I mitt förra inlägg om Ukrainas historia och den ukrainska
nationalismens rötter stannade jag vid mellankrigstiden och strax efter att de
två turbulenta åren 1918-20 ändat i en krossad självständighetsdröm. Men
egentligen kanske det var just här som den ukrainska nationalismen fick den
mytiska kraft som gjorde att den lever så starkt idag.
Ukrainare, sovjeter,
polacker eller...
Ukrainarna var i detta kaos ingen enad kraft. Nationalister
hade som mål ett självständigt Ukraina medan de talrika bönderna prioriterade
sociala mål och äganderätt till jordbruksmark och ukrainska bolsjeviker i sin
tur politiska mål som placerade Ukraina endast som en del i det nya
Sovjetunionen och med det slutliga målet att avskaffa alla gränser,
internationalen. De vita antibolsjevikerna slutligen ville återuppliva det
ryska imperiet och tsarväldet. Det var inte många bland alla dessa olika
krafter som var nöjda med den ordning som följde, med ett uppstyckande av väst
och en ukrainsk sovjetrepublik. Under 20-talet genomgick dock en
sovjetrepubliken Ukraina en ukrainisering som innebar en stärkt ställning för
ukrainska språket och satsning på ukrainsk kultur och vetenskap. Det sågs som
en garanti för att säkerställa den socialistiska ordningen. Stalins inträde i
handlingen innebar däremot en forcerad industrialisering,
tvångskollektivisering av jordbruket samt politisk förföljelse och manipulering
med fruktansvärd hungersnöd som följd under 30-talet.
Samtidigt fördes av Polen en poloniseringspolitik i de delar
av Galizien som ett kort tag utgjorde Väst-Ukraina men nu tilldelats Polen.
Ukrainska frihetsorganisationer uppstod och uppgick 1929 i den nationalistiska
ukrainska organisationen OUN. Den ukrainska nationalistiska rörelse fick med
dessa en konservativ inriktning och utvecklade, i linje med tidens politiska
vindar, högerextrema värderingar inbegripet en antisemitism som skulle
blottläggas på allvar i och med andra världskriget (2vk). Stepan Bandera, som
jag skrivit om i mina inlägg från resan i Ukraina, blev ledare för
organisationen i regionen Galizien och en underjordisk gerillamilis bildades.
Under 30-talet orienterade sig OUN alltmer åt det
nationalsocialistiska Tyskland till och i och med den tyska offensiven mot
Sovjet 1941 gavs tillfälle för OUN att förverkliga sina nationsdrömmar. Två
enheter i den tyska armén, kallade Näktergal
och Roland, fanns bland de
invasionsstyrkor som besatte Ukraina. Stepan Banderas fraktion av OUN skred
genast till verket och proklamerade i Lemberg (Lviv) en suverän ukrainsk stat.
Detta ingick dock inte alls i tyskarnas planer och Bandera med flera
internerades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Ukrainare gavs visst
företräde på de ockuperade områdena men någon fri ukrainsk stat ingick som sagt
inte i de tyska ritningarna. Ukraina betraktades som en kornbod och en koloni
och ukrainarna som en underlägsen ras som skulle tjäna den tyska överheten. För
de talrika ukrainska judarna innebar tyskarnas ockupation förstås slutet på en
månghundraårig och på många vis betydelsefull närvaro i området.
OUN och andra ukrainska organisationer kom under kriget att
inta en hållning som var fientlig mot alla som inte sågs som etniskt ukrainska.
Således uttrycktes fientlighet mot i första hand Sovjet men också Tyskland och
Polen och mot just judar. I ett flygblad från OUN:s Bandera-fraktion 1942
klargjordes att (min egen översättning fr tyska):
”Vi
kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan
enbart för oss själva”.
Grunden till dagens
geografiska Ukraina och till dagens konflikt
Sovjets och de allierades totala seger i 2vk kom dock att
innebära en utrensning av de nationalistiska organisationerna i Ukraina och
införlivandet av Ukraina som en republik i Sovjetunionen. Ironiskt nog dock nu
som en större och sammanhållen enhet (dagens Ukraina) som innefattade de
Västukrainska delar som tidigare stått under polskt, tjeckiskt och rumänskt
styre. På ett sätt blev här alltså grunden till det nutida självständiga
Ukraina murad. Förvisso då inte med den intentionen.
Ukraina behandlades dock med viss försiktighet av Sovjets
centralmakt. Den språkliga ukrainiseringen som påbörjats under mellankrigstiden
fördjupades och Moskva försökte på många sätt vinna ukrainarnas förtroende och
lojalitet. Den materiella uppbyggnaden efter kriget blev ett sätt där den tunga
industrin, dominerad av kol- och stål, återställdes till förkrigsnivå. Stalins
misstänksamhet mot Ukraina förstärktes dock under kriget, då ukrainarna kollaborerat
med tyskarna, så någon politisk rörelsefrihet för Ukraina var aldrig aktuell.
Den ukrainska nationalismen skulle med alla medel bekämpas och tusentals
intellektuella ukrainare deporterades till Gulags arbetsläger.
Avstaliniseringen efter Stalins död kom givetvis även
Ukraina till del och en viss lättnad av det politiska förtrycket infann sig här
som för hela Sovjet. Det var under denna period också som Sovjetledaren Chrusjtjov
– själv med ukrainska rötter - glatt skänkte bort Krim till den ukrainska
sovjetrepubliken. På 1970-talet under Brezjnev genomdrevs dock en ”rening” av
Ukraina, vilket innebar nya deportationer eller åtminstone avskedanden av
misshagliga ukrainska intellektuella och en russifiering av Ukraina som innebar
en svagare ställning för ukrainska språket framför allt. Alla folk i
Sovjetunionen skulle bli ”sovjetfolk” vilket innebar att ukrainsk identitet
ansågs oönskad och nationalismen irrelevant och subversiv. En ökad inflyttning
av etniska ryssar försvagade också den ukrainska identiteten och språkliga
dominansen.
Under denna period fanns dock oppositionella som försökte
kritisera centralregeringens russifiering av Ukraina och korrigera dess försök
till historieförfalskning. Det kunde förvisso sluta med straffläger och ledde
inte till någon mildring av russifieringen men kastade ändå visst
internationellt ljus över läget och höll en låga av hopp vid liv hos ukrainska
nationalister. Sovjets sammanbrott vid 90-talets början blev till ett uppenbart
tillfälle att upprätta en ukrainsk självständig nation. Det skedde dock inte
utan problem. Något jag kommer till i nästa inlägg, En ny nations födslovåndor.
Huvudsakliga tryckta källor:
Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994
John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990
(inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska
oavhängighetsförklaringen 1991)
Wolodomyr
Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar