lördag 15 november 2014

Tillväxt – från medel för utveckling till politiskt låsning som mål

Nu har det gått över en månad sedan den nya regeringen bildades efter valet. Den har inte hunnit med att sätta prägel på samhällsutvecklingen naturligtvis men ändå genomgått en veritabel kölhalning i den liberala pressen. Ledarsidorna hos de liberala drakarna har blivit ett enda långt gnällbälte över regeringens uttalade ambition och vilja att genomdriva sin politik vilket normalt sett är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle där folkviljan har gett mandat till en viss regeringsbildning.

Jag tycker mig se att det är Miljöpartiet som framför allt ligger i kikarsiktet för ledarsidornas prickskyttar. Bortsett från en hel del trams är det främst uppfattningen om Miljöpartiet som ”tillväxtfientligt” som trummas in. En sökning på ordet ger träffar från de största morgontidningarna och Expressen, men också mer lokala storheter som Östgötacorren och Skaraborgs läns tidning med flera. Till och med Aftonbladet använder sig av epitetet. Några klipp från sökningens träffar ger besked;

Alla vet ju att Miljöpartiet uttalat att man är tillväxtfientligt...”

Men när socialdemokraterna väljer att samregera med ett öppet tillväxtfientligt parti som miljöpartiet...”

Det är sannolikt svårt nog som det är att regera med det tillväxtfientliga MP.”

En tillväxtfientlig regering kan ingen nollränta i världen råda bot på.

Ja, ungefär så där låter det och det är ju ingen hemlighet att Miljöpartiet (Mp) är det mest tillväxtkritiska partiet i riksdagen. Men jag tror att de flesta också överdriver och (ofta avsiktligt) misstolkar kritiken. Som jag ser det är de viktigaste insikterna, som Mp är ganska ensamma om att ha kommit till, att se problematiken kring;

 att tillväxten gått från att vara medel för utveckling till mål för samhället/det verksamma livet
samt

den politiska låsningen vid tillväxt som mål (enligt ovan). 


Tillväxtens problematik

Timbro:s projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion, Lydiah Wålsten, skrev för några dagar sedan en op-ed i SvD om saken. Hon hävdar att det är viktigt att från höger ”övertyga om liberalismens lösningar” av klimatproblemet. Hon menar att marknadsekonomin ska stå för lösningarna eftersom ”centralplanering bara kan leda oss tillbaka i fördärvet”. Tre saker tar hon också upp som argument för detta resonemang. I korthet att oljepriserna faller (energirevolution i USA) och att detta ger sämre legitimitet för statliga satsningar på förnybar energiproduktion, att den tyska energiomställningen visat sig ha ”oönskade baksidor” samt att marknadslösningar visat sig fungera bäst i praktiken. Det enda exemplet på det sistnämnda hon tar upp är äganderätten till fiskevatten. Debatten skulle hur som helst vara på väg från ”felet med tillväxt” till ”hur vi får grön tillväxt eller cirkulär ekonomi”.

Det sistnämnda står emellertid inte nödvändigtvis i motsatsställning till Miljöpartiets skrivning i det valmanifest som kongressen tog i våras som säger att vi på sikt vill se ”ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Tillväxt i sig måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror helt på vad den innehåller. Det är ett känt faktum att exempelvis krig eller sanering av giftutsläpp är tillväxtfrämjande men de flesta är väl överens om att inte önska krig eller giftkatastrofer för att öka tillväxten (?). Andreas Cervenka påminde i en mycket slagfärdig artikel för ett par år sedan (med titeln ”Tillväxten – en jobbig tvångströja”) betydelsen av ordet ekonomi; läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Han lyfter där fram Wijkman & Rockströms bok Bankrupting Nature där författarna visar hur de ekonomiska och ekologiska systemen ”befinner sig på kollisionskurs”. De förordar kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en mer ”cirkulär ekonomi” i vilken bör ingå effektivare återanvändning, nya affärsmodeller i näringslivet, skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling, sätta rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna.

Allt detta lär bli oerhört svårt (jag vill egentligen säga omöjligt) att åstadkomma enbart med hjälp av marknadskrafter och utan statlig styrning och reglering.


Marknadens (o)förmåga till lösning av klimatproblemet

Reglering, alltså det ord som får marken att skälva under fötterna på Timbro och andra näringslivsföreträdare. Får marken att skälva gör också de många bolag som utvinner olja och gas med hjälp av metoden fracking. En omdebatterad metod för utvinning som, enkelt beskrivet, innebär att underjorden perforeras av tusentals hål och att vatten under hårt tryck leds ned genom marken, I en SvD-artikel nyligen framgick att ett ökande antal jordskalv i områden där sådan utvinning bedrivs tros bero på att just denna metod används.   Geologer som framför teorierna om jordskalvens samband med fracking aktar sig för att göra officiella uttalanden, framgår det av SvD-artikeln. De som tidigare gjort sådana har fått ”starka reaktioner från mäktiga industriintressen”. Vinstintressen och politikers tillväxtfixering mörkar negativa miljöeffekter. Som också framgår av artikeln lär det inte bli bättre i USA när Republikanerna tagit makten över kongressen och utskotten för energipolitik samt miljö- och infrastruktur. Det senare får strax en av de ledande klimatförändringsförnekarna som ordförande, James Inhofe, som skrivit boken ”The Great Hoax/Den största bluffen”. 

Fracking-boomen är största orsaken till den ”energirevolution” Timbro:s Wålsten framhåller, som nämnts ovan. Det förefaller lite oklart vad den enligt henne i så fall visar. Att billigare olja är lösningen på klimatproblemen? Snarare ett resultat av marknadsstyrning av priset på energiproduktion vilket väl talar emot marknadslösningar som medicin mot klimatproblemet, menar jag. Möjligen avslöjar det också en oförmåga hos Wålsten att se långsiktigt vilket ju sannerligen inte heller generellt har varit en styrka hos marknadslösningarnas förespråkare under kvartalsrapporternas tidevarv.

Att en sådan som James Inhofe får stor makt över den amerikanska miljöpolitiken kan dessutom delvis vara ett resultat av ett mångårigt lobbyarbete från oljeindustrin där pengar från inte minst bröderna Koch finansierat klimatförnekelsekampanjer.

Långt ifrån bara i USA är industrins företrädare stora motståndare till globala överenskommelser om kraftfulla åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Inte oväntat är det de värsta utsläpparna som går i spetsen för lobbyn och finansieringen av motståndet.

När också de statligt del- eller helägda energibolagen (som Vattenfall) motarbetar en omställning av energiproduktionen från fossil till förnybar så är det snarare ett utslag av marknadstänkande än av illa fungerande reglering. Med tanke på nämnda Wålstens argument om det tyska exemplet (Energiewende).

Pär Holmgren, meteorolog bl.a. vid SVT i många år, hedersdoktor av Uppsala Universitet, författare av flera böcker om väder och klimat, är sedan 2009 heltidssysselsatt med framför allt frågan om klimatförändringarna. Han menar att tre e:n - ekonomi, energi och ekologi - hänger ihop och att de många kopplingarna dem emellan är som allra tydligast i Arktis. Det framgår bland annat i hans bidrag till antologin ”Att svära i kyrkan” där han tar upp avsmältningen av is vid Arktis som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter som han själv. Ingen har trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Kanske mest skrämmande, enligt Holmgren, är ”att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren”. Han framhåller också den tragiska ironin i att oljebolagen, i takt med att polarisen försvinner, står i beredskap för att ta upp mer fossil energi som antas ligga dold under permafrosten;

”Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis [...] Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis”.




Det hjälper inte heller att ”lappa och laga”, påpekar han vidare. Det grundläggande hållbarhetsproblemet kommer att växa så länge som en livsstil som ”överförbrukar naturens resurser” inte bara tillåts utan till och med uppmuntras.

I det här läget vill alltså näringslivets företrädare tala om för oss att avreglering och fria händer för marknadens krafter ska lösa miljöproblemen!!?

Timbro och andra näringslivsföreträdare lär säkerligen oförtrutet trumma vidare för att ”övertyga om liberalismens lösningar” och mot marknadsreglering och i det arbetet ingår att förvränga tillväxtkritiken och ställa upp oattraktiva alternativ till marknadslösningar (typ tillbaka till Stalinismen eller tillbaka till grottorna) eller att trycka på punkter som de vet är ömmast för vänstern och de gröna som att tillväxtkritik skulle vara detsamma som att vägra människor i fattiga länder en standardhöjning.

Pär Holmgren tar upp det sistnämnda i det antologibidrag jag nyss nämnde. Fattigdom och andra sociala orättvisor måste elimineras om en långsiktigt hållbar och fredlig värld ska kunna skapas. Det är alltså vi ”rika” som måste inse att vi behöver förändra vår livsstil för att inte stå i vägen för andra människors möjlighet att ”komma ikapp oss”. Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt även i fortsättningen, påpekar han och tillägger:

”Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan...”

Det handlar alltså inte om att förvägra indier att skaffa kylskåp, som en del hävdar. Det handlar inte heller om att införa någon forma av stalinistisk statsdiktatur eller att motarbeta entreprenörskap. Utan entreprenörer blir det svårt att finna tekniska lösningar för framtiden eller att effektivisera de gamla.

Men det handlar däremot om att, för det första, erkänna problematiken med evig exponentiell tillväxt för alla, samt, för det andra, att inse hur tiden börjar bli knapp och att det måste till politiska initiativ för att leda utvecklingen bort från klimatkatastrof. Det lär bli svårt att klara utan att krångla sig ur den där tvångströjan tillväxt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar