söndag 28 maj 2017

USA PÅ KRIGSSTIGEN - AMERICA FIRST!

Trumps motto om America First yttrar sig på många vis.

Nu har han varit i Europa och NATO-möte i Bryssel där han läxade upp övriga femton medlemsländer och krävde att de ökade sina militärbudgetar till minst 2 % av BNP. Det är förvisso en rekommendation som militäralliansen har inskrivet i stadgarna, men som varit lite fritt att följa.

Vid mötet i Bryssel höll president Trump ett aggressivt tal till de övriga medlemsländernas representanter. De europeiska ledarna skruvade nervöst på sig när Trump levererade följande salva;

”[But] 23 of 28 member nations are still not paying what they should be paying and what they are supposed to be paying for their defense. This is not fair to the people and taxpayers of the United States. And many of these nations owe massive amounts of money from past years…”

Eftersom USA lagt så mycket pengar på militär kapacitet så är andra länder ”skyldiga” USA pengar är alltså logiken här. Det hade ju kunnat låta rimligt om det vore så att hotet stod i proportion till vad USA satsar och vad det vore rimligt att kräva av de övriga NATO-länderna. Nu sägs det ju i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang att Ryssland är ett stort hot, men i vilken proportion står hotet mot NATO-länderna egentligen? Hur rädda bör de vara?

Ryssland har tidigare aviserat att i år skära ned sin militära budget med 27 % jmf med förra året och ytterligare nedskärningar är planerade så att man om ett par år kommer ned till 2012 års nivå, kring 3 % av BNP. Totalt sett i reda pengar är Rysslands försvarsutgifter bara en tiondel av NATO:s och de länder som satsar allra mest på att öka militära utgifter är USA och Kina, enligt färska siffror från SIPRI. 

USA spenderar ojämförligt mycket mer än andra när det gäller försvarsutgifter. America is First! Odiskutabelt. Sen kommer ingenting, och sen kommer ingenting, och sen kommer Kina, sen kommer ingenting igen, och sedan kommer Ryssland, mycket tätt följt av Saudiarabien…

Bild: Länder med högst försvarsutgifter angett i miljarder USD. Foto: SVT Design, Källa: SIPRI, 


Dessutom har Trump begärt ytterligare tillskott till budgeten för militära utgifter. En oerhörd satsning på i USD räknat 54 miljarder extra, en ökning med 10 %. Trump kallar satsningen han vill göra ”historisk”. Ett bättre ord vore kanske ”hysterisk” då USA redan, som sagt, helt ojämförligt är världens största militärmakt.

Så hur har det nu gått till, kan man fråga sig, att hela det politiska fältet i Sverige från Socialdemokrater och högerut är så överens om att Ryssland är det stora hotet på jorden?

Och varför är det så viktigt för Trumps USA att de övriga NATO-länderna ökar sina försvarsbudgetar?

Kan det ha något med pengar att göra? ”Follow the money”, brukar det heta.

Tja, om nu samtliga europeiska NATO-länder sammantagna ska satsa mer än 300 miljarder euro på militära utgifter istället för 200 miljarder euro så blir det ju väldigt många euro (eller kanske dollar) i fickan på den som lyckas sälja vapen och andra försvarssystem.

Så då kommer 10000-kronorsfrågan; vilket land har den största militära produktionen och exporten?

Den senaste rankingen jag hittar från SIPRI är för 2015, räknat på försäljningen 2014. Om vi ser vilka företag som säljer mest vapen står det USA i kolumnen över nationalitet på de allra flesta. Bland de fem mest säljande företagen är fyra amerikanska. Endast brittiska BAE bryter sig in på tredje plats. Lockheed Martin Corporation leder ligan följt av Boeing. Dessa har civil produktion också men denna lista räknar alltså enbart vapenförsäljning. Vi talar då om 36,5 miljarder USD i sålda vapen för Lockheed och knappa 28,5 miljarder USD för Boeing. Åtta av de tio mest säljande vapenproducenterna på listan är från USA. 43 av de 100 mest säljande är från USA. 

Vilka är det då som främst förser och tar emot konventionella vapen? Den frågan besvarar också SIPRI bland sina databaser. Högst upp i topplistan över exportörer ligger  (SURPRISE!) USA, kraftigt överstigande Ryssland som är tvåa, men å andra sidan i stort sett inte säljer några vapen alls till NATO (såvitt man kan utläsa av SIPRI:s databaser). Så det lär bli USA som ökar mest i den här ligan om NATO-länderna ska utöka sina militära budgetar. 

Han är kanske inte så korkad som han verkar, den där Trump? Han har hittat ett sätt att infria löftet om ”America First” och att skapa jobb i USA samtidigt som andra länder får betala notan för det. Samtidigt som han visar sig handlingskraftig och slåss för att ”få tillbaka pengar” till de amerikanska skattebetalarna, och samtidigt sätter ännu mer press på Ryssland att utöka sina militärutgifter istället för som nu skära ned. På så vis skulle ju USA och NATO kunna peka finger och tala om för världen att Ryssland rustar upp, hu ett sånt hot… Utan att behöva ljuga… som nu.


söndag 21 maj 2017

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”


Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.


Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.


Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.
Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.



lördag 13 maj 2017

Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.


En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?



Vill ju bara hålla på med sin nazism…???

Den som följde den geniala tv-serien Percy Tårar på nittiotalet minns kanske ”Nazistgrannen”? Dvs. Robert Gustafssons beskedliga figur som grillar på tomten i radhusområdet och konverserar med grannen och försöker lugna denne med att bedyra att ”Vi vill bara vara ifred här – och hålla på med vår nazism – det är det vi vill”.


Jag kommer ofta på mig själv att tänka på den här sketchen när Nordiska Motståndsrörelsen förs på tal. Håller vi på att normalisera nazismen och göra den ”radhus-ren”? Kanske är det inte så illa men det vore definitivt inte lika roligt som Robert Gustafssons nazi-granne. Men det finns något naivt i försvaret av yttrandefriheten som en del debattörer framfört på sistone. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som jag skrev om nyligen på denna blogg (ser för övrigt att jag gjort samma reflektioner som Hynek Pallas), har rätt att framföra sina politiska åsikter som alla andra och därmed rätt att vara i Almedalen med sitt tält och sina flygblad tycker en del. Mina egna invändningar är i första hand det säkerhetsmässiga. Hur lämpligt är det att låta ett parti som förordar nazistisk diktatur och vill införa den med vapen i hand, ett parti vars aktivister är kända för sina vapenbrott och för våldsamma aktioner - varav en del är under utredning just nu för bombattentat eller innehav av sprängmedel – spänna upp ett tält, granne med Amnesty International, i Visby under den vecka på året då nästan alla svenska politiker befinner sig på samma lilla fläck, det vill säga alldeles intill?

Det finns dessutom skäl att motsätta sig det här yttrandefrihetsargumentet. Det är dock en svårare fråga som tål att diskuteras närmare. Gränsdragningen är på inget sätt självklar. Men är det verkligen så enkelt att bara ”låta dem hålla på med sin nazism”? 

Vad inte många vet är att när NMR invaderade Falun den 1:a maj med flera hundra skjortbeklädda unga män för att marschera på dess gator med sina fanor så fick flyktingarna flytta på sig. En flyktingförläggning evakuerades och dess invånare flyttades till annan plats under denna dag. Femtio ensamkommande flyktingbarn fick flytta på sig för att ge plats för nazisterna. Ungefär enligt samma logik som används i skolor som flyttar på den mobbade och inte den som mobbar. NMR kan alltså inte kontrollera sina våldsverkare och därmed inte vistas i närheten av flyktingförläggningar, och det måste vi ta hänsyn till (?). Bereda plats för dem och röja undan sådant som stör dem (?). Allt för att nazisterna ska få vara ”ifred och hålla på med sin nazism”.

Har vi i Sverige glömt vad nazism är för något och vad den står för? Detta är ett parti som vill bränna böcker och sedan människor. En titt på deras hemsida Nordfront visar att det inte är fråga om några oskyldiga grillpartyn de vill ställa till med.

De resonerar där om ”judefrågan”. Senast ett parti gjorde detta ledde det till folkmord. Ska vi verkligen hjälpa till att normalisera åsikten att Förintelsen aldrig ägt rum? En uppfattning som NMR hyser. Ja, vad det är som rör sig i huvudet på partiets aktivister och sympatisörer kan vi som sagt ta del av på hemsidan Nordfront. Ett litet axplock från kommentarsfälten till deras artiklar:

”De bajsfärgade troglodyterna ska inte ens befinna sig på nordmannajord. Vilka fina prydnader lyktstolparna kommer att få när ZOG-eliten störtas”

”JUDEN styr och utrotar oss från VÅRT EGET territorium!”

”All heder till dessa kämpar som gav sitt liv till ett fritt Europa tyvärr gick det inte vägen utan USA styrt av judar segrade” [om en frivillig norsk SS-soldat]

”Vi har alla tvingats bli Untermenschen under en mediastyrd mångkulturell, dvs kulturellt destruktiv diktatur via konceptet ”media – en (diktatur)stat i staten”, men nu kommer den naturliga, dvs ohejdbara motreaktionen, Übermenschen. Enkel logik. Logikens lagar gäller i verkligheten. Åter till verkligheten. Dags att säga godnatt till byfånarna som styrt det här riket allt för länge utan folkligt mandat. Och räta på de krökta ryggarna”

”Folkets Hus har alltså inte bara kopplingar till en terrororganisation, de till och med samarbetar med dem. Svenskar! Det är vi mot regimen!”

”Kan vi inte mötas på MC-donalds i Alvik och därefter bege oss de 500 meter till EXPOS ”hemliga” redaktion? Ta med brandbomber och gasmask och alla ”smällare” du förfogar över. Expos tid är kommen!”

Ja, så där fortsätter det. Uppmaning till våld och revolution sida upp och sida ned. Någon som fortfarande är av uppfattningen att det här är på lek? Att de ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”?

Några som ändå tar detta på allvar är Civil Rights Defenders som nu kräver att polisen river upp sitt beslut att bereda plats åt NMR i Almedalen. En överklagan är inlämnad till Polismyndigheten där CRD kräver att beslutet om tillstånd ändras eller, i andra hand, ”förenas med villkor” som innebär att de skulle förbjudas att dela ut sitt material, eftersom det skulle innebära ”hets mot folkgrupp”. Det är precis just detta en del inte har förstått. NMR är dels en säkerhetsrisk, en terrororganisation, och har ett politiskt program som i sig bryter mot lagen, det vill säga lagen om ”hets mot folkgrupp”. 

”Vi tycker att det är ytterst olämpligt att NMR anordnar sammankomst i Almedalsveckan. Under politikerveckan samlas kärnan av de samhällsaktörer som NMR öppet har klassificerat som förrädare. Risken att NMR återigen ska söka konfrontation och våldsam konflikt är uppenbar”, säger Robert Hårdh till DN igår.

För den som fortfarande tvivlar på NMR:s idégrund finns i denna överklagan en informativ genomgång av den. Där finns också en sammanställning av våldshandlingar som NMR och dess medlemmar varit inblandade i på senare år. Den är på tre och en halv sida och innehåller 28 punkter. Då är detta inte ens en fullkomligt komplett genomgång.

CRD påpekar också i sin överklagan att Sverige i internationella sammanhang gärna hävdar att vi har en lagstiftning som gör det ”omöjligt för grupper som förespråkar rasdiskriminering att verka utan att deras medlemmar begår brott”.

Upp till bevis, med andra ord.

Yttrandefriheten gäller för alla, säger en del debattörer. Några ser inte heller NMR som något hot mot demokratin. Naivt, i tron att detta är en oskyldig sekt som ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”???


torsdag 11 maj 2017

Miljöpartiet och de finska Gröna - vad har de inte gemensamt?

"Nya katastrofsiffror för Miljöpartiet" är rubriken som nu vevas ut i media. Det är Novus senaste mätning som släppts och egentligen har inte mycket hänt, till och med ett blygsamt +0,1 % i väljarstöd enligt mätningen. Det ger förvisso ett lika blygsamt 4,3 % totalt. En siffra som vittnar om ett missnöje med politiken som förts. Framför allt tappas stöd hos de unga. Uppenbarligen hade dessa förtroende för att politiker i miljöpartistiskt dräkt skulle vara mer ståndaktiga för sin politik än andra partiers politiker. Men kompromissandet i regeringsställning har tydligen inte imponerat på ungdomarna. När partiets hjärtefrågor ges bort och partiledningen gjort den Socialdemokratiska tillväxt- och jobbpolitiken till sin frågar sig förstås kärnväljarna vad det nu är som är så speciellt med Miljöpartiet längre?!

I Finland däremot är tongångarna de motsatta. Där ökar Miljöpartiet markant. "Den gröna ligan" skulle i val idag få 14,6 % av rösterna (jämfört med 8,5 % i senaste valet 2015). Siffror som säkerligen får de svenska miljöpartitopparna att bli gröna av avund (förlåt). Men vad har då de gröna finnarna gjort som de svenska inte har?

Jo, de hoppade av regeringsställningen... i protest mot regeringens förslag att bygga ut kärnkraften. Sedan dess, hösten 2014, har finska Miljöpartiet gått från klarhet till klarhet och tillhört de starkaste regeringskritikerna. Sånt har vunnit respekt.

Ville bara påminna om detta inför det svenska Miljöpartiets kongress, det som hålls under parollen "Ledarskap för klimatet". Blicka gärna österut...

lördag 29 april 2017

Nordiska Motståndsrörelsen, yttrandefriheten och demokratin

Jan Björklund vill satsa 6,7 miljarder på polis och försvar, säger han. ”Vår samhällsmodell är hotad”, påstår han också, och nämner specifikt Vladimir Putin (!?), men också extremism samt, lite mer svävande, ”inre och yttre hot” som skäl till uppmärksamhet. Under Almedalsveckan i sommar kommer han att frekventera samma kullerstenar som ett av dessa extrema inre hot. Jag funderar varför vi inte hör mer politiska reaktioner mot detta, exempelvis från Björklund? Ett hot betydligt mer konkret och överhängande än det som kommer från Putin.


Jag avser förstås Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som bildat parti och fått tillstånd att delta med tältmöten och andra aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. Av den polis som Björklund vill utrusta med ytterligare 2,7 miljarder för att möta hotet från extremister. Det hade varit en helt kostnadsfri åtgärd att möta denna extremism och inre hot genom att inte ge dem tillstånd att bedriva aktivitet och sprida sitt budskap i Visby samtidigt som hela svenska politiska etablissemanget är där. Vår regering och stor del av våra folkvalda parlamentariker! I dessa tider med terrordåd både här och i vår europeiska närhet är det helt obegripligt hur polisen fått ihop ekvationen. För det är ju ingen hemlighet vad den här rörelsen, NMR, står för. Det är bara att studera deras hemsida (har ingen lust att länka den här men ni vet hur man googlar gissar jag) eller titta på medlemmarnas brottsregister.

Det här är ett parti som vill rasbedöma alla som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande och lagföra dem som "aktivt verkar för rasblandning". I Sverige ska endast den ”nordiska rastypen” bo, enligt NMR:s program. De betraktar västerländsk demokrati som sionistkontrollerad och dekadent och anser att den ”står för allt det vi vill bekämpa”. En kamp de tänker driva ”med alla medel”, sägs de också. För att göra det lättare driver NMR också att de som genomfört sin värnplikt även ska få ”förvara och vårda sitt vapen i det civila livet”. En märklig formulering men syftet verkar ganska klart, nämligen kopplat till det här uttalandet:

” Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. NMR vill också alliera sig med ”andra aktörer som kan vara behjälpliga i att störta denna globala världsordning”.

Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Vad det nu kan innebär i NMR:s Sverige? Men det kommer i alla fall att drabba ”journalistiska medlöpare som deltagit i den folkfientliga propagandan”, får vi veta om vi läser på deras hemsida.

Det här känns ju igen från en svunnen tid som väl alla hoppades på aldrig skulle komma tillbaka. Skulle man kunna tro. Men inte NMR som istället drömmer sig tillbaka till den tyska nationalsocialistiska staten och sörjer dess fall. På hemsidan står att läsa:

” I våra ögon är nationalsocialismen, under den kortare period den innehade makten i Tyskland, den enda kraft som på allvar hotat de destruktiva krafter som idag styr världen och sedan 1945 drivit på folkmordspolitiken gentemot de nordiska och etniskt europeiska folken.”

Det här kommer NMR också, om de fick makten, åtgärda genom att omskola våra barn och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund […]”.

De säger sig ha ett ”revolutionärt” program och menar att de genom sin partibildning ”tagit några av de första spadtagen för en ny geopolitik för hela Norden och presenterat en modern och anpassad form av nationalsocialismen, vilken vi skulle kunna benämna som nordisk nationalsocialism”.

Nåja, det här är väl inget annat än några ofarliga stollar, tänker nog en del. Inget kan vara mer felaktigt. Många minns kanske Kärrtorp i december 2013 då en fredlig demonstration angreps av ett femtiotal aktivister från NMR som med raketer, knivar och andra tillhyggen gick till attack mot demonstranter. En stor del av de mest aktiva i partiet har varit dömda för någon form av vapen- eller våldsbrott. Politiker och politiska manifestationer angrips, liksom journalister, vilket är i linje med partiprogrammet. En av attackerna var ett sprängattentat mot Syndikalisterna i Göteborg. En av de ledande för NMR, Viktor Melin, häktades i januari för detta brott och har bevisligen varit inblandad i flera andra. 

Det är alltså detta gäng som kommer till Visby och gör sällskap med statsministern och övriga i regeringen såväl som Jan Björklund och alla andra riksdagspartiledare samt en stor samling journalister. Alla dessa bör vara måltavlor för NMR: vapenföra aktivister som helt öppet vill störta demokratin ”med alla medel” och införa en ny nationalsocialism. Säpo gjorde också i en rapport från 2009 bedömningen att NMR har ”som målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution” och är den nazistiska grupp som utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.

Räck upp handen, den som inte tycker att de här figurerna i NMR är ett hot mot demokratin!

Räck upp handen, den som inte tycker att just personer och rörelser som dessa ska hållas så långt ifrån Visby som möjligt under Almedalsveckan!

Det vore mer relevant, istället för att ge dem tältplats i Visby, att samla ihop de här typerna i ett tält i så gles bygd som möjligt - inhägnade och välbevakade - just under Almedalsveckan.

Det är därför mycket uppseendeväckande och märkligt att polisen nu gett NMR tillstånd att hålla aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. De skulle mycket väl, av rena säkerhetsskäl, kunna neka tillstånd. Men detta har de alltså inte gjort och motiverar detta med att vi har ”yttrandefrihet” och att de är ett parti som ska bedömas som vilket annat parti som helst. Fritt fram för IS-partiet också då således?

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, stämmer in i polisens åsikt och säger att:
”Vi har yttrandefrihet i Sverige och de är ett registrerat parti, så vi på Almedalsveckan har inget mandat för att säga nej”.

Intressant att notera är att den finländska polisen gör en helt annan bedömning av sin motsvarighet till NMR, Finska motståndsrörelsen. Där försöker polisen förbjuda partiet helt. 

Nå, nu kom igår beskedet att NMR, som det heter i rubrikerna, ”stoppas från almedalsprogram”. Detta är dock ingen nyhet då de aldrig givits tillstånd att delta under det officiella programmet. Fortfarande får de hyra mark och utföra aktiviteter. Så den som trodde att detta var stoppat har låtit sig luras av rubriken. "Vår yttrandefrihet skyddar även obehagliga åsikter", säger ordföranden för Almedalsveckans politiska huvudarrangörsgrupp Leif Dahlby och Mia Stuhre tillsammans i en debattartikel. Samtidigt säger de att de att de nu ” skärper nu kriterierna för det officiella programmet för att ytterligare försäkra oss om att våldsbejakande, antidemokratiska organisationer inte har möjlighet att bli en del av den officiella Almedalsveckan". De tidigare kriterierna hindrade dem dock inte att säga nej till NMR:s deltagande i det officiella programmet tidigare heller, så det ser mer ut som en markering för att dämpa den kritik de översköljts av. 

Men som sagt, det är egentligen polisen man måste ifrågasätta här. Hur kan de ta så lätt på hotet från höger och ett parti som helt öppet i sitt program säger sig vara ett revolutionärt parti, som vill att alla som gjort värnplikt ska få ha vapen hemma, som vill störta demokratin ”med alla medel” och har som mål för Sverige en ny nationalsocialistisk diktatur?

Vad händer om IS bildar ett parti här i Sverige och begär att få plats i Visby under Almedalsveckan för att sprida ett budskap om att göra Sverige till ett muslimskt kalifat med sharialagar och att de med ”alla medel” tänker försöka förverkliga detta mål? Jag skulle vilja se den polis som vågar ge tillstånd till det.

Men NMR går bra. Varför? Är vi så blinda för blonda? Har polisen redan glömt Behring Breivik som begått det mest förödande och dödliga terrorattentatet som begåtts i Norden? Det finns ju de som drömmer om att överträffa honom och vilket mål kunde vara bättre än Almedalsveckans Visby?



onsdag 26 april 2017

Allt ont har en koppling till Ryssland (?)

Jag var på ett bokrelease-seminarium i Filmhuset häromdagen och lyssnade till Guy Mettan när han presenterade sin bok ”Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den Store till Barack Obama” (Karneval Förlag). Det gick väl sisådär för honom då både moderatorn och den ditbjudne före detta diplomaten Örjan Berner hade en del kritik mot boken som det blev ganska ont om tid att bemöta. Håller nu på att läsa den och bara hunnit halvvägs men det första nittio sidorna är ett bombardemang av frågor som Mettan släpper lös mot läsaren. Det är mer kulspruta än prickskytte. Det vill säga att träffsäkerheten inte är den allra bästa och det blir lite störande eftersom man är mer intresserad av att veta varför han tycker så som man antar att han vill att läsaren ska göra. Men det kanske kommer senare i boken. Hans huvudpoäng är ändå fullt glasklar; att västliga medier har gripits av ”antirysk hysteri” efter Ukrainakrisen.


Han får mig ännu mer uppmärksam på hur Ryssland presenteras i svenska media. Det ser onekligen ut som att Mettan har en poäng bara genom att observera den senaste veckans nyheter. I söndags drabbade centerns Annie Lööf ihop med SD:s Jimmie Åkesson och det värsta Lööf kunde komma på att säga om SD var att de hade kontakter med Ryssland. Hon bortser då alltså ifrån att det handlar om ett parti med rötter i nazismen och som tidigare haft en antisemitisk hållning som på senare år förbytts till en mer ”gångbar” antimuslimsk sådan. Men värre är alltså kontakter med Ryssland? För det andra undrar man om hon då möjligen avser ”Egor Putilov” den före detta SD-medarbetaren som egentligen heter Alexander Fridback, och som på senare tid använts som källa av forskare på Utrikespolitiska Institutet och Expressen för att identifiera ”Putinanhängare” i Sverige, eller om hon avser något annat. Hur som helst verkar kopplingen till den ryska staten/regeringen obefintlig. Men förmodligen räcker det att ha kontakt med en ryss så blir det en koppling till Ryssland. Det värsta man kan ha…? På liknande sätt har jag noterat hur Marine Le Pens påstådda sympati för Ryssland är det som oftast anförs som det värsta med henne och hennes Nationella Fronten.

Det franska valet är för övrigt just en annan sak där Ryssland misstänkliggörs. Nu tycks de flesta ha tröttnat på att anklaga dem för att ha manipulerat det amerikanska presidentvalet och riktar blickarna mot Frankrike istället. I SvD tisdagen 25/4 skriver Maria Georgieva om detta och inleder med att påstå att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa genom att satsa på Marine Le Pen och Frankrikes extremhöger…”. Ett tämligen kraftfullt utspel och en anklagelse som man då förväntar sig bli väl underbyggd i artikel som också bär rubriken ”Ryssland sätter sitt hopp till Marine Le Pen”. I brödtexten däremot får vi veta att den officiella ryska hållningen tidigare har varit ett visst stöd för den konservative Fillon. Vi får också läsa citat av Putin som säger att Ryssland ”inte på något sätt ville påverka utgången av det franska valet”. Men Georgieva kan ändå inte låta bli. Nyhetsbyrån Ria Novosti ”hyllade” Le Pens valresultat som ”historiska”, påpekar hon, vilket enligt min mening är en fullt adekvat beskrivning, like it or not??? Georgieva spär på med att nämna att Dumans vice talman, Pjotr Tolstoj, sagt att valresultatet är ett ”nederlag för de etablerade politiska krafterna” samt att väljarna är ”missnöjda” med dessa. Vilket också, enligt min mening, är en tämligen korrekt analys av den politiska verkligheten i Frankrike. De flesta journalister talar ju om det historiska i att varken vänstern eller de konservativa i Frankrike har en kandidat med i slutrundan av presidentvalet. Chefen för utrikesutskottet i Ryssland ska också ha menat att Le Pens framgångar är ”ett resultat av migrationskrisen”, vilket inte heller är något särskilt sensationellt uttalande utan något som flitigt debatteras ur alla möjliga perspektiv i de flesta europeiska länder idag. Nå, så vad bygger Georgieva på när hon slungar ut anklagelsen att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa”? Jo, ett holdingbolag på Cypern ”som uppgavs tillhöra en tidigare KGB-agent” har gett Nationella Fronten ett lån på 2,5 miljoner dollar. Det är faktiskt allt. Jo, att Marine Le Pen själv har uttryckt sin beundran för Putin och besökt Moskva. Samt ytterligare ett påstående om att ”ryska myndigheter” försökt få stöd för rysk utrikespolitik i Frankrike genom att satsa på det franska civilsamhället. Ortodoxa kulturella centran uppges ”ha inrättats på uppdrag av Ryssland”. Hon påstår också att ”det finns rapporter om” övervakning och eventuellt kontraspionage. Det sägs och det rapporteras och det finns eventuellt lite här och kanske lite där osv, osv. Jo, nog har Mettan en poäng alltid.

Man undrar ju var fantasin försvann någonstans när Victoria Nuland - då amerikanska utrikesdepartementets Östansvariga - över telefon med amerikanska ambassadören i Kiev Pyatt gick igenom vilka de ville se i den kommande ukrainska regeringen. Mitt under protesterna på Majdan i början av februari 2014. En regering som en månad senare kom att få precis det utseende som diskuterades i samtalet, där Nuland för övrigt yttrade orden ”Fuck the EU” när Pyatt oroade sig för vad de europeiska kollegorna skulle tycka om deras planer. Dessutom, apropå finansiering, samme Nulands tillkännagivelse, under ett tal den 13 december 2013 (strax efter att ockupationen av Majdan i Kiev inleddes och efter att Nuland gjort tre besök dit på en månad), att USA satsat 5 miljarder dollar på att ”få Ukraina i rätt riktning”. Pengar som till stora delar slussats in i det ukrainska civilsamhället, för övrigt. 

En helt öppen inblandning av stora proportioner i ett tredje lands interna politiska utveckling. Man måste undra vad som hänt om vi hört motsvarande konversationer och uttalanden av ryska diplomater angående franska valet…??

Jo, det finns mycket att kritisera Ryssland för men det går alltsom oftast över i slapp journalistik och slentrianmässiga föreställningar istället för saklig kritik. Mettan har som sagt en poäng. Men den främsta är dock den han tar upp under slutet av releaseseminariet, nämligen liknelsen med läget i Europa före första världskriget. När fienden utmålas som hin håle själv och hetsen börjar svälla utom alla proportioner följer också ett farligt läge där krigshandlingar ligger nära till hands. Något som kan få katastrofala följder. Det kan väl ändå ingen önska? Inte ens Putin!

söndag 23 april 2017

Kärnkraften – enbart en fråga om marknad?

Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt” och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.

Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.

Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu (återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval). Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”. Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”. 

Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:

”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga kärnkraften så får du gärna berätta”.

Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:

”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”

Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från 1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”, säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.

Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck 2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att byggas på.

År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att riksdagsplatserna försvinner till nästa val. 

Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…



torsdag 16 mars 2017

Ukrainas blomstrande demokrati

Ukrainas vice premiärminister Ivanna Klympush-Tsintsadze säger till DN idag att hon är optimistisk till Ukrainas utveckling och ett framtida EU-medlemskap. Ukrainarna är ”mer beslutna än någonsin att bygga upp ett demokratiskt och blomstrande land”, enligt vice premiärministern.


Samtidigt ockuperas parlamentet av kända och okända (och beslutsamma) högerextrema ultranationalister i kamouflagekläder. I protest mot att polisen gripit ett 40-tal av deras kamrater som olagligt blockerat järnvägstransporter till Donbass. Enligt Kyiv Post och andra ukrainska media är den en landsomfattande aktion och andra lokala rådhus lär ha ockuperats, bland annat i Tjernivtsi där jag bodde för ett år sedan. Vilket påminner mig om ett besök jag gjorde till detta rådhus vid vilket en grupp kamouflageklädda stämde upp i talkörer för att protestera mot beslutsordningen för sammanträdet.

Mycket är oklart om vad som egentligen händer och i svenska media är det lönlöst att söka information. I dagens SvD hittar jag absolut ingenting om Ukraina och i DN får vi alltså läsa om vice premiärministerns drömmar om en blomstrande demokrati. Men det tycks vara män ur frivilligbataljonen Dnjepr som står bakom aktionerna. Det var åtminstone Juriy Bereza, ledaren för Dnjeprbataljonen, som agerade talesperson för ockupanterna i parlamentet.  I ryggen har de troligen en oligark, Ihor Kolomoisky, som sägs vara finansiär av bataljonen. Julia Tymosjenko och hennes parti Batkivsjtjina stöttar också möjligen i bakgrunden.



Ute på Kievs gator muras ryskägda banker igen och deras bankomater utsätts för attentat och ett "massmöte" hölls vid Majdan-torget i Kiev i protest mot arresteringarna. Ultranationalisterna hotar med ett ”nytt Majdan” om de inte får sin vilja igenom. Det lär ha varit ca 300 personer närvarande vid mötet så detta hot ter sig möjligen inte särskilt skrämmande för makthavarna. 
Men de här grupperingarna är beväpnade och oerhört våldsamma vilket har visat sig vid många tillfällen genom de tre senaste turbulenta åren. Vid Euromajdan till att börja med, i Odessa där hundratals människor dog eller skadades vid mordbranden och stormningen av Fackföreningshuset den 2 maj 2014, i Kherson-trakten förra vintern då två elmaster sprängdes, i Mukatjeve i juli 2015 där Högra Sektorn drabbade samman i eldstrid med polis, i blockadaktioner mot lastbilstrafik vid gränsen mot Krim med början i september 2015, vid attacken mot parlamentshuset den 31 augusti 2015 då en polis dödades och ett flertal skadades av en bomb, och nu senast vid blockaden mot järnvägstransporterna mot Donbass. 

De här aktionerna ser jag som uttryck för det parallellsamhälle som jag tidigare skrivit om och som jag menar sätter en våldsam prägel på all politisk verksamhet i Ukraina. Självförsvarsmiliser, militanta högerextrema grupper och frivilligbataljoner tar lagen i egna händer, ofta med myndigheternas goda vilja, men inte alltid. Pressen på de demokratiska krafter som finns i landet är hård från dessa grupperingar och våld eller hot om våld är ständigt överhängande för de som vill tillämpa lagen eller agera efter demokratiska principer.

Om vice premiärministerns förhoppningar om en ”blomstrande demokrati” ska förverkligas måste landets styrande göra rent hus från alla dessa beväpnade grupperingar och ta kraftigt avstånd från deras aktioner. Något som långt ifrån alltid sker, som i exemplet med Azov-bataljonen, som istället knöts närmare staten och inrikesministern Avakov.

Eller då elmaster sprängdes vid gränsen mot Krim och dåvarande premiärminister Jatsenjuk uttalade sin avsky mot leverantörerna av el till Krim, inte de terrorister som sprängde masterna.

Eller när lastbilsblockaden mot Krim som inletts av Högra Sektorn och tatariska organisationer ”togs över” av lokal polis och nationella armésoldater.

Eller som nu, då regeringen tillkännagivit att de ”tar över”blockaden av järnvägstransporter mot Donbass. Något som drabbar inte bara de industrier som finns i Donbass utan också civilbefolkningen som är beroende av leveranser av förnödenheter (Det är förvisso inte något nytt med blockad från ukrainskt regeringshåll, vilket bland annat framgår av ett klipp daterat 1 april 2015 från Vice News). Något som oroar OSSE som är observatörer av konflikten. Nyligen lär också Porosjenko ha beordrat frigivning av de paramilitära aktivister som greps vid järnvägsblockaden. Man får känsla av ett dubbelspel där regeringen å ena sidan agerar för att visa upp en sida internationellt, och å andra sidan så att säga i smyg övertar ansvaret för de aktioner som de högerextrema initierat, för att internt blidka de militanta nationalisterna.

Kanske ska dessa högerextrema grupper snarare ses som stöttrupper för regeringen än störande och farliga element och hot mot demokratin? De lär i vart fall inte göra det lättare för Ukraina att erhålla sitt hett eftertraktade EU-medlemskap och bli en ”blomstrande demokrati”. Eller?


I brist på svenska mediareaktioner vill jag ge plats åt ett längre citat från fredsaktivisten Tord Björk, som vanligen är mycket välinformerad om vad som händer i Ukraina. Hans kommentar om det nuvarande läget är både informativ och bitande ironisk och träffsäker om inte annat, och lämnades i en fb-tråd under fb-gruppen ”Ukrainabulletinen”:

”Om någon undrar var det framkommer att okända militärklädda intar talarstolen i radan så återges det i videon. Nedan lite redogörelse för varför knappast något skrivs om denna uppseendeväckande händelse och mycket annat som just nu starkt förändrar Ukrainakonflikten. Längst ner det senaste skeendet som kan tyda på att kraferna bakom den illegala blockaden inte lyckas ta överhanden.

I youtubelänken ovan 1:49 in i avsnittet syns de militärklädda i talarstolen, några oidentifierade som inte ska vara där vilket jag skrev om ovan som "Vilka de militärt klädda som intog talarstolen i radan idag är inte helt klarlagt." om man intar talarstolen i ett parlament så hindrar man dess arbete och kan sägas ockupera parlamentet. Som vanligt med Ukraina så är fler faktorer närvarande:

1. Den här typen av händelser i vilket annat europeiskt parlament som helst skulle naturligtvis rapporteras men nu är det Ukraina och då kan det inte vara så att obekanta fascister ockuperar talarstolen i ett parlament eftersom fascisternas inflytande i Ukraina är mycket mindre i Ukraina än något annat land i Europa, särskilt i parlamentet. Alltså har det inte hänt eftersom det kan inte hända.

2. Vad konflikten handlar om kan inte heller ha hänt eftersom nästan ingen informerar om den radikala försämring som skett sedan 25 januari genom illegala ekonomiska blockaden av Donbass, inte en enda av de 8 vänstertidningarna har informerat om det förrän jag skrev i Internationalen, alltså finns inget skarpt läge där det kan hända mäörkliga saker i radan

3. Att fascister illegalt driver ett land till allvarlig politisk kris kan inte förekomma eftersom att påstå att fascisterna har viktigt inflytande över ukrainska poltik är rysk desinformation enligt UII forskare, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter och stopr del av Sveriges journalister som bevakar Ukraina.

4. Att rapportera om det som händer får inte ske om det visar att oidentifierade förutom Dnjepr 1 fascistmilisens ledare agerar och tar över talarstolen, bättre och vänta så att hela historien kan efterhandskonstrueras så att den framstår som Ukrainska regeringens självklara reaktion på DNR "illegala" övertagande av de industrier som den illegala fascistblockaden tvingat till stillastående med 78000 järnvägsvagnar med kol stående vid övergången mellan Donbass och Ukraina a la BBC.

5. Att nu regeringen övertar den illegala blockadens politik följer exakta mönstret från blockaden och sprängningarna av kraftlledningarna till Krim, först fascistisk blockad och sabotage med krimtatarerna som förevändning, sedan tar regeringen över den illegala politiken och gör den till sin. Men eftersom fascisterna inte har inflytande i Ukraina kan det inte ha skett då och kan inte ha skett igen nu.

Nu är ju Ukraina ett land där saker som sker inte alltid är vad som synes ske. Fascisterna murade igen ett av ryska Sperbanks kontor och saboterade många bakautomater vilket nationella säkerhetsrådet tycks följa upp genom beslut om att förbereda att ryska bankerna inte ska få finnas kvar. Samt gör blockaden till sin. Men avgörandet sker på marken. Djnepr bataljonens ledare är inte vem som helst så vad intagandet av honom och oidentifierade militärklädda män i talarstolen handlar om är höljt i dunkel, att det är en form av maktdemonstration är klart. Det förekommer att facsisterna i parlamentet är militärklädda. Metoden fö att behålla ett fascistisk närvaro i radan var att sätta in facsistledare som tex. antisemiten Biljetskij, ledare för Azovbataljonen på valbar plats för de stora partierna. Så militära fältuniformer i radan är inte nytt, men att flera oidentifierade ockuperar talarstolen är det vad jag känner till.

Bereza tillhör kretsarna kring oligarken Kolomoskij som är drivande i den tidigare illegala blockaden som haft stöd av Timosjenko. Porosjneko tycks synas svag i det som sker. Men det kan vara något annat. Visserligen har nu Ukraina gjort fascvisternas blockad till sin men med argumentet att det handlar om reaktion på DNRs agerande när de sökt motverka den illegala blockaden genom tvågsförvaltniung av industrin som är beroende av järnvägstransporter mestadels ägda av oligarken Akhmeov som bekämpas av Kolomoskij.

De nya rapporterna tycks tyda på att det inte är så enkelt. På marken tar nu polisen över järnvägsspåren och driver bort ultranationalisterna som dock håller sig kvar i närheten. Då skulle kortet hamna hos DNR igen, om de låter industrin återgå till ukrainska ägo igen, alltså Akhmetovs (han skrev över sin industri från Donetsk till Ukraina för att rädda den sammanbundna industrin och gruvorna på bägge sidor så industrin i DNR betalar skatt i Ukraina, fortsatt blockad skulle lett till 3,5 miljarder dollar i förlust årligen enligt ukrainas statsminister).

Så Akhmetov som såg ut att bli den stora förloraren gentemot Kolomoskij kanske vänder på kuttingen tack vara att Porosjenko och regeringen behåller greppet, Tyskland driver krav både mot Ukraina och DNR om att industrin åter ska i Ukrainas/Akhmetovs ägo och trafiken återupptas. Djneprbataljonens ledaragerande i radan kanske var ett skrämskott, blockaden har varit mycket mer än det och vad som händer härnäst med ryska banker och produktionskedjorna över frontlinjen i Ukraina får vi väl se.

Under tiden kan man studera siffrorna från antalet civila offer för den eskalering av konflikten som skedde vid månadsskiftet utlöst av Ukrainas krypande offensiv mellan januari och februari där vi fick många rapporter om hur civila på ukrainska sidan drabbades. 13 civila offer på ukrainska sidan varav 3 döda och 40 på DNR sidan varav 4 döda rapporterar FN.”





onsdag 15 februari 2017

Jan Björklund – självutnämnd klädpolis

Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds nya utspel om bruket att bära slöja. Hans favoritämne verkar det. Det är märkligt att en ledare för ett parti som kallar sig Liberalerna är så ivrig att bestämma vad kvinnor ska bära för kläder. Och motsägelsefullt. Det finns förvisso en hel del motsägelsefullt i hans resonemang.

För det första är det en kvinnlig handelsminister han attackerar för att hon möjliggör utförandet av sitt uppdrag. Uppenbarligen anser Björklund att det vore bättre om Sverige skickade en delegation av enbart män (?). Eller att de kvinnliga deltagarna i delegationen skulle ha stängt in sig på svenska ambassaden och hoppats att deras motparter skulle kommit och knackat på. En kvinnlig minister ska enligt Björklund tvingas till kraftiga avvikelser i sin tjänsteutövning i jämförelse med manliga kollegor. Vilka signaler sänder det?

Motsägelsefullt är det också att, när det gäller bruket att bära slöja eller skaka hand, ha en närmast militant uppfattning att de som kommer till Sverige måste ta seden dit de kommer, medan Björklund uppenbarligen är av rakt motsatt uppfattning när det är åt andra hållet. Det är också rubriken till hans artikel i AB. Han tänker inte ta seden dit han kommer, hävdar han. Nå, då kan vi kanske förvänta oss att han inte kräver det av andra?

Nu var det förvisso en lag som handelsministern tyckte sig tvungen att respektera i främmande land. Men Björklund är ju inte särskilt noga med lagar heller. Minns för ett antal år sedan då han drev på för att få till en lag som skulle förbjuda kvinnor som studerar att bära huvudtäckelse. Det stred mot förarbetena till den diskrimineringslag hans eget parti var med om att driva igenom ett par år innan dess. Jag skrev om det då för den som missade det. Jag hävdar fortfarande att jag vill slippa se scener som de vi fick bevittna från Frankrike i somras då fransk polis patrullerade stränderna och tvingade kvinnor som bar s.k. ”burkini” att klä av sig. En offentlig förnedring för kvinnan och ett förfarande som inte anstår en stat med ambition att bygga på de mänskliga rättigheter som Jan Björklund säger sig vilja värna. Påbud och tvång riktat mot kvinnor är något som ska motarbetas, oavsett om den tvingande parten heter Mohammed, Sven, Francois eller… Jan Björklund.

Björklund fördömer, förvisso med rätta, de självutnämnda moralpoliser som kontrollerar unga flickor och kvinnor i förorter. Men själv är han alltså mycket bestämd att markera vad han anser att kvinnor bör ha på sig eller inte ha på sig.

Den sista motsägelsen är minst lika allvarlig. Björklund säger till SvT och i AB att handelsministern måste tänka på vilka signaler hon sänder till landets muslimer. Bilden av henne bärande slöja ”sprids nu i våra förorter och försvårar kampen mot hedersförtryck”, hävdar han. Jag tror det har oerhört marginell betydelse om någon alls för denna kamp. Däremot är hans resonemang troligen mer relevant om vi vänder på det. Jan Björklund borde tänka på vilka signaler han själv sänder ut i landet. Ett av de vanligaste hatbrotten är att rycka av muslimska kvinnors huvudbonader eller rikta hatiska uppmaningar till dem att ta dem av sig. Hatbrotten ökade, enligt Brå:s statistik från i höstas, med 11 % under 2015 jmf med året innan och de allra vanligaste motiven var ”främlingsfientliga/rasistiska”. Allra vanligast riktat mot muslimer. Anmälningar om islamofobiska hatbrott ökade med 69 % mellan 2011-2015. Särskilt utsatta var (och är) muslimska kvinnor. I stort sett i samtliga fall just för att de bär slöja (hijab/niqab osv). 

Ju mer normaliserad Björklunds typ av intolerans blir desto svårare lär det bli för dessa kvinnor att över huvud taget vistas i offentliga miljöer i Sverige. Björklunds signaler, vill jag hävda, är betydligt ”olyckligare” än Ann Lindes.

En ”olycklig” signal skickar det också till Sverigedemokraterna som nu gnuggar händerna åt att äntligen vara pk. Men vi kanske snart får se Björklund sälla sig till Moderaterna och bilda nya allianser?

onsdag 8 februari 2017

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!



torsdag 26 januari 2017

Kinberg-Batras "klara" besked

I gårdagens Aktuellt debatterade moderatledaren Anna Kinberg-Batra mot statsminister Löfven. Den sistnämnde var mycket konkret åtminstone när det gällde jobbfrågor medan Kinberg-Batra... ja, vad sa hon egentligen? Mest av allt upprepade hon ett mantra som gick ut på att Löfven inte tog problemen på allvar (oklart om hon avsåg alla problem eller några specifika) eller att regeringen inte gjorde tillräcklig mycket åt de ospecificerade problemen. Utan att själv ha några som helst idéer att framföra. I alla fall inga som inte kan avfärdas som fluffiga ordsuffléer. Eller missade jag något?

Just nu kliar allianskollegorna sina huvuden av samma skäl. Vad menar hon egentligen? Då med den uppmärksammade förklaringen om samarbete med SD i tankarna. Hur har hon tänkt sig detta? I Aktuellt kom hon inte närmare en förklaring än att hon (M) nu kan "fråga vad SD tycker". Det är oklart vad som hindrat henne tidigare. Men det är förstås inte det hon avser. Det låter bara lite oskyldigare än att ha regelrätta förhandlingar med dem. Det är ju skillnad på att lägga fram alliansförslag som råkar gillas av SD och att i förhandlingar komma överens om förslag som kan tänkas tillfredsställa SD. En STOR skillnad!

Kinberg-Batra hävdar dock, å ena sidan, att hon inte vill förhandla med SD och inte heller regera med stöd av dem. Däremot kan hon tänka sig att lägga fram en alliansbudget med stöd av SD. Och därmed fälla regeringen. Frågan är då om hon själv är beredd att bilda regering och i så fall vilket parlamentariskt stöd hon tänkt sig när nu inte SD duger (till det). Ska hon vända sig till vänstern? Nej, skulle inte tro det. Eller något av partierna i den regering som hon i så fall varit drivande att fälla? Hur väl genomtänkt verkar det? Vad SD vill är känt sedan länge, få inträde till regeringen tillsammans med M och Kd.

De enda som inte är förvirrade är väl SD. På deras kansli jobbas det nu för högtryck med att snickra ihop kravlistor. Migrations- och integrationspolitiken är områden som SD kan tänka sig att komma överens med M om, säger Mattias Karlsson till SvD. Det var ju oväntat. Enligt vad SvD erfar inbillar sig Kinberg-Batra att de skulle vara mer intresserade av "bullerregler och trafikfrågor" (!). Joråsåatte...

Moderaterna tycks alltså, oavsett vad de säger rent ut, vara på väg tillbaka till en gammal högerpolitik vad gäller migrationsfrågor som jag antydde i mitt förra inlägg på den här bloggen. Högerpolitiker och Bondeförbundare och högerpressen drev en mycket tyskvänlig linje under 1930-talet och början av 1940-talet och en flyktingfientlig linje. De ville varken ha judar eller politiska flyktingar till Sverige och uttryckte gärna främlingsfientliga, rasistiska och antisemitiska åsikter.

Nu tror jag säkert att i stort sett alla Moderater skulle protestera mot den här beskrivningen. Men ett återfall till den typen av politik är i praktiken vad de i så fall tvingas till om de menar allvar med sitt närmande till SD. För inte tänker de väl sig att dessa nöjer sig med att få inflytande genom sina "starka åsikter" i bullerfrågor?

Fast det är förstås inte lätt att veta vad de tänker.

lördag 21 januari 2017

Moderaterna tillbaka i gammalt högerspår (?)

År 1930 uttalade Högerledaren Arvid Lindman sin syn på svensken:

"Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod".

Högern stod för ett starkt stöd för rasbiologisk forskning och hade en starkt tyskvänlig grundhållning som bestod fram till och under andra världskriget. Detta är väl omvittnat och dokumenterat. Under 2vk var det exempelvis viktigare för dåvarande partiledaren för Högerpartiet (föregångare till Moderaterna), Gösta Bagge, med stöd till Finlands kamp mot Sovjet än kamp mot nazismen och för demokratins överlevnad. Ur unghögern sprang också 1934 Sveriges Nationella Förbund, klart inspirerat av nazityska idéer. Ett antal unga konservativa ledde också kraftiga protester mot flyktingpolitiken i Uppsala vintern 1939 och gav inför valet 1940 ut broschyren "Den svenska linjen" där en "sund raspolitik" och "mycket restriktiv invandringspolitik" efterfrågades.

Jag håller just nu på att plöja igenom Klas Åmarks utmärkta bok "Att bo granne med ondskan" som handlar om det svenska förhållandet till Nazismen och Förintelsen och i den finns många intressanta detaljer om högerns inställning till demokrati, nazismen och flyktingar.

Vi som är lite äldre minns också Moderaternas motstånd mot sanktioner mot apartheid-regimen i Sydafrika under 1960-80-talen (utom Moderaterna själva som försökte sig på historieförfalskning i sitt idéprogram 2011).Några moderater stod inte heller att finna bland gästerna på Nelson Mandelas begravning.

Sedan dess (andra världskriget) har det förstås flutit mycket vatten under broarna men nog var det något av ett brott mot traditionen när Fredrik Reinfeldt talade om "öppna hjärtan" för flyktingar som sökt eller söker sig hit undan krig och umbäranden.

Nu förefaller dock Kinberg-Batra vara på väg att vrida tillbaka klockan. Frågan är hur långt hon är beredd att gå? Hon säger att hon kan tänka sig att fälla regeringens budget med stöd av SD men det kan vara ett tämligen ofarligt hot med vetskap om att detta inte kommer att ske eftersom Liberalerna och Centern inte ställer sig bakom detta.

Sverigedemokraterna däremot säger sig se Moderaternas utspel som ett "genombrott" och att de nu accepteras i demokratins finrum på allvar. Anna Kinberg-Batra kan bli känd som den som öppnade dörren för dem och tvättade SD vita. Det är däremot en klar politisk risk Moderaterna tar.  Personligen tror jag att Centerpartiet blir den största vinnaren på det här utspelet.

Annie Lööf var också blixtsnabbt ute (SvD idag) och markerade Centerpartiet som "Sverigedemokraternas främsta motpol" och hur Centern aldrig kommer att ställa upp på att "peka ut människor från andra länder som problem". Hon markerar dock samtidigt distans till Socialdemokraterna vilket också reser frågan med vilket parlamentariskt stöd hon tänker sig ta makten efter nästa val? För inte räknar hon med att Alliansen ska segra tack vare egen majoritet?

Alliansen förresten... vilken Allians? Den mellan M och SD eller mellan C-Fp-KD ?

Eller är jag nu överdrivet övertygad om att allt handlar om taktiskt rävspel?

På ett sätt vore det ju välgörande om vi för en gångs skull kunde ta politiker och deras utspel på fullt allvar. Det vill säga att de verkligen tycker och tänker så som de säger offentligt. I så fall kan vi nu lita på att Moderaterna valt ett gammalt högerspår som innebär en svajig inställning till demokrati, flirt med högerextrema och en avvisande hållning gentemot flyktingar.

Då får vi väl i så fall också tacka Anna Kinberg-Batra för klara besked.


måndag 16 januari 2017

Vad Putin egentligen vill?

Joseph S. Nye är en av de stora forskarkanonerna inom fältet internationella relationer. Han bekänner sig till den liberala teoribildningen inom ämnet och om jag inte missminner mig var det han som lanserade begreppet ”interdependens”. Vilket teoretiskt innebär att fri och ymnig handel stater emellan är en garant mot krig. Stater som handlar med varandra blir beroende ekonomiskt av varandra och blir också därför mindre benägna att kriga mot varandra, enkelt beskrivet.

För ett par år sedan gav han ut boken ”Is the American century over?”. Jag har inte läst boken själv men ser den anmälas i en understreckare i SvD, ”Slutet för det amerikanska århundradet?” av Peter Landelius. En av de mest intressanta huvudpoängerna i Nye:s bok som Landelius lyfter fram är ett resonemang av mer realpolitisk natur och handlar om Ryssland och Putin. Den är värd att återge i sin helhet (så som den beskrivs i SvD av Landelius):

”Vad Ryssland beträffar konstaterar Nye något som många vet men som sällan påpekas av Nato och dess svenska tillskyndare: Ryssland är ekonomiskt så svagt att det inte utgör något trovärdigt hot i annan mening än att landet sitter på kärnvapen (som dock är betydligt mindre effektiva än USA:s). Jag frestas tillägga att USA efter murens fall inte gjorde mycket för att underlätta Sovjetunionens svåra och med tiden misslyckade övergång till en demokratiskt förankrad marknads­ekonomi – snarare tvärtom. Putins revanschism finner här sin näring, men den syftar till medlemskap i stormaktsklubben och inflytande i närområdet, inte till världsherravälde”

Den sista meningen tror jag är nyckel till förståelse av Putin och Ryssland. Det ger också en vink om USA:s mål med sin säkerhetspolitik. De är naturligtvis medvetna om sin särställning militäriskt och överlägsenhet ekonomiskt i jämförelse med Ryssland. Och naturligtvis måna om att se till att det förblir på det viset. 


Den svenska debatten är på väg att gå helt överstyr och jag tror att det har att göra med att en stor del av mediejättarna och de svenska politikerna har haussat varandra till en överskattning av Rysslands militära styrka och ambitioner. Det skulle vara välgörande om fler svenska bedömare av läget studerar Nye:s analys. Det är en mer sansad bedömning och ingen bör väl komma på tanken att kalla Joseph S. Nye för Putin-troll. Eller vad säger Martin Kragh? Själv tar jag en tur till biblioteket. Nyfiken på resten av innehållet i ”Is the American century over?”


lördag 14 januari 2017

Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:


”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?


Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?