lördag 31 januari 2015

Folkpartiet – vem håller i ratten och vart går färden?

Jag skrev igår om den interna kritiken mot Jan Björklunds integrationsutspel. Sedan dess har flera trätt fram och öppet kritiserat det. Birgitta Ohlsson och några till i partistyrelsen ska vid ett möte nyligen framfört sin starka kritik mot förslaget. Det är kanske ingen stor nyhet att det kan råda oenighet om olika frågor vid partistyrelsemöten men vanligen hålls denna diskussion internt. Den här striden har dock offentliggjorts villigt av styrelsemedlemmarna och Björklund har fått gå i svaromål. Enligt vad han sagt till Expressen ska integrationsförslaget ha utarbetats i en arbetsgrupp förankrats under ett antal veckor. Uppenbarligen med mycket dåligt resultat får man i så fall konstatera. 

Frida Johansson-Metso som villigt ställde upp till debatt mot sin partiledare (som inte ville) i söndags hävdar att hon fått förslaget i fredags och haft två dagar på sig att bilda sig en uppfattning om det. ”Det är inte förankring”, säger hon till Expressen.

EU-parlamentsledamoten Cecilia Wikström gav en intervju till SvT där hon inte skrädde orden och tyckte att förslaget borde förpassas till papperskorgen. I Aktuellt säger hon vidare:

”Det finns absolut inga vetenskapliga belägg – varken vetenskap eller beprövad erfarenhet – som visar att det på något sätt skulle vara gynnsamt för en integrationsprocess. Utan absolut tvärtom.”

Hon avsåg då i första hand den del där det föreslås att flyktingar ges tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. En åtgärd som vem som helst förstår inte har med integration att göra utan istället är en flört med SD-väljare eftersom det skulle innebära att Sverige blir ett mindre attraktivt land att fly till. 

Jag förstår att landets statsvetare gnuggar händerna. Det är sällan en så konfrontation uppstår så snabbt och utspelas så öppet för publik mellan tunga partiföreträdare och partiledare. En klar skiljelinje i ett av partiets viktigaste politikområden framträder här med stor tydlighet.

Det blir oerhört intressant att följa hur den ska fortsätta. Är Folkpartiets batongliberalism på väg ut och den tidigare socialliberala på väg in? Det vore hälsosamt för Sverige åtminstone. Sorgligt nog är jag inte helt säker på att det är lika hälsosamt för Fp. Möjligen är batonglinjen mer populistisk och gångbar som väljarmagnet i dagens samhällsklimat. Fast jag kan ha fel där. Det är också möjligt att den initiala framgången för batongliberalismen berodde på att det då inte fanns något stort SD i riksdagen? Och att denna linje därför har tappat sin väljaroptimerande kraft. Folk brukar ju föredra "originalet", brukar det konstateras. Bland annat i Danmark avseende Dansk Folkeparti.

Det är ur statsvetenskaplig synvinkel för övrigt intressant att studera Folkpartiets förvandling från socialliberaler till batongliberaler. Det hände någonting märkligt med partiet och dess dåvarande partiledare Lars Leijonborg under mitten av 00-talet. Från det att han tog täten i striden för socialliberala värden och mot Pia Kjaersgaard och hennes Dansk Folkepartis invandrar- och muslimfientliga populism till det första folkpartistiska förslaget om språktester. Kanske från början en genomtänkt strategi, enligt vissa bedömare.

Hur som helst kan det vara ett folkpartistiskt vägval på gång och jag har mycket svårt att se Jan Björklund som partiledare för ett ”nytt” mer socialliberalt Folkpartiet. Spekulationerna har redan satts igång om han inte är på väg ut kanske alldeles oavsett partiets vägval. Den här senaste interndebatten som utspelas offentligt på bästa sändningstider och tidningarnas förstasidor vittnar i alla fall om att det är oenighet inom partiet om vem som ska hålla i ratten. Det brukar sluta med en dikeskörning. Så det vill nog till att de bestämmer sig snart.



fredag 30 januari 2015

Jan Björklund – en politikens Don Quijote

Jan Björklund kan verkligen konsten att välja sina strider och har nu tagit på rustningen och gett sig ut på väderkvarnsjakt igen. Först ett utspel om betyg för fjärdeklassare och nu senast bjöd han på en svamlig presskonferens där han tillkännagav att han dammat av språktest för medborgarskap och kryddat anrättningen med lite försörjningskrav också. Alltid lockar det några SD-väljare, kan tänkas han resonerar. För några vetenskapliga eller empiriska belägg för sina förslag har han ju som vanligt inte.


Vetenskapsrådet fick i uppdrag av regeringen (ja, av Jan Björklund) att ta fram forskningsmaterial till Skolforskningsinstitutet. Syftet var att kartlägga forskningsresultat med relevans för skolväsendet så att förändringen av skolan ”verkligen leder till förbättrade resultat i svensk skola”. Det är en gedigen genomgång alltså av svensk och internationell forskning och avseende betyg är slutsatsen att varken små eller stora barn eller ens högskoleelever och varken låg- eller högpresterande elever presterar bättre om de får betyg. Däremot är det mycket som tyder på att lågpresterande elever presterar sämre om de får betyg.

Björklund slåss ändå vidare med sin väderkvarn, den inbillade jätten.

Nu tyder en del på att till och med allianspartners som KD och Centerpartiet börjar backa lite i övertygelsen om att driva på med betygsreformen trots tidigare besked om att alliansen var beredd att driva igenom den tillsammans med SD. Väderkvarnsviftandet börjar möjligen bli lite pinsamt?

Björklund räds dock inte strider och drog snabbt vidare till integrationskvarnen. Läser att det är femte gången nu som Björklund föreslår språktest för att få svenskt medborgarskap. Följaktligen kommer det att bli en femte gång som specialpedagoger, nationalekonomer och språkvetare dömer ut förslaget. Dessutom vill han alltså ställa försörjningskrav på dem som vill få hit anhöriga. I åtminstone den delen av integrationsutspelet har han inte ens hela sitt parti med sig vilket antagligen blev en rätt ovan motgång för politikens Don Quijote. Typiskt nog ville han inte ha debatt med partikamraten Frida Johansson Metso i Aktuellt. Hon är ju psykolog som jobbar med flyktingar som har trauma från tortyr och krig och kan därmed befaras veta vad hon talar om. Tidigare har partiet spelat med eller suggererats att också de förnimma de jättar som Björklund har slagits mot. Måhända har pendeln svängt och allt fler börjar se väderkvarnarna?

Förvisso finns en del lojala riddare i SD som nu ansluter till hans korståg.

Men det är nog allt fler som tröttnat på alla dessa rappkäftade men felaktiga påståenden som exempelvis från i höstas då Björklund hävdade att det blåser mindre på vintern. Vilket skulle vara ett argument för kärnkraft och mot vindkraft. Dessutom att företagen stod i en lång kö för att få bygga kärnkraftverk. Bara månader efter att kärnkraften dömts ut av ett flertal ekonomer och energiexperter som hopplöst olönsamma och helt utan framtid. 

En pinsamhet går ju att leva med, men när de börjar travas på varandra kanske även partikamrater börjar skruva på sig. Börjar han helt enkelt bli en belastning? I synnerhet när nu alliansen gör sig redo för gemensam strid för medlemskap i Nato. Då är kanske inte ”hjälp” från Don Quijote det mest önskvärda?



torsdag 29 januari 2015

Somalia bandy; ”grabbig svennefiering” som behövs

För ett par år sedan bestämde sig några eldsjälar i Borlänge Bandy för att starta ett ovanligt integrationsprojekt och sökte upp några av de 3000 somaliska invandrarna i staden för att lära dem spela bandy. Målet var VM i Irkutsk i Sibirien 2014. De fick ihop ett lag, lyckades på kort tid få dem att lära sig åka skridskor och hantera klubba och boll. Till VM åkte de och fick stryk i alla matcher och lyckades göra ett enda mål, på Tyskland. Bandy är en av världens mindre sporter sett till utövande länder och att Somalia någonsin skulle komma att representeras vid ett VM föreföll naturligtvis som en helt osannolik saga innan de faktiskt stod där på isen i polarkylan. En fantastisk prestation av laget bara det naturligtvis. Och av tränaren, bandylegenden Pelle Fosshaug, av initiativtagarna i Borlänge Bandy, Hans Grandin och Patrik Andersson, av integrationsansvarige Jan-Olof Lundberg vid Borlänge kommun och alla andra inblandade volontärer och bandyentusiaster förstås.

Nu släpps också filmen om den här historien, ”Trevligt folk”, gjord av tv-duon Filip & Fredrik. Den har också fått ett positivt bemötande överlag. Äntligen visas somalier i ett positivt sammanhang som många infödda svenskar kan relatera till. Istället för i olika former av problembeskrivningar. Att somalier står längst ned i hackordningen är något som ofta upprepas, både av forskare, politiker och ”vanligt folk”. Så till den grad att det till slut blir en form av självuppfyllande självklarhet. Här får vi se en samling personligheter med en stor portion vilja ta sig an ett projekt som verkar hopplöst galet.

Äntligen får också Borlänge ge upphov till positiva nyheter som spridit sig långt utanför Sveriges gränser till och med. Borlänge har, likt många andra mindre städer i Sverige, upplevt en nedåtgående utveckling de senaste decennierna, med hög arbetslöshet och brottslighet. Numera har cirka 17 % av befolkningen rötter utomlands och en hel del av dem i Somalia. Sverigedemokraterna var tredje största parti i Borlänge redan för flera år sedan och många har känt ett främlingskap för alla nya invånare i staden.

”Vi ska leva här tillsammans i Borlänge, vi måste prata med varandra för att göra det här en bra plats att leva på. Så jag kom på den här idén [med Somalia Bandy] för att jag ville vi skulle göra något tillsammans som verkade omöjligt. Men om vi gör det tillsammans kan det bli möjligt. Och det kan innebära en stor förändring för Borlänge”, säger Borlänge Bandys Patrik Andersson i en intervju med BBC enligt min fria översättning.

Bra så? 

Nja, alla är inte helt nöjda. I Aftonbladet läser jag en krönika om filmen ”Trevligt folk” skriven av Natalia Kazmierska. Hon har varit på filmfestival i Göteborg och sett filmen. Rubriken för hennes krönika, ”Svennefiering på is” röjer en känsla av förakt som framkommer ännu tydligare i det hon skriver om filmen. Hon medger visserligen att den är en ömsint skildring av dalmasarna och bandylagets kamp på isen men betonar istället det som inte skildras. Den handlar inte om svensk-somaliernas situation i ”ett allt mer främlingsfientligt Borlänge” eller om deras hemland. Den är också falsk, menar hon, eftersom den ”frossar i svenska idrottsrörelsens självbild som mästarnas mästare på integration och demokratisk fostran”. För så är det ju inte generellt, vill hon här påpeka. Att somalierna slipper Borlängebornas glåpord först när de får på sig matchtröjorna med en lokal publogga och inte när de kräver upprustning av miljonprogrammet Tjärna Ängar är också något som Kazmierska noterar med illa dolt missnöje. Typiskt också att de somaliska kvinnorna förpassats till läktaren, påpekar hon också, och glömmer därmed att det stora problemet för somaliska kvinnor ofta har varit att de av flera olika skäl inte deltar alls i verksamheter utanför den egna gruppen. Då, tänker jag, kanske en bandyläktare är bra så mycket bättre än inget alls. Men det är med en fnysning Kazmierska avslutar sin invändning;

”Men det här ska nog främst ses som Filip & Fredriks bidrag till antirasismen. Logiskt då att integration målas upp som förbrödring sköna snubbar emellan. Svennefiering i grabbarnas omklädningsrum”.

Den är den här sortens intellektuella fnysningar och von oben-attityd gentemot det folkliga som göder den polarisering mellan storstad och landsbygd och mellan ”vanligt folk” och kulturelit som ger livsluft åt Sverigedemokraterna. Nu vänder den sig istället mot ett integrationsprojekt och en film som vill popularisera det. Risken är, menar jag, att det förminskar folkligt förankrade gräsrötters försök till närmanden mellan ”gammelsvenskar” och ”nysvenskar”. Om valet står mellan grabbiga möten dem emellan i svettiga omklädningsrum och å andra sidan ökande antal hatbrott, brända moskéer, Pegida-marscher och en ökad polarisering som ger rekryteringsbas för jihadister, högerpopulister och nazister så vet jag vad jag väljer i alla fall. En viss ”svennefiering är nog inte så dum heller med tanke på att det ju till stor del är svenne på landsbygden och i småstäder som röstar på SD. Så varför inte glädjas åt att det ändå finns de som kommer med konstruktiva idéer och dessutom har kraft och energi nog att förverkliga dem. Är det inte just en Patrik Andersson eller Hans Grandin i varje stad som behövs just nu?

Det behövs fler mötesplatser och träffpunkter där ”gammelsvenskar” kan möta ”nysvenskar” och samlas kring någonting gemensamt, prata och umgås i ett naturligt sammanhang och kanske till och med lära känna varandra och börja umgås mer privat. Det behöver givetvis inte handla om idrott. Det kan också vara projekt som det i Fisksätra i Nacka där muslimer, katoliker och lutheraner samarbetat i flera år och försöker få till stånd ett gemensamt Guds Hus där de kan ha separata rum för att praktisera sina respektive religioner men mötas i vestibulen. En mötesplats för människor med olika konfessioner som på så vis kan lära känna varandra bättre och hitta det gemensamma istället för det som skiljer dem åt. En stiftelse ska samla in pengar för att finansiera bygget. För en hundralapp kan du köpa en tegelsten och bli en del av en världsunik företeelse. I Fisksätra finns även en hel del andra projekt och initiativ och kanske är det detta som gör att det numera talas om ”Fisksätraandan” i förorten som tidigare haft så dåligt rykte.   

För att återgå till bandyn så är det snart VM igen, i Chabarovsk, och Somalia Bandy satsar på att delta. Om de får ihop tillräckligt med pengar. Kanske kan filmen ”Trevligt folk” hjälpa till att dra in en del. Jag hoppas i alla fall det. 

Heja heja!



söndag 25 januari 2015

Har Grekland längre något val?

Det är idag nyval i Grekland och alla opinionsundersökningar pekar mot att vänstern genom Syriza kommer att bli valvinnare. Det återstår att se men i så fall kommer det grekiska folket att ha gett uttryck för en vilja att bryta sig ur tvångströjan som den s.k. trojkan trätt på landet. Syriza säger sig vilja förhandla om en 50-procentig skuldavskrivning.


Det sägs att EU och övriga euroländer bävar för denna utgång. Höga EU-företrädare försöker därför påverka grekerna i deras val. Att inte försöka påverka opinionen i andra länders val brukar annars vara en oskriven regel i mellanstatliga relationer. Det hindrar emellertid inte bland andra EU-kommissionens ordförande Juncker och tyska förbundskanslern Angela Merkel att sprida skräckpropaganda hos väljarna och uppmana dem att inte ”rösta fel”. 

Skuldavskrivning förefaller fullständigt otänkbart i Greklands fall. Merkel har då glömt skuldavskrivningen till Tyskland efter andra världskriget? Juncker å sin sida ser uppenbarligen demokrati och lättnader för vanligt folk som mer extremt än den skatteflykt han underlättade för storföretag under sin tid som premiär- och finansminister i Luxemburg.

Det är dock inget märkligt med skuldavskrivning, vilket många framstående ekonomer också har påpekat just i fallet Grekland. Till och med finansministrar inom eurozonen, vilket framhålls i en intressant artikel i Financial Times nyligen. Där påpekas också att det panikartade motståndet mot Syriza inte handlar om ekonomi utan om politik. 

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om en självkritisk IMF-rapport (som förvisso inte var tänkt att offentliggöras egentligen) där de bedömde att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa åtstramningar. De gav också EU-kommissionen stark kritik för att de brytt sig mer om EU-normer än åt att definiera tillväxtförbättrande strukturreformer för Grekland. 

Mycket av detta är vad Syriza går till val på och som nu beskrivs som vänsterextremt. Om Grekland får relevanta åtgärder för att åtgärda sina ekonomiska problem tycks sekundärt för EU- och ECB-höjdarna. Viktigare är att inte själva tappa ansiktet och att rädda eurons anseende och värde. Det finns också hos högerdebattörer och politiker en skräck för att Syrizas politik kanske verkligen lyckas för att få fart på landet. Det är förmodligen det som de mest alarmistiska invändningarna mot Syriza handlar om. Partiledaren Alexis Tsipras har kallats Europas farligaste politiker (det är alltså inte någon av alla de högerextrema mörkermän och kvinnor som nu vinner mark i många EU-länder?), att han splittrar Europa och sätter eld på eurozonen. Jacob Adaktusson försökte i debatt förra söndagen argumentera mot Vänsterns Jonas Sjöstedt och påstod då att orsaken till Greklands problem var att de fört en planekonomi innan krisen!!?? Det hade alltså inget att göra med brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp en alltmer absurd handel med derivat? Eller kort och gott att det bjöds upp till konsumtionsfest för att stimulera den heliga tillväxt som i Europa blir allt svårare att upprätthålla med hjälp av produktion?

De förljugna påståendena slår rekord på rekord men Adaktussons var nog lågvattenmärket. Det liknar mycket de tomtehistorier som frodades för ett par år sedan om den lata greken som gott kunde skylla sig själv att ekonomin gick åt fanders och att de bara låg övriga Europa till last. En myt som basunerades ut ända upp på ministernivå över hela Europa.

Frågan är bara om de åtgärder som egentligen krävts tidigare längre är verkningsfulla för Grekland? Det hade troligen varit bättre med en politik liknande den som Island förde efter den djupa kris de gick igenom för ett antal år sedan. Bland annat att förstatliga banker och höja vissa sociala ersättningar istället för att strama åt dem. Måhända ses detta som en vänsterextrem politik men den har fungerat tämligen väl för Island, vilket vi hört ganska lite om. Kanske för att det inte passar in i mallen för vad som vanligen beskrivs som nyttig medicin för skuldsatta länder, som Grekland. En viktig skillnad dock är att Island inte varit inlåst av ECB utan haft en egen valuta med möjlighet att föra en egen valutapolitik.

Det kan alltså vara så att det som Syriza nu vill göra är alltför sent påkommet och att en Grexit, utträde ur eurosamarbetet, borde ha kommit för länge sedan. Men varför inte låta det grekiska folket, med 2 miljoner arbetslösa och 2,5 miljoner fattiga, välja sin väg mot framtiden? Eller är det inte längre så viktigt med demokrati och valfrihet?










Nato, Sverige och det ”nya” hotet från Ryssland



”Och hela tiden tjatar ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som drömmer om att bli sövt”.

Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;


”... inte minst från Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom”.

Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde. 

Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.


Det ”nya” hotet från Ryssland

”För Putin är arméns renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.

Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till uppgift att göra omvärldsanalyser.

I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991 varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.
Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.

William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.

”Många hävdar att stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins arkiv”, Jonathan Brent, 2008)

Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha förändrats alltså de senaste 10-15 åren. 

Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.

Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.


Svenskt Nato-medlemskap tjänar Sverige?

Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.

Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta uppgift på följande sätt:

”Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om Sverige”.

Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”, hävdar de.

Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.

Debatten borde således, istället för att handla om Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större organisation med andra typer av förband från andra länder.

eller
... det är frågan?


Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.

Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en del föreslår.


lördag 24 januari 2015

Nato, kriget mot terrorismen och en militärdoktrin

Diana Janse, som leder svenska ambassaden i Damaskus, skriver i en understreckare i onsdagens SvD om en intressant bok, ”No good men among the living: America, the Taliban, and the war through Afghan Eyes” av Anand Gopal, amerikansk journalist. ”Välskriven” och ”påtagligt saklig uppgörelse med den amerikanska Afghanistanpolitiken”, menar Janse. Gopal går igenom hela förloppet när USA förklarat krig mot terrorismen efter 9/11 2001 och Afghanistan blev första krigsskådeplatsen redan samma år. Hans huvudtes är att USA avfärdade möjligheten till en fred med talibanledaren mulla Omar och istället krävde villkorslös kapitulation, skickade specialförband med mandatet att ”bekämpa terrorism” och stöttade krigsherrar med en alldeles egna självberikande agendor och därmed skapade fiender. Krigsherrarna kunde med USA:s hjälp radera ut konkurrenter och USA fick därmed också de fiender de såväl behövde för att motivera sin närvaro. Bristen på underrättelser går, enligt Janse, ”som en röd tråd” genom Gopals anklagelseakt mot USA:s Afghanistaninsats. Gopal hävdar vidare:

”På så sätt kom amerikanerna, på grund av ett feldefinierat uppdrag tillsammans med undermåliga underrättelser och bristfällig förståelse för den lokala kontexten, efter hand att skapa den terrorism som USA fram till sitt återtåg ägnade sig åt att kriga mot”.

Han berättar också om Stalinliknande skenrättegångar och galet felaktiga arresteringar. Som den av Abdullah Khan som hamnade i Guantanamo för att han liknade den afghanska före detta inrikesministern Khaidrullah Kharikhwa trots att den verklige Kharikwa redan suttit i Guantanamo eller som busschauffören Mohebullah vars hem förväxlades med en talibaledares och fick spendera fyra och ett halvt år av sitt liv i detta Guantanamo.

Gopals uppgörelse med den amerikanska politiken i Afghanistan är enligt Janse en viktig påminnelse om vikten av kunskap om kultur och historia för förståelsen av vilka problemlösningar som ska tillgripas i andra länder. Hon vet vad hon talar om eftersom hon varit stationerad i Kabul.


”Om analysen och uppdragsbeskrivningen blir fel blir också politiken, taktiken och strategierna fel, alldeles oavsett hur gott vi vill”, avslutar Janse, vars understreckare bär titeln ”Kriget som skapade vad det ville bekämpa”.


Kriget mot terrorismen kontraproduktivt

USA: efterföljande projekt, invasionen av Irak, kan svårligen beskrivas som någon succé det heller. De underrättelser som talade om stora lager av kemiska vapen, kanske atomvapen och om horder av terrorister knutna till Al-quaeda fick snabbt fel. De som sedan dök upp hade slunkit in i kaoset efter USA:s invasion när irakiska armén och gränspolis befann sig i upplösningstillstånd eller anslutit sig senare. Att avväpna och upplösa den irakiska armén var en åtgärd som enligt många bedömare gav en stor rekryteringsbas för underjordiska motståndsrörelser, miliser och terrororganisationer.  Flera rapporter har dömt ut den amerikanska strategin för sitt ”krig mot terrorn” i Irak. Oxford Research Group har skrivit flera rapporter om konsekvenserna av kriget och en professor Paul Rogers förutspådde till och med innan invasionen att den skulle resultera i mängder av civila dödsfall och leda till instabilitet i området och därmed bädda för ökad support för Al-Qaeda. Den amerikanska invasionen blev ”en gåva” till al-Quaeda och andra paramilitära grupper, menar Paul Rogers, eftersom bevisade vad de länge hävdat; att USA:s engagemang i Gulf-regionen enbart handlade om att ta kontroll över oljereserver. 

Ett amerikanskt forskarteam som står bakom Globala Terrorism-indexet hävdade 2012 att ”kriget mot terrorn” gjort terrorn värre. Forskarna rekommenderar i rapporten alla länder som överväger militär intervention någonstans att tänka igenom detta noga en extra gång. Deras siffror visar att det förefaller totalt kontraproduktivt.


Nederlag för insatsförsvaret och en militärdoktrin

Det är inte bara ett nederlag för det amerikanska kriget mot terrorismen utan också för en militärdoktrin som bygger på snabba och rörliga insatser i länder där terrorism kan bekämpas innan den når till västvärlden.
Det här är också en doktrin som det svenska försvaret anammade för över tio år sedan då det började ställas om på allvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Dåvarande ÖB Håkan Syrén hade då i flera år talat sig varm för att följa ”trenden” och tryckte på politikerna, ivrig att följa med på vagnen:

”Den internationella terrorismen tar varken hänsyn till nationsgränser eller vår svenska departements- och myndighetsindelning. Därför krävs ett samlat grepp [...] En statlig utredning föreslog för över ett år sedan att Försvarsmakten skulle få en utpekad roll i skyddet mot storskalig terrorism, men inga beslut har fattats. Vi är nu efter övriga Europa.” (Ur ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”, Försvarsmakten, 2004).

I regeringens proposition 2008/09:149 Ett användbart försvar betonas också att skapande av rörliga militära förband för snabba insatser blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. 

Snabbhet, rörlighet och proffsighet premierades före allmän mobiliseringskraft och mer stationära gränsförsvar. Det svenska försvarets nedtrappning av invasionsberedskapen är alltså en högst medveten växling till den här strategin som kräver en helt annan militär design än patrullerande av gränser, förrådsställda försvarsvapen och stora manskapsreserver. Det som nu efterfrågas febrilt av samma politiker som nyss avskaffat detsamma. Och som nu istället ropar på Nato-medlemskap som ”quick-fix”. Medveten strategi från början för att föra in oss i Nato? Kanske, kanske inte. Troligen mer kortsiktighet, politisk populism och bristande omvärldsanalys byggd på amerikansk underrättelseverksamhet och en hybris hos västvärlden efter murens fall.      

Den militära doktrin som legat till grund för skapandet av det svenska insatsförsvaret hämtades till stor del från USA och Nato. Det ligger inte så långt borta att dra ett likhetstecken dem emellan. Deras underrättelser och analys låg till grund för ”trenden” som gått över västvärldens försvarsbeslut under ett tiotal år. Basen för doktrinen ligger dock längre bakåt i tiden och kan till stor del hänföras till Harlan K. Ullman och James P. Wade som 1996 för National Defense University publicerade sin doktrin om ”Shock and Awe” eller ”Rapid dominance”. En militärstrategi som byggde på snabbhet, eldkraft, precision och yrkesskicklighet i kombination vilket skulle chocka motståndaren och bryta ned all motståndsvilja. Lite av ett typfall för en lösning som söker ett problem. Attacken mot Twin Towers 2001 gav Bush-administrationen tillfälle att pröva doktrinen på allvar. Den militära industrin gnuggade förstås händerna inför ljusa framtidsutsikter. Krigsmateriel och vapen kräver naturligtvis krig för att motivera produktionen och för att testa och utveckla vapensystem. 

Det första testet i Afghanistan kanske kortsiktigt sågs som en framgång för doktrinen varför den också säkert betraktades som gångbar i Irak. Den som nu analyserar vad som hänt där sedan dess kan dock knappast konstatera annat än att doktrinen orsakat enorma civila lidanden, enorm förstörelse av byggnader och annan infrastruktur och en enorm politisk instabilitet samtidigt som motståndsviljan snarare har stärkts och hårdnat. IS framfart i Irak och Syrien kan svårligen sägas vara helt oberoende av de konsekvenser den amerikanska invasionen av Irak burit med sig.

En mer självständig analys och mer öppen debatt hade kanske gett andra svar grundade bland annat på det som Oxford Research Group kom fram till redan innan Irak invaderades. Den kontraproduktiva kampen mot terrorismen genom militära insatser i tredje land kan inte annat än betraktas som ett stort misslyckande.


Svenskt Nato-medlemskap

Grovt förenklat kan man säga att en amerikansk och Natoburen strategi påverkade svenska politiker och militärer att förändra försvarsstrukturen och i det närmaste lägga ned det svenska invasionsförsvaret. Nu när omvärldsanalysen, i ljuset av Rysslands agerande på Krim och i Ukraina, plötsligt omfattar ett invasionshot igen ropar alla på Nato-medlemskap. Det de flesta glömmer är att vi då får deras underrättelser och analys på köpet. Med en historia som alltså förskräcker. Det finns hos Nato inte heller några säkra tecken på omvärdering av den militära doktrinen. President Obamas tal om att satsa på att hitta och utbilda lokala partners som utförare av de militära insatserna mot terroristgrupper bör nog betraktas som mer av en tillfällig reträtt. Dessutom en strategi som redan, i ockupationsskeden, prövats utan större framgång. Den militära delen av den amerikanska utrikespolitiken lär hur som helst inte bli mer defensiv inom överskådlig framtid. 

In fact, by most measures, America has rarely been stronger relative to the rest of the world.  Those who argue otherwise -- who suggest that America is in decline, or has seen its global leadership slip away -- are either misreading history or engaged in partisan politics. Think about it.  Our military has no peer.  The odds of a direct threat against us by any nation are low and do not come close to the dangers we faced during the Cold War […] The question we face, the question each of you will face, is not whether America will lead, but how we will lead -- not just to secure our peace and prosperity, but also extend peace and prosperity around the globe […] Regional aggression that goes unchecked -- whether in southern Ukraine or the South China Sea, or anywhere else in the world -- will ultimately impact our allies and could draw in our military.  We can’t ignore what happens beyond our boundaries [...] America must always lead on the world stage.  If we don’t, no one else will.  The military that you have joined is and always will be the backbone of that leadership […] Let me make one final point about our efforts against terrorism.  The partnerships I’ve described do not eliminate the need to take direct action when necessary to protect ourselves. When we have actionable intelligence, that’s what we do -- through capture operations like the one that brought a terrorist involved in the plot to bomb our embassies in 1998 to face justice; or drone strikes like those we’ve carried out in Yemen and Somalia.  There are times when those actions are necessary, and we cannot hesitate to protect our people. “ (Ur Barack Obamas tal vid United States Military Academy Commencement Ceremony, West Point, 28/5-2014)


Den svenska neutraliteten och alliansfriheten ger oss tillfälle till självständig analys och byggande av ett relevant försvar av landets gränser. Nato-medlemskapet blir snarare en fortsättning på det insatsförsvar vi nu har med en sorts inbyggd försäkring mot anfall österifrån. Men samtidigt en stor risk att dras in i operationer i tredje land enligt den militära doktrin och terroristbekämpningsdoktrin som Nato fortfarande tillämpar. Eller i framtiden; nya doktriner utformade efter amerikanska intressen i oljerika länder? Är det så vi bäst ska försvara Sveriges gränser?





Ukraina: Parallellsamhället

Det börjar bli alltmer uppenbart att det i Ukraina är på väg att utvecklas en alternativ samhällsstruktur som tillhandahåller den service som det offentliga inte klarar av. Bakom utvecklingen ligger förstås det missnöje med och misstänksamhet mot politiker och myndigheter som var en viktig drivkraft hos många demonstranter som samlades på Majdan för ett år sedan. Det civila engagemanget, inte minst lokalt/regionalt, hade redan före protesterna börjat formeras i olika organisationer (NGO:s) som då utgjorde viktiga delar av det organiserade motståndet på Majdan. Behovet av reformer och ett slut på korruptionen var bland de mest högljudda kraven på torget då och de nya regimerna ser inte ut att ha minskat behovet eller mättat efterfrågan. Missnöjet har redan börjat gro med hur landet på många områden fortsätter att styras enligt gamla mallar.

Civilsamhällets engagemang och initiativkraften hos många individer och organisationer är förstås något som kan tolkas positivt. Om det leder till ökat inflytande över olika beslut och ökad decentralisering av makten. Befolkningens känsla av delaktighet och inflytande bör också vara positivt för de styrande om det innebär att trycket på dem lättar. Men det civila engagemanget riskerar också att utveckla en till staten konkurrerande infrastruktur som i slutändan blir till ett hot mot de styrande. Det finns onekligen en spänning i det här som kan bli avgörande för hur den politiska utvecklingen i Ukraina kommer att fortsätta.


Civilsamhället och Majdan-rörelsen till makten


Det ukrainska parlamentsvalet i höstas gav civilsamhällets företrädare en möjlighet att träda in i maktens boningar. Det nybildade partiet Samopomich/Självhjälp blev en av valets stora raketer med över tio procent av rösterna. Ett stort nätverk av organisationer ligger bakom partiets tillblivelse och förankringen i civilsamhället är bärande för dess existens. Samtidigt kommer trycket på partiets parlamentsledamöter bli stort underifrån om resultaten uteblir. Det anses allmänt att det nya parlamentet har ett halvår på sig att genomföra reformer innan missnöje och besvikelse börjar sprida sig bland väljarna och befolkningen i allmänhet. Det dryga halvåret med interimregering förra året tyder på att tålamodet med politiker numera är kort hos ukrainarna. 

Missnöjet med den interimregim som styrde innan höstens val började bli högljutt redan under samma vår. Läkaren Olha Bohomolets (Olga Bogomolets med rysk avstavning) tillhör de stora hjältarna från Majdan och kallas allmänt för ”vita ängeln”. Hon organiserade sjukvård på torget under de värsta oroligheterna och ställde senare upp i presidentvalet i slutet av maj ifjol (fick 1,91 % av rösterna). I en intervju i tyska Der Spiegel gav hon uttryck för misstänksamheten mot den nya regimen som hon ansåg på många sätt representerade det gamla och visade tidiga tecken på att vara lika sammanflätade med oligarkerna som tidigare regimer. Hon erbjöds en post i denna interimregering men när hon ställde ett antal villkor för att tacka ja spreds istället ryktet att hon tackat nej. I Der Spiegel  riktar hon skarp kritik mot den dåvarande nya regimen och dess regeringschef Jatsenjuk (som är premiärminister även efter höstens val);

”All they wanted was my face, but they weren´t interested in real reforms.”

Många bedömare menade att det var bra för henne att inte ingå i den på många sätt misskrediterade interimregeringen. Nu sitter hon dock i parlamentet för presidentens parti Porosjenkoblocket. Frågan är alltså hur mycket inflytande hon och andra parlamentsledamöter med rötter på Majdan kommer att få och hur eventuellt uteblivna reformer eller resultatlösa sådana kommer att tas emot av väljarkåren? Under tiden växer emellertid parallellsamhället vidare.


Frivilligbataljonerna – armén

De många frivilligbataljoner som har skapats under året som gick tillkom till stor del som reaktion på den ukrainska arméns brister. Efter att Krim gavs upp utan strid har missnöjet med arméns insatser fortsatt. Enligt flera bedömare har inte tillräckliga åtgärder vidtagits för att förbättra arméns prestanda och en del menar att den ukrainska regeringen bara väntar på hjälp från väst istället. Dåligt utrustad och med dålig organisation har armén haft svårt att rå på separatisterna i öst och utan frivilligbataljonernas insats under sommaren hade sannolikt kriget kunnat vara förlorat redan. Många av bataljonerna är emellertid knutna till olika ministerier vilket gör dem till lite märkliga hybrider. Nu höjs en del röster för att införliva dem helt i den nationella armén men frågan är hur framgångsrikt det projektet kommer att sluta. De mäktigaste oligarkerna har skaffat sig avgörande inflytande över frivilligbataljonerna genom att finansiera dem helt eller delvis och de har därmed blivit mer eller mindre privatarméer för dessa. Många av befälhavarna i dessa frivilligbataljoner sitter nu i parlamentet och en del menar att de där snarare företräder sina respektive bataljoner mer än de partier de ställde upp till val för.

Flera av bataljonerna har dessutom blivit samlingsplats för diverse högerextrema element av vilka många kommer från utlandet, inklusive Sverige. Som jag har skrivit om tidigare utgör inte minst Azov- och Aidar-bataljonerna exempel på sådana. De är också föremål för anklagelser från flera håll (bland andra Amnesty International) om krigsförbrytelser och olika former av övergrepp på civilbefolkning. 

Dessutom talas det på flera håll om vad som händer om missnöjet tilltar med den nya regeringen och frivilligbataljonerna vänder sina vapen mot Kiev? I synnerhet kan man spekulera i vad som händer om regeringen tecknar ett fredsavtal med separatisterna som de mer nationalistiska och högerextrema inom bataljonerna uppfattar som en kapitulation? ”En dolkstöt i ryggen-retoriken” känner vi ju väl till från Hitlers maktövertagande i mellankrigstidens Tyskland. Det gör förstås även de högerextrema och det är därför inte osannolikt att den berättelsen ligger och gror i medvetandet hos de som slåss med SS-emblem på hjälmarna eller har dem som tatueringar.   


Självförsvarsenheterna  – polis

Att den ukrainska polisen länge varit genomkorrumperad är väl känt bland ukrainarna själva åtminstone. Ett fenomen som uppstod alldeles efter Majdan är därför en form av självförsvarsgrupper. En sorts medborgargarden organiserade lokalt eller regionalt för att patrullera i sina närområden, ibland tillsammans med poliser men också helt självständigt. Många av medlemmarna i dessa grupper tillhör högerextrema Högra Sektorn eller äldre nationalistiska rörelser som Trident och UNA-UNSO (som förvisso sägs ha integrerats i Högra Sektorn). Vissa grupper finansieras även av det högerpopulistiska partiet Svoboda. Många medlemmar i grupperna är veteraner från armén varav en del tjänstgjort i Afghanistan under Sovjet-tiden. 

Medborgargarden är ju inget unikt fenomen för Ukraina och uppstår oftast i ett förtroendegap till den statliga eller lokala polismyndigheten. Risken med dessa garden är tämligen uppenbar då de tar lagen i egna händer vilket förstås ibland kan drabba helt oskyldiga. Men i synnerhet i detta ukrainska fall finns också ett problem om grupperna politiseras och agerar i lojalitet med en politisk övertygelse snarare än till skydd för ortens liv och egendom.

Medan fokus tidigt låg på att täcka upp för polisens brister har det alltmer övergått till att samla in pengar och utrustning till armén och i viss utsträckning även delta i striderna, då främst i de redan nämnda frivilligbataljonerna. De kan alltså i viss utsträckning tjäna som rekryteringsbas och support till dessa bataljoner.   

  
Patriotism och välgörenhet

Ett stort antal organisationer ägnar sig också åt olika former av krisrelaterade aktiviteter. Det kan röra sig om att samla in pengar till de som tjänstgör vid fronten eller att ta hand om flyktingar från öst och bland annat se till att de får tak över huvudet. En uppgift som man kanske skulle förvänta sig att statliga myndigheter tog hand om. I detta har de uppenbarligen brustit vilket inte enbart kan förklaras med ointresse utan kanske lika mycket av ekonomiska skäl i ett land på randen till ruin. Så kallade volontärer tar nu hand om många uppgifter som offentliga myndigheter helt enkelt inte mäktar med eller där den offentliga organisationen brister. Det här framgår bland annat av en artikel i Fria Tidningen nyligen.

 Patriotism är ett nyckelord bland dessa organisationer och insamling av utrustning och förnödenheter till armén förekommer överallt. Ett stort skäl till detta är misstron mot staten och distributionslinjen går därför direkt till frontsoldaterna och kanaliseras inte via statliga organ. 

Patriotism har också på sina håll blivit ett ämne i skolan och en del organisationer verkar för patriotisk ukrainsk uppfostran. Ett exempel är Patriotic Community of Bukovina som bildades i somras i sydvästra Ukraina (provinsen Bukovina) och ägnar sig åt att egga befolkningens patriotism genom att måla nationalsymboler på broar, lyktstolpar och andra föremål på offentliga platser. Ett annat exempel är the Union of Ukrainian Women (fanns förvisso även före Majdan) som bland annat arrangerar söndagsskola med undervisning i patriotism för flickor i 12-13-årsåldern.

Många organisationer har också tagit på sig olika tillsynsuppgifter och ägnar sig åt övervakning av myndigheter och offentliga funktioner och personal. Antikorruptionsarbetet har hög prioritet hos många av aktivisterna från Euromajdan och oron är naturligtvis stor att allt ska gå tillbaka till gamla hjulspår när politikerna har satt sig tillrätta i parlament och stadshus. Så kallade ”lustration committees” tävlar med varandra om att vara de rättmätiga övervakarna av Majdan-agendan. Före parlamentsvalet i höstas var en aktivitet som bedrevs av dessa organisationer att sammanställa ”svartlistor” över kandidater som ansågs korrupta eller med förflutet i förre presidenten Janukovitjs parti eller på annat sätt stod för den gamla regimens maktstruktur. En del av de uppgifter som samlats in av vissa ”lustration committees” har sedan analyserats och publicerats och offentliggjorts. En annan grupp sammanställde inför valet partiernas namnlistor och markerade vissa kandidater med en soptunna och drev en kampanj som ibland resulterade i rent handgripliga tolkningar vilket framgår av klippet nedan. 




Det rättssäkra i detta förfarande kan starkt ifrågasättas även om syftet säkert oftast är välvilligt. Dessutom kan säkerligen all denna uppmärksamhet och uppvaktning verka hämmande på olika myndigheters arbete vilket kanske inte heller ligger i allmänhetens intresse.

Det finns också en mängd olika lokala, mer eller mindre organiserade, initiativ som riktar fokus mot mer specifika problem och intressen. Vägarnas underhåll, eller snarare brist på detsamma, engagerar många och vägblockader och ockupationer för att pressa myndigheter eller politiker att agera är inte ovanliga. Gemensamt har de emellertid en sak, bristen på förtroende för offentliga institutioner och myndighetspersoner.

Tålamodet hos befolkningen börjar visa tendenser till att bli alltmer sluttänjt. De hårdnande striderna i öst kräver alltmer av civilbefolkningen och den krisartade ekonomin blir alltmer kännbar för vanligt folk. Mobiliseringsorder som utfärdas regionvis är en annan oroshärd. En ny sådan har just kommit i Chernivtsi och det finns stor risk att den skapar än mer spänning vilket man såg tecken på redan i somras då vägspärrar upprättades på sina ställen med upprörda mödrar inte minst. Det handlar inte bara om inkallelser av manskap utan också fordon av olika slag som kan rekvireras av armén. Den allmänt kända oron i form av våldsamheter visar redan tecken på att sprida sig västerut till ställen där det tidigare varit relativt lugnt.


En styrka och ett hot

All denna aktivitet kan givetvis tolkas som positivt. Medborgares engagemang och aktiva deltagande i samhället är något som ofta efterfrågas i EU-länder och decentralisering av makt brukar sällan ses som något negativt i västvärldens liberaldemokratier. Decentraliseringsidealet sträcker sig ju ofta så långt som ned till individnivå. Det kan inte heller vara negativt om de ukrainska medborgarna värnar om sitt land och sin lokala omgivning och agerar för att motverka korruption och makthavares inkompetens. Potential finns att civila rörelser kan få stor betydelse för minoriteters rättigheter och för jämställdhetsarbetet som i krigskrisen annars riskerar att bli bortglömda punkter på agendan för parlament och regering. Civilsamhällets organisationer tillhör till största delen den progressiva Majdanrörelsen och kan sägas representera ”vanligt folk” och deras behov och intressen till skillnad från de ultranationalistiska eller fascistiska element som är de som ofta väcker rubriker.

Men det finns också en risk att de bromsar utvecklingen av offentliga institutioner och mer permanent undergräver dessas auktoritet. Det blir då än mer diffust vilka som egentligen styr och vilka som egentligen äger olika frågor lokalt och regionalt. I värsta fall uppstår rivalitet mellan organisationer (som mellan olika ”lustration committees” ovan) med lika höga anspråk på autencitet och att äga problemformuleringsinitiativet. Vad gör oligarkerna om deras regionala maktposition hotas?

När det gäller de paramilitära organisationerna är hotet än mer skrämmande. Den potential till social dialog som det civila engagemanget innefattar kan i det instabila läge som råder lätt övergå till vrede och en ny omgång våldsamma missnöjesyttringar. Då finns väl beväpnade bataljoner på fötter, redo att vända sina vapen mot centralmakten. Kravallerna i Kiev i februari 2014 visade att dessa element inte är att leka med. Låt oss hoppas att scenerna i klippet nedan inte behöver upprepas snart igen.











söndag 18 januari 2015

Skolpolitik mot bättre vetande? – På väg mot Flumskolan II

Alliansregeringen tillsatte för snart ett år sedan en utredning av frågan om att införa betyg redan i årskurs 4. De fick naturligtvis det resultat de ville ha. En rekommendation från utredaren Martin Ingvar att införa just detta.

Förslaget gick ut på remiss och kom tillbaka illa tilltufsat av remissinstanserna. I synnerhet de som borde ha störst inblick i frågan visade störst skepsis. Skolinspektionen, Skolverket, båda lärarfacken, Barnombudsmannen och samtliga lärosäten som tillfrågats.

Häromdagen gick också Kungliga Vetenskapsakademien in i debatten i en artikel på DN Debatt med titeln ”Inga hållbara argument för betyg redan i fjärde klass”. Där kritiseras den ovan nämnda utredningen starkt. Den har allvarliga brister, menar undertecknarna av artikeln, och anser att resurser istället bör läggas på lärarnas kompetens. De påpekar också det uppenbart kloka i att åtminstone utvärdera den förra betygsreformen, betyg från årskurs 6, innan en ny tidigareläggning klubbas igenom.

Debatt om betyg har förts tidigare flera gånger och det har funnits all anledning att titta närmare på vad forskningen säger. Där finns naturligtvis olika linjer och åsikter men den samlade bilden bör vara tydlig för de flesta. Det finns inget entydigt svar från forskarhåll vad gäller betygens relevans rent generellt. Det finns argument både för och emot betyg att hämta för den som vill hänvisa till forskning. Däremot, och det är detta som är viktigt, finns en klar övervikt för forskning som säger att betyg i tidig ålder kan vara skadligt för barnens utveckling. I småskolan är lusten att lära det viktiga och betygshetsen riskerar att ta död på denna. Naturligtvis drabbar det då barn med inlärningssvårigheter allra värst som i en känslig ålder måste jämföras med sina kamrater.

Ändå driver alliansen förslaget vidare och tycks fast beslutna att trumfa igenom det i riksdagen med Sverigedemokraternas stöd. Centerpartiet var länge motståndare men hoppade på betygståget i mars trots intern kritik. Stockholmsborgarrådet Per Ankersjö exempelvis som uttryckte sin besvikelse i mars förra året:

”Ska man införa betyg för tioåringar så ska man ha stöd i vetenskapen för det och det jag hör i debatten övertygar inte. Jag tycker det är tråkigt att vi går med på ett sådant konservativt förslag”.

Det ser onekligen ut som att förslaget nu drivs till beslut mot bättre vetande. Frågan har kanske blivit ett politiskt slagträ som alliansen kan slå regeringen i huvudet med?   

De drivande är naturligtvis Folkpartiet, med Jan Björklund i spetsen, men också Moderaterna. I dagens SvD blev deras nya partiledare Anna Kinberg Batra utfrågad om en rad saker, bland annat om betygsfrågan. Hon säger i intervjun att det är ”viktigt mäta kunskap tidigt”. Vilket alltså forskningen motsäger. SvD:s Jenny Stiernstedt står därför på sig och frågar hur det då kommer sig att 34 av 44 remissinstanser (bl.a. de tyngsta jag nämnt ovan) säger att det är en dålig idé med betyg från åk 4 vilket blir inledningen till ett par intressanta svar och följdfrågor (min fetstil):

Kinberg Batra: ”De länder som ligger före oss i kunskapsresultat har de flesta gemensamt att de mäter kunskap tidigare. Jag tror att det är viktigt för att man tidigt ska få reda på hur det går. Särskilt om det inte går så bra.”

Stiernstedt: ”Omvänt gäller att de jämförbara länder som har sämre resultat än Sverige också sätter betyg tidigare.”

Kinberg Batra: Jag tycker det är viktig att mäta tidigt och är övertygad om att ju tidigare man vet hur det går, desto tidigare kan man sätta in extrastöd. Och vi har utvecklat de här förslagen i samråd med expertis.”

Stiernstedt: ”Vilken expertis hänvisar du främst till?”

Kinberg Batra: ”Jag är inte skolexpert.” 

Här skiftar moderatledaren från tror till tycker och slutligen att hon inte är särskilt kunnig i frågan. Vilket troligen motsvarar snittet bland hennes partikamrater. Troligen också för Folkpartiets som dock har en partiledare som bör vara kunnigare. Han har förmodligen också bättre koll på forskningsläget eftersom han nöjer sig med att påstå att det inte heller finns tung forskning mot betyg och undviker på det sättet vad hela frågan handlar om, nämligen betyg i tidig skolålder.

Det är för sorgligt att skolbarnen ska utsättas för Allianspartiernas politiska projekt som nu ser ut att drivas igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Istället för att ges bättre lärarresurser, vilket hade blivit resultatet med den rödgröna budgeten, får de nu istället ännu en reform med svagt forskningsstöd. Just som vi trodde att skolan äntligen hade befriats från Jan Björklunds okänsliga klåfingrar så fortsätter lärarnas mardröm att regera över frågan med hjälp av Sverigedemokraternas stöd.

Att den svenska skolan har varit en ”flumskola” brukar Jan Björklund gilla att framhålla. Det finns säkert någon poäng i detta men hans mångåriga reformering av den är på väg att skapa en ny. Vi kanske kommer att kalla den ”Flumskolan II” om några år? 


lördag 17 januari 2015

Israels plakatpolitik och Per Gudmundsons verklighetsbild

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är rejält bekymrad nu. Det framgår av hans ledare igår, med rubriken ”Turist i verkligheten”, om regeringens utrikespolitik och Margot Wallströms inställda Israel-resa. Israel har gjort en kraftig markering mot Sverige genom att inte välkomna den svenska utrikesministern Margot Wallström till några officiella möten. Hennes planerade besök har ställts in eller möjligen skjutits upp. Sveriges och den röd-gröna regeringens besked att erkänna Palestina ligger naturligtvis bakom den unika israeliska markeringen. Det borde ju den rödgröna regeringen ha förstått, tycker Gudmundson. Somligt talar för att de inte ”begriper ett dyft”, formulerar han det. Han talar om regeringens möjliga oförståelse för hur världen fungerar. Men landar i att regeringen nog inte alls bryr sig och att de internationella relationerna skulle vara mindre viktiga än inrikespolitiska vinster. En ”plakatpolitik” som jämförs med Palmes engagemang mot USA under Vietnamkriget. 

Jag vet inte om Gudmundson med detta menar att Palme hade fel angående Vietnamkriget? Eller för den delen om apartheidregimen i Sydafrika och det, från högerhåll ofta kritiserade, stora stödet till Nelson Mandela och ANC? Vi skulle ha undvikit att ta ställning och istället undfallande tonad ned kritiken för att inte störa de diplomatiska förbindelserna? Att ta ställning för något som stämmer överens med den egna värdegrunden och rättsuppfattningen kan ju ofta krocka med andras uppfattningar och intressen men det vore märkligt om det innebar att detta skulle leda till tystnad. Ska vi då inta samma hållning gentemot Ryssland eller Nordkorea? Förvisso bör det intas viss försiktighet när det gäller protester som är illa styrkta som exempelvis Carl Bildts kritik av Sovjet/Ryssland i samband med misstänkta ubåtskränkningar under 1980- och 90-tal, men det är förstås inget Gudmundson tar upp i sin ledare.

Nej, det är inte alldeles lätt att reda ut vad som enligt Per Gudmundson är det största felet. Engagemanget för Israel-Palestina eller att regeringen inte alls bryr sig om utrikespolitik?? Själv har Gudmundson visat många prov på sin analytiska förmåga vad gäller utrikespolitik. Just avseende det svenska erkännandet av Palestina exempelvis. Den 30 oktober-14 tittade han i kristallkulan och såg inga som helst tecken på att något land skulle följa efter Sveriges exempel. ”Mycket lite tyder på det”, menade han då.

Redan innan han skrivit detta röstade det brittiska underhuset (uttalat påverkade av det svenska beslutet) med förkrossande majoritet för ett erkännande av Palestina. Det var förvisso inget bindande beslut men regeringen har fått en klar signal från de folkvalda och Israel fördömde givetvis resultatet.I mitten av november kom så det spanska parlamentets nästan enhälliga antagande av en motion som uppmanar regeringen att erkänna Palestina som stat.Frankrikes parlament genomförde i början av december en liknande omröstning som landade i samma resultat som det brittiska och ungefär samtidigt i Belgien lade de fyra belgiska regeringspartierna fram en gemensam motion där ett erkännande av Israel föreslås. Det anses vara en fråga om vilket datum erkännandet ska ske. En vecka före jul antog också EU-parlamentet med kraftfull majoritet en resolution som ”i princip stöder erkännandet av Palestina”. Den är förvisso inte bindande men antagandet av alla dessa resolutioner och uppmaningar till nationella regeringar är normerande och pekar åtminstone i en helt annan riktning än Gudmundsons spådomar.    

Hans verklighetsbild är förvisso inte helt överensstämmande med alla dessa parlamentarikers som nu förordar en skärpt attityd till Israel. Gudmundson upprepar i ledaren igår sin uppfattning att ett erkännande av Palestina endast tjänar som belöning till Hamas för deras ”raketkrig mot Israels civila befolkning”, som han kallar sommarens demolering av Gaza för. En märklig beskrivning av ett krigsutbrott där ”sluträkningen” blev fyra döda israeliska civila och 1462 palestinska (varav 495 barn), enligt FN-organet OCHA. Vilket i sig endast utgör ett brottstycke ur den långa lista av övergrepp på civila som kan skrivas om flera decennier av israelisk ockupation av palestinska områden, trakasserier av civilbefolkning, diskriminering och expansiv bosättningspolitik. Enklast kan Gudmundson och andra ta del av siffror och andra detaljer genom att studera B´Tselems hemsida där det förs noggrann bok över övergreppens art och tragiska numerär. 

Det förefaller inte heller som att Gudmundson reflekterat över möjligheten att den israeliska (över)reaktionen mot Sverige kan grunda sig i en israelisk ”plakatpolitik” som bedrivs som ett led i kampanjen inför det stundande israeliska parlamentsvalet. Något som däremot påpekas i Aftonbladets ledare från igår. En alltmer pressad israelisk högerregering skramlar nu så gott den kan utrikespolitiskt för att leda uppmärksamhet från det faktum att vänsterkoalitionen börjar gå förbi i opinionsmätningar inför valet.

Faktum är väl att Gudmundson inte reflekterat alls utan fortsätter sin haveristlinje avseende Israel-Palestina. För det märkliga är väl egentligen att de allra flesta länders diplomatiska förbindelser med Israel bara flutit på samtidigt som Israel bedrivit sin repressiva ockupation av den mark som är tänkt som Palestina i en tvåstatslösning. Detta trots Israels ständiga brott mot FN-resolutioner. 65 sådana är den senaste siffra jag sett. Sannolikt ett världsrekord som omvärlden ändå tycks ha accepterat i många år då handelsavtal har undertecknats, schlagerfestligheter har avnjutits och normala diplomatiska förbindelser odlats utan större protester. Den här undfallenheten för Israel har också noterats av en mängd bedömare under lång tid nu. Bara för att ta fram ett exempel i statsvetaren Ulf Bjerelds artikel i SvD Brännpunkt från 11 augusti 2006. Han ställde redan då frågan om inte Israels ständiga brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna riskerade att ge demokratin dåligt rykte i Mellanöstern och urholka de värden som de byggs på. Sedan dess har nästan allt blivit värre för palestinierna med två kraftfulla offensiver mot Gaza med katastrofalt resultat för civilbefolkningen där, fortsatt byggande av bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem samt fortsatt repressiv lagstiftning. Samt en fortsatt radikalisering av motståndet. Hamas maktposition uppstod inte av en slump. 

Kanske är det så att omvärlden nu äntligen börjar tröttna och agera för att få ett slut på Israels alltmer hårdnackade motarbetande av den tvåstatslösning som de allra flesta är eniga om måste komma till stånd?

Utom Per Gudmundson vill säga. Han vandrar vidare, för att parafrasera hans egen text, som ”turist i verkligheten” utan att ha begripit ett dyft av vad som egentligen händer. För en sådan kan det säkert framstå som att konflikten börjar och slutar med raketer från Hamas. 




torsdag 15 januari 2015

Je suis Vadå?

Det har i sanning varit en omtumlande debatt sedan terrordåden i Paris. Miljoner marscherade på gator och torg i Paris och över världen för yttrandefrihet och mot terrorism. Aldrig har väl en liknande manifestation för yttrandefriheten genomförts på en och samma dag i så många länder. I första ledet också en imponerande rad med makthavare som gick i armkrok för rätten att yttra sig och publicera även saker som kanske inte är särskilt smakfulla eller till och med jävligt dumma.

Den naive hade då kanske förväntat sig att dessa nu verkligen skulle kavla upp ärmarna och upprätta ännu starkare värn för yttrande- och pressfrihet?

Det hann emellertid inte gå många dagar innan den franske komikern Dieudonné anhölls för det oerhörda brottet att på sin facebooksida ha publicerat orden: "I kväll, så vitt jag vet, känner jag mig som Charlie Coulibaly". Ungefär lika god smak som Charlie Hebdo, men var det inte yttrandefrihet vi skulle ha?

Inte heller många dagar efter terrordådet mot Charlie Hebdo publicerar EU en PM där medlemsländernas pressövervakande myndigheter rekommenderas att ingripa hårdare mot ryska mediers filialer. Så att de inte "vilseleder, manipulerar, sprider hat eller propagerar för krig". Jon Weman lyfter i Aftonbladet fram det absurda i att föreslår inskränkningar i pressfriheten för de som har "fel åsikt".

Som final (?) på detta har nu också ett gäng snabbinkallade ministrar från elva EU-länder, bland andra vår svenske inrikesminister Anders Ygeman (s), beslutat att inskränka nätfriheten genom att med hjälp av nätoperatörer stänga ned oönskade sajter. Något som inte heller nätoperatörerna är speciellt roade av. 
I SvT säger Jon Karlung, vd för Bahnhof: "Jag är otroligt orolig över de här luddiga formuleringarna. Att vi ska bli någon typ av spion, dela med oss av information och kunna stänga sajter på begäran. Det tycker vi är en otroligt olycklig utveckling". 
Telia Sonera skriver till Kulturnyheterna att "Det är rättsväsendets roll att dra gränser för yttrandefriheten. Telia Soneras roll är att alltid respektera yttrandefriheten”.

Så har vi då på en knapp vecka fått se hur stark övertygelsen om yttrandefrihetens helighet egentligen var hos de allvarsamma armkrokande makthavarna där vid Place de la Republique i söndags. 

Je Suis Vadå, sa ni?

söndag 11 januari 2015

Ukraina: Kampen om berättelsen

Tidskriften 10tals Ukrainanummer är späckat med ukrainska röster som ger sin syn på konflikten i Ukraina. Författarinnan Oksana Zabuzjko är en av dem. Hon menar att massmedia i västvärlden har svalt rysk propaganda och att den ryska synen på konflikten dominerar debatten här. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen. Snarare är min uppfattning den gängse bilden vi får är ungefär den som presenteras här och att allt som företrädare för Ryssland säger tolkas som propaganda eller taktiska realpolitiska uttalanden oavsett innehåll. Trots att vi numera slipper Carl Bildts enögda twittrande där Ryssland eller ”pro-ryssar” fick skulden för allt våld som inträffade, med kommentaren om mordbranden i Odessa som värsta övertrampet. Hans blixtsnabba tweets utan faktakoll gick ut över världen och kunde lätt tolkas som svensk utrikespolitik och fick stort genomslag inte minst i Ukraina. Från rysk sida sprids sedan länge bilden av konflikten som i första hand en kamp mellan fascism och anti-fascism. Med lite perspektiv på händelserna för ett år sedan bör det vara läge att reda ut en del oklarheter och rensa bland rykten och propaganda.

Det är de facto en hel del sådan som florerar om Ukraina och den kommer från alla håll. Just därför ser jag det som viktigt att gå till botten med olika påståenden och berättelser som används för att svartmåla motståndarlägret. Ett par händelser skaver alldeles särskilt som vassa stenar i skorna eftersom de saknar grundlig uppföljning.  Besvärande eftersom de ger ett annat intryck av spontaniteten i Majdan-revolutionen. Vad var det som pågick i kulisserna i samband med det kuppartade maktskiftet i våras där den folkvalde presidenten Janukovytj flydde landet och makten togs av en interimregering ledd av Jatsenjuk? Blev den folkliga revolutionen kapad? Eller var den styrd och manipulerad från början?

Euromajdan-kult eller minnesvård 2015


Hur var det med USA:s inblandning och Victoria Nulands telefonsamtal i början av februari-14 med den amerikanske Ukraina-ambassadören Geoffrey Pyatt där den blivande ukrainska regeringens sammansättning diskuterades? De namn som Nuland tog upp i en tentativ ny regering kom samtliga senare att ingå i denna. Så här säger Pyatt till Nuland i början av samtalet (transkriberat av BBC):

I think we're in play. The Klitschko [Vitaly Klitschko, one of three main opposition leaders] piece is obviously the complicated electron here. Especially the announcement of him as deputy prime minister and you've seen some of my notes on the troubles in the marriage right now so we're trying to get a read really fast on where he is on this stuff. But I think your argument to him, which you'll need to make, I think that's the next phone call you want to set up, is exactly the one you made to Yats [Arseniy Yatseniuk, another opposition leader]. And I'm glad you sort of put him on the spot on where he fits in this scenario. And I'm very glad that he said what he said in response.

Varpå Nuland svarar:

I don't think Klitsch should go into the government. I don't think it's necessary, I don't think it's a good idea.

Och diskussionen fortsätter:

Pyatt: “Yeah. I guess... in terms of him not going into the government, just let him stay out and do his political homework and stuff. I'm just thinking in terms of sort of the process moving ahead we want to keep the moderate democrats together. The problem is going to be Tyahnybok [Oleh Tyahnybok, the other opposition leader] and his guys and I'm sure that's part of what [President Viktor] Yanukovych is calculating on all this.
Nuland: “I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience. He's the... what he needs is Klitsch and Tyahnybok on the outside. He needs to be talking to them four times a week, you know. I just think Klitsch going in... he's going to be at that level working for Yatseniuk, it's just not going to work.
Pyatt: ” Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step?

Vilket ju indikerar en direkt kontakt med de blivande makthavarna och direkt inflytande över beslut om blivande regeringsmedlemmar flera veckor före Janukovytjs flykt från landet och maktskiftet. USA förnekade inte äktheten i samtalet men var naturligtvis oerhört besvärade av att det läckt ut. Det är naturligtvis sannolikt att det läckta samtalet är resultat av ryskt spionage men det räcker ju inte att säga att det inte var fair play av dem att publicera samtalet. Innehållet kvarstår. Nulands kommentar till Pyatt -”Fuck the EU” - när han förde EU:s ståndpunkter på tal väckte också munterhet eller indignation. Men sedan dess har det varit nästan helt tyst.

Hur var det med de dödande skotten på Majdan i februari? Vem minns idag det läckta telefonsamtalet mellan Estlands utrikesminister Urmas Paet och EU-kommissionären Caroline Ashton där Paet avslöjar för en uppenbart paff Ashton att starka indikationer tydde på att skotten mot både poliser och civila kom från samma håll och samma vapen och att det inte var Janukovytj utan någon från ”den nya koalitionen”, det vill säga den blivande interimregeringen. Han tillägger också; ”It´s really disturbing that now the new coalition don´t want to investigate what exactly happened”. Inspelningen finns här på Soundcloud. Paet bekräftade till the Guardian att samtalet ägt rum men försökte tona ned anklagelsen av ”den nya koalitionen”. Från Ashtons kontor kom endast beskedet att de inte vill kommentera läckor. Fortfarande spekuleras det vilt kring detta på diverse bloggar. Amerikanska eller brittiska specialstyrkor? Ryska? Själv efterfrågar jag seriös efterforskning. Vad säger Urmas Paet idag? Visste USA och Nuland något som EU inte visste (”Fuck the EU”)? Frågetecknen bildar kö. Eller har något passerat under min radar?

Tre före detta Berkut-soldater stod i höstas inför rätta anklagade för skjutningarna men en kritisk granskning av bevisen har visat på stora brister, bland annat enligt Reuters i en artikel från oktober 2014. Mycket tyder på att de tre fått agera syndabockar för att blidka opinionen. Det har inte heller gjorts några gripanden eller närmare undersökningar av vem eller vilka som sköt tretton poliser till döds och skottskadade 189 under de värsta kravallerna mellan 18-20 februari . Reuters framhåller också att utredningens oberoende starkt kan ifrågasättas. En hel del oklarheter återstår alltså att reda ut vad gäller dessa händelser. 

Därför är det spännande att notera att den kände amerikanske filmaren Oliver Stone har planer på att göra en film om den ukrainska Euromajdan-revolutionen som han snarare anser vara en USA-ledd kupp. Han har bland annat fått en flera timmar lång intervju med den förre presidenten Janukovytj, vilket bland andra Moscow Times gillande berättade om nyligen. 

Naturligtvis passar den berättelsen in i den ryska inställningen till händelserna i Ukraina och risken finns förstås att Stone blivit en del av det ryska propagandamaskineriet. Han har tidigare visat en viss faibless för konspirationsteorier (det var exempelvis Stone som regisserade och skrev manus till ”JFK”) och frågan är om han är rätt person att presentera en alternativ berättelse om Ukraina. Men det lär i alla händelser bli spännande att ta del av resultatet om nu filmen blir av. Vi lär kunna förvänta oss en hel del svartmålning från amerikanskt håll då Stone har gjort sig känd i hemlandet som en kontroversiell figur med åsikter om den amerikanska säkerhets- och utrikespolitiken som annars inte är vanligt förekommande där. I en Newsweek-artikel publicerad på nyårsafton säger han sig bland annat vara säker på att skotten på Majdan, som jag skrivit om ovan, avlossades av en ”tredje part”. Med detta antyder han alltså CIA och säger att det skulle följa en väl beprövad amerikansk utrikespolitisk linje och nämner Iran ´53, Chile ´73, Irak ´03 och även Venezuela där motståndare till Hugo Chavez 2002 försökte störta denne efter att ”mystiska skyttar från kontorsbyggnader” skjutit mot Chavez-kritiska demonstranter samt ifjol när den folkvalda Maduro-regeringen närapå störtades av våldsamma demonstranter.

Politiken i Ukraina, för att återgå till denna, är hur som helst oerhört mångbottnad och innehåller så många osynliga trådar att det är bäddat för konspirationsteorier och det är i Ukrainas fall alldeles ovanligt stor risk för att sådana innehåller mer sanningshalt än de vanligen gör. Här finns i alla händelser oerhört mycket intressant att gräva i för ambitiösa journalister. Därför är jag lite förvånad över att det är så oerhört tyst. Inte minst i svenska medier. Tills dessa vaknar får vi hålla till godo med Oliver Stones film.