söndag 21 september 2014

Ukrainas historia och nationalism: nr 5. Ukrainas framtid; nationalistisk diktatur eller demokratisk mångfald?

Jag har i fyra inlägg (som är här och här samt här respektive här) försökt bidra till en förförståelse av konflikten i Ukraina. När jag själv var där, i västra Ukraina, för ett par veckor sedan greps jag av den nationalistiska stämning som rådde där. Att en nation sluter sig samman när det är utsatt för hot är inte alls märkvärdigt. Men det finns också element i den ukrainska nationalismen som ekar otäckt från andra världskrigets nationalsocialistiska idéer om ett ”rent” Ukraina, fritt från såväl ryssar som polacker, judar och andra etniska minoriteter.

En första förutsättning för att Ukraina på allvar ska kunna ta itu med sina problem är förstås att striderna upphör mellan rebellerna i öst och den ukrainska armén. Det lär dock inte på långa vägar räcka för att komma till rätta med de enorma strukturella, ekonomiska och sociala relationsproblem som står i vägen för utveckling i landet. Anna-Lena Laurén pekar i en artikel i SvD ut problem som president Porosjenko står inför. Ett stegrande missnöje inom armén försvårar möjligheterna att få ett militärt övertag i öst som kan pressa rebellerna till förhandlingar. Förband som vägrar strida, deserteringar och tillbakadraganden från strategiska positioner samt protester mot inkallelser – inte minst från arga mödrar – plågar centralregeringen i Kiev. 

Det eldupphör som undertecknades för ett par veckor sedan känns som en defensiv åtgärd för att skapa andrum för trupperna och den politiska ledningen i Kiev. För några dagar sedan beslutade också parlamentet om en viss särstatus för östra Ukraina. Eftergifter för att blidka rebellerna och Putins Ryssland. Det återstår att se om det räcker.

Detta eldupphör har dock visat sig bräckligt och så gott som dagligen rapporterar OSSE om artilleri- och raketbeskjutningar och stridigheter inte minst vid flygplatsen i Donetsk. Det förefaller högst osäkert alltså om detta eldupphör är ett steg mot fred eller bara en andpaus från de värsta stridigheterna.

Korruptionen är ett av de värsta problemen för landet och Laurén berättar i sin artikel att Tetjana Tjornovol - f.d. Majdanaktivist som utsetts att leda regeringens antikorruptionskommitté – avgick från sin post för några veckor sedan för att hon tyckte den politiska viljan saknades för att komma tillrätta med korruptionen. Högst sannolikt finns det alldeles för många i ledande positioner som har alldeles för mycket att förlora på att korruptionen bekämpas. Ekonomen Anders Åslund, likaledes i SvD, framhåller också korruptionen som landets största hinder för ekonomisk utveckling och pekar ut den ryska gasen som huvudsaklig källa till oligarkernas rikedomar och utarmning av den ukrainska offentliga ekonomin. Han efterlyser radikala reformer. Jag är dock inte så säker på att Åslund är den allra bästa av konsulter i det här fallet med tanke på vad hans råd (chockterapin) fick för konsekvenser för Ryssland när han under 1990-talet fungerade som rådgivare åt Jeltsin med ekonomiskt kaos och snarare en framväxt av oligarkernas ekonomiska maktstruktur som följd. Frågan är alltså vad sådana kan åstadkomma? För människorna i framför allt Donbass-området lär det innebära strukturella åtgärder som kan framkalla ett ännu större missnöje med centralmakten i Kiev och få befolkningen där att kräva ryskt ingripande. 

Laurén utesluter inte att missnöjet med den politiska ledningen kan växa så kraftigt att vi får se ett nytt Majdan framöver. Det är i alla händelser ingen lätt balansgång som det nya parlamentet som ska väljas om några veckor har framför sig.


Den politiska viljan


Den politiska viljan att komma till rätta med korruptionen tycks alltså minst sagt liten. Att ett nytt parlament ska förändra den saken förefaller tämligen naivt att tro. De högerextrema krafter som haft en betydelsefull roll under Majdan-upproret (statskuppen?) lär finnas med även i det nya parlamentet efter valet. Däremot menar Lauren i ovan nämnda artikel att Svoboda, som hittills varit det mest inflytelserika av de högerextrema partierna, är på tillbakagång och att det istället ser ut som att Oleh Ljasjkos (som jag skrivit om tidigare) Radikala partiet istället växer. En man med parlamentsslagsmål som specialitet och med en ”egen” bataljon (Aidarbataljonen) i strid mot rebellerna i öst. En bataljon som enligt många vittnesmål gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser och som hyser flera fascistiska frivilliga från olika länder, bland andra från Sverige. Det låter inte som en lovande framtidsman för Ukraina. Men dessa krafter har inte minst i västra Ukraina ett starkt stöd.

Det förekommer också ett förtryck mot yttrandefriheten i Ukraina som det rapporteras väldigt lite om men som inte heller bådar gott för möjligheterna att få en sant demokratisk utveckling i landet. Nyligen gjorde landets säkerhetstjänst ett tillslag mot landets största oberoende tidning Vesti. ”Brottet” tidningen gjort sig skyldigt till är att ha publicerat en artikel av Mika Velikovskij som åkt runt vid östfronten och intervjuat människor från bägge sidor i konflikten. En nyanserad artikel som landets regering alltså inte tolererar. Journalisten själv säger till Aftonbladet att den nya lag som införts i Ukraina i praktiken innebär att journalister ”enbart rapporterar en sida av konflikten”. Carl Bildts självsäkra uttalande i våras om ukrainska politiker som personer som ”arbetar för värderingar som är våra” klingar tämligen ihåligt i ljuset av de här tendenserna.


Den ukrainska befolkningens vilja

Om några veckor får alltså den ukrainska befolkningen i demokratiska val uttrycka sin politiska vilja. Vilken väg ska Ukraina gå? Med tanke på ovan nämnda påtryckningar och stämningen i landet och de pågående stridigheterna i öst är risken stor att det inte blir den fredliga, demokratiska vägen som väljs. Nationalismen banar väg för en konfrontativ linje. Påhejade av EU och Nato piskas också den ryskfientliga inställningen på och utsikterna för fred och frihet i Ukraina förefaller ganska dimmiga. Risken är att röster som vill återknyta till Stepan Banderas och OUN:s idéer om ett ”rent” Ukraina vinner mark och skapar en stat som fjärmar sig än mer från ”värderingar som är våra”.

Den ryska påtryckningen är för de flesta också tämligen uppenbar. Putins Ryssland vill inte ha ett land under Natos inflytande som närmsta granne. Hur direkt Ryssland är inblandat i den väpnade konflikten är det dock förvånansvärt svårt att riktigt få grepp om. Häromdagen upprepades Carl Bildts tidigare anklagelser mot Ryssland om att det skulle finnas ryska reguljära förband i Ukraina. Uppgifter från ”företrädare för flera västländer” gör gällande att minst fyra ryska sådana skulle vara insatta på ukrainsk mark. Det märkliga är att dessa uppgifter ännu inte har kunnat verifieras av någon av de hundratals observatörer som OSSE har på plats i landet inklusive Donbass och minst två gränsövergångar. 

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, skrev en understreckare i SvD häromveckan i vilken han framhåller landets ”glidande historiska identiteter” och det ”vanliga folkets” känsla av samhörighet med Ryssland. Han påpekar att de gränser mellan öst och väst, som jag själv redogjort för i mina senaste inlägg om landets historia och nationalism, inte är absoluta utan relativa. Det ligger nog väldigt mycket i detta. Han menar slutligen att landet utan utländsk inblandning (från såväl EU och Nato som Putins Ryssland) skulle kunna utvecklas till att bli ”ett perfekt exempel på ett modernt, öppet och mångkulturellt Europa”. 

Det är en from förhoppning men jag har som sagt mina tvivel om förutsättningarna för en sådan utveckling som läget är nu. Men jag hoppas jag har fel.

Ett sätt att få en fingervisning om vart det ukrainska folket vill gå är ju att fråga det. En undersökning som gjorts alldeles nyligen ger intressanta besked. Ett av Ukrainas ledande marknadsundersökningsinstitut SOCIS (hittar den inte på nätet men fått den av OSSE-källor) har frågat folk hur det skulle röstat idag om det hållits folkomröstning om medlemskap i EU, Nato respektive den ryska tullunionen. Resultatet visar att sett över hela landet är övervägande delen av befolkningen positiv till ett närmande till EU, men övervikten är inte så stor som man skulle kunna tro och varierar kraftigt i olika delar av landet. Undersökningen visar ingen majoritet för ett medlemskap i Nato men däremot i EU. Det är dock inte mer än 62 % som säger sig vara klart för ett sådant. Mest EU-positiva är man i Västra Ukraina och i Kiev medan det i Donbass endast är 23 % som säger sig vara för EU-medlemskap. Den ryska tullunionen har där ett större stöd än i andra delar av landet, dock endast av 38 % av de tillfrågade. Möjligen hade siffran varit högre om någon av de 800000 flyktingar som befinner sig i Ryssland hade tillfrågats men stödet sett över hela landet är endast 18,3 % för denna tullunion.

Hur det här resultatet kommer att ta sig uttryck i det kommande ukrainska parlamentsvalet är förstås svårt att sia om men det vittnar i alla fall inte alldeles överraskande om stora skillnader inom landet i åsikterna om var framtiden ligger. Frågan är om det finns någon politisk kraft som har förmågan att ena landet och få befolkningen att känna samhörighet över denna absoluta eller relativa gräns mellan öst och väst?


Undersökningens resultat:


------




En notering och tips om artiklar att ta del av:
Jag tycker mig notera att det i Finland finns en betydligt mer insatt och nyanserad bild av läget i Ukraina. Troligen har det att göra med landets långa gemensamma historia med Ryssland och dess speciella förhållande till Sovjet/Ryssland säkerhetspolitiskt och handelspolitiskt alltsedan självständigheten för Finland 1917 och inte minst under efterkrigstiden.

Exempelvis:

En mycket omfattande och nyanserad bild av Ukraina i februari 2014 skriven av en finsk tjänsteman vid finska riksdagens stora utskott, Peter Saramo och publicerad i webbtidskriften Simeon ja Hanna om informationskriget i februari 2014.

Artiklar av Yle (statliga finska televisionens hemsida):


... och om händelserna i Ukraina (publ februari 2014)





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar