Svensk neutralitetspolitik 2.0 – Del 1

Det pågår just nu en intensiv kampanj för att Sverige ska gå med i NATO. Hotet från ryssen pumpas upp till orimliga proportioner och flera riksdagsledamöter – med Liberalen Allan Widman i spetsen – gör gällande att vi kan befinna oss i krig inom bara ett par år. Det är förstås tänkt att framkalla en panik eftersom det svenska invasionsförsvaret under ett tiotal år nedmonterades och nu anses så svagt att det inte ensamt skulle stå emot ett ryskt angrepp ens i en vecka. Det är också vanligt att exemplifiera med Krim. ”Se bara på Krim”, säger Widman med anhang, och tillägger att något liknande mycket väl skulle kunna hända med Gotland. En jämförelse som haltar svårt på båda benen. Om Gotland tillhört Ryssland/Sovjet i över två hundra år, om det bestod av en stor majoritet etniska ryssar eller rysktalande, och om det hyst en stor rysk marinbas, ja då hade jämförelsen förstås varit relevant. Men så är det ju nu inte. Tesen drivs ändå för att skrämma folk att stämma in i lovsången för NATO-medlemskap.

Metoderna är många för att trumma in budskapet. Vi bombarderas dagligen av mediala jättar som DN och SvD med flera med närmast hysteriska varningar för vad Putin kan tänkas hitta på med Sverige. För ett par veckor sedan deltog jag i fredsövningen Åland17 tillsammans med bland andra ett dussintal unga ryssar som hemmavid för en oppositionspolitik mot Putin och ryska staten. Men som här ändå kallas Putin-agenter av de mest hysteriska skribenterna. Övningen anklagades också åtminstone från finskt håll för att vara en ”rysk operation”. En absurd anklagelse för den som var där men som för den oinvigde är omöjlig att bedöma sanningshalten i. Så sås ytterligare tvivel.

Även SvT har samma åsiktsfilter som landets liberala tidningar. Ett exempel som få känner till är den tyska dokumentären om Reagans psykologiska krigföring under kalla kriget. I Danmark fick den titeln ”Reagans hemmelige krig”. Den har köpts in av SvT men får inte visas. Vad är det då som danska, tyska och franska tv-tittare får veta men som svenskar inte tål? Jo, filmen påvisar – bland annat genom intervjuer med amerikanska militärbefäl – att huvuddelen av ubåtskränkningarna av svenska vatten under 1980-talet utfördes av NATO-ubåtar. Det kan alltså inte uteslutas att de kränkningar, i den mån de alls förekommit, som skett på senare år också de handlat om NATO-farkoster. Veta kan vi ju inte riktigt men det är uppenbart känsligt att rubba bilden av rysshotet. Det är den vi ska ha på näthinnan och den får inte bli suddig.

Ytterligare en metod är att ständigt hävda att ryssarna rustar upp och därför utgör ett allt större hot mot världen och Sverige i synnerhet. Vad som då glöms bort är att den tidigare så starka sovjetiska armén, flottan och flygvapnet under tio år efter murens fall befann sig i fritt fall. Kanske främst symboliserat av den enorma ubåtskyrkogården i Murmansk där rostiga skrov skaver vid varandra i långa rader. Efter 2003 har det skett en upprustning men från en nivå där den militära kapaciteten varit reducerad till en regional styrka utan globala ambitioner. Fortfarande är den ryska militärbudgeten bara 10 % av den amerikanska. Jämfört med NATO-medlemmarnas sammanlagda militära budgetar ligger siffran på knappt 8 %. Det är alltså en relevant fråga vem som bör vara rädd för vem? Att Ryssland i det här läget skulle gå på offensiven förefaller tämligen osannolikt. Ryssland idag är inte Sovjet då. Vid slutet av 1940-talet hade Sovjet fyra gånger så många soldater i Europa än Västländerna. Under hela kalla kriget var Sovjet/Warszawapakten numerärt överlägsna i konventionella styrkor, även vad gäller antal flygplan och ubåtar. Man vill gärna få oss att tro att det här beskriver dagens styrkeförhållande mellan Ryssland och NATO. Vilket alltså är så långt från verkligheten man kan komma.

En annan metod är att ifrågasätta den svenska neutralitetspolitiken. De senaste tjugo årens svenska regeringar och försvarschefer har förvisso gjort sitt bästa för att bekräfta den här tesen men den innehåller också uppfattningen att neutralitetspolitiken var ett falskspel som dolde att vi ändå tagit ställning och hade tätt samarbete med NATO. Detta stämmer förvisso till ganska stora delar, men det är också en viss skillnad på alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Jag vill påstå att de svenska regeringarna har lagat efter läge som det heter. Det är väl också så det måste fungera. En bedömning av läget och hur detta begränsar den svenska förmågan att efterfölja neutralitetsprincipen. Under andra världskriget var ju varken den tyska permittenttrafiken eller de norska motståndsmännens trafik över gränsen särskilt väl överensstämmande med denna. Även under kalla kriget var vi tvungna att förhålla oss till att Sovjetunionen fanns och att anpassa försvarsförmågan efter det. Den utveckling som vi nu ser är, menar jag, mer av en anpassning till USA:s och NATO:s intressen, vilket är något annat. Det som egentligen behövs är en mer självständig politik och striktare alliansfrihet.

Vi talar oftast om hotet från Ryssland men vad jag ser främst är ett Ryssland som känner sig hotat. Oavsett om vi tycker att det är ett reellt hot eller inbillat så är det en realitet att förhålla sig till. Att i det läget ytterligare närma oss NATO eller rentav gå med i alliansen spär bara på den känslan och bidrar till en ökad kapprustning och stegrad spänning i vårt närområde. Det som krävs är istället en seriös debatt om svensk säkerhetspolitik utan alarmism om Putin. Hur ska ett svenskt försvar se ut? Kan vi vara fortsatt alliansfria och hur ska i så fall neutralitetspolitiken formuleras?

Mer om det i nästa inlägg.