Generation Brexit

Jag noterar i den statistiska sammanställningen av Brexit-omröstningen och ser att den enda åldersgrupp som röstade klart för att lämna EU var den med personer över 65 år. Vi kan kanske kalla gruppen för Generation Brexit. Många unga britter är nu förbittrade över att få ta över arvet från denna äldre generation som nu missnöjesröstat landet ut ur EU.

Det finns mycket att säga om det och mycket kommer att sägas, men jag kommer att tänka på detta när jag läser Simon Reynolds mycket underhållande bok ”Rip it up and start again – postpunk 1978-1984”. I kapitel 7 som handlar om Leeds universitetsbaserade och starkt marxistiskt influerade musikscen i slutet av 1970- och början av 1980-talet finns en beskrivning av det politiska läget och samhällstillståndet i Storbritannien under 1970-talet som förklarar det mesta av den nuvarande äldre generationens inställning till EU. En helt irrationell och senkommen reaktion på brittiskt industriellt förfall och Thatchers beska nyliberala medicin som hon körde ned i halsen på brittiska fackföreningar och arbetare i en märklig symbios med en konservativ nationalism och längtan till det gamla kolonialväldets fornstora dagar. Tänker själv att det är lätt att glömma bort vad dessa britter har i ryggsäcken och vad som legat och grott i decennier sedan dess.  Labour eller tory, arbetare eller adel, spelar ingen större roll.  Generation Brexit hade sin unga, formande, mest aktiva, arbetande och studerande period under detta 1970-tal som Simon Reynolds så träffande berättar om i nämnda bok.  Jag bryr mig inte om att översätta då det skulle riskera att förvanska hans text och frånta den dess autenticitet:

”In Britain, the 1970s felt like one long crisis. Endless strikes, power cuts, runs on the supermarkets by hoarding housewives, rising crime, student protest, race riots, fascism resurgent on the streets, the IRAs terror campaign extending beyond Ulster to the mainland of Britain… The kingdom was disunited, simmering with resentments. Some mourned the nation´s lost imperial role and recoiled from the multicultural reality of modern Britain. Others pushed for revolution, seeing every successful industrial action as a workers´victory bringing the Glorious Day a little closer.

In the mid-seventies, the trade unions were at their peak of power. Their rank and file understandably demanded pay rises to keep pace with runaway inflation – but this, of course, made prices rise faster and the country feel even more out of control. Using their full arsenal of weapons – sympathy strikes, secondary picketing – the unions effectively brought down the Conservative government in 1974. During the period of Labour rule that followed, many felt that the TUC was effectively co-regent with Prime Minister Jim Callaghan. An inevitable right-wing backlash gathered momentum. People speculated about coups being plotted by the military and whispered of private armies led by retired brigadiers training in English meadows under cover of darkness. Legitimate pressure groups – the Middle Class Association and the National Association for Freedom – emerged, dedicated to taming the unions, resisting ´declining standards´, and restoring the word ´Great´to its proper place in front of ´Britain´.” (Ur Simon Reynolds “Rip it up and start again – postpunk 1978-1984, Faber&Faber 2005)

                                       
 Gang of Four från Leeds. Taggtrådsgitarr och marxistiska texter,
                                          som i "What we all want" framförd live i Tyskland 1983.