onsdag 23 september 2015

Ukrainas bekymmersamma inställning till yttrandefriheten

I förra veckan förbjöds totalt 41 journalister och bloggare, inklusive tre BBC-journalister, att för ett år framåt resa in i Ukraina. De utgjorde ett ospecificerat säkerhetshot, enligt officiella ukrainska uttalanden. BBC:s utrikesredaktör Andrew Roy kallade beslutet för ”en skamlig attack mot mediafriheten”. Det passerade naturligtvis tämligen obemärkt i svensk media till skillnad från om det hade varit ett ryskt beslut.

De internationella reaktionerna fick dock president Porosjenko att backa och han beordrade den 17 september säkerhetstjänsten att stryka de tre BBC-journalisterna samt två spanska och en tysk reporter från svartlistan. Möjligen hade EU-diplomati verkat i det tysta och förmått Porosjenko att svänga helt om och för den brittiska Ukraina-ambassadören Judith Gough tillkännage att:

” Freedom of the press is of absolute value to me”


CPJ (The Committee to Protect Journalists) kräver dock att alla 41 stryks från listan och tillåts fortsatt verka i landet. OSSE har också reagerat starkt och kallade bannlysningen ”ett allvarligt hot mot rätten för journalister att fritt inhämta information”.

Hade det rört sig om enbart ryska journalister och bloggare kunde möjligen rädslan för ”säkerhetshot” hade varit förståeligt. Men förutom ett fåtal ryssar samt de nämnda brittiska, tyska och spanska journalisterna handlar det om bulgarer, ester, ungrare, israeler, kazaker, letter, makedonier, moldaver, polacker, serber, schweizare och slovaker. Bland de medieföretag som finns representerade bland dessa finns förutom BBC också andra prominenta namn som El Pais och Die Zeit.

Det är kanske ingen slump att det är just dessa reportrar som nu undantagits från listan. Förutom att de representerar internationellt ansedda mediehus tillhör de också tunga EU-nationer. Fortfarande kvarstår alltså 35 journalister och bloggare på svartlistan som dessutom innehåller flera hundra andra företag och individer som i ett dekret undertecknat av Porosjenko anses som hot mot Ukrainas säkerhet.

Den ukrainska respekten för de mänskliga rättigheterna och inte minst pressfriheten och yttrandefriheten har kränkts vid ett flertal tillfällen tidigare efter att den nya s.k. Eu-vänliga regimen tog över efter Euromajdan. Det bor en liten Homo Sovjeticus även i de nya politikerna och styrmetoderna blir ofta därefter.


Alldeles nyligen släpptes också en rapport av Christoph Heyns (FN:s Special Rapporteur on Extrajudicial, Summary or Arbitrary Executions). Han ger där en överblick över situationen för de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Den förefaller tämligen dyster. Han säger bland annat detta:

” To a large extent the normative framework has been established: the laws are there, the treaties ratified. The problem lies with establishing a systematic and effective system and a culture of accountability for violations of those norms.”

 Han talar också mycket om ansvar, accountability, vilket inrymmer skyldigheten för en individ eller organisation att svara för sina handlingar och möjligheten för andra att ställa till individen/organisationen till svars för sina handlingar. Han förtydligar med påpekandet att:

“[…]the framing of the conflict as an anti-terrorism operation has led to considerable confusion, both among observers and monitors and in some cases it seems among the participants themselves, about who within the Government is in control of this war? This may lead to uncertainty about responsibility.”

Han uttrycker också stor oro för den ukrainska regeringens beslut taget i juni i år att delvis upphäva de mänskliga rättigheterna I Donbass. Något jag har försökt uppmärksamma på denna blogg.

Heyns nämner också den ukrainska regeringens tillkortakommanden att utreda händelserna vid Majdan 18-20 februari då prickskyttar härjade kring torget och av mordbranden och kravallerna i Odessa i maj förra året. Han säger bland annat:

“While what process there is seems to be progressing very slowly, having reached court-level proceedings now in a very limited number of cases, there are more systemic failings.  The escape of a principal suspect from house arrest, as well as the loss of a great deal of vital physical evidence are both issues that should themselves be independently investigated.”

Han påpekar också rätten till liv i Donbass. Självklart tänker vi väl men Heyns tycker sig se tecken på att den ukrainska regeringen brister i övertygelse om just den saken. Medan han konstaterar att båda sidor använder vapen som dödar och skadar civila lägger Heyns ändå tonvikt vid den ukrainska regeringssidans ansvar:

”I am concerned that forces on the Government side are using weapons in the course of hostilities that are either inherently insufficiently precise  to justify within the context of a highly urban and civilian-populated conflict zone, or that weapons with a known level of precision are being used outside or without regard to proper Standard Operating Procedures to guide targeting.”

Han ser också tecken på att de s.k. frivilligbataljonernas framfart tolereras delvis på grund av den press dessa (oftast högerextrema och ultranationalistiska) utsätter myndigheter och domstolar för.
Det här är bara några av de punkter som tas upp i rapporten som måste ses som en tämligen svidande kritik av den ukrainska regeringens sätt att hantera krisen och inställning till de mänskliga rättigheterna. Heyns avslutar med att medge att landet befinner sig i en extremt svår situation men tillägger slutligen:

“The real question is how does one deal with the violations that occur. Many officials whom I met—particularly in the SBU—simply denied that there was any wrongdoing and pointed to the fact that there are laws in place that meet international standards. There is little hope for progress where this is the approach.”

Möjligheten att ställa till svars kräver transparens och en frihet för journalister och andra att söka information. Den ukrainska regeringens inreseförbud för journalister och bloggare bådar därför allt annat än gott.

Om en dryg månad far jag själv ned till Ukraina och bosätter mig där för ett knappt halvår framåt. Hade tänkt skriva en del på denna blogg, kanske någon artikel och i bästa fall en liten bok om Ukraina. Om jag nu blir insläppt.

onsdag 16 september 2015

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.


”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP
Estland              5,46                                                  1,07
Lettland            4,56                                                  1,07
Litauen              5,64                                                  1,05
Tjeckien            3,51                                                  1,04
Slovakien          2,88                                                  1,01
Polen                 4,36                                                  1,03
Ungern              6,36                                                  0,99
(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)


Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet



lördag 12 september 2015

Stolt och skamsen om vartannat – om att bo i ett paradis och sortera kläder

Jag har svårt att släppa den där reklambilagan som föll ur tidningen i morse. En av våra största researrangörer talar om för oss hur härligt det är att åka på kryssning. Det låter bland annat så här:

”Få platser i världen erbjuder ett så stort utbud av kända storstäder, sevärdheter, sol och bad, och vacker natur som Medelhavet. Området kan dessutom stoltsera med en rik historia och ett intressant kulturarv. Att kryssa i Medelhavet är med andra ord en mycket minnesvärd upplevelse.”

Lägsta pris för en kryssning med start och avslut i Rom (inklusive flyg dit t/r) är 4.995 kronor. Det är verkligen billigt. Kanske är marknaden för Medelhavskryssningar inte så het just nu?


Samtidigt finns en annan marknad för båtresor på Medelhavet. Otaliga är de historier vi kunnat ta del av om läckande och överfulla båtar som får bensinbrist mitt på havet. Tusentals är de drunknade genom åren. Runt 2500 hittills bara i år, 30000 sedan år 2000. I en artikel i husorganet (SvD) idag berättar Thasin från Syrien hur han och familjen flög till Egypten och där betalade 7000 euro för en plats på en båt med destination Italien. Tio dagar på havet, de tre sista utan GPS och utan mat eller vatten på en träbåt där alla var tvungna att sitta långt bak eftersom skutan hade hål i fören och tog in vatten.

Kontrasten är slående, både vad gäller priset och ”reseupplevelser”.

Det är mycket lätt att säga att det finns skurkar som tjänar grova pengar på flyktingarnas prekära situation. Men det är också, som bland andra Hans Rosling har visat, resultatet av en ganska lång tids byggande av murar kring EU, fästning Europa. 

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, dessutom bötfällas. En enorm databas har byggts upp, VIS= Visa Information System, för att hantera och kontrollera visum. Visumkravet som ställs för medborgare av ett hundratal länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Det är också lätt att glömma att Sverige enskilt införde visumkrav för bosnier 1993 för att försvåra för flyktingar att söka skydd i vårt land. Eller att ungrarna är långt ifrån först med att bygga höga stängsel kring gränserna. Spanien har dessutom förlagt taggtrådsbarriären i Marocko, lite utanför det europeiska synfältet, så att säga. Satelliter, drönare och gränspatrullerande båtar spanar efter flyktingbåtar med fokus att säkra gränserna till EU, inte att rädda liv. Så med vilken rätt klappar vi oss på bröstet och pekar finger åt människosmugglare som erbjuder svindyra och farliga Medelhavsresor åt desperata flyktingar?

Det är detta som surrar i mitt huvud när jag står vid garderoben och sorterar ut skjortor att skänka bort till nyanlända flyktingar. Det slår mig att jag aldrig använder hälften av dem och det är en kluven känsla att kunna exklusivt välja och vraka att behålla eller ge bort. Det får mig att känna att jag gör något konkret för åtminstone några få medmänniskor men samtidigt känna mig skamsen och illamående över det överflöd jag tillåtit mig att samla ihop och det exklusiva i att kunna både behålla och ge bort utan att jag märker mycket skillnad i garderoben. Känslor av tillfredsställelse och samtidigt närmast självförakt. Jag är verkligen en del av det EU med janusansikte som jag skrev om häromdagen.

Men jag bestämmer mig för att hålla fast vid det positiva. Det har varit så mycket destruktiv och negativt laddad debatt kring migration och invandring till Sverige att det är dags att framhäva det positiva. Kan vi tillåta oss att göra det? När flyende människor som fastnat i Budapest skanderar ”Tyskland, Tyskland” och håller upp foton av Angela Merkel som vore hon rockstjärna, eller när andra försöker smyga sig genom Danmark för att ta sig till sina drömmars mål, Sverige. Thasin (Svd-artikeln ovan) och hans fru Hanan vittnar om Sverige som ett land där människorna är snälla och behandlar dem med respekt och om friheten som de upplever här. ”Alla i Syrien talade om Sverige”, säger Thasin, och att vårt land var paradiset som var målet för alla.

Nu finns det en växande (?) skara i detta land som vill beskriva det här som något negativt. En del av dem önskar sig kulsprutor på Öresundsbron. Ta livet av de nödställda? En helt oerhörd tanke, men som tydligen finns i huvudet på fler än vad som vore önskvärt. Men jag tänker som sagt försöka hålla fast vid det positiva. Det känns alldeles nödvändigt för att inte helt bryta ihop av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag fortsätter alltså sortera mina kläder och tillåter mig att känna lite stolthet över att mitt hemland är omtalat som ett paradis. Varför ska vi skämmas över ett sådant rykte? Jag tillåter mig också att känna glädje över att få nya landsmän som kommer att göra Sverige till en dynamisk och levande nation i många generationer framåt. Att instämma i Dick Harrisons kloka ord i gårdagens understreckare i SvD där han ställer frågan varför våra politiker envisas med att se invandring som något traumatiskt? När historien visat att ”all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och – befolkningarna...”.


torsdag 10 september 2015

Flyktingar igår, flyktingfiender idag

FN:s flyktingkonvention , eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.  
      
Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom.

Från baltstaterna flydde bara under andra världskriget 30000 människor till Sverige. De allra flesta ”båtflyktingar”. Ytterligare hundratusentals balter flydde efter andra världskrigets slut till Tyskland, de nordiska länder och även till Kanada och USA.

Bara under åren 1945-1950 lär emellertid 15 miljoner människor ha flytt från Östeuropa för att undvika att hamna under Stalins ockupationsstyre. Utflödet av människor blev till slut ett sådant problem att Berlinmuren byggdes 1961. En järnridå mellan öst och väst. För att stänga in befolkningar, inte utestänga de som ville in alltså till skillnad från idag. Det hindrade dock inte människor från att fly.

Efter den ungerska revolten 1956 lämnade minst 200000 ungrare landet, i första hand till Österrike. Från Tjeckoslovakien flydde runt 100000 personer under åren 1968-73. Cirka 250000 polacker lämnade Polen bara under 1980-talets början i flykt från Jaruzelskis förtryck och undantagslagar.

Så nu är det väl pay-back time kan tänka?

Jovisst!

Estland har öppnat dörren för att ta emot 200 av de flyktingar som nu söker sig till Europa. Lettland 250 och Litauen 325.

Den s.k. Visegradgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern möttes nyligen i Prag för att prata ihop sig om att gemensamt motsätta sig alla former av solidariskt mottagande av flyktingar. Slovakiens premiärminister Robert Fico redogjorde för församlingens uppfattning på en presskonferens efteråt:

”Vi går starkt emot alla former av kvoter. Om sådana införs kommer vi vakna upp en dag med 100000 människor från arabvärlden och det är ett problem jag inte skulle vilja ha här i Slovakien”.

Rätten till asyl formades under åren efter andra världskriget och det var i hög grad med tanke på människor från östra Europa som principerna utformades. För att soldater i fånglägren runt om i Europa skulle slippa resa hem till ett nytt fångläger efter kriget. För att människor som flydde det politiska förtrycket i de östeuropeiska länderna skulle kunna få en fristad i Västeuropa.


Nu är det samma staters regeringar som tävlar om att vara den som kränker asylrätten allra mest. Skamligt!

måndag 7 september 2015

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:
Landbaserad vindkraft 59-76 öre
Havsbaserad vindkraft 87-126 öre
Storskalig solel 88 öre
Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:
Kärnkraft 35 miljarder euro
Fossilkraftverk 26 miljarder euro
Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro
Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 


För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

lördag 5 september 2015

Flyktingpolitikens janusansikte

Jag skrev för sju år sedan en statsvetenskaplig uppsats om vad jag kallade ”asylpolitikens janusansikte”. Den blev inte särskilt bra men när jag läser den nu finns ändå ett par inledande frågeställningar som känns mer aktuella än då. Som den här; Varför bygger EU, samtidigt som de framhåller vikten av FN-konventionen, upp ett datoriserat visumsystem, skickar poliser till Syrien och förstärker de yttre gränserna kring Schengen, för att hålla flyktingströmmarna på avstånd? Jag noterade då förundrat att Västvärlden tycktes kluvet i något som påminner om ett bipolärt tillstånd. Att värna de universella mänskliga rättigheterna och samtidigt sina gränser, från människor som vill åtnjuta dem.     

Då, 2008, var inte flyktingfrågor något som stod särskilt högt på den politiska agendan. Till skillnad från idag då det skrivs om flyktingkrisen som aldrig förr. De stora mediehusen försöker överträffa varandra i antal spaltmetrar förefaller det. Hela Europa (världen?) upprörs av en bild på en liten pojke som spolats i land på en strand i Turkiet. Blott ett tragiskt offer för en flyktingpolitik som tillåtits sluka tusen och åter tusen som gått samma öde till mötes. Men kanske behövs en bild för att synliggöra det som borde varit uppenbart för varje tänkande och kännande människa i åratal. Det börjar också väckas till liv rörelser som vill sätta press på makthavarna och som vill hjälpa. Vi ser demonstrationer i Tyskland men också i Ungern där budskapet är ”Flyktingar välkomna”. Det finns en positiv rörelse som är viktig där den humana aspekten sätts i främsta rummet. Att ”öppna våra hjärtan” utan att göra det till en budgetfråga, som Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Det är den vackra sidan av det janusansikte EU visar upp mot flyktingarna. Tyskland har i princip övergivit Dublinförordningen och Sverige utlovar på förhand asyl till människor från Syrien men i övrigt visar EU-ländernas politiska makthavare mer eller mindre motbjudande motvilja att hjälpa människor i nöd. De vänder janusansiktets fula tryne mot dem som guppar på farliga Medelhavsvågor, kvävs inlåsta i överlastade skåpbilar eller kastar sig handlöst från broar ned på tågvagnar eller långtradarsläp.

Den fula sidan av janusanletet ser vi dessvärre mer av än det vackra. Många hackar nu, med all rätt, på Ungern vars premiärminister Viktor Orban har uttalat sin vilja att ”försvara det kristna Europa”. Han tycks ha startat ett galet korståg där han fått för sig att han och hans land utgör en bastion mot en musliminvasion. ”Är det inte oroväckande att den europeiska kristenheten inte ens kan bevara Europa kristet?”, frågar han Europas folk och politiker. Det är oerhört otäcka signaler som också uppmuntrar den politiska undervegetationen till hatisk agitation och mordbrandsattacker mot asylboenden etc.


Det värsta är att han inte är ensam om sina tankar och åsikter. Det är inte heller så att det bara är högerextrema populister som Sverigedemokraterna och franska Front National som stämmer in i Orbans resonemang. Den skarpsynte Torsten Kälvemark lyfter i Aftonbladet och på sin eminenta blogg Tidens Tecken fram baltstaternas inställning. Länder vars medborgare under andra världskriget och kalla kriget flydde i hundratusental till grannländer som Sverige inte minst visar nu prov på amnesi. Kristina Ojuland, estnisk utrikesminister 2002-2005, har skrivit på facebook att ”den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter” och framhållit att ”negerfrågan” är ”existentiell för Estland” varför landet bör säga nej till vad hon benämner ”så kallade flyktingar”. Då bör man känna till att landet gått med på att ta emot max 200 flyktingar i den senaste EU-uppgörelsen om kvoter. Ledaren för estniska Konservativa Folkpartiet säger sig vilja deportera alla flyktingar om de kommer till makten och oroas över antalet färgade personer på Tallins gator. I Lettland protesterar folk på Rigas gator mot att landet, enligt ovan nämnda kvotfördelning, beslutat ta emot 250 flyktingar. Ordföranden i Litauens försvarsutskott, Arturas Paulauskas, kräver att man först inför burkaförbud innan landet tar emot de ynka 325 flyktingar som de förbundit sig att göra enligt samma kvot. Han ifrågasätter också om muslimer bör ha rätt att utöva sin religion var som helst i landet. I Slovakien är tongångarna lite mer ”humana” tillägger Kälvemark ironiskt när han citerar en regeringsföreträdare som helst ser att de 200 flyktingar landet så generöst erbjudit en fristad i landet är kristna och att muslimer troligen ändå inte skulle trivas där ”eftersom det inte finns några moskéer”.

Ungern får nu också EU-kritik för att ha diskuterat möjligheten att göra det till ett lagbrott att hjälpa ”illegala flyktingar”. De flesta verkar då ha glömt att Spanien redan har liknande lagar som gör det kriminellt att underlätta flyktingars liv och hjälpa till med mat och husrum.Det finns heller ingen anledning för övriga europeiska länder att slå sig för bröstet. För ett år sedan nekade Norge att ta emot 123 flyktingar eftersom det skulle blir för dyrt att ta emot dem. Norge hade inte råd medan Pakistan, Iran som är de som tagit emot flest flyktingar av världens länder förväntas klara det och av vissa (läs Sverigedemokraterna) förväntas klara ännu fler. Finlands nya regering, med Sannfinländarna som pådrivare, har aviserat skärpt flyktingpolitik och en minskning av den redan blygsamma finska flyktingkvoten på 750 personer. Den arbetsgrupp som jobbar med flyktingfrågor leds av sannfinländaren Juho Eerola som förespråkar flyktingmottagning som kategoriserar flyktingar efter ”ekonomisk nytta” och som anser att biståndspengar är ”bortkastade pengar”.

EU:s egen ambition att bygga murar kring Fästning Europa har skapat den tragiska verklighet där barn spolas upp på turkiska stränder och kommer att fortsätta att göra så om inte de uppenbara åtgärder som många krävts i åratal genomförs. Att skapa lagliga vägar vilket innebär att asyl kan sökas på ambassader i flyktingens hemland eller närområde eller möjligen vid särskilda EU-gränsstationer som sedan på säkra vägar slussar vidare flyktingar till destinationer som fördelats inom EU på solidariskt sätt. Dessvärre ger de samlade citaten här ovan ger inte mycket hopp för en sådan utveckling. Inte heller verkar diskussionen om dylika ”gränsstationer” ha haft det perspektivet när det diskuterades inom EU i slutet av juni. Det mesta av diskussionen handlade om att effektivt sättas i förvar och att skickas hem. Att solidariskt fördela flyktingar de 28 EU-länderna emellan avvisades däremot av en stor majoritet.

Det är bara att hoppas på att vågen av empati inte kräver fler bilder av drunknade barn utan fortsätter att skölja över Europa med krav på politisk aktion som får stopp på vansinnet vid EU:s gränser. Att EU helt enkelt vänder den vackra sidan av janusansiktet till och gömmer det fula trynet. Förhoppningsvis för alltid.




Not) Janus är, för den som inte vet, en romersk gud som brukade porträtteras med två ansikten varav det ena var vänt mot framtiden och det andra mot det förflutna. Bilden av janusansiktet har dock flitigt använts som metafor inte minst inom flyktingpolitiken. Bland annat i Klas Åmarks bok "Att bo granne med ondskan", om den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget, och i  Wiwi Samuelssons "Det finns gränser", om det då nyinrättade svenska Invandrarverkets växelbruk av generositet och restriktivitet i asylärenden. 

onsdag 2 september 2015

NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.


Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner. 



tisdag 1 september 2015

Minsk II, en pressad president och ett splittrat land

Jag skrev igår helt kort om händelserna i Kiev. Medan det ukrainska parlamentet samlades för att rösta om ändringar i konstitutionen samlades gatans parlament utanför och kastade bomber mot Nationalgardet som skyddade parlamentsbyggnaden och dess ledamöter från den högerextrema och ultranationalistiska mobben. 

Det lär ha gått ganska vilt till även innanför parlamentsväggarna. Lyasjkos Radikala Parti lär ha försökt stoppa omröstningen (och har för övrigt idag meddelat att de lämnar regeringskoalitionen) och flera ledamöter även från andra partier ryade om landsförräderi. President Porosjenko är dock tvungen att visa Ukrainas goda vilja att följa det ingångna avtalet, Minsk II, och lyckades tydligen samla ihop tillräckligt med röster för att föra förslaget om decentralisering vidare till en slutlig omröstning som lär komma senare i år så fort författningsdomstolen synat det förslaget om jag förstått rätt. Ett förslag som innebär en landsomfattande decentralisering men också en temporär och begränsad självständighet för de rebelliska regionerna Donetsk och Luhansk. Det är naturligtvis det sistnämnda som ultranationalisterna i och utanför parlamentet störs av. De vill uppenbarligen hellre se mera blod flyta än att kompromissa med sina landsmän i öst. Samtidigt som ledarna för dessa regioner underkänner förslaget för att det ger för lite självständighet eller autonomi vilket knappast heller visar särskilt mycket till kompromissvilja för att nå försoning och fred.

Porosjenko är pressad av såväl en högljudd minoritet inom parlamentet som en ännu mer högljudd, och dessutom våldsam sådan, utanför maktens boning. Pressad att vägra kompromissa med rebellerna i Donbass. Det råder krig i öst och det är svårt att föra samtal på sansad nivå. Beredskapspropagandistiska paroller, militär logik, nationalistiska slagord och provokativa utspel hör till vardagsdebatten. Våldet ligger ständigt och lurar runt hörnet. Stora mängder vapen cirkulerar i landet och det finns gott om unga (företrädesvis) män som kan och vill hantera dem.Den granat som under gårdagens kravaller dödade en och skadade uppemot hundra lär ha kastats av en 21-åring som slagits i frivilligbataljonen Sich. 


Samtidigt som Porosjenko nu gör allt han kan för att visa sin vilja att följa Minsk-avtalet, och på så sätt om möjligt ena landet och få rebellerna att lägga ned vapnen, så har han redan på sätt och vis släppt taget om befolkningen i Donetsk och Luhansk (det lilla grepp han nu kan ha haft). Beslutet att ställa in alla statliga utbetalningar (som pensioner och sociala bidrag) till folket i Donbass kan ha varit ett ödesdigert misstag. Nu gäller rubeln som betalningsmedel där och pensioner utbetalas av ryska staten. Till vilken stat förväntar sig Porosjenko att dessa människor ska vända sin lojalitet? Hur kan de någonsin mer känna sig (och förväntas känna sig) som fullvärdiga medborgare i Ukraina? 

På samma gång har folket i övriga Ukraina tämligen lite att se fram emot. Korruptionen fortsätter att vara en vardagsrealitet som lägger en förlamande hand över kreativitet och samhällsservice, valutan faller ständigt i värde och urholkar de redan ynka lönerna. Unga män flyr landet för att undvika inkallelser och fyller därmed på den redan strida strömmen av unga, inte minst välutbildade, människor som flyttar utomlands eftersom karriärvägarna inom landet är alltför få eller alltför krokiga.

Kanske är splittringen av landet nu oundviklig? Enligt Anna-Lena Laurén i SvD idag lär en högt uppsatt parlamentariker viskat i hennes öra att Ukraina inte behöver Donetsk och Luhansk och att det vore lika bra att ge bort områdena till Ryssland. De utgör bara en fotboja för Ukraina på dess väg in i EU, menade han. Det kan hända att han har rätt. Kanske är splittringen att se som oundviklig och ofrånkomlig? Richard Sakwa sammanfattar det alldeles utmärkt i sin lika utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands:

”The Ukrainian crisis is essentially a struggle between different visions of what it means to be Ukrainian and who is to decide, and, following on from that, what is Ukraine´s proper place in the world. As early as the 1990s Anatol Lieven asked whether it was wise to try to force Ukraine to choose between integration into western institutions, notably NATO, and its traditional orientations to the East. The imposition of such a choice in the end turned ´fraternal rivalry´into deadly contestation that threatened to tear the country apart and endanger world peace”

Gatans parlament i Kiev

Än en gång har gatans parlament haft sammanträde i Kiev. Svobodas blågula fanor vajade i vinden utanför det riktiga parlamentet, Verkhovna Rada, där en förändring av konstitutionen som ska ge större självständighet åt regionerna idag röstades igenom. En mur av kravallpoliser hindrade cirka tretusen protesterande högerextrema ultranationalister från att storma byggnaden men fick ta emot en skur av projektiler. Bland annat en form av bomb som dödade en polisman och skadade uppemot hundra personer, även journalister och kameramän. Scener vi känner igen från Majdan för ett och ett halvt år sedan. Den här gången lär väl knappast USA och EU ge så mycket stöd åt demonstranterna. Trots att många av dessa med stor säkerhet fanns på Majdan då.

Det beslut om konstitutionsändring som ska decentralisera Ukraina är helt i enlighet med vad som blev överenskommet i Minsk II-avtalet som medlades fram av bland andra Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel. Enligt punkt 11 i avtalet ska Ukraina genomdriva en ”Constitutional reform in Ukraine, with a new constitution to come into effect by the end of 2015, the key element of which is decentralization”. Beslutet idag visar alltså en viss insikt hos majoriteten av parlamentsledamöterna att en politisk lösning av konflikten med Donbass är den enda rimliga. En insikt som dock inte delas av alla. Bland andra Julia Tymosjenko ska ha motsatt sig förändringarna. En del ser det som en eftergift mot Ryssland och separatisterna i öst.

Högra Sektorns ledare Dmitri Yarosh uttalade sitt motstånd mot hela Minsk-uppgörelsen tidigare i år och förbehöll sig ”rätten att fortsätta striden” mot separatisterna i öst. Att Svoboda motsätter sig åtminstone den här konstitutionsändringen framgick med all önskvärd tydlighet idag. Den person som nu sitter anhållen som misstänkt för att ha slängt den dödliga bomben sägs också vara medlem av partiet. 

Det är inte alls så att den här mobben är representativ för Ukrainas folk. Men gatans parlament är en kraft som inte går att förbise i den ukrainska politiken, vilket jag har påpekat förut. De piskar upp en hätsk debatton, spär på polarisering i det ukrainska samhället, skapar en rädsla bland politiker att ta sansade (men för denna grupp impopulära) beslut och försvårar därmed en väg mot fred och försoning för Ukraina. De är dessutom beväpnade och tvekar inte att använda dödligt våld. Något USA och EU bör väga in i bedömningarna av den ukrainska konfliktens förutsättningar att få en fredlig lösning. Det är inte enbart ryska tanks som hotar Ukrainas framtid. Hotet finns också i form av en oresonlig nationalism som utesluter en stor del av landets invånare (etniska ryssar och ryskspråkiga i öst) och vill driva dem ut ur det. Och de är på marsch...