Efter att jag har gått igenom valsystem, partier och
oligarkernas betydelse för parlamentsvalet i Ukraina på söndag avslutar jag här
med att sammanställa en analys inför valet baserad till allra största del på
fyra valanalyser från olika länder. De finns länkade nedanför inlägget för den
som vill läsa dem i sin helhet. De har alla lite olika approach och dateras
från början av september till 20 oktober så de ger lite spännvidd över tid men
också en diversifierad input från olika horisonter.
Den mest genomarbetade av analyserna är tysk, publicerad av DGO, Deutsche Gesellschaft für
Osteuropakunde e. V som är knutet till Universitetet i Bremen. Den
publicerades 15 oktober och är därför tämligen färsk. Den ena författaren Irina Solonenko gör en ganska lång och
bred analys inför valet medan hennes kollega Susanne Worschech har specialstuderat kandidater från
civilsamhället. Ett nytt och aktuellt fenomen i den ukrainska politiken. Jag
refererar här till denna analys som DGO/Solonenko
respektive Worschech.
Vidare en polsk, från en fristående forskningsinstitution
med det polska namnet OSW, Osrodek
Studiow Wschodnich eller på engelska The Centre for Eastern Studies.
Författare till denna är Tadeusz A. Olszanski och refereras till som OSW/Olszanski. Den är publicerad tidigt
i september.
Den tredje analysen kommer från European Council of Foreign Relations, ECFR vilket är en oberoende
think-tank med kontor på flera ställen i Europa. Den startades 2007 och leddes
då av bland andra finske Martti Ahtisaari och tyske Joshka Fischer. Finansieringen
står både näringsliv, ett antal nationella regeringar och
välgörenhetsorganisationer för. Analysen här står Andrew Wilson (Författare till boken “Ukraine Crisis: What it Means for
the West”) för och den publicerades 20 oktober och är därmed rykande färsk.
Den refereras här till som ECFR/Wilson.
Slutligen en kortare analys i artikelform publicerad i Washington Post 6 september. Den är
skriven av Erik Herron och Nazar Boyko. Herron är statsvetare vid West Virginia
University och Boyko tillhör CIFRA Group, en ukrainsk analysgrupp baserad i
Lviv. Refereras här till som WP/Herron&Boyko.
Jag gör inga direkta citat men texten baseras som sagt
huvudsakligen på dessa texter, men översatt av mig från engelska och tyska och
med viss ifyllnad av mina egna observationer från min research inför den här
serien inlägg om det ukrainska parlamentsvalet, varav detta är det sista.
Bara valvaka på söndag som återstår och då kanske den här
analysen kan vara bra att ha tillhands?
Val i krigets skugga
Kriget, eller anti-terrorist operationerna som ukrainarna
helst kallar det, kastar en mycket stor och mörk skugga över valet på söndag. DGO/Irina Solonenko framhåller att Ukraina
befinner sig i det mest turbulent läget någonsin i nationens unga historia.
Parlamentsvalet ses som en chans att förnya systemet för styret av denna nation
men det är oklart om det kommer att skapa grund för den handlingskraft som
behövs för de reformer som Euromajdan gav kvitto på att folket önskar se.
Aggressionen från Ryssland och den interna turbulensen i öst med beväpnade
separatister gör läget än mer komplicerat och svårt än det är i utgångsläget.
WP/Heller&Boyko påminner
om att det gamla partisystemet har blivit rejält omskakat av Janukovytjs flykt
och kollapsen för hans Regionernas Parti. Partiidentiteterna är med några
undantag helt nya och väljarna kan få svårt att reda ut vilka kandidater som
egentligen ligger bakom partibeteckningarna och vad de egentligen har för
agenda.
Valet handlar i huvudsak om personer och slogans och mindre
om programförklaringar och idédebatt, påpekar DGO/Solonenko . Det framstår alltså inte som alldeles glasklart
vad de olika partierna egentligen står för och vilka reformer de tänker stödja
vilket förvisso inte är något nytt fenomen i den ukrainska politiken. Den
retorik som används knyts i huvudsak till nationalistisk patriotism med militaristiska
och anti-ryska slogans eller i motsats till dessa kring begrepp som enhet,
stabilitet, fred och försoning. Det förra ser dock ut att vara den dominerande
hållningen.
En aspekt som inte tas upp i någon av
analyserna såvitt jag kan se är hur ett parlament som har en övervikt för
ledamöter med en populistiskt anti-rysk, nationalistisk-militäristisk agenda
ska kunna hantera relationerna med Ryssland i det svåra diplomatiska läge som
råder. Tankarna går till efterkrigs-Finland där en revanschistisk inställning
till Ryssland sannolikt hade kunnat bli ödesdiger för Finland. Ukraina kan inte
besegra Ryssland militärt utan är tvungna att hantera relationen med sin stora
granne på ett sätt som inte är undergivet men samtidigt inte heller överdrivet
aggressivt. En politik som kräver en koncentrerad balansgång och kalla hjärnor.
Det förefaller i denna fråga som att Poroshenko-blocket trots allt kan fungera
bäst som bärare av en diplomatisk linje som kan leda till avspänning, fred och
handel länderna emellan. En alltför ivrig Euromajdan-retorik kan möjligen öka
spänningar och försätta landet i ett ännu farligare läge än nu.
I de krigshärjade områdena i öst och på Krim kommer valet
inte att kunna hållas vilket emellertid kommer att ge parlamentet just den här
ensidigt anti-ryska sammansättningen. Dessa distrikt kan dock vid senare
tillfälle få göra fyllnadsval men det lär dröja tills den ukrainska
suveräniteten över områdena är återställd. Totalt handlar det om 32 distrikt i
de här regionerna som får vänta på att välja sina kandidater, enligt OSW/Tadeusz A. Olszanski . Den halva av
parlamentet som väljs enligt proportionerligt system kommer dock, om jag
förstått rätt, inte att få några röster från de här områdena.
OSW/Olszanski framhåller
också det faktum att Värdighetsrevolutionen (en benämning som numera används i Ukraina
för att beskriva Euromajdan och dess konsekvenser) inte har frambringat något
nytt starkt parti. Men många officerare ur frivilligbataljonerna och aktivister
från Euromajdan finns dock på listorna för alla pro-europeiska partier och har
troligen också bidragit till populariteten för Ljasjkos Radikala Parti och
uppstickaren Civic Position, menar OSW/Olszanski.
Jag hittar faktiskt ingen svensk översättning som verkar vedertagen men Medborgarståndpunkt
eller Medborgarställningstagande bör väl vara betydelsen men jag använder i
fortsättningen Civic Position som är mindre omständligt.
DGO/Susann Worschech noterar
dock att det för första gången sedan Ukraina blev självständigt finns ett stort
antal kandidater från civilsamhällets olika organisationer och från media med
som kandidater i ett parlamentsval. På Petro Poroshenko-blockets lista finns
flera journalister med. Från organisationer av olika slag finns kandidater med
på listorna från framför allt Jatsenjuks Folkfront, Tymosjenkos
Fäderneslandsförbund och uppstickaren Civic Position. Detta nya parti ser ut att
klara spärren med viss råge vilket kan tyda på ett genomslag bland folk som
tröttnat på de ”gamla” korrumperade eller förmodat korrumperade politikerna. Worschechs
analys visar att tolv av alla dessa kandidater var aktiva under
Majdan-protesterna i vintras. Det är svårt att avgöra om man ska tycka det är
många men kommer de alla in utgör de i så fall cirka 2,5 % av ledamöterna.
Större blir dock inte representationen från folkets Euromajdan men tillsammans
med övriga aktivister som kandiderar kan det ändå bli några procent ledamöter
från civilsamhällets NGO:er och olika kampanjorganisationer och folkliga
initiativ. Hälften är emellertid journalister, bland andra sju stycken från
nättidningen Ukrainska Pravda som är rätt uppmärksammad.
Bland NGO:erna är aktivistgruppen Reanimation Package of Reforms (RPR) en omtalad och viktig aktör i
debatten. Den utgör ett nätverk eller en plattform för ett hundratal olika
Think Tanks och NGO:er med olika expertis som i
arbetsgrupper under olika teman/samhällsfrågor försöker sammanställa
önskvärda reformer och bedriva lobbying för att få dem till stånd. Från denna
grupp finns fem kandidater men de flesta för små partier utan chans att passera
spärren. Även kampanjen Stop Censhorship har haft en central
roll inte minst som förbindelse mellan journalistkår och aktivister.
Den fråga som engagerar mest tycks emellertid vara att ta
itu med korruption och maktmissbruk. Men Worschech medger att 20-30 aktivister
inte är tillräckligt för att genomföra grundläggande förändringar av det
politiska systemet men att det ändå är notabelt att Euromajdan förs in i
parlamentet.
Konfliktytor
OSW/Olszanski framhåller
att den ukrainska väljarkåren är djupt delad mellan supportrar för en pro-europeisk
respektive pro-rysk linje även om den senare försvagas rejält av utvecklingen i
öst. Han påpekar också att valet kommer att hållas i en mycket spänd atmosfär.
Den lag som Porosjenko drev igenom 16 september och som innebar vissa
eftergifter till separatisterna i öst och ett löfte om större autonomi för
utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk har blivit mycket omstridd och har
använts som propaganda emot presidenten Porosjenkos parti av de mer militanta
partierna.
DGO/Solonenko
beskriver detta som att det går en konfliktlinje mellan de som önskar fred och
försoning respektive de som intar en mer militant kompromisslöshet (med separatisterna).
I det förra lägret placerar hon Petro Porosjenko-blocket, Starka Ukraina,
Oppositionsblocket och Kommunisterna medan den militanta kompromisslösheten
företrädsa av de flesta av de övriga partierna helt enkelt, men i olika hög
grad.
Enligt ECFR/Wilson hoppas
Porosjenkoblocket men också Fäderneslandsförbundet att vinna röster I södra och
östra Ukraina men att det främst är tre andra partier som satsar sitt mesta
krut på dessa områden, Kommunistpartiet CPU i synnerhet som står under stark
press och hot om bannlysning men som kan tänkas gynnas av nedgången för den
förre presidentens Janukovytj Regionernas Parti.
En annan konfliktlinje som OSW/Olszanski lyfter fram som viktigast är den som beskrivs som kampen
inom
det pro-europeiska lägret. Det finns en klar skiljelinje, menar han alltså,
mellan ”fredspartier” och ”krigspartier” även inom detta pro-europeiska läger.
De första företräds egentligen bara av Porosjenkoblocket men inklusive stödpartiet
UDAR och de s.k. ”krigspartierna” utgörs av de övriga pro-europeiska partierna
med Jatsenjuks Folkfront och Tymosjenkos Fäderneslandsförbund i spetsen. Det är
dock svårt att avgöra, enligt Olszanski, om Jatsenjuk egentligen förordar en
militär lösning på konflikten med separatisterna eller om det bara är en
taktisk hållning inför valet för att inte tappa patriotiska röster till rivalen
Tymosjenko. Han påpekar dock att väljarkåren tycks efterfråga den militanta
linjen och att den ovan nämnda lagen om utökad autonomi för utbrytarregionerna
och amnesti för de stridande separatisterna där av somliga rentav betraktas som
kapitulation eller högförräderi.
DGO/Irina Solonenko framhåller
slutligen också den klara skiljelinje som går mellan partier som kan beskrivas
som pro-majdan eller som non-majdan. Det sistnämnda lägret kan innehålla rena
motståndare till maktskiftet i Kiev och som betraktar det som en kupp till de
som accepterar utvecklingen men önskar en mer rysstillvänd politik men med det
gemensamma att de inte identifierar sig med Majdanrörelsen.
I Pro-majdan fältet samlas de partier som suttit i den
tillfälliga koalitionsregeringen eller stöttat denna. I spetsen förstås
Poroshenkoblocket med UDAR, Jatsenjuks Folkfront, Tymosjenkos
Fäderneslandsförbund men också Svoboda.
I Non-majdan fältet finns Regionernas Parti som dock
beslutat att inte gå till val annat än i enmansvaldistrikten (se nedan). Men
kan den vägen ändå ta platser i parlamentet. Många av de gamla politikerna i
Regionernas Parti ställer nu istället upp som Oppositionsblocket, då heller
inte enbart i enmansvaldistrikten. Här finns också partiet Starka Ukraina med
oligarken Serhiy Tihipko som ledare. Han tillhörde tidigare Regionernas Parti
men drog sig snabbt ur detta vid Janukovytjs flykt. Ett annat namn på deras
lista är oligarken Valerij Choroshovski . Kommunistpartiet är ytterligare ett
parti som sannolikt har tappat de flesta av sina röster i den anti-ryska
stämning som råder. De hade vid förra valet ungefär 13 % av rösterna men lär
inte klara spärren denna gång. Vilket inte hindrar att de kan få några platser
genom enmansvaldistrikten.
En outsider mellan dessa fält är, enligt Solonenko, Oleh
Ljasjkos Radikala Parti. Möjligen menar hon då att de inte funnits med i
övergångsregeringen efter maktskiftet och att de därför inte har någon klar ”Majdan-identitet”.
Enmansvaldistrikten och
uppstickaren Civic Position
I enmansvalkretsarna/distrikten väljs en kandidat per distrikt
enligt systemet “first-past-the-post”, det vill säga den kandidat som får flest
röster tar platsen I parlamentet för distriktet. Det innebär att en kandidat
från ett mycket litet parti kan vinna plats i parlamentet om denne lockar till
sig tillräckligt många röster. Det ska inte heller glömmas bort att det ställer
upp många oberoende kandidater. Det kan röra sig om lokala personligheter av
olika slag. Bland dessa oberoende finns flera av oligarkernas kandidater som
backas ekonomiskt av dessa och därför har möjlighet att göra påkostade
kampanjer. Halva parlamentet utgörs av dessa ledamöter vilket gör valet lite mer
oberäkneligt. Att klara spärren på 5 % för partierna är alltså ett
sätt att komma åt några av parlamentsplatserna men det gäller endast halva
parlamentet alltså. Som det ser ut nu lär, som tidigare nämnts, en del av dessa
distrikt - de som idag är utropade som självständiga republiker i öst - få
avgöras genom senare fyllnadsval.
WP/Heller&Boyko betonar
just denna detalj men påpekar att distrikt som deltar I valet måste rapportera
resultaten alldeles oavsett hur många röstlokaler som har hållits öppna, enligt
artikel 95 i vallagen. Det betyder, i princip, att även om endast en enda
vallokal kunnat hållas öppen och tagit emot röstande i distriktet på ett
godkänt sätt så ska det resultatet räknas in som distriktets slutresultat.
Denna valtekniska detalj kan föra med sig lokala stridigheter med märkliga
resultat och utmaningar för legitimiteten för valet. De framhåller också att
valadministrationen på flera platser i dessa områden kan komma att lida av
brist på personal och att säkerheten inte kan garanteras överallt vilket också
kan öppna för påtryckningar och manipulation av resultatet. De framhåller
erfarenheterna från vårens presidentval där också en mängd lokala borgmästarval
hölls. Medan utfallet av presidentvalet ansågs vara helt legitimt fanns däremot
tveksamheter i de lokala valen där potentialen för mutor och manipulation var
större. Det finns farhågor att detta mönster kan upprepas i parlamentsvalet när
distriktens representanter ska väljas.
Opinionsundersökningarna visar att mellan 5 och 10 partier
har chans att passera över 5 %-spärren. Men ECFR/Wilson
varnar för att dessa prognoser endast mäter den halva som väljs partivis enligt
representativ modell och påminner om att inte glömma bort den halva som väljs
enligt den ovan beskrivna “first-past-the-post”-modellen i enmansvaldistrikten.
I ett land som Ukraina, framhåller han, ger detta system en stor fördel för de
som har tillräckligt med pengar för att köpa sig röster, med andra ord lokala
oligarker eller deras politiska allierade. Han menar att det var ett misstag
att hålla fast vid denna modell och att det kan betyda att endast ett femtiotal
av de nya parlamentsledamöterna blir helt nya ansikten.
DGO/Irina Solonenko framhåller
slutligen en annan viktig poäng. Pro-majdan partierna i vissa valdistrikt har kommit
överens om att stå bakom en gemensam kandidat. Dessutom får inte glömmas bort
det som redan nämnts att kandidater från Regionernas Parti ställer upp i vissa
distrikt. Några för partiet men en del som oberoende kandidater, vilket kanske
ger större chanser då partiet misskrediterats av Janukovytj och
Majdan-händelserna.
WP/Heller&Boyko framhåller
även de vikten av koordinera stödet till en enda stark kandidat i enmansvaldistrikten.
De påminner om att framför allt Fäderneslandsförbundet och Svoboda gjorde så i
flera distrikt inför valet 2012 men att de misslyckats med detta inför det
kommande valet. En orsak till detta kan vara att de förra gången hade fyra
månader på sig jämfört med knappt två denna gång. De tror att detta kan kosta
dem platser i parlamentet, kanske tvåsiffriga till antalet. Hur som helst lär
det bli en bitter kamp om dessa distriktsröster mellan partinominerade och
oberoende kandidater och att koordination bakom kulisserna kan förekomma. I
annat fall blir det ett krig alla mot alla i distrikten.
Uppstickaren Civic
Position
Ett parti som jag inte haft med i den genomgång av partier
som ingått i min serie inlägg om valet i Ukraina är Civic Position, som tidigare nämndes. Många av de aktivister som
fanns med på Majdan-torget - men kanske framför allt de som efter
maktskiftet engagerat sig i olika upprop, kampanjer och organisationer för att
få till stånd en kursändring för landet – finns nu på partiet Civic Positions
lista.
Detta parti är inte nytt utan bildades redan 2005 men gick
då under namnet Starka Ukraina. Det
nuvarande namnet har hängt med sedan 2010 och ledaren sedan dess är den, enligt
ECFR/Wilson, respekterade före detta
försvarsministern Anatoliy Hrytsenko, som kom fyra i presidentvalet tidigare i
år med 5,5 % av rösterna.
Enligt OSW/Olszanski
är partiets program konservativt,
pro-europeiskt och anti-ryskt och förespråkar en hårdför linje gentemot
separatisterna i öst. Han menar också att det är dåligt organiserat och kallar
det ett marginellt parti som nått sin största popularitet tack vare Hrytsenkos
aktivitet under Majdan-händelserna.
DGO/Susann Worschech framhåller
däremot partiet som en växande kraft som samlar flera av de aktivister inom
Majdan-rörelsen som försöker ta sig in i parlamentet för att förändra landet
inifrån maktens korridorer. De ser också ut att vinna stöd hos tillräckligt
många för att komma över spärren på 5 % och i en del mätningar ligger de till
och med uppåt det dubbla.
 |
| Euromajdan. Bild: hd.se |
Vilka vinner? Prognoser
och gissningar
Över 20 partier ställer upp I valet men det lär bli runt 8-9
som blir betydande i parlamentet. Enligt väljarundersökningarna leder framför
allt Porosjenkoblocket (kanske är det här dags att bara påminna om att det
faktiskt leds av Jurij Lutsenko) men också Ljasjkos Radikala Parti. I övrigt
lär det bli en fight mellan Tymosjenkos Fäderneslandsparti och Jatsenjuks
Folkfront om tredjeplatsen. Det ovan nämnda Civic Position ser ut att klara
spärren men däremot inte Svoboda eller Starka Ukraina. OSW/Olszanski tror dessutom,
liksom de allra flesta, att chanserna för Kommunistpartiet och
Oppositionsblocket är små. I enmansvaldistrikten ser han störst chans för
kandidater tillhörande Porosjenkoblocket, Starka Ukraina, Folkfronten och
Fäderneslandsförbundet. De pro-europeiska krafterna lär hur som helst få ett
definitivt övertag men att det blir svårt att få till en koalition för regeringsbildning
stark nog att kunna driva igenom tillräckligt radikala reformer och ändringar
av konstitutionen som lär behövas för att förändra det politiska systemet
grundligt.
DGO/Irina Solonenko gör
en djupare analys och menar att den forna strålglansen kring Tymosjenko har
falnat väsentligt och att hon har tappat i popularitet och i takt med detta
också hennes parti Fäderneslandsförbundet. Partiet har försökt reparera detta
med att introducera nya personer på vallistan. Jatsenjuks Folkfront har en
militant framtoning med många kandidater från frivilligbataljoner och använder
mycket militär symbolik i sin kampanj vilket åtminstone lär ta partiet förbi
spärren på 5 % om prognoserna stämmer. Svoboda däremot ser, som redan nämnts,
ut att ha tappat mycket och lär få svårt att nå spärren. Då de fick 10 % i det
tidigare valet hade den nationalpatriotiska framtoningen en lockelse eftersom
den fyllde ett otillfredsställt behov under Janukovytj. Nu när denna patriotism
är i praktiken ”statsideologi” har de inte längre ensamrätten på den och kan
därför ha tappat anhängare, menar Solonenko.
Kommunisterna lär inte nå upp till 5 %-spärren men är
traditionellt starka i de distrikt som nu inte kan delta i valet. Dessa platser
är som sagt tänkta att tillsättas genom senare fyllnadsval så ett litet
tillskott av kommunister kan nog tänkas tillkomma parlamentet senare. Det är
dock helt avhängigt av vad som kommer att hända med dessa självutnämnda
republiker Donetsk och Luhansk förstås.
Oleh Ljasjkos Radikala Partiet har gått ut hårt mot oligarkernas
makt, vilket är ett populistiskt drag, men, påpekar Solonenko, inför valet har
det uppdagats att denne Ljasjko själv bor i en lyxig villa utanför Kiev, har
dyra bilar och flyger privat-jet. Han uppträder också regelbundet i en
oligarkägd tv-kanal. Men de prognoser som gjorts visar ändå på ett tämligen
starkt stöd och hans parti kan bli näst störst, vilket förvisso inte behöver
innebär mer än en röstandel på cirka 10 %.
Ingen av de analyser
jag studerat tror på någon dominerande kraft i parlamentet utan att vi lär få
se ett splittrat sådant som i värsta fall kan underminera den politiska
stabilitet landet så väl behöver. Som bland andra WP/Heller&Boyko framhåller kan detta i så fall – för ett land
vars suveränitet sedan flera månader är hotad – bli en källa till en än större
oro över landets framtid alltmedan politiker och partier slåss vildsint om bytet.
 |
| Porosjenko. Bild: SvD/Gleb Garanich |
Hur kan en tänkbar regeringskoalition
se ut?
Enligt alla bedömare lär inget enskilt parti, inte ens
Porosjenkoblocket, få tillräckligt mycket röster för att kunna regera ensamt. Som
det ser ut blir det mellan 30-40 % av rösterna vilket ändå inte räcker till
majoritet. ECFR/Wilson tror att den
mest sannolika regeringskoalitionen blir mellan dem, Folkfronten och Civic
Position och att Jatsenjuk i så fall skulle kunna fortsätta som
premiärminister. Men, tilläger han, det krävs att dessa partier vinner mycket
röster i enmansvalkretsarna för att vinna nog med lokalt stöd över landet för
att överleva som regering.
Mest optimistisk är OSW/Olszanski
som menar att parlamentet ändå kommer att få en stabil pro-president
majoritet. Han ser främst en koalition mellan Porosjenkoblocket med UDAR (icke
att förglömma), Folkfronten samt en stor del av distriktskandidaterna, där
Porosjenkoblockets kandidater, enligt hans bedömning, i vissa fall kan räkna
med stöd från ledamöter från Civic Position, Fäderneslandsförbundet, Svoboda
och till och med Radikala Partiet och i vissa fall Starka Ukraina. Han ser dock
inte heller han att det blivande parlamentet kommer att få en tillräckligt
kvalificerad majoritet för att kunna genomföra nödvändiga
konstitutionsändringar eller tillägg utan att långtgående kompromisser kan
förväntas.
Olszanski ser i alla händelser ett samarbete mellan
Porosjenkoblocket och Folkfronten som mest troligt då de under valkampanjen
undvikit att kritisera varandra och Jatsenjuk har redan före valet för
Porosjenko föreslagit en formell koalition
DGO/Solonenko noterar
också detta närmande men med invändningen att deras oenighet om hur problemet
med separatisterna ska lösas kan göra denna tänkbara koalition komplicerad.
Porosjenkos förhandlingsväg eller Jatsenjuks militära väg?
Det kan alltså istället, enligt Solonenko, sluta med att det
bildas en koalition som utesluter alla Pro-majdan partier och att Poroshenko
istället samlar en majoritet bland partier och fria kandidater som förordar en
fredlig lösning i öst och en enhet och försoningslinje för landet. Detta
befaras av vissa kunna hämma reformivern eftersom den anses större hos
Pro-majdan partierna.
Det enda parti som ser ut att bli riktigt stort i
parlamentet är alltså Porosjenko-blocket men utan att dominera helt. Därtill
kommer ledamöterna från enmansvaldistrikten vars lojaliteter är mycket blandade
och svåra att förutse. Alla analyserna här tvivlar på möjligheterna att bilda
en stark regering runt Porosjenkos parti. Själv ställer jag mig slutligen också
frågan hur stor skillnad en ny regering gör? I vilken omfattning har den
kontroll över vad som händer i detta slitna land? De ständigt pågående
insamlingarna till utrustning för soldaterna vid fronten är tecken inte bara på
patriotisk offervilja utan också det pinsamma faktum att en del av statens
medel för försvaret försvinner någonstans på vägen. Porosjenko som president
har försökt framstå som en offensiv militär strateg under sommarens
kraftsamling för att ta kontroll över områden som separatister försvarat.
Frågan är bara hur bra koll han har på trupperna och fronten? Häromdagen beordrade
han artilleritystnad vid sydöstfronten men med tillägget: ”We announce ‘artillery silence’ and we’ll see
what will happen”.
Han har också nyligen begärt (ja, ordet ”demand” och inte ”request”
används) fler observatörer från OSSE till Donetsk- och Luhansk-regionerna. Han
vill också att dessa förses med utrustning som drönare, bepansrade fordon och
radar.
Samtidigt måste vinterns gasleveranser säkras för att inte
folket ska frysa ihjäl vilket landet inte klarar utan nya lån från EU.
Porosjenko får, om det går som prognoserna säger, efter
söndagens val kopplat ett grepp om den ukrainska politiken då han kommer att ha inte bara posten som regeringschef utan också har ett fastare grepp om parlamentet genom sitt parti. Ändå måste det ifrågasättas om Porosjenko
har tillräckligt starka nypor för att hålla ihop landet? Eller är det möjligen
så att sönderfallet hos det Ukrainska samhällets struktur och institutioner är
så långt gånget att det är irreparabelt i nuvarande läge?
Det är hur som helst en svår sits för den nya regeringen hur
den än kommer att sammansättas. Många viktiga och tunga beslut behöver tas. En
stark regering kan vara det viktigaste för landet framöver. Den samlade bedömningen
här måste bli att det är mycket tveksamt om det nya parlamentet som väljs på söndag
kommer att kunna leverera en sådan.
Analyserna i sin helhet:
European Council of Foreign Relations, ECFR/Andrew
Wilson (Författare till boken “Ukraine Crisis: What it Means for the West”(20
oktober)
The Centre for Eastern Studies/OSW, OsrodekStudiow Wschodnich, /Tadeusz A. Olszanski (tidigt september)
DGO, Deutsche Gesellschaft für Osteuropakundee.V/Irina Solonenko, Susanne Worschech (15 oktober)
Washington Post/Erik Herron & Nazar Boyko
(West Virginia University resp. CIFRA Group)(6 september)
Artiklar inför valet:
Anna-Lena Laurén i SvD
Sten Sjöström, Sveriges Radio
Fredrik Wadströms kritik på SR mot Aftonbladets
Ukraina-rapportering
... och Aftonbladets Åsa Linderborg svar
Linus Valtersson i Fria Tidningen
Katja Johansson, Svenska YLE
Klipp med Ingmar Nevéus på DN-webb
Tidigare inlägg i
serien om parlamentsvalet i Ukraina:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar