onsdag 22 oktober 2014

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 4. Partierna: De högerextrema

De högerextrema partier som vi känner bäst till är troligen Svoboda och Högra Sektorn. Dessa har hållit en hög profil under protesterna på Majdan-torget i Kiev och utmärkt sig i övrigt genom olika uttalanden och framför allt genom våld, inte minst från de sistnämndas sida. Högra Sektorn har i förhållande till sin storlek fått en oproportionerligt stor plats i media. Givetvis beroende på sin medvetet våldsamma framtoning och agerande. Det parti som i parlamentsvalet lär ha bäst chans att nå över spärren på 5 % är däremot uppstickaren Radikala Partiet som i valundersökningar ser ut att kunna bli näst största parti efter Poroshenko-blocket. Det är också det parti som är minst utpräglat högerextremt av dessa tre. Vissa skulle istället kalla dem populistiskt nationalistiska eller rentav liberalt pro-europeiska. Som vanligt när det gäller den ukrainska politiken är dock väldigt mycket knutet kring personer och i Radikala Partiets fall gäller detta i hög grad. En del skulle kalla partiet en enmansshow. Dess ledare Oleh Ljasjko är den som står för showen vilken brukar bestå av slagsmål i parlamentet, hätska och obalanserade uttalanden och rent fysiskt närvarande engagemang i tvivelaktiga frivilligbataljoner vid fronten.

Utmärkande för dem alla är emellertid en brist på respekt för demokratins spelregler och vad gäller åtminstone Högra Sektorn ett rent förakt. De är, trots Radikala Partiets uttalade EU-vänlighet, knappast en tillgång för Ukraina i närmandet till EU och ger landet en image som ibland kan bli överdrivet negativ. Tillsammans representerar dessa tre partier troligen runt 15 % av väljarkåren vilket avslöjar att de inte bör ha mer inflytande över politiken än exempelvis Sverigedemokraterna. Samtidigt är mörkertalet kanske stort. Alla går inte till valurnorna av de som hyser nazianstrukna eller ultranationalistiska åsikter. Dessutom är deras inflytande genom våld skadligt; dels för det politiska samtalet då vissa åsiktsrepresentanter skräms till tystnad och dels för utsikten att ena landet och sy ihop väst med öst igen.


Det finns med andra ord stor anledning att syna dessa partier i sömmarna även om det kan anföras att de är småpartier utan reellt inflytande över de avgörande frågorna för Ukraina. Min uppfattning är att deras inflytande utanför parlamentet är minst lika avgörande för Ukrainas framtid som det rent politiskt formella innanför Verkhovna Radas väggar.



Radikala Partiet:

Partiets officiella namn är egentligen Oleh Ljasjkos Radikala Parti. Ett signifikativt partinamn i den ukrainska personcentrerade politiska pyttipannan. Han är före detta journalist och har tidigare suttit i parlamentet för Julia Tymosjenkos block och fick bland annat uppdrag inom en kommitté för regler och etik vilket är lite ironiskt då han i början av 1990-talet dömdes för förskingring och satt ett antal år i fängelse innan fallet avskrevs helt 1998.

Att hitta en ideologisk tråd hos partiet blir i hög grad att söka uttalanden från partiledaren själv, försöka tolka dem och placera in på den gängse politiska höger-vänsterskalan. Det är inte alldeles enkelt och blir sammantaget tämligen motsägelsefullt. Men den ukrainska politiken kan inte tolkas på samma sätt som inom de flesta EU-länder där demokratin haft hundra år på sig att formas. I Ukraina för den fortfarande en kamp för livet, vill jag påstå.

Radikala Partiet bildades 2010 men då under namnet Ukrainska Radikal-Demokratiska Partiet. Då leddes partiet av Vladislav Telipko men ett år senare valdes Oleh Ljasjko till ny ledare och partiet bytte raskt namn till det nuvarande där hans namn ingår. I parlamentsvalet 2012 fick partiet endast drygt 1 % av rösterna men fick en plats (Ljasjko) i parlamentet genom att vinna ett distrikt (se inlägget om valsystemet). I valundersökningar som föregått det kommande valet visar partiet upp helt andra siffror och det kan komma att bli runt 10 % av rösterna. Somliga väljarbarometrar har visat så mycket som 13-14 % av rösterna. Många är lite överraskade av denna framgång men i det turbulenta läge som råder i landet kanske en ultranationalistisk populism är gångbar.

Helt överraskande kanske det inte borde vara heller eftersom Ljasjko ställde upp i presidentvalet i maj och blev trea. Den valkampanjen bör ha varit till hjälp i den nuvarande valkampanjen för partiet som är så tätt knutet just till hans egen person.

Han har också försökt profilera sig som en förespråkare för småföretagare och vill gärna framstå som en motståndare till oligarkväldet vilket är ett framgångsrecept i dagens Ukraina eftersom oligarkerna i nästan lika hög grad som president Janukovytj var måltavlor för Majdan-demonstranternas missnöje i vintras. Dessa rikemän vill han knuffa ut från den politiska scenen vilket förvisso förmodligen skulle vara välgörande för landet. Själv förknippas han dock med en Serhiy Lyovochkin som äger tv-kanalen Inter tillsammans med gas-oligarken Dmitry Firtasj, men detta förefaller vara mycket osäkra uppgifter då samme Lyovochkin även har sagts ha kopplingar till Oppositions-blocket som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det verkar i alla händelser svårt att nå riktig framgång i ukrainsk politik utan finansiell uppbackning av någon av dessa magnater som han säger sig vilja rensa ut från densamma. Själv hävdar han däremot att han främst finansieras av små bidragsgivare som han får kontakt med via facebook.

Partiet förordar en militant linje mot de pro-ryska rebellerna i Donbass och Ljasjko har en egen paramilitär milis, Ljasjkobataljonen Ukraina, som bland annat, bara två dagar före presidentvalet i maj, stormade en byggnad i staden Torez som ockuperades av pro-ryska separatister. Vid stormningen dödades en separatist och en annan fick svåra skottskador.

På sin egen facebook-sida deklamerade Ljasjko triumferande:

"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Jag har ärligt talat inte kunnat få klarhet i om denna bataljon är densamma som Azov-bataljonen, vilken är en av alla de frivilligbataljonerna vid östfronten som inrikesministeriet i början av maj legaliserade. Azov-bataljonen lär ha grundats av en kärna från ett litet nazistparti, Socialnationalistiska församlingen, och har en variant av den nazistiska ”varghaken” som symbol. Detta nazistparti har i sin programförklaring uttalat målet att slåss för ”hela den vita rasens befrielse från det internationella spekulativa kapitalets makt”. De vill också förhindra sexuella kontakter mellan raser då detta anses ”leda till den vita rasens utrotning”. Detta framgår av en artikel från BBC som också uppmärksammar den svenske frivillige bataljonsmedlemmen Mikael Skillt. Azov är en av de mer omtalade och ökända för sin våldsamma framfart även bland civilbefolkning.  Denna bataljon har emellertid Oleh Ljasjko som ledande beskyddare. 

Amnesty har riktat skarp kritik mot frivilligbataljonernas framfart och alldeles särskilt lyft fram den frivilligbataljon som leds av Oleh Ljasjko. Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty. Ljasjko själv räds inte att mycket aktivt delta i vissa aktioner vilka också filmas för att läggas ut på youtube. De framställer alltså ”oblygt” på egen hand material som visar Ljasjkos hot om mord eller fängelse mot polischefer, borgmästare eller lokala rådsrepresentanter för städer i östra Ukraina. Detta sätt att ta lagen i egna händer kritiseras i skarpa ordalag av Amnesty på deras hemsida.

Human Rights Watch har också uppmärksammat Ljasjkos framfart där han med hjälp av sin paramilitära bataljon godtyckligt arresterar (vilket han själv kallar ”civil arrestering”) och misshandlar personer som betraktas som separatister eller anses stötta dem. För att sedan dessutom dyka upp på hans egna twitter- och facebook-konton där de visas upp som en sorts krigstroféer eller möjligen som varnande exempel för andra.


På Ljasjkos facebook- och twitterkonton torgför han öppet sina åsikter och lär på dessa ha uttalat saker som att ukrainarna är en nation av ”erövrarprinsar” och att de tillhör en nation av ”revolutionärer, partisaner och kossacker”. Uppenbarligen ser han sig själv som en riddare i strid för sin nation och den militanta hållningen gränsar till storhetsvansinne. Samtidigt säger han i en mycket informativ artikel i magasinet Foreign Policy att han vill att Ukraina ska gå med i EU och Nato. Av denna artikel framgår också att Ljasjkos roll som ledare för frivilligbataljoner mycket väl kan vara överskattad av honom själv för att framhäva sig som en av de ”partisaner” eller ”erövrarprinsar” han idoliserar.

 Ljasjko var en av de drivande bakom bannlysningen av kommunistpartiet som jag skrev om häromdagen. Han är också känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet. Senast (vad jag vet) i våras då han kallade en parlamentskollega (oberoende ledamot) för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades. 

Denne mans parti förväntas nu alltså bli ett av de största i Ukraina och kan mycket väl komma att ingå i den koalitionsregering som lär behöva bildas kring det förväntat dominerande Poroshenko-blocket. Bäva månde EU?



Svoboda:

Svobodas företrädare, Ukrainas Social-Nationella Parti, bildades redan 1991. Detta USNP var ett uttalat nazistparti med hakkors som symbol men bytte 2004 namn och symbol och blev då Svoboda som betyder frihet. Det är lätt att associera till Sverigedemokraternas genealogi och utveckling mot ett mer ”städat” parti. Enligt en SvD-artikel tidigare i år finns det vissa bedömare som menar att de bör ses som högerpopulister snarare än fascister då de mest radikala åsikterna på senare år har skalats bort. Det är förvisso inget som utesluter att detta enbart är kosmetika för att komma in i maktens centrum snarare än en ideologiskt grundad kursändring. Att Svoboda fick fyra ministerposter samt riksåklagarämbetet i den interimregim som bildades efter Majdan-upproret i våras kanske är ett tecken på att denna strategi varit framgångsrik åtminstone. Vilket återigen kan jämföras med Sverigedemokraternas framgångar på senare år.

Partiledaren Oleh Tiahnybok gör sig dock skyldig till mängder av uttalanden som förmodligen inte skulle undkomma Sverigedemokraternas ”noll-toleranta” renhållningspatruller. Alldeles efter maktskiftet i Kiev i våras efterlyste han avskaffande av politisk och demokratisk pluralism i Ukraina, etnisk rensning av landet och återinförande av Ukraina som kärnvapenmakt. Detta med rensning av landet från utländskt inflytande är ett eko från den ultranationalistiska Stepan Banderas paroller då denne slogs både med och emot nazisterna under andra världskriget.

Tiahnybok lär också ha sagt att Ukraina ”rensats från ryssar och judar” under andra världskriget. Han och andra Svoboda-parlamentariker har genom åren strött antisemitiska kommentarer omkring sig och i synnerhet en parlamentsledamot, Yuriy Mykhaltjysjyn, sägs ofta citera Joseph Goebbels och andra nazityskar. Simon Wiesenthal-centret rankade ifjol Tiahnybok på femte plats över världens värsta antisemiter.

Oleh Tiahnybok. Bild: UNN

Partiet är med i Alliansen för europeiska nationella rörelser där också franska Front National, ungerska Jobbik, brittiska BNP och svenska Nationaldemokraterna (en högerextrem utbrytning ur Sverigedemokraterna) ingår. Det nazistiska Svenskarnas Parti samarbetade tidigare Svoboda men lär ha tagit sin hand ifrån dem för att de inte är ”tillräckligt antisemitiska”. Vilket kanske säger mer om SP än om Svoboda.

Partiet säger sig vilja förbjuda homosexualitet, stoppa invandring och deportera utlänningar, införa pass som anger etnisk tillhörighet och förbjuda ”ukrainafobi”, med vilket det förefaller oklart vad som menas. Men det rent ukrainska förordas och utesluter såväl ryssar som andra minoriteter.

EU-parlamentet framförde redan efter parlamentsvalet 2012 kritik mot Ukraina bland annat med anledning av Svobodas inträde i parlamentet och uppmanade då landets ”pro-demokrater” att inte ingå i allianser med detta parti. EU-parlamentet menade att Ukraina måste uppvisa bättre respekt för demokratins principer och framhöll att ”rasistiska, antisemitiska och xenofobiska åsikter står i strid med EU:s fundamentala värderingar och principer”. Detta skulle också ligga landet i fatet i förhandlingarna om undertecknande av ett EU-handelsavtal, sades det då. Vilket - intressant nog - inte hindrade att just detta EU-avtal nyligen undertecknades. Trots att just precis denna, enligt EU-parlamentet oönskade, koalition mellan ”pro-demokrater” och Svoboda uppstod i och med maktskiftet i Kiev vilket gav Svoboda tillträde inte bara till parlamentsstolar utan också till regeringspositioner.

Svoboda ser emellertid ut att få svårt att nå över 5 %-spärren denna gång enligt väljarundersökningarna. De är dock mycket starka lokalt i västra Ukraina och inte minst i Lviv där de är det styrande partiet. Staden beskrivs i en Aftonbladet-artikel som ”den ukrainska nationalismens huvudstad” vilket jag själv, efter ett besök där nyligen, kan stämma in i. Ukrainska blågula flaggor varvas där med de ultranationalistiska rödsvarta och porträtt av den ovan nämnde Stepan Bandera. 

Partiet förordar naturligtvis, i linje med det ovan sagda, en militär lösning av konflikten i Donbass och menar att riktig fred endast kan uppnås genom att vinna kriget. De är enligt den egna hemsidan också motståndare till det beslut om speciell status för regionerna i öst som parlamentet antog tidigare i höst och mot att invånare från Donbass ska få rösta i det kommande valet. 

Partiledaren Tiahnybok försöker dock nu strax före valet visa upp en mer breddad politisk agenda än den ultranationalistiska och talar sig varm för medelklassen och för småföretagare och säger sig vilja ta itu med korruptionen i landet, vilket är en hållning som framhävs även av Oleh Ljasjkos Radikala Parti som nämnts här ovan.

Frågan är om det räcker hela vägen in i parlamentet?



Högra Sektorn (Pravyj Sektor):

Högra Sektorn sägs ha fått sitt namn av att deras företrädare fick i uppgift att skydda den högra flanken av demonstrationstågen under Majdan-upproret i vintras. Deras fotfolk sägs till betydande del bestått av huliganer tillhörande fotbollslaget Dynamo Kievs värsta svans och deras insatser sägs ha varit värdefulla i bataljerna mot kravallpolisen Berkut.

Politiskt parti blev de dock inte förrän efter maktskiftet, den 22 mars i år. Det förutspåddes då att de möjligen skulle kunna nå framgång bland annat på bekostnad av Svoboda som de menade varit ”mesiga” vid bataljerna på Majdan-torget. Men den stora framgången som politiskt parti har i stort sett uteblivit och de förväntas inte heller i detta val passera spärren på 5 %. Troligen ganska långt därifrån.

De har den rödsvarta fanan som symbol vilken de har ”ärvt” av Stepan Banderas ultranationalistiska OUN (se ovan om Svoboda). De vill helst få till en nationell revolution och har inte mycket till övers för varken EU eller Ryssland. Flera anhängare, som också fanns på Majdan-torget i vintras, strider nu i diverse frivilligbataljoner vid fronten i öst. Donbass-bataljonen har nämnts som en sådan som skulle vara särskilt knuten till partiet men det har varit svårt att finna belägg för just detta.

Partiledaren Dmytro Yarosh har en lång historia som ultranationalist, har länge slagits för en avrussifiering av Ukraina och påstår sig vara den förste som vågade hissa den ukrainska blågula fanan, i Dnipropetrovsk 1989. Han ställde upp i presidentvalet i våras men nådde knappt 1 procent av rösterna och blev i somras, på rysk begäran, efterlyst av Interpol för uppmaning till terrorism. De styrande i Kiev har han försökt skrämma upp med att säga att ”vår revolution är inte ännu komplett”, enligt en artikel i online-versionen av Der Spiegel.

På nätsidan euromaidanpress.com säger Yarosh att han om han ville ”skulle kunna sända flera bataljoner till Kiev och lösa regeringsfrågan” om det bara inte innebar att han därmed skulle bana väg för Putin att marschera dit också.

Om partiet skulle få tillräckligt med röster för att ta plats i parlamentet, fortsätter han, skulle de ”röra om i smutsen” och se till att de andra ledamöterna verkligen ”arbetar för Ukraina och inte för sina egna fickor”. Han drar sig inte heller för att mobilisera tusentals människor att marschera till parlamentet för att blockera beslut i viktiga frågor om han skulle finna det nödvändigt. ”Vi har mycket folk som vi kan lita på och därigenom pressa igenom nödvändiga beslut”, säger han. Det är alltså inte fråga om att respektera folkviljan och parlamentets representation utan det är andra metoder som förespråkas.

Vad detta ”pålitliga” fotfolk är kapabla till såg vi prov på i Odessa i våras då över 30 personer dödades när fotbollshuliganer och anhängare av Högra Sektorn attackerade en fackföreningsbyggnad med molotov-cocktails och troligen även skjutvapen.

Våldsamheterna i Kiev nyligen där Svoboda och Högra Sektorn med aggressiva attacker mot parlamentet framförde krav på ett erkännande av Banderas OUN kan också sägas illustrera vad Yarosh menar med att mobilisera folk för att ”pressa igenom nödvändiga beslut”.


Marko Bojcun, politisk forskare och Ukraina-expert vid London Metropolitan University, säger i en intervju med Huffington Post att de högerextrema kan vara föremål för viss underskattning och att det finns ett större stöd för dem i landet än presidentvalet i våras antyder. Han säger sig i alla fall se en ökad politisering av etnicitet och en allt lägre toleransnivå bland de högerextrema mot sina åsiktsmotståndare.

Som jag inledde med är politiskt inflytande inte bara en fråga om hur många procent av rösterna i det kommande valet de högerextrema partierna får. Det handlar också om på vilket sätt den offentliga debatten påverkas av den intoleranta retoriken och våldsamma yttringarna mot personer som vill se fredliga lösningar på konflikten i öst, normalisera förbindelserna med Ryssland och som vill ha ett multi-etniskt och sant demokratiskt Ukraina. Jag har tidigare refererat till en artikel i Aftonbladet där situationen i Odessa tas upp . Högra Sektorn och andra ultranationalister fungerar där som en terroriserande politisk kraft med mål att skrämma motståndaren till tystnad. Attacker mot politiska motståndare från Oppositions-blocket under valkampanjen har också kunna iakttas på flera håll, bland annat i just Odessa.

Det föreligger, som jag ser det, en klar risk att gatans parlament – parallellt med den ”rening” av statsförvaltningen som jag skrivit om tidigare – skapar såväl en tystad debatt som en tyst förvaltning där människor inte vågar framträda med sina åsikter av rädsla för våld eller avskedande. Det vore ett steg åt fel håll för ett land som strävar efter att ingå i ett pluralistiskt och demokratiskt Europa snarare än i ett mer slutet och kvasi-demokratiskt samhälle som Rysslands.





Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar