lördag 16 maj 2015

Homo Sovjeticus – bebor såväl Ryssland som Ukraina

Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.

De skriver bland annat så här:

”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia has invested enormous resources in the politicization of history. It would be ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively. Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither feel intimidated nor excluded from the nation”.

Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras. Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än fascismens doktriner – till nationella ikoner.

Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare president Janukovytj drog tillbaka. 

Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i, framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där förra vintern.



Längtan till Europa och de europeiska värderingarna

Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom, då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer. Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk inre angelägenhet”. 

 Oppositionspolitiker som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland. Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket över vad de betyder.

Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?



Homo Sovjeticus i Ryssland och i Ukraina

”Allt oftare stöter vi ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara. Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.

Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna ”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.

Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service. Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.

Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så här? Varför skjuter de sig själva i foten? 

Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt mer nyanserad.

Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad jag här kallar Homo Sovjeticus, precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. En art som har förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina säger sig så hett längta efter att få tillhöra...

Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar