bort ur det nationella minnet”, men att kollaboratörer inte representerar sitt folk.

Samtidigt arbetar det statliga INP och dess chef Viatrovytj flitigt för att göra just detta, sudda bort ett skamligt förflutet. När president Porosjenko uttalar sitt stöd för projektet BYHMCF inför utländska åhörare så driver Viatrovytj med sitt INP ett motstånd mot det på hemmaplan. Babij Jar har potential att utgöra en utgångspunkt för försoning och läkning av gamla sår men också att riva upp relationen mellan den ukrainska majoritetsbefolkningen och den judiska minoriteten men också internt inom den judiska gemenskapen.

Att anlägga ett värdigt museum eller minnescenter vid platsen som på ett öppet och ärligt sätt skildrar vad som händer där och på andra ställen i Ukraina under andra världskriget skulle kunna sätta Ukraina på kartan som en mogen demokrati värdigt sitt eftertraktade medlemskap i EU. Kommer de att ta chansen eller glider den ur händerna och hamnar i ryska händer, eller i hemmablinda nationalisters?

Egen bild. Vilken väg tar utvecklingen av Babij Jar? Det handlar också om ett vägval för Ukraina.


lördag 15 september 2018

Seger eller död?


Mattias Karlssons inlägg på facebook i vilket han uppmanar sina följare till att kämpa för ”seger eller död” har fått stor uppmärksamhet. Många har hakat upp sig på oriktigheter i beskrivningen av den svenska historien. Själv är jag mer bekymrad över själva tonen och retoriken i inlägget som känns obehagligt bekant. Det råder inget tvivel om var någonstans Karlsson och hans utvalda skara i Sverigedemokraterna har sina ideologiska rötter.

Mattias Karlsson efterlyser ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter” och fortsätter med att påstå att ”ödet har utsett oss”, det vill säga den ”skara” som ska rädda Sverige. Sverige är ju enligt Karlsson ”riktigt illa ute” och den skara som Karlsson tycker sig tillhöra ska nu föra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”.

Hitler talar i ett avsnitt av sin bok ”Mein Kampf” till de som tror sig vara utvalda av ödet som sanningsvittnen. Mattias Karlsson och hans partivänner ser sig uppenbarligen som denna utvalda skara. Hitler såg förstås sig själv som en utvald räddande ängel för Tyskland och talade gärna om "Tysklands ödestimma". Hitler hade givetvis mer rätt när han beskrev Tyskland som ett land i förfall än Karlsson har angående dagens Sverige, men han hade lika lite konkreta besked om hur problemen skulle lösas, annat än genom vilja, moral och rasrenhet. Ungefär som Karlssons recept; orubblig envishet, övertygelse, offervilja och ledarskap. Själva rasrenheten är ju numera hos SD omskriven till att handla om svenskar kontra utomeuropeiska invandrare, och antisemitismen har ersatts av hat mot muslimer. Det är de kulturella gemenskaperna eller de religiösa som är SD:s ”raser”. Det är inte kring hudfärgen som deras framtida lagar kommer att kretsa om de får avgörande makt över lagstiftandet.

Det ledarskap som SD eftersträvar och talar om ska förstås utövas av den utvalda skaran i SD och han ser kanske på samma sätt som den nationalsocialistiska ideologin att ”folkviljan” förkroppsligas hos ledaren. Den nationalsocialistiska ”folkgemenskapen” omfattade inte alla. På samma vis ser SD på en del människor som att de ”inte passar in” i Sverige och att dessa därmed undergräver ”det sociala kontraktet mellan medborgarna”, som Jimmie Åkesson formulerade det inför valet. En utveckling han menar att SD tänker stoppa. På SD-programmet stod sjukvård överst och sammanhållning som nummer två följt av migrationspolitiken. Den välfärd som SD säger sig måna om ska naturligtvis inte gälla för alla. SD kräver att den i praktiken kostnadsfria sjuk-och tandvården för ”illegala invandrare” avskaffas och efterlyser åtstramade regler för ”icke medborgares rätt till skattefinansierad välfärd” eller mer i klartext en ”tydlig skiljelinje mellan medborgare och icke medborgare, kopplad till de generella välfärdssystemen”. De vill också att ”kulturlotsar” ska ”integrera det lokala kulturarvet i välfärdens verksamheter”.

Det liknar Nationalsocialismens förvrängda ”skrattspegelsversion av välfärdsstaten” för att låna Peter Englunds uttryck. En folkgemenskap som styrs av en stat som ”skyddar och vårdar de egna med ena handen samtidigt som den andra handen motar iväg De Udda, De Främmande, De Andra”, som Englund fortsätter sin beskrivning i en essä från 2005.

”Vi vill återupprätta det land Sverige en gång har varit, och kan bli igen”, sa Åkesson i en artikel inför valet. ”Machen Deutschland wieder gross” var ett tema som också de tyska nationalsocialisterna upprepade om och om igen innan de kom till makten, formulerat på olika sätt men med samma andemening.

Det som Mattias Karlssons text på facebook visar enligt mitt sätt att se ett sätt att tänka som är glasklart inspirerat av det nationalsocialistiska sättet att se på sig själva och andra. Nazister eller inte? Den debatten om SD är minst tio år gammal nu men blir med de här färska SD-citaten åter aktualiserad. Och får dessutom en helt annan mer kritisk relevans i och med valresultatet och den ovissa regeringsbildningen.

Den stora frågan om SD:s vågmästarroll och att hämta stöd för en regering hos SD är betydligt viktigare än många tror. För tvivlaren kommer här ett par avslutande citat som förhoppningsvis framför allt Allianspartierna tar till sig inför stundande regeringsförhandlingar.

Richard Jomshof, SD:s partisekreterare och riksdagsledamot i P1 Morgon 30/9-2015:

"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget."

Joseph Goebbels, nazitysk propagandaminister i tidningen ”Der Angriff” den 30/4-1925:

”Vi inträder i riksdagen för att i demokratins vapenarsenal förse oss med dess egna vapen. Vi blir riksdagsmän för att lamslå Weimar-andan med dess egen hjälp. Om demokratin är så dum att den för denna björntjänst ger oss fribiljetter och dagtraktamenten så är det dess egen sak. Det bryr vi inte vår hjärna med […] Vi kommer inte som vänner och heller inte som neutrala. Vi kommer som fiender! Vi kommer som vargen som bryter in i fårhjorden. Nu är ni inte ensamma längre! Och ni kommer inte att få någon riktig glädje av oss!”

lördag 8 september 2018

Klimatval – vilket samhällsklimat vill du ha?


”Jag gråter i denna stund då jag tänker på framtiden”.

Så börjar ett fb-inlägg från en av mina vänner. Hon har rötter i Palestina men uppvuxen först i flyktingläger i Syrien och senare i Rosengård. Numera framgångsrik lärare och politiskt engagerad i Stockholm. Hon bidrar med sin kompetens till att utbilda barnen som ska ta över efter att min egen generation gått i pension. Hon bidrar med sina skattepengar till att bygga samhället vi alla lever i. Hon gråter nu över sin sons fråga ”om vi kommer få vara kvar i landet”. Pojken är född och uppvuxen i Sverige och, liksom mamman, svensk medborgare. Ändå tänker han i dessa banor. Hur är det möjligt?

Ja, vi är många som studsade till när det damp ned en pamflett i brevlådan med uppmaningen ”Dags att åka hem”. Exakt vilka som ska åka ”hem” verkar oklart, men budskapet har gått fram även till minsta skolbarn uppenbarligen. Levererat denna gång av Sverigedemokraternas avläggare Alternativ för Sverige. Ett parti som på sin hemsida säger sig vara till för det ”svenska folkets gemensamma intressen”. De har dock en mycket snäv uppfattning om vilka som tillhör detta folk. Samma uppfattning har också deras moderparti vars partiledare Jimmie Åkesson igår glömde (?) linda in sitt inlägg angående varför invandrare har svårt att få jobb och hävdade att ”de är inte svenskar, de passar inte in i Sverige”.

Vi har i ett par dokumentärer i SvT nyligen fått se hur extremhögern arbetar med sociala medier. Det har blivit allt tydligare att strategin är att normalisera deras extrema budskap. ”Jag vill påverka folks sätt att tänka”, säger Christoffer Dulny som nyligen var politisk sekreterare för Sverigedemokraterna men som nu företräder Nordisk Alternativhöger. Han fortsätter: ”Jag vill befinna mig precis utanför åsiktskorridoren och sedan försöka vidga den så mycket som möjligt och göra det oacceptabla acceptabelt”. Tydligare kan det inte uttryckas. För varje gång de rasistiska och invandrarfientliga åsikterna framförs flyttas diskursens epicentrum och det blir alltmer socialt accepterat att uttrycka dem. Det var inte många år sedan moderaternas Tobias Billström fick hård kritik för att han talade om ”flyktingströmmar”. Nu ser vi en valkampanj där antalet flyktingar och nivån på hur många vi ska ta emot närapå dominerat debatten. Programledarna i valdebatterna ställer också oförtrutet frågan gång på gång; ”Hur många vill NI ta emot”? Som om asylrätten kunde regleras till en viss nivå, som om krig och nöd enkelt kunde avskaffas av svenska politiker. Som om mänsklig medkänsla och empati inte längre finns.

För det gör den väl?

Eller börjar vi bli så avtrubbade och invaggade i den högerextrema diskursen att dessa människans kanske främsta kännetecken börjar tyna bort?

Imorgon får vi besked om vilket. För morgondagens val är ett klimatval. Det handlar dock inte bara om vädret och temperaturer. Det handlar också om vilket samhällsklimat vi vill välja.

Ett där vi tar hand om och hjälper varandra oavsett vilken del av världen vi växt upp i eller vilken hudfärg eller religion vi har, eller ett där människor värderas olika och en del hotas att skickas ”hem” för att de inte ”passar in”?

Om vi väljer det sistnämnda kommer fler barn ställa frågan till sina gråtande föräldrar; ”Kommer vi få vara kvar i Sverige”.

En röst på SD är en röst för ett sådant samhälle. De åsikter som idag betraktas som mer extrema kommer att normaliseras i takt med att de växer som riksdagsparti och flyttar diskursen ytterligare ett snäpp åt sitt håll.

En vädjan till den tveksamma väljaren som funderar över att lägga rösten på SD; tänk längre och lägg din röst på ett annat parti. 

fredag 7 september 2018

Klimatval på söndag – eller - Sköt dig själv och skita ner för andra


”Sköt dig själv och skit i andra” var en slogan som vi som är lite äldre kanske minns som en spark åt SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” som lanserades under 1970-talet och skulle lära oss att glömma det gemensamma – fackföreningar, allmän egendom och liknande – och istället ägna oss åt vårt eget bästa och välbefinnande och en högst personlig vinst- och nyttomaximering.

Under den valkampanj som nu går in i sin slutspurt har just detta tänkande speglat vissa partiers resonemang om klimatpolitiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser är så försumbart att det är bättre att andra förändrar sina vanor lyder dess sensmoral. Dessutom kommer Sverige att tjäna på det ekonomiskt enligt vissa. Framför allt är det Sverigedemokraterna (SD) som driver den tesen. ”Sköt dig själv och skita ner för andra” skulle vi kunna kalla den. Det vore önskvärt att kunna ignorera SD:s klimatpolitiska budskap men faktum är ju att alla mätningar tyder på att de kommer bli ett av de största partierna i riksdagen efter valet och sannolikt därmed få stort inflytande över vilken klimatpolitik som kommer att föras.

Vid flera tillfällen har SD:s Martin Kinnunen framfört det här budskapet under valkampanjen. Ser på sociala medier att många kallar honom tokig, men han är inte tokigare än att förstå att hämta stöd i en rapport. Närmare bestämt Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. I Svt:s klimatpolitiska partidebatt för någon vecka sedan hänvisade han till denna rapport vid två eller tre tillfällen. Det är olyckligt att ett statligt institut förser riksdagens värsta klimatförnekare med argument. Dessa måste dock starkt ifrågasättas.

Enligt KI:s beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD (2aug18) att han inte kan förstå varför Mp vill utreda de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. ”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Som Runar Brännlund förvisso påpekar till SvD är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning i sammanhanget, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 
”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det, utan minskningar av utsläppen av växthusgaser, finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig. De konstaterar också att klimatförändringarna förväntas sänka ekonomisk tillväxt framför allt i fattiga länder, göra fattigdomsbekämpning svårare, urholka livsmedelssäkerheten i världen och förlänga existerande fattigdomsfällor och skapa nya sådana.

Johan Rockström har tillsammans med ett antal forskarkollegor nyligen publicerat en rapport i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS). De menar att en global uppvärmning på bara 2 grader kan leda till ett ”mardrömsscenario”. De befarar att vi då kan passera en gräns där de biofysiska systemen går från att vara självkylande till att bli självuppvärmande och därmed öka uppvärmningen av jordklotet. Till Aftonbladet (8aug18) säger han att detta kommer att innebära att ”ett antal dominobrickor börjar falla som i sig förstärker den globala uppvärmningen – smältande permafrost, utsläpp av metan från havsbotten, regnskogsdöd i Amazonas, skogsdöd i barrskogsbältet och förlust av havsis på sommaren i Arktis”.

Det vore alltså enligt FN och en mängd forskningsrapporter att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt?

Det har hur som helst adopterats av SD som gjort rapporten till sin klimatbibel. De tänker sig att vi ska bortse från alla andra följderna av en temperaturökning än de rent ekonomiska konsekvenserna för Sverige. SD tycker med andra ord att vi kallt ska se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna? Kanske vi borde elda på lite extra för att komma åt vinsterna snabbare?

Ett sånt synsätt förutsätter också att KI räknat rätt. Hundratals andra rapporter som tusentals forskare står bakom visar som sagt helt andra slutnotor och ingen kan med säkerhet säga hur en temperaturhöjning kommer att slå mot den svenska ekonomin som traditionellt sett är exportbetonad och beroende av att andra länder är hyggligt välmående så att de efterfrågar våra högkvalitativa produkter och har råd att betala för dem.

Alternativet måste vara att göra bedömningen att det inte går att åstadkomma några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är den sortens krassa bedömning av risker det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att istället skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott; längre regn- eller torrperioder; matbrist; ökad spridning av infektionssjukdomar; och en geografiskt ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber; osv.

Det är förstås symtomatiskt att det är just Sverigedemokraterna som vill sätta sig med armarna i kors och titta på när andra folk går under. Ända tills vattnet når deras fotknölar. Då är det för sent att inse att chansningen inte gick hem. Det vore förödande om partiet får ökat inflytande i riksdagen i synnerhet för den här frågan.

För det finns egentligen bara en enda fullkomligt avgörande livsviktig fråga i det val som nu kommer. Vilket klimat väljer vi? Jag har varit mycket kritisk till mycket som Miljöpartiet gjort under mandatperioden som nu går mot sitt slut. Men ser ändå inte att det är möjligt att rösta på något annat på söndag. 

Det här är ett klimatval! 

onsdag 29 augusti 2018

Den Nya Välfärden


Den som prenumererar på SvD fick idag (29aug18) tillsammans med tidningen en hel bilaga kallad ”Den Nya Välfärden”, utgiven av stiftelsen med samma namn. En stiftelse som säger sig vara ”en partipolitiskt obunden tanke- och handlingssmedja”. Värdet av bilagan torde ligga kring minst en halv miljon kronor gissningsvis (ett mittuppslag kostar dryga 300.000) och smedjan stoltserar med att nu ha 450000 läsare. Det är med andra ord ingen ekonomiskt oberoende aktör. Bakom står naturligtvis framför allt Svenskt Näringsliv med en för propagandaändamål aldrig sinande kassa.

Så vad levererar då denna partipolitiskt obundna smedja för texter så här en och en halv vecka före valet?

Ja, inte förvånande framförs i första hand Moderat skattesänkarpolitik. Vi kan läsa artiklar med rubriker som ”Arbetsgivaravgifterna ska vara försäkringsmässiga”; ”Utan bilen stannar Sverige”; och ”Minska regelkrånglet”. Det är ”Företagarombudsmannen” (??) som brer ut sig över 2 sidor och som också efterfrågar en ny skattepolitik eftersom ”höga skatter försämrar företagens möjligheter att växa”.

På ett annat uppslag får riksdagspartierna svara på fyra frågor. Närmare bestämt om ”Företagens regelbörda”, om ”Brott mot företag”, om ”Kompetensmatchning”, och om ”Arbetsgivaravgifterna”.

Så långt inget förvånansvärt eller nytt under solen. Svenskt Näringsliv (SAF innan dess) har pumpat på med ungefär samma budskap sedan 1970-talet och lagt ner miljarder på propaganda för sin sak. Tämligen framgångsrikt får nog också sägas så det ses väl som en lönsam investering.

Det finns dock värre saker som framförs i den här bilagan. Saker som ligger närmare Sverigedemokraterna än Moderaterna. Den första paradoxalt nog framförd av moderaternas ”bad boy” Hanif Bali som vill ”trappa ner incitamenten att skaffa fler barn för familjer utan inkomst”. Han företräder ju annars ett parti som brukar säga att staten inte ska lägga sig i för mycket men närmar sig här en kinesisk lösning gällande barnbegränsning. Låt vara endast för de mindre bemedlade. Och invandrare förstås, vilket upptar en stor del av kolumnen. De demografiska aspekterna i ett åldrande Sverige har han här för övrigt helt bortsett ifrån.

”Företagarombudsmannen” levererar också en text som efterlyser en ”ny flyktingpolitik” som går ut på att helt enkelt avskaffa asylrätten och enbart ta emot kvotflyktingar. Det vore ju bättre att rikta hjälpen till ”konflikternas närområden” hävdar den anonyme artikelförfattaren och låter därmed som ett språkrör för Sverigedemokraterna. Möjligen är det Patrik Engellau som döljer sig bakom anonymiteten? Den Nya Välfärden är hans nätverk och han ligger också bakom bloggen Det Goda Samhället i vilken han varnat för ett ”asymmetriskt krig mellan islam och Väst” och hävdat att islam bekämpar Väst med hat och mord och ”folkförflyttningar som hotar att underminera det västerländska samhället”. Om detta finns bland annat att läsa i en artikel i Aftonbladet från 14aug2017.

I många år har Engellau bekrigat arbetarrörelsen, facket och den välfärdsstat som fördelar rikedomar. Han beskrev Palmemordet för slutet på ”politikerenväldet”, och spådde då att landet skulle inträda i ”den nya frihetstiden”. Han har varit en av de ivrigaste förespråkarna för privat ägande inom skolan och vården, krävt utförsäljning av statliga företag och skattesänkningar för höginkomsttagare. ”I det framtida samhället kommer människorna att ta mer ansvar för sig själva”, har han förutspått med tillägget: ”Att ropa på hjälp och bidrag är ett hjälplöshetens skri. Och det kommer det framtida samhället inte att lyssna till”.

Engellau tillhör en falang bland näringslivsriddarna som vill bjuda in Sverigedemokraterna i den borgerliga alliansen. Alltsedan förra valet har hans nätverk pumpat ut budskapet att alliansen måste acceptera SD:s stöd för att fälla den rödgröna regeringen och hindra en rödgrön valseger. I en annons 2016 beskrevs invandringen som ”Sveriges mest akuta problem”. Patrik Engellaus ”nya välfärd” är inget för invandrare eller låginkomsttagare, det står helt klart. Bland annat har han hävdat att det är ”det välfärdsindustriella komplexet, det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta svaga människor”, som står bakom flyktinginvandringen. Han har ondgjort sig över vad han kallar ”pk-ismen” och ”pk-media” och efterlyst en ”väckelse, ett verkligt maktskifte”. Hans nätverk har förvisso fått mycket kritik från småföretagare som inte vill kännas vid hans kampanj för SD och känner sig lurade att sponsra den.

Det är dock tydligt att det inte längre är så att näringslivets propaganda är sammanvävt endast med Moderaternas partiprogram utan alltmer också med SD:s. M är förvisso också det enda parti som öppnat för samarbete med SD efter valet.


Populisterna och kapitalet, tillsammans hjälps de åt?