torsdag 23 oktober 2014

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 5. Oligarkernas kamp om Ukraina – Follow the money trail

Ett av huvudkraven från de protesterande människorna på Majdan-torget i Kiev i vintras var att få slut på korruption och på oligarkernas makt. Politikernas allianser med stenrika affärsmän där tjänster och pengar byttes i det tysta på en okontrollerad marknad för makt var något som provocerade ”vanligt folk”, såväl i arbetarled som bland småföretagare. Oppositionspolitikerna som skyndade sig till Majdan-torget stämde in i fördömanden av oligarkernas makt och den utbredda korruptionen men det är tämligen svårt att finna någon enda ledande politiker som inte har haft kontakter med någon eller några av dessa oligarker, eller till och med är att betrakta som en sådan själv.

Medan liberala revolutionsromantiker, som folkpartisten Jasenko Selimovic, gick omkring på Majdan-torget och tog intryck av den folkliga resningen så pågick redan intrigerna på affärsmännens och politikernas arbetsrum där planer för Ukrainas framtid möjligen redan låg på ritborden. Det är dock inte alldeles lätt att följa med i alla förvecklingar och försänkningar mellan politiker och oligarker. Spelet kring den ekonomiska och politiska makten i Ukraina innehåller intriger som räcker för minst ett dussin tv-serier som skulle få gamla Dallas att blekna vid jämförelse.

Folket som nu går till val hade kanske trott att Majdan-upproret skulle bli någon sorts reningsbad från korruption och oligarkvälde. Men de partier de röstar på är så gott som alla sammanflätade med en eller annan oligark och mångmiljardär och den ukrainska politiken lär inte heller efter detta val se särskilt annorlunda ut än tidigare då den i mångt och mycket varit att betrakta som en oligarkernas kamp.


Investeringar i politik


Oligarkerna har sällan något problem att skifta lojalitet i detta politiska spel. Som de slipade affärsmän de är (ja, de är så gott som uteslutande män) har de som enda lojalitet sina egna pengar eller möjligen andras om de lånat upp stora belopp för investeringar av olika slag. För dem är politiker en investering som alla andra, eller kanske bättre beskrivet en försäkring. En del oligarker sprider sina investeringar/risker genom att satsa på flera politiker. Man kan säga att de ägnar sig åt hedging (wikipedia: engelska:( inhägna, gardera sig) innebär att med hjälp av mot- eller täckningsaffärer i en investeringsstrategi minska eller eliminera risk) . Det här sättet att agera är egentligen inte alls unikt även om vi här i Sverige är tämligen oskuldsfulla när det gäller investeringar i politik (möjligen lite för oskuldsfulla?). Det är bara att exempelvis se på hur mycket pengar som satsas på respektive presidentkandidat i USA när det börjar dra ihop sig till val där. Många amerikanska storföretag och mångmiljardärer gör dessutom precis som kollegorna i Ukraina, det vill säga sprider sina risker och satsar på båda kandidaterna. De har ju fördelen av att på förhand veta vilka två som har realistisk chans att bli vinnaren och en satsning har alltså på förhand 50/50-chans att ge avkastning. I Ukraina är det dock mer komplicerat.

Som jag har försökt visa i min genomgång av det partipolitiska fältet inför det ukrainska parlamentsvalet på söndag så är den ukrainska politiken oerhört snårig, svårbedömd och oberäknelig. Allianser kommer och går, partier byter namn, dör ut eller uppgår i något annat och för det mesta är partierna knutna till en person vilket gör att dennes preferenser/nycker styr partiets. I valet på söndag finns uppemot 30 partier att välja på varav åtminstone tio har realistisk chans att nå över 5 %-spärren samtidigt som det är tämligen osannolikt att det blir just så många som gör det. En investering i ett sådant här fält blir därmed en ganska riskfylld historia. Så hur lösa detta?

Den amerikanske investeraren i politik nöjer sig som regel med att i tysthet casha in fördelarna, i form av gynnsamma beslut, med att ha satsat på en vinnare. Den ukrainske oligarken har troligen större incitament att själv ge sig in mer handgripligen i det politiska livet för att få större inblick och inflytande i vad som sker eftersom risken är så pass mycket större att de satsar fel. Just kontroll för att vinna ett stabilt och gynnsamt läge kan vara mycket värt långsiktigt. I Ryssland sägs oligarkerna helt enkelt hålla sig utanför politiken. Där finns en enda stark kraft, Vladimir Putin, kring vilket hela den politiska beslutsprocessen cirkulerar. Det räcker möjligen att vinna hans vänskap eller åtminstone att inte bli dennes fiende. De ukrainska oligarkerna är betydligt mer aktiva inom politiken.

Den nuvarande presidenten Petro Poroshenko är förstås det givna exemplet. I det kommande parlamentsvalet är hans eget parti Poroshenko-blocket det som ser ut att bli störst. Han kommer således ha stor kontroll både över den lagstiftande och verkställande makten. Men det finns fler exempel. Julia Tymoshenko, som leder partiet All-ukrainska Fäderneslandsförbundet, kallades tidigare för ”gas-prinsessan”, skaffade sig stora tillgångar, och bör därför räknas till oligarkerna som ett undantag från ”gubbväldet”. Hennes utfall mot oligarker och korruption bör alltså tas med en stor dos salt då hon har haft både politiska och affärsmässiga duster med dessa.

Den rikaste av dem alla i Ukraina, Rinat Akhmetov, var parlamentsledamot för Regionernas Parti mellan 2006-07 samt i ytterligare en period 2007-2012 och sägs nu ha ”investerat” i partiet Oppositonsblocket (se tidigare inlägg). En annan, Victor Pinchuk, satt i två mandatperioder under 1998-2006 i parlamentet. Han är för övrigt också gift med dottern till en tidigare president, Leonid Kuchma. Ytterligare en, Vadim Novinsky, vann ett fyllnadsval i Sevastopol på Krim för bara ett år sedan, vilket är en intressant historia för sig, men finns nu som elfte namn på listan för Oppositionsblocket inför parlamentsvalet på söndag. Han utpekas ha varit Kremls ”pointman” eller ”piska” i det ukrainska parlamentet före maktskiftet. Ihor Kolomoyskyy är en annan intressant figur som varit guvernör i Dnipropetrovsk, men inblandad i en hel del i övrigt vilket jag återkommer till.

En ytterligare detalj att lägga till som är viktig att lägga på minnet är att många oligarker står bakom oberoende kandidater som ställer upp i enmansvaldistrikt där en enda vinnare blir distriktets ledamot i parlamentet. Hälften av alla ledamöter väljs i dessa distrikt och den/de lokalt förankrade affärsmännen har som regel minst en kandidat de backar. Denne kan då förstås räkna med att kunna göra en tämligen påkostad valkampanj.


Oligarkernas kamp (Follow the money trail)

"It's almost as if [Ukrainian] oligarchs are part of the process in which people rise to power," 
(Lauren Goodrich, chief Eurasia analyst at global intelligence firm Stratfor)

Citatet ovan, som finns i en artikel på CNBC, kan beskrivas som ett klart “understatement”. Om vi stryker ordet ”nästan/almost” kommer vi närmare sanningen. I ett mycket intressant blogginlägg skrivet den 10 januari i år (det vill säga nästan två månader före maktskiftet i Kiev) av Kildén & Åsman får vi den ukrainska konflikten sammanfattad på ett kortfattat, välskrivet och informativt sätt. De menar att kampen mellan EU och Ryssland om inflytande i Ukraina också kan ses som kampen mellan olika typer av kapitalägare. Dels de ”gamla” som efter Sovjetunionens fall kapade åt sig offentliga tillgångar för en spottstyver och berikade sig därigenom och dels ett antal ”nyrika” affärsmän som med starka kopplingar till den förre makthavaren, president Janukovych. De här nyrika affärsmännen kallas eller ska vi säga kallades ofta för ”Familjen”. Inlägget finns här och är värt att citera som utgångspunkt för resonemanget:

Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.
Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern”.

De stora pengarna för ”Familjen” låg (naturligtvis) i gas, rysk gas. Det ukrainska Naftogaz hade ett kontrakt med Rysslands Gazprom om att köpa gas till ett visst pris. Som Kildén & Åsman klargör i fortsättningen av sitt inlägg gavs oligarkerna inom ”Familjen” rätten att köpa gas till ett världsmarknadspris som var mycket lägre än det kontrakterade mellan Naftogaz-Gazprom. De kunde sedan sälja sin billiga gas till Naftogaz med enorm förtjänst. Vilket i sin tur ledde till att Naftogaz i realiteten inte köpte så mycket gas av Gazprom som kontraktet stipulerade. Detta har naturligtvis skapat stor irritation hos Putins Ryssland eftersom ryska staten är huvudägare till Gazprom.De ”gamla” oligarkerna - bland dem Rinat Akhmetov, Victor Pinchuk och Ihor Kolomoyskyy - hade däremot större intresse av ett närmande till EU eftersom detta skulle vara ett sätt att säkra sina privata egendomar från ”kleptokratierna” i ”Familjens” Ukraina eller Putins Ryssland, för att citera Kildén & Åsman slutligen.

Det här är naturligtvis inte hela sanningen bakom det ukrainska maktskiftet i våras och beskrivningen av gamla/nya oligarker är starkt förenklad men klart relevant och att känna till oligarkernas betydelse för händelseförloppet före, under och efter Euromajdan är nog oerhört vitalt för att greppa helheten. ”Follow the money”, brukar det ju heta att man bör göra om man vill veta motiven bakom stora politiska händelser och beslut. 


Förlorarna

I detta spel med höga insatser kan vi nu åtminstone se ett antal förlorare. Den förre presidenten Viktor Janukovych själv naturligtvis. Han har med jämna mellanrum gjort offentliga uttalanden där han förklarar sig som det enda rättmätiga och folkvalda statsöverhuvudet för Ukraina men hans möjligheter att återkomma till makten är naturligtvis överspelade. Det senaste ryktet, från början av oktober, kring honom är att han skulle ha fått ryskt medborgarskap. Detta skulle ha hävdats på den ryske inrikesministerns Anton Gerasjtjenko facebooksida men dementerades senare av Putins talesman Dmitry Peskov. Janukovychs öde är alltså i mångt och mycket höljt i dunkel.

En av spelarna inom ”Familjen”, den unge mediamogulen och gaskungen Sergej Kurchenko, skulle enligt samma rykte också ha fått ryskt medborgarskap. Han är efterlyst av Interpol på begäran av ukrainsk domstol som anklagar honom för förskingring mot ukrainska staten i samband med de ovan beskrivna gasaffärerna mellan ”Familjen” och Janukovych. Kurchenkos tillgångar i EU, tillsammans med 16 andra oligarkers, frystes 6 mars i år som en del av sanktionerna mot Ryssland i samband med deras ockupation av Krim. Kurchenko själv försvann från landet innan dess till okänd adress men har uppenbarligen och föga överraskande befunnit sig i Ryssland.I somras blev också hans tillgångar i Ukraina i form av företaget VETEK och i fotbollslaget Metalist Charkivs arena frysta av en ekonomidomstol i Kiev.


Vinnarna?

Bland dem som ser ut som vinnare i nuläget finns, förutom den redan nämnde Porosjenko, ett antal intressanta figurer men för enkelhetens skull uppehåller jag mig vid de tre tidigare nämnda – Akhmetov, Pinchuk och Kolomoyskyy .
Rinat Akhmetov är en av världens 100 rikaste enligt Forbes och en av de som investerat rejält i den gamla regeringen Janukovych. Han är dock känd för att sprida sitt politiska ägande och det är svårt att bedöma om han verkligen tillhör något särskilt parti eller om han har försänkningar i flera. Hans intressen i det gamla regeringspartiet och president Janukovuchs parti Regionernas Parti, tillsammans med de uppgifter som gör gällande att han nu finansierar dess avläggare Oppositionsblocket, talar lite emot teorin om de ”gamla” oligarkernas intresse av att närma sig EU. Men han lär, enligt ovan citerade Lauren Goodrich vid Stratfor, även ha finansierat den förre presidentens opposition. Han har kanske därmed skapat sig en politisk hedgefond som skyddat även efter maktskiftet tidigare i år. Han sitter dock i en lite skakig båt då hans ”imperium” har sin kärna i Donetsk där han också är ägare av fotbollslaget Schachtar Donetsk som nu tvingas spela sina Champions League-matcher i Kiev eller Lviv. Han har dock en uttalad vilja att finna en fredlig lösning mellan separatisterna och Kiev-regeringen och sagt sig vilja se ett helt och enat Ukraina. En fullt rationell hållning eftersom hans viktigaste tillgångar finns i östra Ukraina och inte i Ryssland.

Akhmetov till vänster. Bild: pravmir.com

Victor Pinchuk har länge varit en stark förespråkare för ett ukrainskt närmande till EU. Han har dock affärskontakter i Ryssland (en stor del av hans inkomster genom stål kommer därifrån) och lär därför inte vilja ställa upp på alltför skarpa sanktioner från EU mot Ryssland utan bör snarare helst se att förbindelserna normaliseras. Han uttrycker det så här i en intervju till Forbes:

”It´s not necessary to be a member of the European Union.  But European values will solve a great number of Ukraine´s problems. [But] Ukraine cannot be successful without Russia”.

Victor Pinchuk till vänster. Bild:Telegraph.co.uk

En som definitivt hamnat på kant med Ryssland men också med denne Pinchuk är Ihor Kolomoyskyy, ägare av bland annat Privat Bank. Pinchuk har stämt honom och dennes affärspartner Hennady Boholyubov i en domstol i London för påstådda oegentligheter i samband med en gemensam affär.
Men Ryssland har också begärt av Interpol att få honom efterlyst, vilket dock avslogs nyligen, och en rysk distriktsdomstol har utfärdat en arrestorder för åtal i sin frånvaro med anklagelsen att ha organiserat dödandet av civila som grund.  Kolomoyskyy blev alldeles efter maktskiftet i Kiev utnämnd till guvernör för distriktet (Oblast) Dnipropetrovsk av den tillförordnade presidenten Oleksandr Turchynov. Efter att han och Vladimir Putin smutskastat varandra offentligt i ett par månader kom till slut de ryska rättsliga åtgärderna vars konsekvenser fortfarande står att se. Vad det handlar om är emellertid bland annat Kolomoyskyys finansiering av frivilligbataljonen Dnipro-bataljonen. Genom denna ska han, enligt anklagelserna, bland annat använt olaglig krigföring mot civilbefolkning vid de frontavsnitt där de är aktiva.

Uppgifter gör också gällande att han ska vara finansiär åt Högra Sektorn. Vilket låter som helt obegripligt eftersom denne Kolomoyskyy själv är jude och som sådan en av få kvarvarande i detta Ukraina där Högra Sektorn är ett av de högerextrema som vill ”rena landet” från alla utom ”etniska ukrainare”. Möjligen vill han på detta lite ”übersmarta” sätt hålla värsta fienden nära? Den rysk-israeliske politikern och författaren Avigdor Eskin har emellertid nyligen aviserat att starta en kampanj för att få Kolomoyskyy utslängd från alla poster inom judiska organisationer med anledning av hans finansiering av Högra Sektorn. Det förekommer också uppgifter om att en petition, skriven av israeliska ryskbördade judar, skulle vara utfärdad och cirkulera för underskrifter innehållande kravet att Kolomoyskyys israeliska medborgarskap (han lär ha trippla! Medborgarskap, ukrainskt, cypriotiskt och israeliskt) upphävs. Detta kan å andra sidan också vara ett politiskt spel i den konflikt som råder mellan Ukraina och Ryssland. Det är hur som helst förtvivlat svårt att få detta påstående verifierat annat än genom ryska källor eller okända bloggare. Därför är det klokt att vara försiktig med att acceptera alla rykten som florerar.

Ihor Kolomoyskyy till vänster. Bild:collive.com


Folket går till val och oligarkerna sitter kvar

Hur det än är med alla rykten och anklagelser som omger oligarkerna och de politiska partier och personligheter som nu ska väljas till parlamentet så är det ingen som kan undgå att se att det som händer i den ukrainska politiken sker utan insyn och inblandning av dessa stenrika affärsmän varav bara några har beskrivits här.

Majdan-protesterna var uttryck för ett genuint missnöje med dessa oligarkers makt över landet och deras oheliga allians med politikerna, med korruptionen och med den ekonomiska situationen i landet. Men det är mycket som talar för att de folkliga protesterna kapats eller rentav orkestrerats av krafter bortom torgets barrikader. I vilken omfattning och exakt hur kanske vi aldrig får riktigt veta.

Men ett som är säkert är att åtminstone några oligarkers intressen även efter söndagens val lär bli omsedda av de nya parlamentarikerna ungefär som de blivit tidigare. Kanske nya politiker, men fortfarande i huvudsak oligarkernas politik.

Samtidigt, vilket inte får glömmas bort, går det inte att undvika att se att om det ska ske några välbehövliga investeringar över huvud taget i Ukraina just nu så lär oligarkernas pengar behövas. Det är mest en fråga om hur mycket som ska satsas, var det ska satsas och på vad?

Det kan däremot avgöras av utfallet av söndagens val.




Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:




Artikel från CNBC om oligarker och deras politiska kontakter

Artikel på Forbes om oligarkerna vid maktskiftet

Wikipedia om Ukrainas oligarker

Artikel i DN om oligarkernas inträde på maktscenen efter maktskiftet

Artikel på SvT om oligarker som sägs sponsra de pro-ryska separatisterna

Blogginlägg från Kildén & Åsman om oligarkerna under Majdanupproret

En socialistisk syn på oligarkerna i Ukraina




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar