”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den
än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små
förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men
också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur
med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på.
Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten
kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg.
Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning
är däremot mycket hög”
Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på
Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.
Han menar att det är få som tänker på att individualismen är
en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Vi har en ganska utbredd uppfattning att
det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt
från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter
egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar)
ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad
som är bäst för en själv.
Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller
triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte
hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller
kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det
naturligtvis.
Men det finns saker
som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha
för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande
saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska
allomfattande beslut, lite offentlig styrning?
Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn
i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med
Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Samma
partis förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang
att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel
och onödiga regler heter det i var och varannan mening. Sällan utan
specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns
alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler
inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans
ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är
standardsvaret att individen själv
eller konsumenten själv ska avgöra
vad som är bra eller dåligt.
När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se
Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden
(producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås
åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det
offentliga.
”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val
med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport
”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).
Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant
med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som
tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren och som kommer med en
slutrapport i höst säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014:
Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):
“Effective mitigation
will not be achieved if individual agents advance their own interests
independently”.
Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av
klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt
enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:
”Climate change has the characteristics
of a collective action problem at the
global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix
globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company,
country) affects other agents. International cooperation is therefore required
to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”
Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på
den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade
utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och
tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i
Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är
andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska
tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer
det att bli väldigt lite gjort.
Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska
platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad,
tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter
som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att
drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att
strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett
visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till
allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor.
Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under
nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet
och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.
Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över
hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och
Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens
uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska
genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället
välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som
står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.
Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent
utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett
varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som
är verkligt gränsöverskridande.
PS) En längre version
av denna text publiceras också på denna blogg, med titeln; "Individens val? – Funderingar införmorgondagens EU-parlamentsval"
Miljöpartiet om klimatpolitik:
Tidigare inlägg om EU-valet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar