onsdag 16 augusti 2017

Putins Ryssland, en intervjuserie och ett förbrukat förtroende

Oliver Stones intervjuserie med ryske presidenten Vladimir Putin följs nu med intresse av många, och med förfäran av vissa. Är det verkligen sant det Putin säger? Ska han över huvud taget få komma till tals? Allt han säger är ju bara ryskt propagandamaterial? Ungefär så tas serien emot av en del, med Sveriges Radios Fredrik Wadström i spetsen. Han som ”mår fysiskt illa” av det Putins ”desinformation” och tycker att Oliver Stone bara ”jamsar”.

Jag kan hålla med om att Stone är över gränsen inställsam som den till intervjuserien mer välvilligt inställde Bert Sundström säger i sin introduktion till programmen. Nu är ju inte Stone någon journalist och hans flabbighet och kompisattityd är bitvis besvärande. Å andra sidan kanske hans bussighet – avsiktligt eller ej - fått Putin att öppna sig och lätta på garden något. Intervjuerna har visats i Ryssland och många bedömare där förvånas i alla fall över Putins öppenhet.

Men far han då med osanning genom hela serien? Ja, det är förstås omöjligt att kontrollera allt han säger och påstår, och nog slirar han när det handlar om yttrandefrihet och om HBTQ-frågor och en del annat men när det gäller utrikespolitiken konstaterar jag att det är betydligt svårare att ifrågasätta hans perspektiv. Intressant nog läser jag nu vidare (efter att ha lagt ifrån mig den ett tag) i Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – inifrån Putins hov” och får genast en hel del bekräftat av vad jag just hört från Putin om förhållandet till Väst och i synnerhet USA. Zygars bok är ju mycket Putin-kritisk och, i förhållande till Putin, så långt ifrån inställsam som man kan komma. Det kan därför kanske vara intressant att ta del av en del detaljer som framkommer i den och som tangerar tv-intervjuernas innehåll.

Stone och Putin kommer in på andra Tjetjenien-kriget och hur USA förde dubbelspel med ryssarna genom att i förtroliga samtal lova stöd men i hemlighet stöttat tjetjenska rebeller. Zygar redogör i sin bok för händelserna när USA, genom bildbevis, ertappades av ryssarna med att utfärda falska pass till tjetjenska gerillakrigare vid amerikanska ambassaden i Azerbajdzjan. En pinsamhet som USA klarade sig ifrån med en ursäkt och genom att kicka ambassadtjänstemannen på bilderna. Vid ett annat tillfälle hävdade Ryssland att det fanns fonder i amerikanskontrollerade banker som användes för finansiering av tjetjenska motståndsrörelsen och bad USA om hjälp att stänga ned fonderna. USA bedyrade att de endast användes för humanitära ändamål för att två år senare, efter ”nine-eleven” 2001, med omedelbar verkan stänga ned just dessa fonder.

Ryssland blev senare tillfrågat av USA, inför deras invasion av Afghanistan, om de hade något att invända mot att USA öppnade en flygbas i Kirgizstan, grannland till Ryssland. Det hade inte Ryssland eftersom amerikanarna försäkrade att det endast skulle vara en temporär bas tänkt att finnas så länge krigsoperationen varade, högst ett år, försäkrade Washington. Själva krigsoperationen var över på några veckor, talibanerna jagades på flykt, och en proamerikansk regering installerades i Kabul. Flygbasen i Kirgizstan? ”Vi har insett att vi verkligen behöver basen”. Permanent”, ska det amerikanska svaret ha varit på de ryska frågorna, enligt Zygar.

USA och Storbritannien dolde sedan sina avsikter att invadera Irak och ljög inför ryssarna, liksom inför hela världen i övrigt, om kemiska massförstörelsevapen. Ryssland, liksom många andra länder, förordade diplomati men amerikanarna brydde sig föga och dolde sin avsikt att anfalla Irak i det längsta.


Ja, mycket av detta var Putin inne på i intervjuerna framför allt i del 2 av Stones serie. Zygars text motsäger inte på någon punkt utan tillför snarare fler detaljer som kan förklara Putins och Rysslands misstro mot USA och Väst.

Till detta kan läggas det Putin också påpekar om NATO:s utvidgning österut. Det har länge debatterats huruvida James Bakers löfte till Gorbatjov, vid Sovjetunionens upplösning, att inte dra in de ryska grannländerna i NATO verkligen var ett löfte eller inte. Gorby gjorde misstaget att inte kräva detta löfte skriftlligt, menar Putin, och lär inte vara ensam i Ryssland om den uppfattningen. Även i USA erkänner många att detta var ett löfte som bröts. I en artikel i LA Times från ifjol bland annat hänvisar Joshua R. Itzkowitz Shifrinson, professor vid Bush School of Government/Texas A&M University, till transkriberingar från ett möte den 9 februari 1990 under vilket amerikanske utrikesministern Baker, i utbyte mot ryskt samarbete angående den tyska återföreningen, gav ”iron-clad guarantees” att NATO inte skulle expandera ”one inch eastward”. Det vill säga en ”orubblig” garanti. Något som snabbt glömdes bort. Itzkowitz Shifrinsons artikel bär den talande rubriken ”Russia´s got a point: The US broke a NATO promise”. Land efter land har välkomnats som nya medlemmar och kanske står Ukraina nu på tur. Förmodligen ett betydligt tyngre vägande skäl än Ukrainas närmande till EU för Ryssland att agera som de gjort i Ukraina. USA och Väst har helt enkelt förbrukat sitt förtroendekapital hos Ryssland.

Det här är viktigt att ha i minne när Putins uppenbara misstänksamhet och bitterhet mot Väst ska analyseras, och Stones intervjuserie ska bedömas.

Nu ska jag ta mig an del 3 och 4 av  intervjuserien. Och resten av Zygars bok förstås. Fortsättning följer…?


lördag 5 augusti 2017

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!