På resa i Ukraina - Nationalismen till alla lycka bär?

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som börjar i Lviv och fortsätter ned till Chernivtsi.



Lviv - nationalismens starkaste (?) fäste

I Lviv är kaféerna och restaurangerna tätt packade bredvid varandra och det är mycket svårt att förstå att detta är ett land som är på väg att slitas isär av ett blodigt inbördeskrig. Just den här helgen, den sista i augusti, är tydligen den sista helgen före skolstart så det rör sig många ungdomar på stan. Glada skratt och stojande lek hörs överallt, de förälskade paren sitter i myssoffor på kaffehusen och nojsar. Det mörka och hotande kriget tycks långt borta. Detta är västra Ukraina så det geografiska avståndet till fronten i öst är de facto också ganska stort. Men det ger ändå en märklig känsla att tänka på kontrasten mot hur livet just nu måste te sig i Donetsk till exempel.

Varje dag är flaggdag i Lviv

Själva staden Lviv bör ha potential att bli en turistpärla med sin gamla stadskärna där arkitekturen spänner från medeltid och framåt och reflekterar olika arkitektoniska ideal och olika härskares inflytande. Kyrkorna står rad i rad och till och med en synagoga, trots att den judiska befolkning som var i majoritet före andra världskriget nu bara är en spillra på ett par hundra individer. Lviv utsågs 2009 till landets kulturhuvudstad vilket inte verkar obefogat med tanke på det kulturella och historiskt intressanta utbudet. Staden har bytt namn och "ägare" flera gånger och dessutom befolkning. Den senaste befolkningsomflyttningen innefattar exempelvis den judiska majoritetens utrensning. Judar, polacker, rumäner och tyskar har i olika omgångar varit den dominerande stadsbefolkningen. Ukrainare inte förrän efter andra världskrigets slut. Ändå gör sig här i Lviv nationalismen och nationalromantiken sig ständigt påmind, eller möjligen just därför? Den kan yttra sig i statyer och monument över nationalpoeter som Taras Schevchenko eller Ivan Frank, som också fått ge namn åt staden Ivano-Frankivsk, belägen mellan Lviv och Chernivtsi.

Ivan Frank-monumentet på Lychakiv cemetery

Att Lviv är ett nationalistiskt fäste märks tydligt på gator och torg. Ukrainska flaggor fladdrar från bilar och bussar och hänger i fönster och på balkonger lite här och var. De ukrainska blå-gula färgerna går igen överallt. I knippen med ballonger i handen på ett barn, färgen på sugrören till drinkarna eller på souvenirförsäljarnas alla produkter. Om det inte går i blå-gult så är det röd-svart, symboliserande ukrainsk nationalism. På en marknad ser vi mängder av prylar som halsdukar, muggar och glas och andra prylar i röd-svart och flera med porträtt av Stepan Bandera, som framstår som den främsta frontfiguren för ukrainsk nationalism. Bandera har länge varit mycket omdebatterad och hans samarbete med de tyska nazisterna under andra världskriget är väl känt. Men han har också anklagats för folkmord och etnisk rensning. Bandera ville ha ett Ukraina fritt från polacker och judar inte minst. Här i Lviv är han emellertid uppenbarligen en högt uppburen symbol för den ukrainska nationalismen. På marknaden där hans porträtt syns i varannat försäljarstånd hittar vi också gamla pamfletter (bl.a. på norska och danska) från andra världskriget med uppmaningar att ansluta till de tyska utlandsbataljonerna varvat med bilder på Hitler och andra tyska krigsmemorabilia. Försäljaren spelar nazisternas favoritmarsch Horst Wessel-lied och gungar taktfast med. Ingen höjer på ögonbrynen utan det verkar fullt accepterat och ett normalt inslag i gatubilden. Samtidigt används hakkorset och hitler-mustaschen flitigt i nidbilder av Putin. Förhållandet till nazismen ger ett väldigt kluvet intryck som är lätt förvirrande.

Lite dunkelt men obehagligt klingande budskap

Putin fuck off på ukrainska (förkortat)

Det hör dock till saken att den här staden styrs av fascistpartiet Svoboda som fick mer än hälften av platserna i det lokala parlamentet vid det senaste valet. Lviv förklarade sig oavhängigt från centralregeringen i Kiev redan i februari i år, det vill säga innan Janukovychs flykt och det dramatiska maktskiftet ägde rum i mars. Det råder ingen tvekan om att detta är en region där rebellerna i öst inte står högt i kurs. Överallt finns insamlingsbössor för soldaterna vid fronten som lär vara illa utrustade. Det är en patriotisk anda som präglar staden men samtidigt en motsägelsefull lättjefullhet vilket ger ett lite märkligt intryck.

Bidrag till trupperna insamlas

Ett ljus för de stupade i ATO (skylten), dvs. Anti-terrorist operations

De nationalistiska strömningarna och dess kopplingar till nazismen är ett besvärande tema som det är märkligt att så många politiker och journalister i väst blundar så hårt för. Undantag finns dock. Exempelvis Patrick Cockburn som för The Independent i mars i år skrev om den fruktansvärda pogromen i Lviv 1941 då de sovjetiska trupperna flytt staden och tyskarna var på intåg. Tusentals judar släpades då ut från sina hem, förnedrades och tvangs krypa längs gatorna och många slogs brutalt ihjäl av såväl tyskar som ukrainare. Den ovan nämnde nationalhjälten Banderas organisation OUN lär ha gått i täten för pogromen, enligt vittnesmål från judar som undkom med livet i behåll.

Som Cockburn säger behöver inte detta betyda att alla nuvarande ukrainska nationalister är nazister men det kan däremot förklara rädslan för vad den ultranationalistiska vågen ska bära med sig. Det ligger onekligen något i Cockburns rubrik på sin artikel;

"To see what Ukraine´s future may be, just look at Lviv´s shameful past"