lördag 11 augusti 2018

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 6: Murmansk – Hjältestad och arbetets stad


I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.
Detta är sjätte delen av min reseblogg. 
Del 1 finns här
Del 2 finns här
Del 3 finns här
Del 4 finns här
Del 5 finns här




Del 6: Murmansk – Hjältestad och arbetets stad

14-15juni 2018


Murmansk (ryska: Му́рманск, kildinsamiska: Мурман ланнҍ, nordsamiska: Murmánska, skoltsamiska: Muurman) är en stad i nordvästra Ryssland, belägen på Kolahalvöns nordkust. Den har strax över 300 000 invånare och är därmed den största staden på Nordkalotten och även den största i världen norr om norra polcirkeln. Här ligger också den ryska ishavsflottans högkvarter strategiskt beläget.

Namnet kommer av det urgamla ryska ordet Murman som var benämningen för norsk. Staden är också belägen bara tio mil från norska gränsen (och 18 mil från finska). Tack vare golfströmmen som sipprar ned från norska havet hålls hamnen isfri året runt vilket är orsaken till att staden idag är den största staden ovanför polcirkeln. Den har också det nordligaste trådbussystemet i världen, vilket vi givetvis provat på.

Innan första världskriget fanns här bara en liten by men kriget framkallade behovet av en isfri hamn som kunde förbindas med järnväg till St Petersburg. Det var biten från Petrozavodsk till Murmansk som då byggdes och sammankopplades vidare till huvudstaden. Staden blev den sista som bildades i Tsarryssland och fick också namnet efter Tsarsläkten, Romanov-na-Murmane (Romanov-på-Murman) vid grundandet 4 oktober 1916. Bara ett år senare, efter oktoberrevolutionen, fick den sitt nuvarande namn. Under åren 1918-20 besattes den av ententemakternas antibolsjevikiska interventionsstyrkor och vita styrkor. Mängder av små och stora monument påminner om den här tiden inte bara i Murmansk utan i hela regionen, vilket vi såg en del av i Kem (se tidigare inlägg).

Egen bild. Murmansk, hjältestad. En utmärkelse som tilldelades staden först 1985.



Hamnstaden Murmansk

Vi tar oss en lång promenad i hamnkvarteren. Den som inte sett dem har inte sett Murmansk. Hamnarna är stadens ekonomiska ryggrad och präglar hela stadens identitet. 

Handelshamnen grundades redan 1915 medan fiskehamnen tillkom 1934. Idag är fisket en av de viktigaste näringarna vid sidan av hamntransporterna som främst handlar om kol som kommer med järnväg från gruvor i Sibirien. Här låg den första ryska trålaren från 1920 och förutom örlogsskepp i stora mängder har dess vatten också hyst flera isbrytare. Vi vandrar i kvarteren runt järnvägsstationen och i hamnkvarteren och ser de långa tågsätten sakta rulla förbi med sin svarta last och de många kolhögarna som tornar upp sig i hamnen. Det mesta från gruvorna i Kuzbass i västra Sibirien. Murmansk är Rysslands ledande kolexportterminal med en månatlig kapacitet på ca 1 milon ton och det mesta härifrån går på export till andra länder. Men även mycket olja transporteras hit och skeppas ut härifrån. Här finns troligen inte mycket debattutrymme för förespråkare av fossilfria bränslen. Det lämnar inte heller utrymme för bostadsbyggande vid vattnet som annars är en trend inte minst i Sverige och övriga Västvärlden. Hamnkvarter som vid Hammarby Sjöstad i Stockholm används här fortfarande i allra högsta grad som just hamn och marken omkring är reserverad för expansion av den snarare än något annat.

Hamnen med framför allt dess kolexport är stadens ekonomiska ryggrad och staten har satsat mycket pengar på att utöka kapaciteten. Projektet Murmansk transport hub påbörjades för ca tio år sedan i vilket ingick bland annat en helt ny hamn på andra sidan havsviken. Målet var att fyrdubbla kapaciteten till över 50 miljoner ton gods per år med sikte på att bli en viktig länk i handelskedjan mellan de stora marknaderna i Europa, Amerika, Kina och Japan. vägen. Sanktionerna efter annekteringen av Krim torde möjligen ha dämpat intresset en del, men siffror från 2017 visar något annat. Då skeppades 51,7 miljoner ton gods genom Murmansk, en ökning med 54,5 % jämfört med 2016. Målet från tio år tidigare ser alltså ut att ha nåtts. Utländska rederier är intresserade av farleden mellan Ryssland och Nordpolen då restiden från Europa till Kina kapas till hälften den vägen. Murmansk är alldeles oavsett sanktioner och andra geopolitiska konflikter en del av den nordliga sjöfartsled som kallas Arktiska Bron eller Arktiska Havsbron, den 6700 mil långa havsled som handels- och transportmässigt förbinder Ryssland med Kanada.

Det är lätt att bli imponerad av aktiviteten kring de gigantiska hamnarna men det är onekligen också ett oroande tecken i tider då klimatförändring hotar vår existens att se de kolossala mängder med fossila bränslen som far iväg härifrån. En siffra jag sett anger att 97 % går på export. Världen törstar fortsatt efter fossila bränslen och Murmansk levererar.


Egen bild. Hit men inte längre kommer man i en av stadens hamnar.



Egen bild. En hamnstad måste förstås ha en sjömansbar...
Egen bild. Sjömansbaren har ett litet bås för kärlekskranka på bakgården.

Egen bild. Hamn och järnväg. Murmansk är en arbetets stad lika mycket som hjältestad
Egen bild. Tågen går i skytteltrafik och aktiviteten är stor kring hamnen. Tonnaget ökar kraftig för exporten från Murmansks hamn trots sanktioner.
Egen bild. Kolhögarna ligger rad på rad i väntan på utskeppning i Murmansks kolhamn.
Egen bild. Hamnen står för en stor del av Rysslands totala export av kol, olja och gas. Världen tycks törsta efter fossila bränslen och Murmansk levererar.
Egen bild. Hamnterminalen står på sin plats bland kranarna, järnvägsvagnarna, lastfartygen och kolet.
Egen bild. Strax intill hamnterminalen finns isbrytaren Lenin, atomdriven då den var i aktiv tjänst. Nu ett museum och var ska Lenin exponeras om inte på isbrytaren Lenin (nedan)?


.

Egen bild. Koltågen rullar in till hamnen med sin svarta last. En bekymmersam syn i klimatförändringens tid.
Egen bild. Revolutionstågen har fortfarande högt symbolvärde i Ryssland. Just detta lär dock vara byggt 1951 i Luhansk i nuvarande Ukraina om jag är rätt informerad (?)
Egen bild. Ångloket hedrades med en plats i solen, alldeles intill centralstationen i Murmansk vid hundraårsjubiléet för staden.






Det Stora Fosterländska Kriget – Hjältestaden Murmansk



Under andra världskriget fick Murmansk stor betydelse eftersom krigsmateriel kunde komma via dess hamn till Sovjetunionen från USA och Storbritannien. Murmansk utsattes för förödande tyska bombningar som inleddes med Operation Silverräv från finskt territorium. Staden totalförstördes och omfattningen av förstörelsen överträffades under kriget endast i Leningrad och Stalingrad. Tyskarna lyckades dock aldrig ta staden, vilket annars hade varit fatalt för den sovjetiska krigsförmågan. Envist motstånd av stadens försvarare och – förstås - det bistra klimatet, hindrade dem från att lyckas. Murmansk erhöll också av denna anledning hederstiteln Hjältestad. Men först 1985, vid 40-årsjubiléet av segerdagen.

Staden återuppbyggdes efter kriget och fortsatte under hela Sovjetunionens existens att vara en mycket viktig hamn som hyste en stor flottbas med framför allt en mäktig ubåtsflotta samt isbrytare. Fortfarande finns alltså ishavsflottans högkvarter här, men med egentligt säte i Severomorsk, som är en stängd stad knappt två mil norr om Murmansk. I motsats till vad man skulle kunna tro stängdes den först 1996 genom ett dekret från president Jeltsin. Möjligen var den tidigare i praktiken stängd men alltså officiellt först efter kalla krigets slut. 

Jag har nämnt de många krigsmonumenten tidigare men den mäktigaste är förstås Alyosja, den ryske soldat som blickar ut över slagfälten en dalgång bort där de hårdaste striderna mot tyskarna stod under andra världskriget. Symboliken är tydlig. Ingen kommer förbi den ryske bjässen Alyosja. Det går inte att förneka att det är ett mäktigt monument som står ovanför havsviken där de många pråmarna ser ut som små barkbåtar. Härifrån ser man miltals om det är klar sikt.

Egen bild. Alyosja, gigantisk symbol för den segerrika kampen mot nazisterna utanför Murmansk.
Egen bild. Ett av många monument i staden över Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Andra världskriget heter fortfarande ofta så här vilket "trollar bort" dess två första år då Sovjets non-aggressionspakt med Nazityskland fortfarande gällde. 
Egen bild. Minnet av kriget hålls levande med "eviga lågor" och kransar. Den äldre befolkningen minns verkligen och deras barn håller föräldrarnas minne vid liv. Än så länge är kriget starkt som identitetsskapande faktor för Ryssland och för de sovjetnostalgiska alldeles nödvändigt.
Egen bild. Givetvis finns ett krigsmonument även vid hamnarna.



En stad som rests ur ruiner


Stadens huvuddistrikt är Leninskij, Oktiabrskij och Pervomajskij. Oktiabrskij är den centrala och äldsta delen byggd alldeles efter andra världskriget med många byggnader i monumental Stalin-stil, Leninskij ligger lite vid sidan och har många femvåningshus byggda på 1960-talet, s.k. Chrustjevskas medan Pervomajskij är bebyggt med högre hus under 1970-80-talen. Förutom en del undantag i form av shopping-centra och ett antal modernare höghus har det inte tillkommit många byggnader sedan 1980-talet. Nedgången i ekonomin under 1990-talet generellt över Ryssland och inte minst för Murmansk gav istället ett överskott på lägenheter. Befolkningsmängden på ca 450000 människor under 1980-talet gick ned till 313000 år 2008. Folk började flytta högre upp i husen vilket lämnade en hel del bottenvåningslägenheter tomma. Många av Chrustjevskorna är också väldigt nedgångna och slitna. Ett eller annat trähus överraskar ibland mellan betonghusen. Men tillhör ovanligheterna här, till skillnad från i exempelvis Archangelsk där de är talrika även i de centrala delarna. 

Egen bild. Många av de äldre praktbyggnaderna i centrum, som denna Teater Rodina, börjar bli väldigt slitna och förfallna.
Egen bild. Teater Rodina från sidan. Dess framtid är mig obekant men nog är det en kulturbyggnad värd att bevara?


Vi vandrar längs med en av kullarna kring de centrala delarna av staden, i stadsdelen Leninskij om jag inte misstar mig. Slitna hus, men här finns liv. Här vandrar familjerna i sommarvärmen (kring 15 grader varmt är mer än vad de kan hoppas på vanligtvis), det är aktivitet i parkerna, planteringar utanför husen skänker en viss grönska och blomsterprakt, barn leker på gårdar och bland de otal plåtgarage som finns i staden. Murmansk lär ha fler garage per capita än någon annan rysk stad och skulle tillsammans uppta hela distriktet Oktiabrskij har någon räknat ut.

Egen bild. Solig parkpromenad i Murmansk.
Egen bild. Bostäder och parklek i Murmansk.
Egen bild. En dockteater finns nog i varje betydande rysk stad. Så även i Murmansk.


Egen bild. Grön plätt mellan betonghusen. 
Egen bild. Felvänd gunga?
Egen bild. Sällsynt träkåk  mellan betonghusen i Murmansk.
Egen bild. Planteringar utanför bostadshusen. Bildäck kommer här ofta till nytt användningsområde.
Egen bild. Portarna till husen är sällan inbjudande i de ryska Chrustjevskorna.
Egen bild. Novoje Plato Ulitsa. Nr 1.
Egen bild. Flest garage per capita i hela Ryssland sägs det att Murmansk har.
Egen bild. Lekande barn på plåtgaragens tak.
Egen bild. Frukt och grönt-kiosk.
Egen bild. Varsågod och ta dig en bok. Eller skänk bort en.


Folk ser ut att trivas men det kanske inte är så konstigt? Solen värmer mer än normalt och samma kväll som vi gör vår promenad börjar fotbolls-VM med Ryssland mot Saudi-Arabien. Vi dras med av VM-febern och ser matchen på en pub. 5-0 till Ryssland håller humöret på topp. Ryssarna på puben jublar och vill bjuda på vodka. Livet är inte så tokigt ändå trots många vedermödor? Kom och drick, vi är inte farliga, vi vill fred och vänskap, vi är inte så onda som det framställs i Väst, säger de och skålar.

Egen bild. Rysk seger i VM-premiären i fotboll. 5-0 mot Saudi-Arabien firas förstås ordentligt.


Det här är en arbetets stad, en krigshjältarnas stad. Ett faktum som kanske förstärks av att staden har en åldrande befolkning. Minnet av Sovjetunionen lever här starkt. Men i mer positiv bemärkelse än man kanske kunde ana. Här finns en stolthet som för den som är uppvuxen i ett land som Sverige som haft fred i 200 år och klarat sig helskinnat från andra världskrigets fasor kan tyckas svårbegriplig. Stoltheten över krigsvinsten mot nazisterna. Stolthet över försvaret av staden då och över uppbyggandet av en ny stad. Stolthet över att ha byggt upp den största staden ovan polcirkeln, över de stora hamnarna och de synbara frukterna av de sovjetiska gruvornas och industriernas produkter som rullade genom staden under 70 år som Sovjetunionen.



Stalins skräckvälde och det slavarbete som låg bakom många av prestationerna ryms inte i den här sovjetromantiska bilden. Den är istället hårt knuten till kriget och segern över nazisterna. Det är en stark symbolisk bild av Sovjetunionens storhet som kan förankras i hjärtats sorg över förlorade anhöriga och i bilderna av det förstörda Murmansk. Verkliga minnen som förstärker stoltheten över den svunna generationens offer. Det är ungefär så jag ser på Murmansk. 

Egen bild. Alyosja blickar ut över Murmansk med omnejd. En symbol för stoltheten över segern över Nazityskland och kanske symbol för stadens stolthet i stort?


tisdag 7 augusti 2018

Värdlandsavtal, avsiktsförklaringar och vad som är falsk information


Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist kritiserade för några dagar sedan sin ryske motsvarighet Sergej Sjojgu för att sprida falsk information. Detta efter att den ryske försvarsministern hävdat att Nato fått ”obehindrad” tillgång till Finlands och Sveriges luftrum och territorialvatten. En liknande kritik mot Sjojgus uttalande kom också från finskt håll.

Sjojgu hävdade den 24 juli i ett uttalande att Nato fått tillgång till finskt och svenskt luftrum och territorialvatten och att Sverige och Finland i gengäld får delta i Natos krigsövningar och får använda Natos vapensystem. Detta är felaktigt säger alltså den svenske försvarsministern som påpekar att det för övningsverksamhet krävs särskilda tillstånd och att ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”.

Den ryska reaktionen har kommit med anledning av att USA, Sverige och Finland undertecknat en s.k. ”avsiktsförklaring” (Statement of Intent, SOI) i Washington DC den 8 maj i år. Enligt förklaringen eftersträvar länderna ett ”djupare militärt samarbete” vilket innebär bland annat utbyte av underrättelseuppgifter och mer omfattande övningar i Östersjön. Det beskrevs som en ”historisk milstolpe” av den svenske försvarsministern och den amerikanske motsvarigheten James Mattis menade att länderna nu tar försvarssamarbetet ”till en ny nivå”.

Avsiktsförklaringen kompletterar tidigare ingångna avtal och det svenska värdlandsavtalet ligger bland annat till grund för det fortsatta närmandet som enligt dokumentet (SOI) innebär exempelvis ”utbyte av information på alla nivåer”, ökat praktiskt samarbete mellan ländernas respektive väpnade grenar, ”koordinerat deltagande i träning och övningar” och ”utveckling av samarbetet i samband med multinationella övningar”.

Förklaringen sägs inte vara legalt bindande men ”poängen är just att möjliggöra ett djupare samarbete, inte att begränsa det på något sätt”, som Charly Salonius-Pasternak vid finska utrikespolitiska institutet påpekat.

Värdlandsavtalet som skyndades igenom riksdagsbeslut den 25 maj 2016 utan större debatt var redan det en dörröppning för samarbete med Nato och USA. Enligt detta ska Nato vid en inbjudan ges tillgång till svenska militära baser, som kan användas för operativt och/eller logistiskt stöd till alliansens styrkor i deras militära operationer. Det talas om ”baseringsområden” som ska kunna användas av Nato-styrkor.  De mer detaljerade arrangemangen fastställs dock i tilläggsdokument som i regel brukar vara hemligstämplade. Några garantier för att det inte kan innebär kärnvapen på svensk mark finns inte heller. Det framgår dock i klartext att avtalet tar ”sikte på Natoledd militär verksamhet på värdlandets, dvs. Sveriges, territorium”. Samt att värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos ”doktrin” och ”att värdlandet, alltså Sverige, i största möjliga utsträckning utifrån förmåga och inom de praktiska begränsningar som råder vid varje given tidpunkt ska stödja de styrkor som är utsända till Natoledd militär verksamhet”.


De svenska och finska försvarsministrarna menar att den ryske kollegan Sjojgu sprider ”falsk information” när han påstår att detta är att likställa med ”obehindrad tillgång” till de svenska/finska vattnen och luftrummen. Ord är viktiga i de här sammanhangen och det Sjojgu säger är förstås en överdrift om det ska tolkas ordagrant. 

Men hur ska Peter Hultqvists uttalande om att ”Sverige har militär alliansfrihet” bedömas? Jag vill påstå att det numera är ett påstående som gränsar till den ”falska information” som Sjojgu anklagas för.

Enligt MSB:s hemsida ska militär alliansfrihet innebära att ”vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och att vi själva ansvarar för försvaret av Sverige”. Det kan ställas mot Försvarsmaktens definition av ”interoperabilitet” som är ett modeord i dokumenten det talas om här. Det är enligt Försvarsmakten en förmåga att ”multinationellt kunna fungera effektivt tillsammans” vilket ska kunna ske ”genom att tjänster utbytes mellan och utnyttjas av system, militära enheter eller militära styrkor”.

Interoperabiliteten kan handla om att olika svenska vapengrenar fungerar synkat tillsammans men syftar förstås i de här sammanhangen till att underlätta för svenska militära grenar och system att kunna agera och fungera tillsammans med andra länders styrkor och system.

Frågan är då - eller rättare sagt den stora frågan är – när gränsen är nådd för den svenska förmågan att ”själva ansvara för försvaret av Sverige”? När har vi knutit upp oss med en sådan mängd olika avtal och avsiktsförklaringar och rent operationella, tekniska och organisationsmässiga harmoniseringar med Nato och USA att vi nått över gränsen för definitionsramarna för militär alliansfrihet?




Foto av U.S. Air Force Master Sgt. Adrian Cadiz. Försvarsminister Hultqvist har varit flitig gäst i USA. Här den 20/5 2015 för diskussioner i Pentagon om gemensamma intressen. Säkerligen om "interoperabilitet" och kanske om värdlandsavtal och avsiktsförklaringar.



måndag 6 augusti 2018

Klimatförändringens kostnader


SvD har den 2 augusti 2018 ett helt uppslag om kostnaderna för klimatförändring för svensk del. Man hänvisar till Per Bolund (mp) som efterlyser en utredning av de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. Han menar att det förvisso kommer att kosta pengar att ställa om till en fossilfri energiproduktion men att det kostar många gånger mer att inte göra det. En utredning skulle kunna precisera kostnadsbilden menar han. SvD:s artikelförfattare påpekar att en sådan redan finns, Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. Enligt deras beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI också kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD att han inte kan förstå varför Mp vill utreda saken:

”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Utan att vara alltför konspiratorisk anar jag här en mer långsiktig tanke hos utgivaren av SvD att underminera Mp:s möjlighet att göra en stor valfråga av klimatförändringarna. Efter en sommar som denna ”riskerar” förstås klimatfrågan att bli en avgörande valfråga. Det gynnar givetvis Miljöpartiet som, vad som än sägs, är det enda parti som profilerat sig rejält i frågan under en längre tid. Moderaternas envisa tuggande om sänkt dieselskatt smäller förstås inte högt i debatten vilket framgick tydligt i tv-debatten i Aktuellt där Mp-språkröret Isabella Lövin påpekade för M-ledaren Ulf Kristersson att till och med ett barn kan räkna ut att en sänkt dieselskatt är samma sak som att slänga bensin på skogsbränderna.

Men SvD tänker tydligen stämma i bäcken och lugna väljarna med lite siffror som ser trevliga ut. Varmare somrar och plus i statskassan, tja, det låter väl inte så farligt?
Som Runar Brännlund förvisso påpekar är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning som ansetts ”värd att ta på allvar”, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det utan minskningar av utsläppen av växthusgaser finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig.

Det vore alltså enligt FN att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt.


Så vad väljer vi att göra? Låter oss lugnas av KI:s rapport och kallt se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna?

Eller litar på andra rapporter som kommer med helt andra slutnotor för en temperaturhöjning på 4-5 grader fram till år 2100?

Eller gör vi helt enkelt bedömningen att det inte går att göra några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är en rent ekonomisk kalkyl det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott, längre regn- eller torrperioder, matbrist, fler drabbade av infektionssjukdomar och en geografisk ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber, för att nämna några förväntade effekter.

Framför allt för den som bekymrar sig över ökad migration bör ju betänka vad som händer om de varmaste länderna i Afrika och Asien inte längre är beboeliga utan risk för liv och hälsa eller när vattennivåer gör att länder och ögrupper försvinner under vattenytan eller översvämmas svårt?

Det här är förstås inget som Moderaterna och deras allierade Sverigedemokraterna vill att vi ska tänka på inför valet. Vi ska tryggt förvissas om att det är tämligen riskfritt att ägna sig åt ”business as usual” och att tillväxt ska lösa problemen. Kanske vi rent av går med ekonomisk vinst på kuppen?

Jag tror vi kan förvänta oss fler artiklar med den här vinklingen den kommande månaden före valet. Allt för att inte klimatförändringar inte ska bli den stora valfrågan. 








lördag 28 juli 2018

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 5: HBTQ-kamp i Murmansk


I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är femte delen av min reseblogg. Del 1 finns här.
Del 2 finns här
Del 3 finns här
Del 4 finns här




Del 5: HBTQ-kamp i Murmansk

14 juli 2018


Vi har stämt träff med Valentina Likosjva, psykolog som arbetar med HBTQ-frågor för Maximum i Murmansk, en NGO som kämpar för sin existens i Ryssland. Den är egentligen nedlagd eftersom den hamnade på listan för organisationer som räknas som ”Utländska agenter”. Uppenbarligen driver dock aktivisterna verksamheten vidare genom lite olika projekt. Hon tar i vart fall emot oss i vad hon kallar för deras kontor som dessutom ligger i kontorsdelen av skyskrapan som också hyser stadens stora hotell, Azimut, beläget mitt på stadens stora centrala torg ”Five Corners”, där nationaldagen firades för bara ett par dagar sedan.

Egen bild. Valentina Likosjva jobbar vidare för HBTQ-personers rättigheter trots hot om fängelsestraff.


Kämpar för sin rätt att existera på rysk mark gör också de som är öppet homo-, bi- eller transsexuella. År 2012 kom en rysk lag mot ”propaganda för homosexualitet” vänt mot minderåriga. Den skulle kunna tolkas på flera sätt men sedan dess är det ännu svårare att komma ut med kommunikation, berättar Valentina. Dessutom har den inneburit en stor ökning av hjälpsökande till NGO:n. De arbetar med rättshjälp men tillhandahåller också skyddat boende (shelters), lägenheter med hemlig adress. Ibland bor det flera stycken i en och samma lägenhet. En del är utslängda av sina föräldrar, andra kanske utsatts för hat och hot.

Det är svårt att vara öppen med sin sexuella läggning i Murmansk, enligt Valentina. Många flyttar till Moskva eller St Petersburg, där det är lättare att leva som HBTQ-person, säger hon. Lättare att ”försvinna” i mängden så att säga.

HBTQ-personer möter mycket hat och hot i Ryssland. Valentina tror det är mest vanligt folk som står för dessa och ser ingen statlig styrning bakom hoten. Men organisationen trakasseras av myndigheter på flera andra sätt. Framför allt i enlighet med en annan lag, den om organisationer ”finansierade av utländska agenter”. Det finns också förslag om en lag om ”oönskade aktiviteter inom riket”. Maximum är alltså officiellt nedlagt enligt lagen om ”finansiering av utländska agenter”, men verkar driva verksamheten vidare ändå under andra projektnamn. Men långt ifrån utan risk. Fängelsestraff kan vänta Valentina i värsta fall. Hon skulle egentligen hellre vilja fly hellre än sitta i fängelse, säger hon, men har svårt att förmå sig att lämna familj och vänner här i Murmansk. Hon har ändå inget emot att ställa upp för fotografering. Kanske finns inget att dölja längre och myndigheterna måste förstås veta om vilken verksamhet som pågår i Azimut-skrapan.

Egen bild. Valentina Likosjva, modig HBTQ-aktivist som är glad för stöd utifrån.


Intressant nog är det ändå många som flyr till Ryssland på grund av sin sexuella läggning, men då från de före detta sovjetrepublikerna i Centralasien (Tadjikistan, Uzbekistan, Kazakstan osv). I dess länder är det ett brott som kan ge två års fängelse att vara homosexuell. Det är det trots allt inte i Ryssland så många söker sig alltså dit. Maximum-aktivisterna hjälper också den här gruppen flyktingar att finna sig tillrätta i Ryssland och med papper som ger uppehållstillstånd (arbetstillstånd egentligen) och annat.

Valentina Likosjva var också en av initiativtagarna till den Pride-festival, Barents Pride, som genomfördes förra sommaren 2017. Men i Kirkenes i Norge. I Ryssland går det inte att arrangera något sådant på grund av lagen om ”propaganda”. Kirkenes ligger bara någon mil från ryska gränsen och ca tio mil från Murmansk. Kontakterna med Norge är märkbara här vid Barents Hav och utbytet täcker flera nivåer och områden, såväl offentliga som akademiska och affärsmässiga. Och så för NGO:er som Maximum som tack vare denna kontakt och närhet kan arrangera en Pride-festival där ett femtiotal personer från Ryssland, Vitryssland och Kazakstan deltog. Den kommer att hållas där igen i september i år om allt går som planerat. 

Egen bild. Pride-flaggan för "Barents Pride 2017". Valentina Likosjva är en av de stolta initiativtagarna till festivalen som kommer hållas i år också om allt går som planerat, men i Kirkenes i Norge.


Själv är hon ursprungligen ukrainska från Tjerkassy men hennes föräldrar tyckte det ukrainska utbildningssystemet var alltför korrupt och beslutade därför att för Valentinas skull flytta till Ryssland. Maximum har samarbetat med ukrainska organisationer i Kiev, Lviv och andra städer. De internationella kontakterna är viktiga. Men ger också komplikationer p.g.a. ovan nämnda lagar. Jag frågar henne om hur hon ser på detta med att utländska media och organisationer försöker sätta press på ryska myndigheter att lätta på trycket mot HBTQ-personer? Om det är till hjälp eller om det istället får myndigheterna att skruva åt ännu hårdare?

Valentina förstår frågan men menar att opinionstrycket utifrån inte påverkar lagstiftarna och inte heller allmän opinion då väldigt få kan läsa engelska eller andra språk och mest konsumerar ryskspråkiga nyhetsmedier. Men, understryker hon, det ger henne och andra som jobbar med HBTQ-frågor självförtroende och styrka att fortsätta. Valentina förklarar känslan:

- Det är inte fel på mig, det finns stöd utifrån.

Här hemma har Stockholm Pride just startat. I Ryssland finns de som kämpar mot repressiva lagar och för att över huvud taget kunna driva en verksamhet. 








onsdag 18 juli 2018

Brandbekämpning är också säkerhetspolitik


Ett tema under sommaren har varit och är torka och bränder. Just nu kämpar brandkårer, hemvärn, militärer och frivilliga med att bekämpa bränder på ett flertal ställen i landet. Enligt vissa uppgifter så många som 75 olika brandhärdar. I Hälsingland är läget smått desperat. Italienska brandbekämpningsplan har kallats in med betydligt större släckningskapacitet än de helikoptrar som är inlånade från Norge.

Det här blottlägger en brist i beredskapen som känns väldigt märklig i ett mycket stort land som Sverige och som dessutom har mängder av skog. Det visar också på ett behov som Miljöpartiet ofta påpekat - och ibland hånats för – av att uppgradera prioriteringsgraden för civil säkerhetsutrustning. Det är nästan inga andra partier som betonar den civila aspekten av säkerhetspolitiken, eller ens räknar in civila säkerhetsrisker i den säkerhetspolitiska diskussionen.

MSB har satsat resurser på att skicka ut en broschyr till samtliga hushåll men brandbekämpningsplan anses för dyra i förhållande till utnyttjandefrekvensen av resursen.

”Det är en extremt dyr resurs och även om det är ett extremt läge just nu i Sverige så är det långtifrån varje sommar vi har det så här torrt”, säger Britta Ramberg, biträdande chef för MSB:s enhet för beredskap, till TT. Dan Eliasson, MSB:s högste chef, hävdar också att de här planen i Sverige är ”en ganska dyr verksamhet för en kort tid av året”.

MSB verkar inte ha tagit mycket lärdom från det egna deltagandet i seminarier. I samband med tre norska bränder som startade under vintern 2014 då det inte borde ha börjat brinna i skog och mark hölls ett seminarium där MSB:s dåvarande tf enhetschef för räddningstjänsten, Jan Wisén, påpekade att trenden är att ”skogs- och markbränder hotar att sprida sig till bebyggelse”.  En norsk deltagare, Ove Stokkeland, ställföreträdande brandchef i Skien kommun, säger sig vara ”jätteglad för att Norge inte gjort som i Sverige, lagt ner civilförsvaret”, angående personalbristen i Sverige.

MSB verkar därmed inte heller ha tagit någon lärdom från det egna deltagandet i seminarier där det konstaterats att bränder utbryter året om numera och allt oftare i närhet av bebyggelse. I samband med tre norska bränder som startade under vintern 2014 då det inte borde ha börjat brinna i skog och mark hölls ett seminarium där MSB:s dåvarande tf enhetschef för räddningstjänsten, Jan Wisén, påpekade att trenden är att ”skogs- och markbränder hotar att sprida sig till bebyggelse”.  En norsk deltagare, Ove Stokkeland, ställföreträdande brandchef i Skien kommun, säger sig vara ”jätteglad för att Norge inte gjort som i Sverige, lagt ner civilförsvaret”, angående personalbristen i Sverige. Överallt kommer nu rapporter från de svenska skogsbränderna hur personalen ”går på knäna” och är för få.

Det här bör nu äntligen omvärderas menar jag. Rimligen bör inköp av all säkerhetsutrustning och vapensystem föregås av en riskanalys. Då måste frågan ställas vilken risk som bör ses som mest sannolik; att nya storbränder kommer att uppstå inom närtid eller att Sverige invaderas av främmande makt inom samma närtid?


Jag har svårt att se att risken för det senare skulle vara mer akut än det förra.

Alliansen riktar nu kritik mot regeringen för dålig brandberedskap vilket klingar väldigt falskt eftersom de själva under åtta år vid makten inte lyft en krona för att förbättra den.
Under den stora branden i Västmanland 2014 sa Fredrik Reinfeldt att frågan om svenska brandbekämpningsplan ”prövats för länge sedan” och att ”Sverige liksom övriga nordiska länder kom fram till att vi inte behöver det”. Ett resonemang som utesluter all ny forskning om klimatfrågor och statistiska kurvor för temperaturer och extrema vädersituationer som exempelvis SMHI tillhandahåller. 

Märkligt nog var det också då alldeles inför valrörelsen som storbranden bröt ut och Alliansen ville då inte alls tala om frågan utan ville att den skulle glömmas bort inför valet. Dåvarande försvarsminister Karin Enström (m) tyckte att det var ”osmakligt att göra partipolitiska utspel” mitt under räddningsarbetet och centerledaren Annie Lööf kallade det ”sorgligt att se partier som gör partipolitiska utspel mitt i denna katastrof i människors vardag”. De hade naturligtvis en viss poäng i anmärkningarna men det hindrar inte samma allianspartier att idag börja jämföra kostnader för elcykelpremien med kostnaden för brandbekämpningsplan. Vilket får ses som i högsta grad ”osmakligt” med tanke på att Allianspartierna inte heller efter att branden i Västmanland släckts 2014 har tyckt att saken varit värd att ta upp. 

De har inte heller tidigare lyft frågan så det får betraktas som populism inför valet. Moderaterna talar nästan enbart om NATO och hotet från Ryssland i sitt säkerhetspolitiska program, Liberalerna likaså och de talar inte ens om säkerhetspolitik utan kort och gott om ”Försvar”.  KD säger mycket kortfattat att ”Sverige bör ansöka om medlemskap i NATO medan Centern också talar om att Sverige bör bli medlem i NATO men dock lägger till att EU-samarbetet bör fördjupas för att möta ”gränsöverskridande utmaningar” som bland annat ”naturkatastrofer”.

Åtminstone M och L ropar på höjda anslag till Försvarsmakten för inköp av diverse materiel och vapen. Regeringen(läs försvarsminister Hultqvist) har också beställt dyra Patriot-robotar och nya JAS-plan. Hade Alliansen fått bestämma hade det säkert blivit ännu fler. Vad kostar inte detta?
Enligt uppgift kostar ett JAS-plan omkring tre gånger så mycket som ett modernt brandbekämpningsplan.

Talet om dyra brandbekämpningsplan rimmar också illa med konsekvensanalyser av storbränder som vid tidigare tillfällen visat på en besparing på mellan 10-75 % lägre kostnader för bränder där sådan plan använts i förhållande till bränder där de inte använts. Enligt en beräkning som gjordes av ordföranden i kommunen Norbergs kommunstyrelse, Åsa Eriksson, efter branden i Västmanland 2014 blev kostnaden ungefär fem miljoner kronor per dygn. Varje dygn kortare bekämpningstid hade alltså varit mycket värt.  Bara som ett litet exempel.
Det är förstås vanskligt med den här sortens kalkyler men under de bränder som i skrivande stund fortfarande rasar har skog för minst 600 miljoner kronor brunnit upp, enligt Skogsstyrelsen, och det är en siffra som förstås ökar. Ett flertal hus har brunnit upp till värden av miljontals kronor men också förstås orsakande personliga tragedier för ägarna vars hem gått upp i lågor.

Norska helikoptrar och italienska plan får nu göra grovjobbet med att släcka bränder i Sverige. Det är en säkerhetsrisk som vi tydligen är beredda att ta? Vad händer om det bränner till i de länderna samtidigt? Varför kan inte svenska plan ses som en resurs för hela EU och sättas in när andra länder har samma problem?

Det är alltså på samma gång ett långsiktigt oekonomiskt tänkande och en egoistisk nyttokalkyl som ligger bakom tveksamheten att införskaffa egna plan. Trots allt tal om ökad samordning inom EU eller andra gränsöverskridande organ och mot all kunskap om kostnaderna för storbränder som redan finns.

Dags alltså att ta på allvar den miljöpartistiska viljan att prioritera det civila försvaret, bredda synen på säkerhetshot och uppgradera prioriteringen av de som rör bland annat naturkatastrofer.
I ett säkerhetspolitiskt program bör väl ingå att skydda människoliv, människors hus och hem och den svenska naturen? Brandbekämpning är också säkerhetspolitik. Eller är det bara Miljöpartiet som ser detta?





lördag 14 juli 2018

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 4 Teriberka – vid världens slut


I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är fjärde delen av min reseblogg. Del 1 finns här.
Del 2 finns här
Del 3 finns här





Del 4 Teriberka – vid världens slut



Den 13 juni 2018

Vi har kommit överens med en taxichaufför om en heldagstur till Teriberka och kuststräckan kring staden vars belägenhet av många beskrivs som ”vid slutet av världen”. Vi är inte ensamma om att ha fascinerats av den ödsliga skönhet som framkom i filmen ”Leviathan”.

Vår chaufför heter Alexander och är ukrainsk medborgare född i Dnipropetrovsk, numera Dnipro. Han känner sig mer som medborgare i det Sovjetunionen han föddes i avslöjar han. Projektet Ukraina har aldrig varit hans och han ser ryssar och ukrainare som samma folk som borde tillhöra samma nation oavsett vad man vill kalla den. Han tycker 90 % av ukrainarna är bra folk men att det är runt 10 % som är ukrainska nationalister och ”helt galna”, menar han. Själv hade han en restaurang i Odessa men var tvungen att ge sig av efter revolutionen, dvs Euromajdan, och massakern vid fackföreningshuset i Odessa. Nu söker han ryskt medborgarskap och är bosatt i Murmansk där hans föräldrar bor.

Han tar med oss de ca 15 milen mot Teriberka, de sista 2 milen på grusvägar. Det är tundra och tajga, knappt några träd alls bitvis, kuperat men kalt och stenigt. Ett och annat vattendrag porlar fram genom bergen och till slut når vi kustbandet vid Barents Hav. Det är ödsligt men vackert. Inga människor eller bilar ger en stark känsla av avskildhet. I Teriberka fanns tidigare en militär inrättning och staden var länge stängd för besökare. En slutenhet som lyftes först 2009. Något som inte särskilt många uppmärksammat tycks det.

Egen bild. Välkommen till Teriberka
Egen bild. På väg mot Teriberka
Egen bild. På väg mot Teriberka, vid världens slut...
Egen bild. Stenformationer i landskapet som hemliga spår av människor (?)

Stadens blomstringstid var efter andra världskriget och fram till 1960-talet. Då fanns två fiskodlingar, två mejerier, en hönsfarm, minkuppfödningsfarm och två fiskprocessfabriker och ett reparationsvarv, butiker och magasin, en stadion, två skolor och två sjukhus och andra offentliga institutioner som ambulansstation. Dessutom en renhjord med cirka 2000 djur. Här har samer hållit till historiskt men också de som kallar sig pomorer, ett traditionellt fiskande folk. De ska ha funnits här åtminstone sedan 1500-talet och den lilla staden ska en gång ha varit en av de rikaste fiskestäderna. Faktum är dock att det var mestadels norrmän som skötte fiskenäringen innan revolutionen 1917.

Omstruktureringar av fiskenäringen, internationella fiskerestriktioner, rationaliseringar och nedläggningen av den militära verksamheten har gradvis urholkat stadens livskraft och den har nu endast ca 1000 invånare jämfört med ca 5000 under glansdagarna på 1950-talet. Befolkningskurvan sluttar och en färsk siffra anger 957 som invånarantal. Ett tag fanns hopp om en likriktningsanläggning för naturgas från Shtokman-fältet utanför kusten men det verkar inte längre bli av.

Egen bild. Teriberka och en kanske talande bild om vart staden är på väg?
Egen bild. En del aktivitet är det trots allt kring stränderna, men inte som i fornstora dagar

Här finns en fiskfabrik kvar och en del hopp sätts till turism. Det finns ett litet hotell och en liten restaurang vid stranden. Försök har gjorts och görs för att locka fler turister. Främst sportfiskare men här hålls också kurser i exempelvis drakflygning och dykning. Och så finns de som, liksom vi, lockats hit av den ödesmättade skönhet som fömedlades genom filmen ”Leviathan” som spelades in i Teriberka med omnejd. Den lilla staden ligger sannerligen vid en vacker plats men utstrålar samtidigt en sällsam sorgsenhet och övergivenhet.

Många säger att det här är en plats vid världens slut och det är lätt att förstå vad de menar.

Egen bild. Teriberka, en del av den tudelade staden
Egen bild. Teriberka från andra sidan viken och vägen som leder till den nyare och mer befolkade delen
Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust
Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust

Själva staden ger ett säreget intryck av att vara bebodd och övergiven samtidigt. Här finns ett litet hotell, en skola, en lekplats och sjukhus. Folk är i rörelse på de få gator som finns. Samtidigt finns mängder av övergivna och förfallna hus. Det märkliga är också att många av dem ser ut att ha lämnats i all hast. Dörrar och fönster står vidöppna och mängder av gamla möbler och annan bråte ligger strödda i och utanför husen. Möjligen är de plundrade flera gånger. Ingenting hindrar en från att stiga in i de öde husen. Gardiner fladdrar i fönster utan glas. Det ger lite samma intryck som Pripjat, staden vid Tjernobyl, som jag besökte för ett par år sedan.


Egen bild. Teriberka, dagen efter nationaldagen. De ryska flaggorna visar att här ändå har firats
Egen bild. Bostadshus i Teriberka som jag tror fortfarande är bebott. Ibland svårt att avgöra i Teriberka
Egen bild. Övergiven kåk i Teriberka. En av många
Egen bild. Inuti den övergivna kåken ovan. Lämnad åt sitt öde...
Egen bild. Inuti samma kåk som ovan. Håller trappan? Jag bestämmer mig för att inte prova
Egen bild. Ryska nationaldagen har firats och upphängningsanordningarna för flaggor är i vart fall på plats i staden som långsamt förfaller
Egen bild. Strandskjul vid Teriberka
Egen bild. Förfallet i Teriberka tar sig många former och uttryck och bli nästan till bitterljuva konstverk samtidigt som de är sorgsna minnesmonument över mänskligt liv
Egen bild. Teriberka. Ensamt och övergivet vid världens slut...
Egen bild. Teriberka. Övergiven bostadslänga
Egen bild. Teriberka. Övergivet och bebott samtidigt


Det är hårt klimat vid Barents Hav och alkoholmissbruk lär vara vanligt förekommande. Kanske ett sätt att stå ut i 40-gradig kyla under vintermånaderna. Inkomsterna från de få verksamheterna hamnar i Murmansk där ägarna bor säger en del bybor. De övergivna husen och båtvraken som kantar stränderna kring staden vittnar om brustna drömmar och uppgivna planer, om uppbrott.


Egen bild. Fladdrande gardiner i tomma fönster. Vanlig syn i Teriberka


Filmen Leviathan regisserad av Andrej Zvyagintsev spelades som sagt in här. Filmen vann Golden Globe Award för bästa utländska film 2014 och nominerades till en Oscar 2015 och skildrar livet i rysk glesbygd på ett sätt som inte uppskattades av alla ryssar. Allra minst från statligt håll. Kanske för att filmaren fick visst statlig stödfinansiering och ”tackade” genom att skildra korrumperade statstjänstemän. Den ryske kulturministern Vladimir Medinsky lär ha kallat filmen ”opportunistisk” och sagt att regissören varit ”mer intresserad av röda mattor och statyetter” än av karaktärerna. Skattebetalarna borde inte slänga pengar på filmer som ”öppet spottar på regeringen” och är fyllda med ”känslor av hopplöshet och meningslöshet”, ska Medinsky ha sagt, och aviserade då för ett par år sedan nya regler som ska kunna bannlysa filmer som ”besudlar” den ryska kulturen. Allt enligt en artikel i the Telegraph.


Filmen handlar om en bilmekanikers kamp mot en korrupt borgmästare som försöker sno åt sig mark på mannens bekostnad. Idén lär Zvyagintsev förvisso ha fått från en amerikansk historia som han placerat i en rysk kontext. Men den tar upp ett i Ryssland vanligt samhällsproblem. Kanhända så även här i lilla Teriberka. Om detta råder delade meningar framgår det av artikeln i the Telegraph.
Den nuvarande borgmästaren Tatyana Trubilina vill inte visa filmen för sina barn eftersom den innehåller all möjlig ”smuts” och att filmen gjorts särskilt för att svärta ned Ryssland. Hon betonar i artikeln att ”den är naturligtvis fiction, en fantasivärld som inte har någonting att göra med vår verklighet”.

Direktören för fiskfabriken, Ivan Kosjpetruk, tror att filmen blivit marknadsförd i väst eftersom allt ”svart och negativt” i filmen sammanfaller med sanktionerna mot Ryssland och den negativa bild av Ryssland som väst vill framhålla.

En av stadens brandmän, Sergej Smirnov, tycker däremot att filmen och dess karaktärer är helt trovärdiga men att kritiken mot filmen visar att man inte kan gå emot ”vlast” i Ryssland, det vill säga makten.

Telegraph-artikeln tar också upp det speciella maktförhållandet mellan kyrka och stat som en del anser innehåller korrupta element. I filmen Leviathan är den korrupte borgmästaren allierad med en ortodox präst. En av stadsborna, Olga Nikolajeva, menar att det finns en länk mellan den ortodoxa kyrkan och staten och miljardärerna i Ryssland.

Den nuvarande borgmästaren Trubilina påstår dock att korruption i Teriberka är omöjligt eftersom staten håller så hårda tyglar och kontroll på hur hon och andra makthavare agerar. Hennes företrädare, Valerij Yarantsev, håller dock inte med och säger till the Telegraph att han själv blev utsatt för en smutskampanj och falska anklagelser om brott eftersom han upptäckt oegentligheter i en markaffär med koppling till det naturgasprojekt som sedan aldrig förverkligades. Han identifierar sig med huvudrollsinnehavaren i filmen, säger han till the Telegraph, och tycker att den är ett historiskt dokument som visar vad Ryssland är på väg att bli. ”Vår regering gillar inte filmen eftersom de såg sig själva i spegeln: en maffia med åklagare och polis som sina torpeder”, tillägger han i artikeln.


Filmen Leviathan är fascinerande men verklighetens Teriberka fascinerar ännu mer. Ödsligheten och förfallet givetvis, men å andra sidan också livskraften. För vilken svensk stad med knappt tusen invånare har en skola, hotell, samlingslokal, bibliotek, sjukhus och utryckningsfordon? Och invånarna tycks finna vägar att försörja sig på eller åtminstone överleva på sina alldeles egna sätt. Åtminstone de två filurer vi träffar vid deras garageskjul.

En vanlig syn i Ryssland är rader av plåtgarage/skjul. Sådana finns även i Teriberka. Solen gassar och värmer den annars så frusna platsen och två män i yngre medelålder sitter i sitt skjul bland allsköns prylar och pinaler. Är det möjligen deras hem? Enligt den ene bedriver de här någon form av ”bizniz”. Oklart vad för sorts och det känns inte läge att fråga. Möjligen är porträtten av Lenin och Stalin till salu? Kanske något mer ljusskyggt? De visar hur som helst glatt upp sina samlingar och förefaller inte ha något att dölja. Skjulet ger intryck av loppmarknad.

Egen bild. Det kan inte vara lätt bedriva "bizniz" i ett plåtskjul i Teriberka (?)
- Här finns allt, vi har Stalin också, säger en av dem skrattande och sätter på sig en gigantisk kosackmössa. Strax cyklar de iväg till matbutiken, ”Produkty”, och sen tillbaka till skjulet. En liten värld vid världens ände. Hit kan man ”försvinna” om man så vill, leva i radioskugga, utanför myndigheters kontroll, eller bara vara ifred från storstäders larm och stress. Vid slutet av världen.

Egen bild. "Här finns allt" och ingenting. I Teriberka. Vid världens slut...