söndag 11 maj 2014

Husby revisited

Det är lördag 10 maj och jag och min vän Johara delar ut flygblad för Miljöpartiet i Husby. Det är kallt och regnigt och inte alltför mycket folk i rörelse. Men människor i alla åldrar passerar ändå i olika riktningar över torget där vi står med vår politiska övertygelse och försöker förmå dem som kommer i vår väg att rösta i EU-valet. Förvånansvärt många stannar till och pratar och många tar glatt emot flygblad. I biblioteket invid torget kan förtidsröstning göras men många vet inte om det. Men lovar att fundera över saken och gå hem och hämta röstkortet. Vi pratar med en kille som är 22 år och börjar få ordning på livet verkar det. Han har inte mycket till övers för skolan och arbetsförmedlingen dock och ger oss en bild av stigmatisering och negativ bekräftelse, förnedring och meningslöshet. Han tror inte på att rösta först och förutspår Jimmie Åkessons framtida dominans politiskt. Efter vårt långa samtal tar han ändå ett flygblad och det känns som att vi har lärt oss en massa av hans berättelser. Förhoppningsvis kunde vi ge en bild av att det trots allt gjorde en liten skillnad om han röstade eller ej.


Vi beger oss därefter till Husby Träff för att lyssna till panelsamtal, med titeln Ett år efter bränderna, arrangerat av Medborgarrättsbyrån. Den inledande halvan av mötet är en föreläsning betitlad Från Husby till polishögskolan. Polisen Mohamed Abubaker berättade om sin väg från Eritrea via Husby till polishögskolan och polisyrket. Den har varit allt annat än rak men kanske inte vingligare än många andras här i Husby. Den är i många delar lik den berättelse som 22-åringen utanför delgav oss. Mycket kretsar kring skolan, arbetsförmedlingen och polisen. Men den strukturella diskrimineringen går igen överallt. Förminskningen och den negativa bekräftelsen eller rent öppet förakt. Det var den berättelse Jonas Hassen Khemiri försökte förmedla i sitt öppna brev till Beatrice Ask och som Jasenko Selimovic förminskade med sig själv som exempel. Du kan lyckas bara du själv vill, tycks han mena. Bilden av lättjefulla kverulanter med ”offerkoftan” på har bitit sig fast långt utanför sverigedemokraternas möteslokaler och näthatarnas attacker i sociala medier.  

Den här ständigt pågående lågintensiva förnedringen och det återkommande maktmissbruket från polisens sida tas på mötet upp som en bakomliggande orsak till att kravallerna blossade upp. Polisens skott mot en äldre man och deras sätt att sköta kommunikationen om händelsen blev en tändande gnista men kan förstås inte ses isolerat som en orsak. Det framhålls också att många ungdomar också var ute på gatorna och försökte lugna ned situationen. Dessa fick inte mycket utrymme i media däremot. Det som förmedlades var istället brinnande bilar och stenar som kastades. Sådant ger bilder och rubriker som säljer. Samma dag som mötet hålls visar dock SvD prov på åtminstone ett undantag till regeln om detta mediala ointresse genom en större artikel om Husby. Husbybon Bana Bisrat, 17 år, gör där följande kloka analys:

 - Ungdomarna är en del av vårt samhälle. Genom att ta avstånd från våldet tar man också avstånd från grundproblemet. Det visar bara att vi är rädda och inte är kapabla att diskutera.

Hon säger sig vilja ta sig in i maktrummen och förändra strukturer. Välkommen till Miljöpartiet, säger jag. 


Klyftan som förfärar och etnifieringen av sociala problem

En av paneldeltagarna i paneldebatten, Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som själv bor i området, tar upp den oförstående attityd som hans riksdagskollegor uppvisade när det brann bilar i förorten. Han talar om en klyfta som förfärar. Det berättas också om hur många politiker åkte ut för att vara med och nattvandra och ta lite ”selfies” i Husby men hur de försvann när de ljusa timmarna var över. Med undantag för nämnde Kaplan som tog sitt uppdrag på stort allvar och höll ut till småtimmarna vilket framhålls av övriga paneldeltagare.

Nämnde Kaplan tar också upp den etnifiering av sociala problem som har blivit allmängods i samtalet om förorten inte bara hos Sverigedemokrater. Unga män ur socialgrupp 3 har alltid varit överrepresenterade i statistiken över kriminalitet. Jag tänker lite på min egen uppväxt i Hässelby Gård . Jag hade en enda klasskamrat i ettan-tvåan med utländskt klingande namn men mina föräldrars beslut att flytta ifrån området 1970 grundade sig helt på den omfattande kriminalitet med stölder, fylla, knark och våld som tilltagit under hela 1960-talet. Det är alltså inget nytt utan istället ett mönster som handlar om klass. Det finns en enorm fara i att börja tala om det som ett integrationsproblem. Det är emellertid det vi ser just nu och en tid tillbaka.


Ingenting har hänt

Vad har då hänt i området sedan förra året? Har oroligheterna fått politiker att satsa något på att förändra situationen?

Nej, enligt paneldeltagarna var sig det mesta likt och inte mycket har hänt sedan ett år tillbaka. Fryshuset har emellertid verksamhet på gång och Dalhagsskolan renoveras just nu för att om ett år kunna ge plats för en ny skola med tillhörande projekt och aktiviteter i Fryshusets regi.

Det låter förstås som något positivt men invånarna här är luttrade av tidigare satsningar som Järvalyftet exempelvis där planen för förändringar blivit föremål för protester istället. Som exempelvis kampen mot att ta bort gångbroar och dra in gator i området för att få ett mer stadsliknande rutnät eller de renoveringar som lett till eller kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar eller de omvandlingar till bostadsrätter som påhejats av styrande politiker i Stadshuset. Problematiken med det sistnämnda blir belyst av Riksbankens färska analys om skuldsättningen i Sverige i vilken de förvånas över låginkomsttagarnas stora andel av den samlade privata skuldbördan i landet men framför allt uppmärksammar den stora skillnaden mätt i skuldkvot som finns mellan de lägsta och högsta inkomstgrupperna.


Vad är det som behövs och är det genomförbart?

En del punkter under mötet i Husby framkommer om behov som finns. Bland annat berättas det om hur det funnits lokalpolis stationerad i området tidigare. Det blev en lokal personlighet som alla kände och hade respekt för och fungerade som en samtalspartner som bidrog till lugn. Behovet av en sådan lokal och långsiktigt stationerad polis framhölls särskilt. Polisen måste också jobba med sin jargong menade Mohamed Abubakr och det udda förhållandet att poliser utreder poliser som blivit anmälda för övergrepp och fel framhölls av Mehmet Kaplan.

Ett ord som ständigt återkommer under min dag i Husby och som präglar samtalet med 22-åringen utanför och även paneldiskussionen på Husby Träff är långsiktighet. Projekt som kommer och går tillför tillfälligt en del positivt men dör ut när pengarna är slut och kvar finns människor som ”sysselsatts” en stund men står kvar på osäker grund ändå efteråt. Ett sätt kan vara att ta tillvara idén om sociala investeringsfonder som Miljöpartiet motionerat om i flera kommuner och i riksdagen i förra årets skuggbudget men där stött på motstånd.

Det är med andra ord politiskt omstritt vad som är de riktiga långsiktiga åtgärderna för att komma till rätta med förorters och i det här fallet Järvas problem. Det Stadshusledda uppmuntrandet av omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter är en sådan stötesten. Viktor Barth-Kron lyfter i DN fram hur politiker i Stockholm ägnat sig åt den här strategin istället för att utnyttja de allmännyttiga bostadsbolagen för att åstadkomma nya och billiga lägenheter. Han säger bland annat detta:

Det blir rimligen lättare att uppfylla översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis ska vilja bygga ungefär som staden tänkt”.

Men i marknadslösningarnas Sverige görs ingenting utan att vinstintressen blandas in. Privata entreprenörer sköter arbetsmarknadspolitik och gemensamma nyttigheter som apotek, post och banker, läkar- och polisstationer försvinner när det offentliga minimeras och det mesta läggs ut på entreprenad eller säljs ut till privata vinstdrivande aktörer.

Så det lär fortsätta att tvistas om hur målet ska nås att få blomstrande förorter och hur Husby ska få hopp och framtidstro tillbaka. Själv tänker jag att det kan bli svårt att skapa gemensamma nyttigheter och gemensamma långsiktiga verksamheter när vi lever i ett individualistiskt samhälle som struktureras kring entreprenörskap och vinstintresse. Det ger klart bräckligare hävstänger åt dem som befinner sig nära sammanbrottet. För jag tror att det stora problemet inte ligger i svårigheter att få utbildning och jobb eller diskriminering och stigmatisering i sig utan i bristen på hopp om och tro på en möjlighet till förändring.

Eller har jag fel i detta? Det återstår att bevisa åtminstone vad gäller Husby.




PS) Motkraft har ett heldagsarrangemang i Husby 24 maj på temat Husby – ett år efter kravallerna



Läs också gärna följande inlägg på denna blogg om förra årets oroligheter i förorten:





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar