söndag 21 september 2014

Ukrainas historia och nationalism: nr 3. En ny nations födslovåndor

I mitt förra inlägg om Ukrainas historia och nationalism stannade jag vid Sovjets sammanbrott. Tillfället tycktes givet för många sovjetrepubliker att bryta sig ur dess järngrepp och nationalistiska krafter fick fri lejd att förverkliga självständighetsdrömmar.

Redan 16 juli 1990 proklamerades suveränitet för den sovjetiska folkrepubliken Ukraina vilket inte innebar oavhängighet men demonstrerade en strävan åt det hållet. Ukraina slöt därefter en rad bilaterala avtal med andra unionsrepubliker och började aktivera sig utrikespolitiskt. Den 19 november 1990 erkändes suveräniteten av Ryssland och gränserna fastställdes. Det betraktas allmänt som en vändpunkt i förhållandet mellan Kiev och Moskva. Oavhängighetsförklaringen kom den 24 augusti 1991 och bekräftades genom en folkomröstning den 1 december samma år där 90 % av befolkningen röstade för detta. I västra Ukraina över 90 % men intressant nog också en majoritet i öst. I Kharkiv (Kharkov) 75,8 % och på Krim 54,2 %. Dödsstöten för Sovjetunionen tillsammans med Vitrysslands utträde ur unionen och 1992 var Sovjetunionen ett minne blott.


Födslovåndor som sitter i än idag

Enligt Andreas Kappeler var problemen för den nya staten var i huvudsak; 1) ekonomiska 2) den gamla sovjetkadern i ledande positioner 3) integrationen av de heterogena ukrainska regionerna 4) andra etniska grupper än ukrainarna 5) förhållandet till Ryssland 6) frågan om gränserna, främst Krim som var omstritt redan då 7) säkerhetspolitiska.

Kort sammanfattat kan problempunkterna ovan - med mina egna ord och reflektioner till dagens konflikt men med stöd i Kappelers text från 1993-4 - beskrivas så här;

1) En galopperande inflation och en övervikt av tung industri och rustningsindustri som innebar strukturella ekonomiska problem. Handeln med övriga f.d. sovjetunionsstater måste nu bedrivas till världsmarknadspriser. Tidigare subventionerat i och med unionens eget slutna ekonomiska system. Detta blev kännbart inte minst i förhållande till Ryssland som levererade gas och olja till Ukraina.

2) De gamla ledarna bet sig på många positioner fast och fungerade som bromsklossar för reformarbete med ekonomin framför allt.

3) Här framträder inte minst de väst-ukrainska regionerna bland vilka regional självständighet fanns på den politiska dagordningen, exempelvis avseende Karpatiska Ukraina, nuvarande oblast (ukrainsk region eller län) Transkarpatien som tidigare hört till Tjeckoslovakien och främst befolkades av rusiner och ungrare. Även i Bukovina framfördes krav på större regionalt självstyre. Det fanns också en misstro mellan de i öst boende industriarbetarna och bergsbönderna mot folk i Lviv exempelvis. De starkt russifierade städerna i öst och syd (kring Donetsk och Odessa) hade en dubbel ukrainsk-rysk kulturell identitet vilket ju tydligt kan noteras i dagens konflikt. Slitningar mellan den katolska och ortodoxa kyrkan fanns i bakgrunden och finns än idag. Även inom den ortodoxa bekännelsen påbörjades 1992 en (kanske ännu mer infekterad) konflikt som idag ligger i öppen dager mellan Moskvapatriarkatet och Kievpatriarkatet som rivaliserar om överhöghet över landets ortodoxa kyrkor. Språkfrågan var dessutom inte minst viktig för nationsbyggandet och slitningen mellan ukrainsktalande och rysktalande som fanns vid Ukrainas statsbildning blev snabbt ett konfliktämne vid maktskiftet i mars i år då det framfördes starka röster för att avskaffa ryskan som officiellt språk i de sydöstra regionerna. Troligen en av de viktigare orsakerna till att väpnade strider uppstod. De historiska kopplingarna till Stalins utrensningar och påtvingade hungersnöd respektive de nationella rörelserna OUN:s och senare UPA:s roller före, under och efter 2vk ser vi ständigt spår av i dagens konflikt. Detta är sår som uppenbarligen behöver behandlas i minst 20 år till för att kunna åtminstone börja läka.

4) De flesta minoriteter i nuvarande Ukraina är tämligen till antalet små grupper förutom den ryska som vid självständigheten för landet låg på cirka 22 % av befolkningen (idag ca 17 %). I Donetsk-regionen var de etniska ryssarna då 40 % mot dagens siffra som sägs ligga vid 48 %. Att notera är att tre fjärdedelar av Donetsks befolkning har ryska som modersmål vilket antyder att språkgränsen inte knivskarpt följer de etniska tillhörigheterna. Mycket intressant att notera är att Kappeler (för cirka 20 år sedan) hävdade att det i Ukraina vid självständigheten fanns väldigt lite av den russofobi som framträtt i andra f.d. sovjetrepubliker och att inga väpnade motsättningar uppstått. Han framhåller här Galizien som ett möjligt undantag avseende russofobin vilket förefaller relevant och synligt för ögat kan jag intyga efter att ha besökt staden Lviv, som är den största i den regionen.

5) Den ryska chocken över Ukrainas utträde ur Sovjetunionen har aldrig riktigt lagt sig och sneglandet mot gränsen till Ukraina har fortsatt fram till dagens återtagande av Krim och stöd för rebellerna i öst. I Putins stormaktsdrömmar har säkerligen Ukraina en mycket viktig plats.

6) Krim som skänktes till den ukrainska sovjetrepubliken Ukraina av Chrusjtjov 1954 har alltsedan upplösningen av Sovjetunionen varit en stötesten i det rysk-ukrainska förhållandet. En folkomröstning var tänkt att hållas redan 1992 om öns nationella tillhörighet men sköts upp på obestämd tid då Krim gavs en viss autonomi inom ramen för den nya staten Ukraina. Den folkomröstning som hölls tidigare i år kan alltså sägas vara en kraftigt försenad sådan. Resultatet bör dock inte förvåna någon eftersom en stor majoritet av befolkningen var och är rysk. Mindre känt är att de delar av sydvästra Ukrainas som tidigare tillhört Rumänien och Moldavien fortfarande vid självständighetsförklaringen var omstridda. Idag är minoriteters ställning en fråga som observeras noggrant av OSSE men som inte har samma sprängkraft som konflikten väst-öst.

7) Frågan om kärnvapen utgjorde en stötesten då Ukraina var motvilligt att lämna ifrån sig en del av de kärnvapen som fanns på territoriet vid oavhängighetsförklaringen. Men 1994 slöts ett avtal där Ukraina förbundit sig att överlämna dessa till Ryssland mot vissa säkerhetsgarantier. Svartahavsflottan på Krim var en annan stor konflikt vilken i högsta grad lever idag och sista ordet i det kapitlet återstår att skrivas.

Andreas Kappeler avslutar sin bok från 1994 om den ukrainska historien så här (min översättning från tyska):

”Den ukrainska staten står samtidigt inför en stats- och nationsbildande uppgift. Hur ska den ukrainska nationen förstå sig självt? De förenade rutenernas Galizien, de starkt russifierade ”lillryssarna” från Odessa och Donetsk, ukrainarna från Dnjepr-regionen och rusinerna i Transkarpatien utgör fortfarande ingen enhetlig ukrainsk nation”






Huvudsakliga tryckta källor:
Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994
John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990 (inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska oavhängighetsförklaringen 1991)
Wolodomyr Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar