lördag 16 september 2017

Saakashvili stormar genom Ukraina – mot ett nytt Euromajdan!?

I söndags fick jag besked att den förre georgiske presidenten Mikheil Saakashvili hade forcerat en gränspostering mellan Polen och Ukraina och tågat in i Ukraina understödd av supportrar och av milisen Donbass-bataljonen. Det lät helt sensationellt och jag förväntade mig stora rubriker i Rapport och Aktuellt. Än så länge har jag i våra skattefinansierade kanaler inte hört ett pip. I DN och SvD fanns mindre artiklar dagen efter denna händelse men sedan ingenting, såvitt jag har sett. Det är över huvud taget svårt att hitta någon rapportering om vad som händer och än mindre en analys av vad det betyder. Jag får alltså ta saken i egna händer. Om inte annat för att spalta upp det för mig själv, men håll till godo den som är intresserad och ge gärna kommentarer om ni har ny relevant information.


I söndags satt han på ett tåg i polska staden Przemyszl och väntade på avfärd mot ukrainska gränsen. Tåget fick dock order om att inte starta så länge Saakashvili fanns ombord. Han tog då buss tillsammans med sina anhängare och for till gränsövergången Medyka-Shehyni. Väl där forcerade de gränsstaketen och gränsvakternas kedjeformationer och vällde in i Ukraina under sång och jubel. Med sig hade Saakashvili alltså, förutom tusentalet supporters, dels Donbass-bataljonen, men också Julia Tymosjenko, hon med flätan. Kanske en del glömt henne men hon var ju en symbolfigur för Orangerevolutionen 2004, fiende till förre presidenten Janukovytj och satt i fängelse, släppt efter Euromajdan och igen en viss maktfaktor i ukrainsk politik även om hon långt ifrån har samma popularitet nu som för ett antal år sedan. Vid Saakashvilis andra sida fanns också en Valentyn Nalyvaitjenko med förflutet i den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, men numera ledare för den politiska rörelsen Spravedlivost (”Rättvisa”). Även Mustafa Nayyem ska ha slutit upp vid ankomsten, det vill säga den person som drog igång Euromajdan-demonstrationerna. På bilder från georgisk tv framgår att supportrar från den ukrainska sidan av gränsen mött upp i stort antal och stormar fram mot gränsvakternas kedja och att Saakashvili kommer från polska sidan och med våld ”befrias” från gränsvakternas utsiktslösa försök att hålla fast honom. Andra klipp visar den senare sekvensen från tumultet och hur han leds in i Ukraina av de jublande massorna. Som nedanstående från Radio Free Europe.



Sedan dess har han åkt på en turné i landets västra delar och bland annat den 13/9 besökt min ”hemstad” Tjernivtsi (där jag tillbringade ett halvår 2015/16). Uppenbarligen enligt en plan som kungjorts i förväg. I den ingår också någon form av avgörande som annonserats till den 19 september, det vill säga på tisdag. Det är oklart vad som väntar men då kommer Saakashvili bege sig in i Kiev, maktens boning. Det lär hur som helst bli helt avgörande för hur han ska lyckas med sitt kuppartade försök att återta sitt medborgarskap och eventuellt den politiska ledningen. En ny Majdan-demonstration på gång? Inte omöjligt, men därmed också ett totalt sönderfall av ett redan splittrat land.

I Tjernivtsi höll han tal framför Sjevtjenko-statyn vid centraltorget och sa då att han skulle fortsätta genom landet upp till Kiev och samla support för sin inmarsch till Kiev och att ”huvudstaden är i akut behov av räddning”.



Bakgrunden

Alla känner kanske inte till bakgrunden till allt detta så en del kanske kan vara intresserade av en kort genomgång av den.

Låt oss börja från början. Mikheil Saakashvili tog ju makten i Georgien genom en jordskredsseger i presidentvalet 2004. Hans krafttag mot korruption har erkänts av både anhängare och motståndare men i övrigt kan man säga att hans tid som makthavare i Georgien rörde sig på ett sluttande plan. Invasionen av utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien var ett stort misstag som drog igång ett kort krig med Ryssland. Ett misstag som hade gjort honom impopulär i Väst om det inte hade varit Ryssland han brakat ihop med. Redan innan dess hade det hållits stora demonstrationer mot presidenten. Protester som slogs ned med brutalt våld. Han blev också anklagad för valfusk, men behöll sin popularitet hos Västmakterna eftersom han var NATO-vän och fiende till Ryssland. I Georgien blev han dock anklagad för förskingring av budgetmedel och flydde därför landet och blev sommaren 2015 ukrainsk medborgare. Ukrainska presidenten Porosjenko tog sin gamla klasskompis (de har varit studiekamrater i Kiev) till sig, gav ett medborgarskap, och utnämnde honom till guvernör i Odessa. Porosjenko ska ha uppfattat honom som handlingskraftig och hård nog att tackla stadens problem med korruption och organiserade brottslighet. Putins gav syrliga kommentarer och kallade utnämningen och Saakashvilis nya medborgarskap för en ”Chapiteau-show”, vilket alluderar på en populär rysk fars. Det som hänt i år ger honom åtminstone rätt i detta.

Redan i november 2016 bildade Saakashvili sitt parti Nya Kraftfulla Rörelsen (ungefär) och det registrerades som parti i februari 2017. En del opinionsmätningar visade att han redan i detta tidiga stadium hade omkring 15-20 % stöd av befolkningen. Missnöjet pyr på många håll med Porosjenko och de ledande politikerna i regeringen och det finns jordmån för missnöjespolitiker. För att kunna sitta i parlamentet måste man dock vara ukrainsk medborgare. Så Porosjenko tar då, helt logiskt när han blir utmanad om makten i landet, ifrån Saakashvili sitt ukrainska medborgarskap. Så han befinner sig alltså under ett halvår som statslös i en sorts limbo. Vad göra? Egendomarna i Georgien är beslagtagna at georgiska staten och om han återvänder dit blir det med all säkerhet fängelse som väntar. I nya landet Ukraina grusades hans planer av Porosjenko. Det går fort i den ukrainska politiken. Men Saakasjvili har samlat sig till revansch och come-back, vilket vi nu sett i Youtube-klipp från Al-Jazeera och andra mindre tv-kanaler. Men som i övrigt förbigås med märkvärdig tystnad.


Vad vill han och hans supportrar?

Ja, det är inte alltid helt glasklart då det nästan alltid i ukrainsk politik finns en officiell och en dold agenda. Jag vet att många följer Game of Thrones men själv tycker jag det är betydligt mer spännande att följa ukrainsk politik. Samma intriger, uppgörelser, falskspel och maktfullkomlighet.

Att Saakashvili slåss för sin överlevnad som politiker är helt klart. Han tycks inte vara tillfreds med tanken att slå sig till ro i USA och göra universitetsturnéer och tala om korruption och berätta skräckhistorier om Putin och Ryssland så därför gör han här ett desperat försök att återta medborgarskap, men också makten. Han inser nog att han inte kommer återfå någonting utan att åstadkomma en radikal förändring av maktbalansen i Ukraina. Det är en enorm utmaning mot Porosjenko och vi får se hur styrkemätningen utfaller. Någon politisk idé annat än att utmana korruptionen och maktfullkomligheten i Ukraina verkar inte Saakashvili ha. Men det räcker förmodligen ganska långt i dagens Ukraina.

Julia Tymosjenko exempelvis, som nu sluter upp vid Saakashvilis sida och mötte honom redan i polska staden Rzeszów den 10 september. På sin egen hemsida har hon publicerat vad hon sagt i tv-sändningar nyligen, nämligen att Ukraina behöver en ”ny strategi”, en helt annan än den nuvarande Porosjenko-ledda regeringens. Hon säger att situationen med Saakashvili är ett exempel på hur den nuvarande regeringen eliminerar sina politiska fiender och att det är ”oacceptabelt i en demokratisk europeisk stat”. Istället vill hon med en tiopunktsplan ena landets medborgare vilket ju borde låta hoppfullt för de boende i östra Ukraina med tanke på Tymosjenkos tidigare inställning till dessa medborgare. Men det är också väl känt att hon har stora materiella tillgångar i Odessa, där Saakasjvili hade sin guvernörspost. Den viktiga hamnen har länge betraktats som Tymosjenkos ”egen”.

Ofta finns också någon av landets stora oligarker i bakgrunden så det är inte alls omöjligt att ryktet om att det bakom paret Saakashvili/Tymosjenko står en viss Ihor Kolomoisky mycket väl kan vara sant. Han är en av landets rikaste och har sitt kungarike i Dnipro men med tentakler ända ned till Odessa. Också han är petad som guvernör - för Dnipro - och sponsor av Donbass-bataljonen som ofta har uppträtt som hans egen personliga milis använd för att försvara hans affärsintressen och som nu sägs ha backat upp Saakashvili vid gränsövergången.

Från gränsen tog sig Saakashvili raskt till Lviv och höll där möte – med beväpnade män från Donbass-bataljonen vaktande entrén sägs det -  med Andriy Sadovyi – borgmästare i Lviv men också partiledare Samopomich. Ett parti som i våras vägrade ge stöd åt Porosjenkos utnämning av ny premiärminister och inte ville ingå i samlingsregeringen. Sadovyi tackade också nej till att bli premiärminister. Han var annars Porosjenkos förstaval då Sadovyi kanske är den mest populäre politikern i Ukraina. Enligt senare uppgifter ska även Porosjenko ha besökt Sadovyi i Lviv och hållit slutna samtal med honom. Ingen vet riktigt om vad.

Tymosjenkos Batkivsjtjina ville inte heller ingå i den nya regeringskoalitionen. Båda står alltså i opposition till Porosjenkos regering. Det är alltså oklart om Samopomich ställer sig bakom Saakashvilis kampanj men om de gör det finns en klart stark politisk kraft bakom honom. Enligt vissa färska opinionsmätningar kan det röra sig om ett opinionsstöd på ca 35-40 % åtminstone som han har bakom sig. Med det missnöje som pyr i landet förefaller det inte otroligt med en snabb ökning av supporterskaran.

Ytterligare en person som ska ha funnits med vid mottagandet av Saakashvili är Mustafa Nayyem som var den som drog igång protesterna vid Majdan i november 2013.

Så vad har vi då här för cocktail? Före detta georgisk president och före detta ukrainsk guvernör i desperat kamp för sin politiska överlevnad och för att undvika fängelse i Georgien – kända oppositionspolitiker som Tymosjenko och eventuellt Sadovyi – oligarken Kolomoisky – Donbass-bataljonen – samt den aktivist som drog igång Euromajdan och med andra ord besitter stor erfarenhet av att leda och organisera folkuppror.

Jag vet inte om svenska media tycker det här låter ointressant eller om de helt enkelt inte förstår vad som händer i Ukraina och inte kan lägga ihop två och två?

Själv tycker jag det här är oerhört intressant och spännande. I synnerhet vad som väntar den 19 september. Vad blir Porosjenkos nästa drag? Hittills har han ju inte kunnat stoppa Saakashvili men tar han snart till våld? Vad blir i så fall konsekvenserna av det? Är det ett nytt Euromajdan på gång? 

tisdag 12 september 2017

Nazistisk demonstrationsfrihet – polisens viktigaste uppgift?

Polisen har bråda dagar. Två uppgifter tycks viktigast av alla. Att jaga migranter och att skydda nazister. Det slukar mycket resurser från annat arbete verkar det. Kanske är det därför närpoliskontor stänger i förorterna? Och att de inte har tid att utreda våldtäktsbrott, som framkom i Rapport alldeles nyss (12sep17). Nåväl, nu pågår som bäst en debatt om NMR:s planerade demonstration i Göteborg. Eller i vart fall om dess färdväg. Det verkar oerhört viktigt för yttrandefriheten att den hålls precis under den judiska högtiden Yom Kippur och att marschvägen ska gå strax förbi synagogan i centrala Göteborg. Enligt polisen ska det vara omöjligt enligt svensk grundlag att ge annat än tillstånd. En tolkning jag inte riktigt förstår. Det finns nämligen tolkningsutrymme som kan användas (och som har använts i andra fall) som pekar i motsatt riktning. Tillstånd att demonstrera kan nekas om säkerheten inte kan garanteras. Mer säger inte lagtexten så det är bara att välja VEM:s säkerhet man vill värna. De judiska helgfirarnas tycks inte vara lika viktig som de nazistiska demonstranternas här. Eller hur ska det förstås?

En annan lag som kan tillämpas för att neka tillstånd är den om Hets mot folkgrupp. NMR kan ju givetvis hävda att den inte ägnar sig åt sådan, men själva det faktum att de klär sig i uniformsliknande kläder och omger sig med nazistiska symboler eller snarlika sådana bör helt klart räcka. För de judar som upplevt Förintelsens fasor lär det definitivt göra det, och en obehaglig påminnelse om ett förflutet de hoppats att aldrig uppleva igen. NMR:s programförklaring och politiska retorik är dessutom uttalat antisemitisk. Hela deras ideologi grundar sig på den nazistiska som handlar om en judisk världskonspiration. Detta i sig borde räcka för att begränsa demonstrationsrätten för dem. Deras program innehåller en önskan om att införa en totalitär nazistisk stat och den ska upprättas ”med alla medel” och att döma av medlemmarnas våldshistorik är det inte bara tomma hot utan omsätts i handling titt som tätt. De kallar sig på sin hemsida Nordfront gärna för "motståndsmän" eller "revolutionärer". De skulle, om de blir tillräckligt många, inte tveka att ta makten med våld. Frågan är om inte IS då också kan få tillstånd att demonstrera och föra ut sitt budskap om ett totalitärt kalifat? Skulle vilja se polischefen i Göteborg försvara det tillståndsgivandet.


Diskussionen är inte ny, och inte lagen heller, men tolkningen verkar ha smugit sig in på senare år. Åtminstone om man får tro förre polischefen Eric Rönnegård, som för några år sedan i en liknande debatt menade att polisen ” då i regel nekade nazistiska partier demonstrationstillstånd”.

Man måste fråga sig vad som hänt? Var de för hårda på 90-talet? Jag tycker inte det.

Eller är det okunnighet om lagen? Vid ett tillfälle för ett antal år sedan, under en debatt om tillstånd för Svenskarnas Parti, visade de åtminstone en stor förvirring om vad som gällde när de la upp och drog bort från sin hemsida lagtexter om demonstrationsfrihetens begränsningar, efter konsultation med jurister. Är det likadant denna gång?

Eller har nazismen normaliserats så till den grad att den ses som vilken annan åsikt som helst?

Jag är rädd att det sistnämnda är det som är närmast sanningen.

måndag 11 september 2017

Åland17 - en övning i att hålla fred

Medan bomberna faller i norra Sverige och i Vitryssland där tiotusentals soldater övar sig att föra krig så träffas ett tjugotal personer från Sverige och Ryssland på Åland för att göra öva sig i att hålla fred. Läser man svenska och finska tidningar innan evenemangen tycks det senare provocera mer än det förra. Det är mycket fascinerande och märkligt. Åland17 målades upp som det hotfulla och Aurora17 som det hoppfulla.


Fredslägret på Åland är ”rysk propaganda” sa den finske före detta Moskva-ambassadören Hannu Himanen i början av sommaren redan, utan att veta ett smack om vilka som skulle befolka Gregersös lilla kursgård i september. Patrik Oksanen hävdade i Gefle Dagblad på fullt allvar att fredsaktivisterna (som han dessutom satt inom citattecken) bidrar till att ”öka spänningen i området”. 

Jag var alltså en av dessa deltagare som bidrog till spänningen. Bland de övriga fanns de svenska riksdagsledamöterna, miljöpartisterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. De ryska deltagarna är konstnärer, journalister eller aktivister engagerade i olika nätverk som kämpar för människorättsfrågor, fredsfrågor och miljöfrågor. Det är en mycket fragmentarisk och bräcklig fredsrörelse, men det är oerhört viktigt att den finns och får vårt stöd. De kämpar på i en rysk verklighet där de riskerar sina jobb eller till och med sina liv, i vart fall fängelse för sina åsikter och sitt engagemang mot krig och mot konfrontationsretoriken som förstås är den spegelvända mot den som regerar i vårt land. De är alltså i opposition mot regimen och Putin men kallas av många svenska och finska debattörer för Putins agenter. Ryssarna på Åland17 skrattar uppgivet åt anklagelserna. Många är tydligt ängsliga för vilka konsekvenser deras deltagande i övningen kan medföra. Hemma kritiseras de dessutom i media för att gå USA:s ärenden. Och här för att vara Putins agenter.

Människor med ett sådant enormt civilkurage och en ryggrad stark nog att stå emot den sortens dubbla tryck borde vi istället se som hjältar i vardagen. Människor som lever i Ryssland och vill skapa en opinion för avspänning och demilitarisering borde vi väl rimligen betrakta som våra allra bästa vänner och allierade? Eller VILL vi så gärna få kriga? Frågor som snurrade i huvudet medan jag diskuterade med dem, skrattade med dem, delade sovsal med dem.

Det är väl egentligen de som har mest att lära oss hur man gör för att bevara freden och kämpa emot när det politiska och mediala trycket blir stort? Men det viktiga med Åland17, som jag känner det, har varit just mötet människor emellan, utbytet av tankar och erfarenheter. Det kan hjälpa oss att argumentera emot när andra vill skapa monster och övertyga oss om hur rädda vi bör vara för varandra. Övningar i fred behövs i en tid då världen skramlar högre än på länge med vapen och förbereder sig för krig. Avhumanisering är första steget mot sådana. Det är viktigt att komma ihåg.

Under själva lägret har framför allt finska media, men även tv4, gjort inslag och skrivit om evenemanget och det tycks som om det fysiska mötet också gjort tonen mer mild än dessförinnan. Ålands radio sätter rubriken ”Ogrundade anklagelser om fredsövning”. I ett annat inslag har radiokanalen intervjuat direktören för Ålands fredsinstitut som ”välkomnar fredsövning” och påpekar att man inte ska ”marginalisera ryska röster utan också ge utrymme för dem”. Ett uttalande som förvisso i mina ögon avslöjar ett perspektiv som utgår ifrån att de här grupperna svenska och ryska aktivister på något sätt skulle befinna sig på var sida av en åsiktsbarriär. I själva verket jobbar vi ju för samma sak men under helt olika förutsättningar och miljöer. Tv4 gjorde ett ganska långt inslag som var vänligt nyfiket. Och finska statliga tv-kanalen Yle likaså. 
En av de ryska deltagarna, Leda Garina, får stort utrymme i Hufvudstadsbladet. ”Man måste vara på sin vakt hela tiden. Nån kan komma och sätta dig i fängelse när som helst och du drar på dig hela samhällets hat”, upplyser hon om. Givetvis oförstående till anklagelserna om att vara Putins agent. Hon som ägnat sju år åt att bekämpa den ryska statens politik.

Det har varit en omtumlande upplevelse att delta. Så många skiftande människoöden, så många berättelser om kamp och sorg och oro för framtiden. Så mycket av gemensam oro för utvecklingen. Hela dagen (efter) har jag känt en sällsam sorgsenhet när jag tänker på vad jag upplevt och tagit del av under Åland17. Flera gånger har jag gråtit i smyg på jobbet. Men jag hämtar hoppfullhet ur minnet av sångerna. De svenska och ryska folksångerna som steg mot den mörka Ålandshimlen endast upplyst av lägereldens glöd och gnistor. I sångerna finns samma vemod. Ett vemod som vittnar om att vi bär på samma känslor av litenhet, av svårmod, men också av kärlek och hopp om framtiden. Ett vittnesmål som behövs i en tid då avhumaniseringsprocessen eskalerar på båda sidor av våra gränser. Det bär jag med i hjärtat så länge jag lever.

Jag torkar tårarna och går vidare…

Egen bild. Åland17 på väg mot sitt slut. Förhoppningsvis inte den sista övningen i sitt slag.


lördag 2 september 2017

Öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist

Hej Försvarsministern!

Jag förstår att du har bråda dagar och känner dig lite pressad. Alliansen och SD hotar ju med misstroendevotering och vill få bort dig från din post. Just som du börjat komma igång ordentligt och knutit så många trevliga kontakter. Alldeles särskilt mysigt var det ju hos din amerikanske kollega James Mattis. Ni såg ut att ha det så trevligt där i Pentagon så jag förstår att du ser fram emot att göra dig riktigt hemmastadd där.

Det har emellertid framkommit en del uppgifter kring det eventuella undertecknandet av FN:s konvention om förbud av kärnvapen som jag skulle vilja ta upp med dig. Såg på tv att du bestämt uttalade att värdlandsavtalet med NATO på intet vis fick äventyras. För att vara helt exakt sa du så här:

”Det måste nu göras en ordentlig utredning över konsekvenserna av den här resolutionen. Jag vill vara mycket bestämd och tydlig på den punkten att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”

Medan din regeringskollega, utrikesminister Wallström, varit väldigt klar, fram till denna vecka, med att regeringen hade för avsikt att inför riksdagen förorda ett undertecknande av FN-konventionen om kärnvapenförbud. Detta låter inte helt övertygande enhetligt så nu frågar jag mig om det möjligen är så att du tagit intryck av det brev som kollegan Mattis i hemlighet skickade till dig för att avråda från undertecknande, just för att inte äventyra Värdlandsavtalet? Är det möjligen särskilt på din inrådan som regeringen nu granskar avtalet lite extra för att se över det innan man bestämmer sig för att underteckna? Det skulle förvåna mig.

För det är väl inte så att vi låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och framför allt är det väl inte heller så att ett undertecknande skulle äventyra Värdlandsavtalet? Det behöver väl knappast utredas? Jag vill nämligen minnas att du i riksdagens frågestund i februari 2016 bestämt försäkrade att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium”. Du sa också att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, och att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Jag hoppas du kommer ihåg detta. För det är väl sant och riktigt? Inte for du väl med osanning då du försäkrade detta? Du har ju själv också sagt att det är ”allvarligt att sprida myter om Natosamarbetet”. Allt tal om att Sverige skulle bli tvungna att hysa kärnvapen på sin mark avfärdade du ju som en desinformationskampanj mot avtalet, baserat på direkta lögner och felaktigheter. Det borde ju kanske egentligen räcka för att lugna oss som undrar. Du vill väl inte själv göra dig skyldig till mytspridning om värdlandsavtalet?

Men när USA nu går på så hårt om just detta blir man ju ändå lite fundersam. Kan det vara så att det är precis just det du har gjort? Jag vill i alla fall uttrycka min oro. Dels för att du inte såg till att i värdlandsavtalet lägga in en klausul där det tydligt framgår att kärnvapen inte får placeras på svensk mark. Men jag är också lite bekymrad över din nuvarande politiska belägenhet. Det kan väl aldrig vara så att du känner dig så pressad av din amerikanske kollegas hot och Allianspartiernas hot om misstroendevotering att du lägger all din tyngd och pondus på att förmå regeringen att backa?  

Det skulle vara skönt med ett offentligt klarläggande om just detta. Typ något i stil med:

Regeringen vill härmed klargöra att vi inte kommer att ta intryck av hotelser och påtryckningar utifrån, från vilken stat eller främmande staters organisation det vara må, avseende vår avsikt att underteckna FN-konventionen om förbud av kärnvapen.


Vänlig hälsning och med hopp om klarhet,

Hans Wåhlberg,

Miljöpartist (än så länge) och bloggare som inte gillar kärnvapen

USA hotar världens nationer

Häromdagen snappade SvD upp ett brev riktat till svenska regeringen från USA, undertecknat av dess försvarsminister James Mattis, med en påtryckning om att inte skriva under FN:s konvention om förbud av kärnvapen. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg.

Nu har det alltså dykt upp ytterligare brev, oklart om Sverige fått det, med amerikansk regeringsavsändare till ett flertal länder som aviserat en vilja att skriva under denna konvention. Tre gånger upprepas i brevet en ”uppmaning å det starkaste” att inte skriva under. En slutkläm lyder, enligt SvD:

”… det vore olyckligt om avtalet tilläts distrahera eller avleda viktigt arbete inom andra nedrustningssammanhang där vi står inför säkerhetsmässiga utmaningar”

Ett annat citat som låter som ett mycket illa förtäckt hot lyder så här (enligt SvD):

”Avtalet har många vaga och illa definierade delar som potentiellt kan ha allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.

Det här är naturligtvis en exceptionellt provocerande åtgärd av USA för att påverka andra länders beslut. Ganska snart ska vår egen riksdag ta ställning till och besluta om Sverige ska skriva under konventionen. De gör det nu under ett tydligt hot från USA. Samtidigt vagt formulerat men ”ovanligt och aggressivt”, konstaterar exempelvis Beatrice Fihn som leder ett internationellt nätverk av organisationer i täten för arbetet. Vi kan ju föreställa oss vilka krigsrubriker det blivit om Ryssland hade gjort något liknande för att förmå oss att inte skriva under en FN-konvention om nedrustning. Kan se dem framför mig:

”Rysslands hot mot övriga världen”, ”Allt om det ryska hotbrevet” etc. etc.

Men nu är det alltså USA som står för hotandet och påtryckningarna och det ses av någon anledning som lite mindre grovt. Men SvD har som sagt ändå en artikel mitt i tidningen med rubriken ”USA pressar på fler länder att dumpa kärnvapenavtalet”. Det ska bli mycket intressant hur det här fortsatt framställs i media och i den parlamentariska debatten inför riksdagens omröstning om saken.

Frågan är då vad USA menar riktigt med sina varningar och hot? Vad säger de i sak och vad säger den föreslagna konventionstexten?

Ja, en passus i det senaste amerikanska hotbrevet är att avtalet skulle inverka negativt på samarbete inom (bl.a. ??) ”säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”. Hur då? Det är en fråga som måste ställas. Vad säger konventionen?
Jo, den som vill läsa själv har den här i pdf-fil. Men viktigast kanske att undertecknande stater förbinder sig, under artikel 1 (Prohibitions/sv Förbud), följande (översätter inte då det eventuellt kan förvanska den juridiska innebörden):

1. Each State Party undertakes never under any circumstances to: (a) Develop, test, produce, manufacture, otherwise acquire, possess or stockpile nuclear weapons or other nuclear explosive devices; (b) Transfer to any recipient whatsoever nuclear weapons or other nuclear explosive devices or control over such weapons or explosive devices directly or indirectly; (c) Receive the transfer of or control over nuclear weapons or other nuclear explosive devices directly or indirectly; (d) Use or threaten to use nuclear weapons or other nuclear explosive devices; (e) Assist, encourage or induce, in any way, anyone to engage in any activity prohibited to a State Party under this Treaty; (f) Seek or receive any assistance, in any way, from anyone to engage in any activity prohibited to a State Party under this Treaty; (g) Allow any stationing, installation or deployment of any nuclear weapons or other nuclear explosive devices in its territory or at any place under its jurisdiction or control.


Hur detta skulle motverka icke-spridning av kärnvapen tarvar ett klarläggande. Men i så fall skulle USA behöva erkänna att det är punkten 1f här ovan som de är mest rädda för, eftersom den säger ungefär att det är förbjudet för en undertecknande stat att ta emot assistans från ett annat land på ett sätt som bryter mot förbuden i denna konvention, samt punkt 1g som förbjuder installation eller placering av kärnvapen på en undertecknande stats territorium. 

Det är nu detta som USA går i spinn över och som tydligen är något som omöjliggör försvarssamarbete med Sverige och inte minst ett NATO-medlemskap för Sverige. Jag vill nu betona än en gång att detta i sig är en mycket klarläggande ståndpunkt att ta hänsyn till i just den debatten framöver.

Det betonas också i avtalstexten att: ”[…] nothing in this Treaty shall be interpreted as affecting the inalienable right of its States Parties to develop research, production and use of nuclear energy for peaceful purposes without discrimination”.

Fredlig användning av kärnenergi är alltså inget hinder för undertecknarna av konventionen, så det amerikanska hotbrevet är öppet förljuget. Det lär väl dock inte vara någon stat som låter sig luras utan syftet är förstås att skrämma och pressa. Själva sakinnehållet är det inte särskilt noga med. Det är brevets effekt på ländernas politiska nerver som är det viktiga för USA här.

Varför en värld med kärnvapen skulle vara en säkrare värld återstår också för USA att förklara. Avtalet stipulerar ju inte någon ensidig nedrustning från någon sida utan tanken är helt enkelt att få bort denna typ av massförstörelsevapen från jordens yta. Helt i enlighet med FN:s allra första resolution från dess generalförsamling, som säger att en kommission ska arbeta för att ta fram förslag som innebär ”eliminering” av atomvapen från alla nationers vapenförråd.

Det blev inte verklighet då, och är det inte nu, men vem vill säga att det skulle vara omöjligt i en framtid? Allt hänger förstås på viljan att nå fram till en kärnvapenfri värld. USA har den uppenbarligen inte. Därför kommer hotet att fortleva att vi återigen får se detta:

Bildresultat
Bild: Svenska Freds.

torsdag 31 augusti 2017

Nato och kärnvapen som hand i handske

Jag skrev i mitt förra inlägg om motviljan hos Allianspartierna mot regeringens avsikt att underteckna FN:s konvention om att förbjuda kärnvapen som läggs fram för omröstning i FN 20 september. Det skulle omöjliggöra svenskt NATO-medlemskap hävdas det. Motståndet är inte nytt. Redan tidigt i somras sa bland andra Moderaternas försvarspolitiske talesperson, f.d. försvarsministern Karin Enström, att ett undertecknande av konventionen skulle vara ”oförenlig med framtida svenskt NATO-medlemskap”.

Som ett brev på posten (ett hemligstämplat sådant) har nu till regeringen också inkommit en påstötning från USA med samma andemening. Den amerikanske försvarsministern James Mattis skriver till sin nye kompis och kollega Peter Hultqvist att en konvention som förbjuder kärnvapen överallt, inklusive svenskt territorium, skulle ”påverka både försvarssamarbetet i fred och möjligheterna till stöd från USA till Sverige i ett krisläge negativt”, enligt vad SvD erfar. Uppenbarligen finns en visselblåsare på regeringskansliet. Tack för det du okände kanslist! SvD undviker dock helt frågan om varför! Artikeln betonar istället att frågan är ”känslig” för regeringen. Det är den förstås på ett vis men enligt mitt synsätt borde den vara känsligare för Alliansens NATO-lobby. Det visar ju att NATO-samarbete i vilken form som helst är omöjlig om vi inte öppnar vårt territorium för kärnvapen. Det är förvisso bra med en tydlighet i debatten. Det brukar ju annars avfärdas som skrämselpropaganda men det motargumentet kan vi nu avfärda enkelt.

DN går i princip ett steg längre och utropar redan i rubriken att ”Natosamarbete hotas av kärnvapenförbud”. Jag som trodde att kärnvapnen var hotet mot världen?? Men enligt DN räcker inte ens detta utan ”även industrisamarbete, vapenexport och andra länders vilja att hjälpa Sverige i kris är i fara”, hävdar de, och hänvisar till att även Frankrike och Storbritannien nu varnat Sverige, enligt ”diplomatiska dokument” som DN påstår sig ha tagit del av. Det är uppenbart att det är kärnvapennationers intressen som hotas här och inte Sveriges. DN menar att ett undertecknande skulle stå i konflikt med den fastställda svenska försvarspolitiska förklaringen att ”säkerhet byggs solidariskt med andra”. DN antyder då att 122 av 193 FN-nationer inte är i enlighet med denna målsättning utan menar att den ska tolkas som att den ”innebär tätare samarbeten med likasinnade länder och organisationer – främst NATO”. Jo, de skriver faktiskt så. Solidariteten med 29 NATO-länder är mer solidarisk än den med 121 av 193 FN-länder?? De 29 NATO-länderna står förvisso för 69 % av världens militära budgetar, vilket kanske här har mer med saken att göra än solidaritet. Våra stora tidningars upprördhet borde rimligen gälla andra staters påtryckningar (näst intill hot) för att påverka vår politik (lita på att den gjort det om motsvarande påtryckning hade inkommit från Ryssland) men om detta sägs inte ett knyst.

Samtidigt säger NATO-lobbyisterna ofta att konventionen skulle bli en ”papperstiger” till intet förpliktigande. Motsägelsefullt naturligtvis men inte heller helt sant eftersom 122 av FN:s 193 medlemmar aviserat att de vill skriva under. Tidigare förbud mot kemiska och biologiska vapen har också haft en effekt som brukar beskrivas som ”stigmatiserande”. Med tiden kan denna konvention få samma effekt gällande kärnvapen. Detta motsätter sig nu förstås framför allt kärnvapennationerna, med USA i spetsen. Redan förra året uppmanade Barack Obama övriga NATO-länder att bojkotta förhandlingarna om konventionen för att det skulle ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”. Som om konventionen handlade om en ensidig avveckling från NATO:s sida. Den är ju i verkligheten allomfattande och skulle exempelvis också beröra Ryssland, som för övrigt också är emot konventionen. Varför de svenska riksdagsledamöterna från Alliansen (i den mån den ännu existerar) är så ovilliga att rösta för ett undertecknande som i förlängningen skulle få bort ryska kärnvapen är förstås också lite motsägelsefullt. Men har förstås att göra med ivern att så snart som möjligt för in Sverige i NATO.

Uppenbarligen är det numera oerhört kontroversiellt att verka för fred, avspänning och nedrustning. Det är inne med vapenskrammel och konfrontation. Det är freden och avrustningen som är ett hot, inte krig och upprustning. Ja, hur hamnade vi där?

Vi vet nu också med all säkerhet att medlemskap i NATO och viljan att hysa kärnvapen hör intimt ihop. Glöm aldrig det i den fortsatta debatten!


tisdag 29 augusti 2017

Hur man vill få oss att Älska bomben!?

Regeringen vill skriva under konventionen om avveckling av alla kärnvapen i världen. Det här har fått NATO-förespråkare i riksdagen att gå upp i atomer (ursäkta ordvitsen).

Allan Widman, den liberale höken, säger att det skulle ”omöjliggöra medlemskap i NATO”.

KD:s Mikael Oscarsson tycker det är ”mycket allvarligt” och hävdar att ”USA skulle inte kunna försvara Sverige längre om vi skriver under konventionen, och inte vara med på Auroraövningen till exempel”.

Man bör fråga sig varför? Jag förutsätter att USA och Sverige i ett skarpt läge situationsbedömer detta läge och tar beslut om insatser i enligt med det. Det lär knappast påverka besluten vilka konventioner Sverige skrivit under i så fall. Och varför skulle inte USA kunna delta i övningar som Aurora? Har de med sig kärnvapen till Norrland nästa vecka? Det skulle vara en sensationell nyhet i så fall.

Nu är det ju ingen ordning bland argumenten hos NATO-förespråkarna så det kanske inte borde förvåna. Tidigare har de ju ofta hävdat att det inte är Nato som har kärnvapen utan enskilda nationer och det är dessa som fattar beslut om användningen. Det brukar också hänvisas till Norge och Danmark som har undantag från kärnvapenbasering som NATO-medlemmar. Det har då anförts som argument FÖR ett NATO-medlemskap. Allt prat om kärnvapen har avfärdats som ”skrämselpropaganda”. Men nu är det alltså katastrofalt om vi INTE kan släppa in kärnvapen på svenskt territorium!!?

Tidigare har jag, precis som Margot Wallström, levt i tron att det i Sverige rått en viss konsensus kring att inte släppa in kärnvapen på svensk mark. Jag har uppenbarligen varit naiv. Jag får väl dock förmoda att motståndet inte innebär att det ses som negativt om hela världens kärnvapennationer skrotar sina kärnvapenarsenaler (?). Så katastrofen måtte då gälla det eventuella framtida NATO-medlemskapet. Och då måste vi alltså också förmoda att det inte stämmer att det är ”skrämselpropaganda” att vi får dras med kärnvapen här om vi går med i NATO. Att NATO-lobbyn har talat mot bättre vetande och fört oss bakom ljuset?

Kärnvapenhökarna blir också fler och fler i riksdagen så vi får nog vänja oss vid den här melodin. Frågan är bara vad svenska folket tycker? Vore intressant att veta exempelvis vad svaren skulle bli på frågan: ”Vill du ha en kärnvapenbas i din kommun?”

Vad säger SOM-institutet eller SIFO?

Men det kanske kommer… om något år. När kärnvapen- och NATO-hökarna i riksdagen har lärt oss att ÄLSKA BOMBEN!

                                         Kultgruppen Dom Dummaste med sin "Älska bomben".
                                         Låg på en kassett tror jag som släpptes 1980. Låter ganska                                                                      förfärligt men kan väl bli NATO-lobbyns nya ledmotiv.

tisdag 22 augusti 2017

Putin och USA – om hackers och dubbla måttstockar

Jag har nu sett fjärde och sista delen av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Om jag skrev väldigt långt om tredje delen senast så blir det desto kortare nu.


Stones fjärde del kretsade nästan uteslutande kring cyber-krig och hacker-attacker. Det handlade då förstås om påståenden om rysk inblandning i amerikanska presidentvalet och huruvida Putin hade något att säga om det. Givetvis konstaterade han det som vi redan noterat, att det inte framlagts några bevis, endast spekulationer och antaganden. Ihärdiga påståenden utan grundande bevis och hårda anklagelser, inte minst från russofoben John McCain, och mediaspekulationer har lagt sig lager på lager tills det till slut förefaller vara en oantastlig sanning. En del av läckorna som irriterat amerikanarna uppvisades först på Wikileaks, vars grundare Assange vid upprepade tillfällen dementerat att uppgifterna skulle kommit från ryskt håll. Den CIA-rapport som utgav sig för att visa att Ryssland skulle hackat Demokraterna och påverkat valet lyckades i stort sett inte bevisa någonting eftersom bevisen sades vara hemliga. I en av de första punkterna kan vi läsa att:

”The Intelligence Community rarely can publicly reveal the full extent of its knowledge or the precise bases for its assessments, as the release of such information would reveal sensitive sources or methods and imperil the ability to collect critical foreign intelligence in the future”

På så vis kan man släppa en rapport full av spekulationer och påståenden utan att verifiera dem. Det kan man naturligtvis inte göra i rätten, men i ett ”kallt krig” fungerar det tämligen utmärkt.

Oliver Stone uppehöll sig också länge kring Edward Snowden och de amerikanska cyber-attackerna och informationsinsamlingarna och hur Ryssland ställde sig till detta. USA ska ju enligt Snowden ha utfört över 60000 hacker-attacker världen över. I Stone-intervjun nämns inplantering av virus i iranska kärnbränsleanläggningar, i hela Japans infrastrukturnät och avlyssning av miljarder och åter miljarder telefon-, sms- och mejlkonversationer världen över, övervakar vanliga människor över hela världen – utan några som helst rättsliga grunder. Mest känt blev förstås spioneriet på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, men att inte förglömma är då att NSA varje dag gör fem miljarder registreringar av mobiltelefoners position. Allt enligt Snowden som överlämnat tusentals hemligstämplade dokument som bevis. Det är med andra ord inte spekulationer och gissningar utan hårda fakta vi talar om här.

Det här som USA gjort har liksom hamnat i skymundan för det riktigt STORA brottet. Nämligen den ryska inblandningen i det amerikanska valet. Det som ännu inte är bevisat men som ändå föranledde den amerikanska kongressen att besluta om ytterligare sanktioner mot Ryssland och som i media och av vissa politiker även här i Sverige refereras till som ett faktum. Att störa demokratiska processer är förvisso allvarligt men, som Putin också framhåller för Stone, är det lite märkligt hur man då glömmer de amerikanska Demokraternas sätt att störa sin egen interndemokrati vid valet av presidentkandidat och riggandet av Hillary Clinton som kandidat genom att underminera Bernie Sanders kampanj. Det allvarliga är alltså inte just detta utan det faktum att det blir känt för allmänheten?

Vilket fick mig att fundera över vad som hänt om förhållandena varit de omvända?
Hur hade världen tagit att Putins Ryssland hackat in sig och stört produktionen i anläggningar som hanterar kärnbränsle? Om de hade planterat in virus för att släcka ned hela Japan, om de bevisligen hade avlyssnat flera miljoner människor världen över och samlat in miljontals sms, mejl och telefonsamtal utan urskillning?

Det kan ju förstås inte uteslutas att de gör något av ovanstående saker men det är ju de facto USA som avslöjats med just de här aktionerna. Och det pågår ständigt och i hemlighet och utan insyn från varken statliga institutioner eller individer. Att vi vet detta är ju bara tack vare Edward Snowdens raka rygg och mod. Över 60000 hacker-attacker ska USA ha stått för genom åren, trodde han för cirka 4 år sedan. Hur många är de uppe i nu? Det har vi ingen aning om.

Men, som sagt, vilket ramaskri det hade blivit om Snowden istället hade avslöjat Ryssland med fingrarna i den här data-kakburken.

Och vilken öppen famn hade inte Carl Bildt tagit emot Snowden med om det hade varit så? Istället för den stängda UD-port han slängde i ansiktet på Snowden vid utdelandet av Right Livelihood-stiftelsens alternativa Nobelprisutdelning 2014.

Vilka ytterligare sanktioner hade USA och EU belagt Ryssland med månntro?

Det är väl sånt här som kallas dubbla måttstockar?


söndag 20 augusti 2017

Putins Ukraina – Bara propaganda!?

Jag skrev härom dagen om del 1 och 2 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Jag har nu hunnit se del 3 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin, som har kritiserats från flera håll för att vara Putin-propaganda. Erik Thyselius, ledarskribent i SvD, sällade sig till kritikerkören häromdagen. ”Missvisande Putinporr” som ”följer samma narrativ som Kreml pumpar ut i sina propagandakanaler…allt rena lögner, så klart”, säger Thyselius. Just detta med ”så klart” är åtminstone för mig väldigt provocerande. Vill man inte ens pröva det som sägs utan dömer ut ”allt” som ”lögner” har man helt underkänt spelregler för intellektuella samtal. Det är inte särskilt mycket här i världen som är helt svart och vitt, utan sanningen ligger någonstans mitt emellan och på flera plan. Dessutom måste man kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Annars blir varje analys omöjlig, så som jag ser det. Så vad innehöll då tredje delen av intervjuserien? Kan Putins utsagor möjligen granskas vart och ett för sig?

Den tredje delen uppehöll sig en hel del kring Ukraina. Ett ämne som jag anser mig ha rätt goda kunskaper om efter att ha studerat landet i några år och spenderat ett halvår i förra vintern. Till min hjälp har jag också i detta inlägg (se mitt förra) om intervjuserien Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – Inifrån Putins Hov”. Zygars bok är mycket Putinkritisk och författaren har intervjuat en mängd nyckelpersoner bakom kulisserna som ger en spännande inblick i spelet i maktens korridorer kring Kreml. Om allt är helt sant är omöjligt att bedöma, men det är i vart fall sannerligen ingen Putin-propaganda, utan snarare tvärtom. Så vad säger då Putin? Det vore alltför långt att här gå igenom allt men en del punkter är ändå intressant att beröra.

1) När Ukraina blev självständigt påbörjades en ”ännu vildare [än i Ryssland/min anm] privatisering och plundring av statlig egendom. Levnadsstandarden sjönk omedelbart. Regeringar avlöste varandra, men för vanligt folk ändrades inget”, säger Putin. I förlängningen av resonemanget menar han att folk tröttnade på ”godtycket” och ”vansinniga korruptionen” och på att vissa berikade sig medan de flesta utarmades, och att det var i huvudsak detta protesterna på Majdan handlade om. Folk trodde och hoppades att ett närmande till EU skulle rädda dem från deras egna politikers oförmåga och korrumperade klåfingrighet.

Ja, att det var fullständigt kaos i Ukraina på 1990-talet och i synnerhet under de första åren efter självständighetsförklaringen 1991 är det ingen som på allvar kan förneka. Inflationen låg ett tag på tusentals procent och människor klarade livhanken ofta endast tack vare den där lilla kolonitäppan eller trädgården som många har. Tanter och farbröder drog sina speciella vagnar till torgs för att sälja morötter, potatis eller annat hopskrapat från hemmet (det gör de för övrigt fortfarande). De där vagnarna fick öknamnet ”Kravtjutjka” efter dåvarande presidenten Kravtjuk som alltså fick symbolisera kaoset och fattigdomen. För de flesta. Oligarkerna däremot roffade åt sig och slogs om tårtbitarna öppet på gator och torg. Många ukrainare har berättat för mig hur mord begicks öppet i städer över hela landet. Oligarkernas makt och korruptionen är precis det Ukraina brottats med alltsedan dess och fortfarande inte har fått bukt med. Ukrainska presidenten Porosjenko är en av oligarkerna, helgonförklarade Julia Tymosjenko en annan, och så har det fungerat från början i Ukraina. Det torde vara svårt att säga att Putins beskrivning av läget misstämmer med verkligheten. Jag har dessutom talat med flera unga ukrainare som var med vid Majdan under protestvintern 2013/14 och de bekräftar i stort sett bilden Putin ger. Det vill att säga protesterna i grund och botten handlade om en uppdämd trötthet på politiker och oligarker (som sagt ofta desamma) och att EU sågs som en räddning. 

2) ”Ukraina och Ryssland har alltid haft gemensam ekonomi med unika ekonomiska förbindelser” och den ryska marknaden har alltid legat ”öppen för ukrainska varor”, säger Putin. Ett ukrainskt EU-inträde skulle alltså ge EU en bakdörr in i på den ryska marknaden och desavouera allt som Ryssland förhandlat fram med WTO gällande frihandel under 17 år, menar Putin vidare. Han säger också att de föreslog ”trepartsförhandlingar”, det vill säga att Ryssland fick ett ord med i laget i förhandlingarna mellan EU och Ukraina. Som Putin här säger kunde Ryssland acceptera att Ukraina gick med i EU, men ”ville inte betala för det”. Propån om trepartsförhandlingar ”avslogs bryskt”, säger Putin.

Ja, det stämmer att Ukraina och Ryssland haft ett liknande förhållande som de nordiska länderna i sina relationer. Men precis som i förhållandet Sverige och Finland är alltid storebror mer benägen att kalla den mindre för broderfolk, och den ekonomiska relationen har till en betydande del styrts av den ryska energi-exporten till Ukraina, men det finns inte mycket att invända i övrigt mot Putins bild som ju är ett ryskt perspektiv på Ukrainas EU-förhandlingar. För en nation en fullt naturlig reaktion på händelser i ett viktigt grannland. Detta med trepartsförhandlingarna bekräftas för övrigt av Zygar som i sin bok hävdar att det var detta förslag som dåvarande ukrainske presidenten Janukovytj lade fram i Vilnius den 28 november 2013, istället för att där skriva under avtalet med EU som det var tänkt. Zygar bekräftar också att det helt avfärdades av EU.

3) Den stora krisen i Ukraina började med att Janukovytj tillkännagav att undertecknandet av EU-avtalet skjutits upp (det vill säga inte för all framtid).”Istället för att försöka förstå vad som pågick, stödde de statskuppen”, menar Putin vidare, om EU:s och USA:s roll i händelsekedjan under Majdandemonstrationerna vintern 2013/14.

Ja, att det handlade om en uppskjuten påskrift av avtalet är inget kontroversiellt. Men tålamodet hos folk var - av de skäl som angavs i punkt 2 här - kort, och protesterna tilltog. Janukovytj gjorde också misstaget att, den 30 november, skicka bryska kravallpoliser (Berkut) till Majdan för att rensa platsen. De använde då i och för sig inga grövre metoder än vad som användes låt säga i Hamburg i somras mot de tusentals demonstranterna där, men det blev en tändande gnista för folk som annars kanske inte hade brytt sig nämnvärt. Slutet av detta långt utdragna drama, det vill säga Janukovytjs flykt ur landet och den radikala regeringsombildningen, kallar alltså Putin för statskupp. Det kan diskuteras dock och om man ska bedöma det ur rent konstitutionell synvinkel har jag hört röster som argumenterat både för och emot statskuppsbeskrivningen med hänvisning till konstitutionen. Det borde i vart fall inte kunna bestridas att maktskiftet skedde under kuppliknande former (?).

4) Vad gäller just denna våldsamma avslutning på Majdan-dramat lägger Oliver Stone orden i munnen på Putin, vilket alltid är olyckligt i intervjusammanhang. Vad är det exakt som Putin anser när han säger ”det stämmer” till intervjuarens påståenden? Putin säger hur som helst att han, efter påtryckningar från EU/USA, försökt påverka Janukovytj att inte ge order om skarp eld mot demonstranterna. Själva skulle de (EU/USA) göra allt de kunde för att förmå demonstranterna att lämna torget i god ordning, enligt Putin. Han säger sedan; ”Som ni vet tog Janukovytj inte till våld”. Stone frågar också vilka krypskyttarna var som låg bakom uppemot hundra demonstranter och polisers förlorade liv? Putin säger sig inte veta men antyder att det torde varit någon som hade intresse av att situationen eskalerade, och att man ”kan ju gissa”. Vidare i samtalet lägger, återigen, Stone orden i munnen på Putin, och lägger ut texten om hur Högra Sektorn och andra högerextrema grupper samlades i stora städer och att de beväpnat sig. Något som Putin då bekräftar att de fick information om.


Ja, att det gick våldsamt till på Majdan finns dokumenterat i hundratals filmklipp. Dessa visar också att en del av demonstranterna varit beväpnade med skjutvapen av olika slag och kaliber även om molotov-cocktails och stenar var vanligare ammunition från deras sida. Detta dokumenterades också av BBC och andra nyhetskanaler under de våldsamma dagarna runt 18-21 februari 2014. BBC har också i ett långt inslag som jag har länkat till i ett par tidigare inlägg kunnat observera åtminstone en krypskytt placerad i Hotell Ukraina som ligger strategiskt på en höjd ovanför Majdan-torget. De ukrainska utredarna och politiska företrädare för dåvarande Majdan-oppositionen och Majdan-rörelsen har hela tiden förnekat att det skulle funnits krypskyttar i Hotell Ukraina, en byggnad som demonstranterna behärskade och vars reception av dessa användes som tillfällig sjukvårdsplats.

Varför?

Utredningen som gjordes om dessa händelser har inte gett några egentliga svar och istället har bevis undanröjts, bland annat har träd som träffats av krypskyttarnas kulor huggits ned istället för att undersöka ingångshålen i dem, osv.

Varför?

Såväl BBC som tyska tv-kanaler har också funnit personer som trätt fram och bekräftat att de rekryterats som krypskyttar av företrädare för Majdan-försvaret. Forskaren Ivan Katchanovski har också studerat dessa händelser och lyssnat igenom bandad radiotrafik mellan polisen och demonstrationsledningen som bekräftar att poliser blev beskjutna under morgonen och förmiddagen den 20 februari 2014. Något som också förnekats. Det är dock bekräftat att åtminstone 11 poliser sköts till döds och ännu flera skadades av kulor från skjutvapen. Det förefaller otroligt att allihop fallit offer för kollegornas eld. Så vilka var dessa skyttar? Ja, man kan ju gissa, säger Putin. Tyvärr är det allt vi kan göra men för den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till ett par av mina tidigare inlägg, som finns här och här. De flesta filmklippen är tyvärr inte längre tillgängliga men inläggen kan säkert tillföra en del för den som glömt vad som hände eller inte är särskilt insatt. 

5) Putin påminner också om avtalet som förhandlades fram den 21 februari med tre utrikesministrar (polska, franska och tyska) som medlare, och som fastställde att nyval skulle hållas under hösten samma år och hur maktrelationerna skulle regleras under mellantiden. I utbyte skulle Majdan-demonstrationen avslutas och demonstranterna lugnt lämna torget. Något som alltså redan dagen efter bröts från oppositionens sida som motiverade detta med att Janukovytj skulle ha flytt landet och därför inte kan anses vara legitim president längre. Enligt Putin ska han istället ha åkt till en kongress i Kharkiv men jagats ur landet eller tvingats fly då säkerheten inte längre kunde garanteras. Hans bilkortege skulle exempelvis ha blivit beskjuten enligt Putin. Med rysk hjälp tog han sig sedan till Krim och därefter till Ryssland. ”Sålunda var det inget mindre än ett maktövertagande med våld”, menar Putin.

Här börjar det bli mer tveksamt med sanningshalten. Att ett avtal skrevs under av Janukovytj och Majdan-oppositionens politiker är ju helt klart och att detta inte mottogs gillande av demonstranterna på torget är också väl dokumenterat. En ung man vid namn Volodomyr Parasiuk - som på senare tid gjort sig en politisk karriär men som då var helt okänd - hoppade upp på scenen när oppositionspolitikerna tillkännagav överenskommelsen med Janukovytj. Han höll ett flammande tal i vilket han uppmanade demonstranterna att vägra godkänna avtalet, och hotade med våld om inte presidenten avgått under morgondagen (dvs 22 februari). Detta är väl dokumenterat och något jag skrivit om mer i detalj här.

Vad säger då Michail Zygar om dessa händelser? Ja, han påstår sig i alla fall ha ganska detaljerade uppgifter om vad som skedde. En brist i hans bok är emellertid att han inte anger källor, vilket gör det osäkert att veta vem som påstår att samtal och resonemang förts på ett visst sätt, eller hur Zygar kan ha rena citat från telefonsamtal och andra förtroliga samtal? Men Zygar har knappast några avsikter att dölja något som skulle kompromettera Putin åtminstone. Det är en sorts försäkran mot ”propagandabilden” men förvisso också en varning om att Zygar kanske överdriver åt andra hållet istället. Men intressant att notera ändå är hans beskrivning av samma händelser. Enligt hans berättelse hade Janukovytj täta telefonkontakter med Putin under dessa krisdagar och Janukovytj lär ha bedyrat att han hade läget inom kontroll, t.o.m. fortfarande den 21 februari när avtalet med oppositionen undertecknats och runt hundra människor mist livet dagen före. Han ska också ha berättat för Putin att han tänkte åka till Kharkiv på kongress. Något som, enligt Zygar, ska ha fått Putin att gå i taket; ”Vad ska du där och göra? Stanna kvar på plats! Du håller på att förlora kontrollen över ditt land. Plundrare drar fram i Kiev. Har du blivit galen?”, lär Putin ha skrikit (hur nu Zygar vet detta som sagt). Zygar menar att Putin aldrig litat på Janukovytj och inte haft några höga tankar om honom tidigare heller men nu lär ha blivit enormt besviken och irriterad över den ukrainske kollegans beteende och över att han ”kunde vara så korkad och feg”. Janukovytj skulle hur som helst ha begett sig till Kharkiv och en kongress som skulle ha samlat ledamöter från alla nivåer i städer runt om i södra och östra Ukraina och som här skulle resonerat om en federalisering av Ukraina eller rentav en utbrytning av de östra delarna. Kongressen blev dock inte av eftersom byggnaden angreps av fotbollshuliganer som stödde Majdanrevolten. Från Kharkiv lär Janukovytj då ha flytt med sitt entourage i bil till Donetsk flygplats men blivit hindrad att gå ombord på sitt plan av vakter på flygplatsen. Presidenten ska då ha fortsatt med bil till Krim och vidare med helikopter till Ryssland. Det stämmer ganska väl med vad Putin själv säger om händelseförloppet. Däremot menar Zygar att Janukovytjs bilkortege, i vilken också talmannen Vladimir Rybak medföljde, inte blev beskjuten. Rybak själv lär ha dementerat den uppgiften, enligt Zygar.

Enligt Kreml blev detta ukrainska drama en vändning i relationerna gentemot EU. Janukovytj hade ju skrivit under avtalet tillsammans med de tre utrikesministrarna, beordrat poliserna att dra sig tillbaka från Majdan och han var ju faktiskt kvar i landet, om än inte i Kiev. Den händelseutveckling, att oppositionen och EU bara struntade i avtalet som just skrivits under, sågs av Kreml som ett exempellöst svek och dessutom ett ”direkt hot mot Ryssland”, skriver Zygar. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, lär ha hävdat att målet för EU och USA var att ”bli kvitt Putin”, att det var ”uppenbart” att han var till besvär för dem och att Ryssland under Putin sågs som ”alltför viljestarkt”. Kretsen kring Putin skulle ha känt av detta tidigare men efter Ukraina ”var allt förändrat”. Peskov lär ha sagt att ”tidigare var motsättningen förpackad i diplomatisk folie, men nu är folien borta”. Enligt Putins sätt att se, framkommer det i intervjun med Stone, försöker USA ”upprätthålla disciplinen” inom EU genom att frammana en yttre fiende, Ryssland. Det handlar om USA:s grepp om Europa, menar Putin. Det faktum att amerikansk trupp snart övar på svensk mark motsäger ju inte på något vis detta. Om man nu inte, som Allan Widman, ser Ryssland som ett sådant oerhört hot mot Sverige att en NATO-anslutning eller ett NATO-närmande skulle vara nödvändigt. Men det är väl i och för sig just vad Putin menar, att hotbilden överdrivs av USA för att skrämma europeiska länder till upprustning och NATO-närmande. Har han alldeles fel i det?

6) Då har vi kommit till annekteringen av Krim. Var den ett misstag?, undrar Stone. ”Det var inte vi som annekterade Krim. Folk på Krim ville tillhöra Ryssland”, är Putins svar. Krims legitimt valda parlament röstade för att genomföra en folkomröstning om saken och folket röstade för anslutning till Ryssland, med överväldigande majoritet. De ryska trupperna, som enligt avtal fick uppgå till 20000 man, såg till att parlamentet kunde arbeta ostört, då hot fanns från högerextrema grupper mot Krim, menar Putin vidare. Han menar också att den militära närvaron skapade förutsättningar för folk att tryggt gå och rösta. Ukraina förlorade mark ”inte på grund av Ryssland utan på grund av Krimborna som inte ville ha ett nationaliststyre”, hävdar Putin. Angående marinbasen i Sevastopol säger Putin också något överraskande att hotet mot den som den ukrainska statskuppen/revolutionen utgjorde inte var avgörande eftersom de hade en liknande bas under uppbyggnad på ryska fastlandskusten vid Novorossijsk.

Här kan det ifrågasättas om Putin ärligt är så cool angående hotet mot Krim som bas som han antyder i intervjun. Enligt Zygar ska Putin redan vid toppmötet i Bukarest 2008 öppet förklarat att Ukraina skulle riskera att förlora såväl Krim som östra Ukraina om de gick med i NATO, och med tiden hade, enligt Zygar, den ståndpunkten utvecklats till en uppfattning hos Putin om att om Ukraina går med i NATO ”tar vi Krim”. Detta är dock Zygars analys och inga direkta citat. Men ryska Svarta Havsflottan fick år 2010 arrendet på Krim förlängt i 25 år mot bland annat sänkt gaspris och det är ingen vågad spekulation att detta var av oerhörd vikt för Ryssland. Enligt Zygar ska Ryssland genom säkerhetstjänsten FSB gjort anonyma opinionsundersökningar som visade att Krims befolkning ”var starkt positiv till en möjlig förening med Ryssland”. Sergej Sjojgu, ryske försvarsministern, fick uppdraget att genomföra annekteringen, enligt Zygar. Efter att två stora demonstrationer i Simferopol drabbat samman - en pro-rysk och en tatarisk, som snarare än pro-ukrainsk kanske kan beskrivas som pro-tatarisk – den 26 februari 2014, skickade Sjojgu in fallskärmsjägare för att skydda parlamentet och andra strategiska punkter. Det stämmer ganska väl med Putins redogörelse, fast på en avgörande punkt inte alls. Putin hävdar att det var trupp som redan befann sig på Krim, och enligt avtal hade rätt att vara där, som ingrep, och inte ditsända fallskärmsjägare. Hur som helst är det de ”små gröna männen” det talas om. Enligt Zygar ska också det ryska partiets ledare på Krim, Sergej Aksionov, ha varit den som provocerade fram bråket utanför parlamentet den 26 februari för att framkalla behovet av rysk trupp för att återställa ordningen och tryggheten. Ett antal Afghanistan- och Tjetjenien-veteraner och andra ryska patrioter ska också ha flugits in för att agera ”statister”, det vill säga spela ”uppretade Krimbor som krävde att halvön skulle förenas med Ryssland”. Enligt Zygar var alltså upprorsstämningen en teater, men han säger också i samma mening att det inte bjöds något motstånd mot det som skedde eftersom ”nästan samtliga militärbaser på Krim var bemannade av yrkessoldater som hade rekryterats lokalt” och att ”nästan alla delade en starkt prorysk inställning och stödde idén om en förening med Ryssland”, och dessutom att när Putin och Sjojgu kom till Sevastopol på Krim för att fira ”segerdagen” (av andra världskriget) den 9 maj 2014 var staden full av folk och sjöd av entusiasm och människor som skanderade ”Ryssland, Ryssland!”.

Min egen övertygelse är att det var Ukrainas NATO-vänliga attityd snarare än EU-vänliga som fick Ryssland att ta Krim till sig för att säkra marinbaserna och göra en markering, hit men inte längre. Det torde inte heller vara något tvivel om att en majoritet av befolkningen önskade en anslutning till Ryssland, om än långtifrån alla. Men undersökningar som gjordes innan händelserna 2014 visade en pro-rysk inställning hos majoriteten och undersökningar som gjorts ett år efter annekteringen visar att en stor majoritet är nöjda som det är och inte vill tillhöra Ukraina. Detta bland annat enligt Kenneth Rapoza, amerikansk skribent som tidigare varit knuten till Wall Street Journal. Han skriver i Forbes följande:

”The U.S and European Union may want to save Crimeans from themselves. But the Crimeans are happy right where they are.”

Så hur mycket krut ska då brännas för att vrida halvön ur händerna på Ryssland och lämna tillbaka den till det Ukraina som en majoritet av invånarna ändå inte vill tillhöra? Vore det inte bättre att uppmana Ukraina och Ryssland att inleda en dialog om Krims framtid. Kanske finns det ekonomiska uppgörelser att träffa som liknar den som gav lägre gaspriser vid förlängningen av hyresavtalet för marinbasen i Sevastopol? I alla händelser svävar här Putin på målet lite när det gäller hela sanningen om Krim, men det finns samtidigt en helt sann folkvilja hos Krim-borna att tillhöra Ryssland. Främst kanske undantaget tatarerna, som dock varit förbisedda och undanskuffade både under sovjetiskt och ukrainskt styre.


7) Östra Ukraina. Alla gillade inte den nya regimen, menar Putin, och det bör ingen kunna invända emot. Inte heller att dessa var ”rädda för den tilltagande nationalismen och radikalismen”. Som exempel tar Putin upp lagförslaget om begränsning av ryska språkets användning i Ukraina som var bland de första som den nya ukrainska regeringen lade fram, men som senare förvisso drogs tillbaka. Enligt Putin efter påtryckningar från EU. Det var hur som helst en ”tydlig signal” vartåt det barkade, säger Putin i intervjun. Folk i Donetsk och Luhansk ”erkände inte statskuppen” och folk började gripas av polis, enligt Putin, men polisen gick över på folkets sida. Ukraina ska då ha satt in ”specialstyrkor” och sedan armén istället för att inleda en dialog med folket i sydöstra Ukraina.

Här bränns det lite igen och frågan om rysk trupp på ukrainsk mark är åtminstone svårutredd. Det bör kunna tillstås alldeles oavsett vad man tror. Enligt Zygar ska Putin inledningsvis inte velat ta några avgörande beslut utan lär ha sagt till en av sina rådgivare att han ville ”låta invånarna i östra Ukraina ta första steget” och att Moskva först därefter kan ge dem sitt stöd. Den Antimajdan-rörelse som uppstod i städer som Odessa, Donetsk, Luhansk, Kharkiv och Dnipropetrovsk (numera Dnipro) bestod, enligt Zygar, av människor som av egen övertygelse var ”upprörda över makthavarna i Kiev” men att de också finansierades av lokala oligarker. Att ilskan över den nya ukrainska regeringen, och senare presidenten Porosjenko, varit utbredd i östra Ukraina - med en majoritet ryskspråkiga och etniskt ryska invånare - lär inte ha undgått någon och finns också dokumenterat i ett stort antal klipp från bland andra amerikanska VICE News, som är intressanta att ta del av för den som orkar. 

Den som pekas ut som central figur av Zygar är översten Igor Strelkov som enligt egen utsago var den som ”satte fingret på krigets avtryckare”. Han samlade ihop ett femtiotal frivilliga på Krim och begav sig till Slovjansk i Donetsk-regionen för att där inta poliskontoret. Enligt Strelkovs egen utsago fanns en ”tydlig önskan” hos folk i östra Ukraina att göra uppror och att de ville ha hjälp med detta. Det var vid Slovjansk som striderna började på allvar i slutet av maj 2014. Men, som Zygar påpekar, var det inte två arméer som stod emot varandra utan istället upproriska Slovjanskbor tillsammans med Strelkovs lilla styrka (kallat ”folkuppbådet”) ställda mot ukrainska nationalistiska miliser, främst Högra Sektorn anförda av Dmytro Jarosj. Strelkov uppmanade de ryska makthavarna offentligt att komma till undsättning men hjälpen uteblev. Enligt Zygar hade Moskva tillräckliga problem med sanktionerna efter Krim och ”drog sig för att försöka annektera även östra Ukraina”. Strelkovs mannar drog sig därför ur Slovjansk och for till Donetsk istället. I augusti hade dock den ukrainska armén börjat röra på sig bättre och flyttat fram sina positioner i området under det att det ryska sändebudet Vladislav Surkov for fram och tillbaka till Ukraina för möten med president Porosjenko för att få till en fredlig lösning. Porosjenko ska dock ha avfärdat de ryska propåerna - som amnesti åt ”folkuppbådet” och federal ombildning av Ukraina eller särskild status för Donetsk och Luhansk - eftersom ”hans väljare inte skulle acceptera det”. På marken var dock ”folkuppbådet” tillbakapressat och bad än en gång om hjälp från Ryssland. Läget var kritiskt och det såg ut att vara en tidsfråga innan ukrainska styrkor skulle ringa in de upproriska och skära av dem från ryska gränsen. Detta skulle frånta ryssarna deras främsta förhandlingsverktyg, dvs. den både i pengar och människoliv kostsamma konflikten. Alltså satte försvarsminister Sjojgu, enligt Zygar, in samma fallskärmsjägare som kastats in över Krim i februari/mars samma år. Genom att hävda att de agerade egenhändigt och som frivilliga ”semesterfirare” gick in i Ukraina kunde Ryssland undvika att bli anklagade för brott mot internationella överenskommelser och att agera med militär trupp utan krigsförklaring. Dessa fallskärmsjägare ska också ha kastats in i slaget om Debaltseve vintern 2014-15 som var en viktig delseger för utbrytarrepublikerna med tanke på stadens strategiska läge. Igor Strelkov blev också snart hemkallad till Ryssland och styret över utbrytarrepublikerna överlämnat till lokala pro-ryska förmågor. Enligt Zygar till Strelkovs stora besvikelse. Han hade hoppats på en annektering av östra Ukraina men menade att sändebudet Surkov ”med full kraft” drivit tillbaka Nya Ryssland (han säger här troligen Novorossija som grovt sett är sydöstra Ukraina) ”tillbaka in i Ukraina” i utbyte mot att Krim erkändes som ryskt.

Sammantaget en teori om ett ryskt spel med diplomatiska medel samtidigt som den väpnade konflikten upprätthålls som motivation för förhandlingar med Ukraina. En enligt min mening tämligen trovärdig berättelse som kan stämma väl överens med verkligheten. Här är det återigen Krim som är nyckeln till fred. Ett erkännande från ukrainsk sida av Krim som ryskt skulle förmodligen lösa konflikten med Ryssland men är kanhända politiskt omöjligt internt i Ukraina, på samma sätt som det förefaller politiskt omöjligt att Ryssland skulle backa om Krim och släppa det ifrån sig. Det skulle alltså här vara välgörande med medling utifrån för att lösa frågan. Kanske var detta också en uppfattning Trump hade innan han tillträdde som president i USA och som nu hökar inom den egna militärapparaten och underrättelsetjänsten obstruerar genom att kasta fram rysskortet och blåsa upp hotbilden från Ryssland på alla upptänkliga vis? Därom kan man ju spekulera, men när det gäller rysk trupp på ukrainsk mark döljer Putin en hel del. Det tror jag mig kunna säga helt säkert.

8) Angående NATO, slutligen, säger Putin följande: ”När NATO etablerar sig i ett nytt land kan som regel varken landets ledning eller befolkning påverka de beslut som NATO fattar”, vilket bland annat kan gälla ”utplacering av militär infrastruktur”. Han fortsätter: ”Med hjälp av krisen i Ukraina kan USA skapa en uppfattning om Ryssland som potentiell angripare”.

Ja detta är förstås en spekulation om USA:s och NATO:s avsikter men den som vill hävda att det ryska perspektivet på den här punkten är helt felaktigt kan ju fundera över citaten nedan:

”NATO är vårt enda alternativ” (Allan Widman, Expressen 13/6-15)

”Sverige kan vara i krig om ett par år” (Allan Widman, Smålandstidningen 29/2-16)

”Det kommer förr eller senare en tidpunkt där Vladimir Putin blir pressad politiskt. Frågan är vad han gör i det läget - om han ber om ursäkt och backar från Krim eller om han vidtar andra åtgärder. Vi får nog förbereda oss på att han vidtar andra åtgärder som han har visat sig kapabel till tidigare” (Allan Widman, Expressen 26/1-16)

”Sverige kan var i krig inom några år” (Svenske arméchefen Anders Brännström, intern broschyr, återgiven i Expressen 26/1-16)

”Alla kan ju se det ryska agerandet, det ryska språkbruket, den militära närvaron, den militära övningsverksamheten, aggressiviteten och därtill uppträdandet i Ukraina och annekteringen av Krim” Jan Björklund, DN 18/9-16)

Ja, listan kan göras lång över de som uttalar sig om hotet från Ryssland och det är annekteringen av Krim som kastas in som främsta komponent i grytan där rysshotet kokas. Man vill då antyda att det Ryssland gjorde med Krim, som vi här gått igenom ganska noga, skulle kunna ske i Sverige (med Gotland brukar det hävdas) och dessutom i närtid. Det återstår dock att höra vad som skulle driva Putin och Ryssland till detta? Vilka strategiska fördelar skulle Ryssland uppnå med en aktion mot Gotland? Vilka förutsättningar skulle där finnas att ordna folkomröstning om anslutning med Ryssland? På vilket sätt över huvud taget är Gotland och Sverige jämförbart med Krim och Ukraina i förhållande till Ryssland? Frågor som uppenbarligen inte behöver besvaras. Här ska det trummas på krigstrummor med full kraft.

Varför?

Putin talar genomgående i intervjuerna om ”balans”, om ”förståelse för andras perspektiv” och om ”dialog”. Vad vore bäst för den som söker fred? Att ta Putin på allvar och testa dialogspåret eller att vägra tro på det och upprusta hysteriskt för att möta ett hot som kanske verkligen inte finns?

Och, slutligen, på vilket sätt skulle ett svenskt NATO-medlemskap hjälpa oss, om vi nu ändå godtar Krim-jämförelsen? Var det inte just det ukrainska närmandet till NATO som blev droppen för Ryssland? 

onsdag 16 augusti 2017

Putins Ryssland, en intervjuserie och ett förbrukat förtroende

Oliver Stones intervjuserie med ryske presidenten Vladimir Putin följs nu med intresse av många, och med förfäran av vissa. Är det verkligen sant det Putin säger? Ska han över huvud taget få komma till tals? Allt han säger är ju bara ryskt propagandamaterial? Ungefär så tas serien emot av en del, med Sveriges Radios Fredrik Wadström i spetsen. Han som ”mår fysiskt illa” av Putins ”desinformation” och tycker att Oliver Stone bara ”jamsar”.

Jag kan hålla med om att Stone är över gränsen inställsam, som den till intervjuserien mer välvilligt inställde Bert Sundström säger i sin introduktion till programmen. Nu är ju inte Stone någon journalist och hans flabbighet och kompisattityd är bitvis besvärande. Å andra sidan kanske hans bussighet – avsiktligt eller ej - fått Putin att öppna sig och lätta på garden något? Intervjuerna har visats i Ryssland och många bedömare där förvånas i alla fall över Putins öppenhet.

Men far han då med osanning genom hela serien? Ja, det är förstås omöjligt att kontrollera allt han säger och påstår, och nog slirar han när det handlar om yttrandefrihet och om HBTQ-frågor och en del annat men när det gäller utrikespolitiken konstaterar jag att det är betydligt svårare att ifrågasätta hans perspektiv. Intressant nog läser jag nu vidare (efter att ha lagt ifrån mig den ett tag) i Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – inifrån Putins hov” och får genast en hel del bekräftat av vad jag just hört från Putin om förhållandet till Väst och i synnerhet USA. Zygars bok är ju mycket Putin-kritisk och, i förhållande till Putin, så långt ifrån inställsam som man kan komma. Det kan därför kanske vara intressant att ta del av en del detaljer som framkommer i den och som tangerar tv-intervjuernas innehåll.

Stone och Putin kommer in på andra Tjetjenien-kriget och hur USA förde dubbelspel med ryssarna genom att i förtroliga samtal lova stöd men i hemlighet stöttat tjetjenska rebeller. Zygar redogör i sin bok för händelserna när USA, genom bildbevis, ertappades av ryssarna med att utfärda falska pass till tjetjenska gerillakrigare vid amerikanska ambassaden i Azerbajdzjan. En pinsamhet som USA klarade sig ifrån med en ursäkt och genom att kicka ambassadtjänstemannen på bilderna. Vid ett annat tillfälle hävdade Ryssland att det fanns fonder i amerikanskontrollerade banker som användes för finansiering av tjetjenska motståndsrörelsen och bad USA om hjälp att stänga ned fonderna. USA bedyrade att de endast användes för humanitära ändamål för att två år senare, efter ”nine-eleven” 2001, med omedelbar verkan stänga ned just dessa fonder.

Ryssland blev senare tillfrågat av USA, inför deras invasion av Afghanistan, om de hade något att invända mot att USA öppnade en flygbas i Kirgizstan, grannland till Ryssland. Det hade inte Ryssland eftersom amerikanarna försäkrade att det endast skulle vara en temporär bas tänkt att finnas så länge krigsoperationen varade, högst ett år, försäkrade Washington. Själva krigsoperationen var över på några veckor, talibanerna jagades på flykt, och en proamerikansk regering installerades i Kabul. Flygbasen i Kirgizstan? ”Vi har insett att vi verkligen behöver basen”. Permanent”, ska det amerikanska svaret ha varit på de ryska frågorna, enligt Zygar.

USA och Storbritannien dolde sedan sina avsikter att invadera Irak och ljög inför ryssarna, liksom inför hela världen i övrigt, om kemiska massförstörelsevapen. Ryssland, liksom många andra länder, förordade diplomati men amerikanarna brydde sig föga och dolde sin avsikt att anfalla Irak i det längsta.


Ja, mycket av detta var Putin inne på i intervjuerna framför allt i del 2 av Stones serie. Zygars text motsäger inte på någon punkt utan tillför snarare fler detaljer som kan förklara Putins och Rysslands misstro mot USA och Väst.

Till detta kan läggas det Putin också påpekar om NATO:s utvidgning österut. Det har länge debatterats huruvida James Bakers löfte till Gorbatjov, vid Sovjetunionens upplösning, att inte dra in de ryska grannländerna i NATO verkligen var ett löfte eller inte. Gorby gjorde misstaget att inte kräva detta löfte skriftlligt, menar Putin, och lär inte vara ensam i Ryssland om den uppfattningen. Även i USA erkänner många att detta var ett löfte som bröts. I en artikel i LA Times från ifjol bland annat hänvisar Joshua R. Itzkowitz Shifrinson, professor vid Bush School of Government/Texas A&M University, till transkriberingar från ett möte den 9 februari 1990 under vilket amerikanske utrikesministern Baker, i utbyte mot ryskt samarbete angående den tyska återföreningen, gav ”iron-clad guarantees” att NATO inte skulle expandera ”one inch eastward”. Det vill säga en ”orubblig” garanti. Något som snabbt glömdes bort. Itzkowitz Shifrinsons artikel bär den talande rubriken ”Russia´s got a point: The US broke a NATO promise”. Land efter land har välkomnats som nya medlemmar och kanske står Ukraina nu på tur? Förmodligen ett betydligt tyngre vägande skäl än Ukrainas närmande till EU för Ryssland att agera som de gjort i Ukraina. USA och Väst har helt enkelt förbrukat sitt förtroendekapital hos Ryssland.

Det här är viktigt att ha i minne när Putins uppenbara misstänksamhet och bitterhet mot Väst ska analyseras, och Stones intervjuserie ska bedömas.

Nu ska jag ta mig an del 3 och 4 av  intervjuserien. Och resten av Zygars bok förstås. Fortsättning följer…?


lördag 5 augusti 2017

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!