torsdag 2 oktober 2014

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar