fredag 30 maj 2014

Nazismens självklarhet i skolan

Nazistiska Svenskarnas Parti laddar (SP) nu för fullt för turné i svenska skolor i höst. De ställer upp i höstens val och anser sig ha rätt att propagera sin rasism i skolorna.

På hemsidan säger sig partiet inte alls vara rasister. Det är bara ”ett ord som används av personer som är mot ett tryggt svenskt Sverige”, hävdar de. Hela politiken går dock ut på att kasta ut invandrare som inte är européer och, som framgår av intervjun ovan, vill de inrätta en myndighet som verkställer själva deportationerna. Denna myndighet ska då förstås först avgöra vem som är europé och inte är det. Tja, det låter ganska likt rasism i mina öron. Hitler-Tyskland hade sina raslagar och myndigheter som utredde huruvida det fanns judiskt påbrå eller inte vilket förhindrade äktenskap med icke-judar exempelvis. SP gör ingen åtskillnad för svenska medborgare eller om personen ifråga är född i Sverige och bott här hela sitt liv. Det enda kriteriet är om individen bedöms vara europé eller inte.

Deras rasistiska budskap skulle alltså vara helt OK att marknadsföra i våra skolor, säger Skolverket. Eller också inga politiska partier alls. Jag hoppas i så fall att skolorna föredrar det sistnämnda. Men är partiets rätt att debattera på skolorna så självklar? Oisin Cantwell, skribent på Aftonbladet som ofta skriver om rättsfrågor, tycker inte det. Det finns möjligheter att använda rättspraxis för att undvika deras närvaro, menar han. AndreasPettersson, jurist och forskare vid Umeå Universitet, menar också han att Skolverket har fel och hänvisar bland annat till grundlagen som talar om myndigheters ansvar för att verksamheten utövas mer respekt för människors lika värde.

Unicef har också kritiserat Skolverket och det stöd som JK uttalat för deras beslut. Det är helt logiskt.
När FN:s generalförsamling 1948 antog förklaringen om mänskliga rättigheter gjordes uttalandet att medlemsländerna skulle ”göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden”.

Tanken var således att dessa mänskliga rättigheter inte skulle handla om politiska partiers tyckande och tänkande utan vara universella alldeles oavsett länders politiska styre. Detta kan ju knappast sägas ha efterlevts av alla men intentionen var helt otvetydig. Noteras kan också betoningen av skolornas roll i att sprida den här synen på människors lika värde och rättigheter. Hela förklaringen finns att tillgå på FN:s hemsida men det är i sammanhanget viktigt att betona artikel 2, som bland annat säger att;

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller annan ställning [...]”

Vidare kan det behöva påminnas om den avslutande artikel 30 som säger;

”Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen”.

Det finns gott om skäl att åberopa denna sistnämnda artikel då det gäller Svenskarnas Parti och andra nazistiska/fascistiska partiers programförklaringar och uttalanden.

På den svenska regeringens egen webbplats för mänskliga rättigheter kan man bland annat läsa följande:

”Den svenska rättsordningen ska stå i överensstämmelse med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har anslutit sig till, och konventionerna ska följas på såväl nationell som kommunal nivå”.

Där förklaras också att det är en ”grundläggande målsättning för all offentlig maktutövning i Sverige” att de mänskliga rättigheterna respekteras. 

Då den allmänna FN-deklarationen från 1948 inte hade karaktären av juridiskt bindande traktat har den med tiden kompletterats med ett antal konventioner med bindande status som Sverige, genom att ratificera dem, har förbundit sig att följa. Således kan vi säga att Sverige är juridiskt bundna att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras och det är detta ansvar som delas av såväl nationella som kommunala styrande. Således kan inte någon kommun välja om de vill göra det eller inte. Eftersom skolor närmast är ett kommunalt ansvar vilar det på kommunerna att tillse att dessa konventioner följs. I det kan det rimligen inte ingå att tillåta politiska partier att predika budskap som går helt på tvärs mot allt vad FN-deklarationen handlar om och som vill avskaffa många av de lagar som tillkommit för att garantera att de följs.

Den sortering och urvalsprocedur som Svenskarnas Parti redogör för, bl.a. i den länkade intervjun ovan, är precis samma avskyvärda hantering av människor som nazisterna ägnade sig åt under sitt styre av Tyskland. Vilket utmynnade i vämjeliga dödsfabriker som exempelvis Auschwitz-Birkenau som jag själv besökte i vintras. Ett återfall till den här människosynen är vad vi ser över hela Europa just nu. Det vore väl oerhört märkligt - med tanke på det jag redogjort för om de mänskliga rättigheternas status i Sverige - om vi inte här skulle kunna göra allt vi kan för att motarbeta den utvecklingen (?). 

Eller menar Skolverket att det står oss fritt att välja...?

Jag lägger härmed in min bestämda protest!



torsdag 29 maj 2014

Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.


Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.


Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader


Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.  


måndag 26 maj 2014

EU-valet har blåst liv i den politiska debatten

EU-valet är över och jag är så j-a glad över det svenska resultatet. Miljöpartiets framgång visar att det går att föra fram och få framgång med sakfrågor av mindre enkel karaktär i ett val och att enkla slogans som ”Ja till Europa” inte räcker längre.


Fredrik Reinfeldt gör förstås inte samma analys. Han kommenterar Mp:s och FI:s framgång med att vi fått ”en vänster som definieras av krafter till vänster om socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjligheter att få välja”.

  Detta efter att svenska folket har gjort just... ett val. Och valde att inte lyssna till gamla, trötta ramsor om Ja till Europa, tillväxt och arbetslinje. Kanske är det en sorts vändpunkt vi ser här för den sortens retorik? Reinfeldts syn på misstro mot valfrihet skulle kunna användas omvänt. Många, inte minst unga, är kanske trötta på att ses som lata och att piskas in i arbetslinjens tvångsmässiga faser 1, 2 och 3. Trötta på att tvingas in i ”entreprenörskap”, det vill säga osäkra egenföretag med svag bärkraft. Trötta på att lyssna till mantran om att marknaden ska lösa bostadsfrågan och att om bara hyrorna tillåts stiga tillräckligt mycket kommer bostäder att magiskt flyta upp ur djupet på ett marknadsliberalt världshav. Kanske upplevs inte att framtidens idealsamhälle uppnås med tvångsmässig arbetslinje och 3 % tillväxt varje år? Den valfrihet Moderaterna erbjuder kanske inte upplevs av alla?

Istället har viktiga livsavgörande frågor om klimat och miljö engagerat. Istället har frågor om kvinnors självklara rätt till samma lön som män och tillträde till maktpositioner lockat väljare. Många har tröttnat på mittfårans pingvinrörelser i de här frågorna och vill framåt med bestämda steg. Kent Persson, moderaternas partisekreterare, tyckte i kvällens Agenda och i Aktuellt att de gjort en bra valrörelse, träffat många väljare och fört fram sina frågor; jobben och ekonomin. På Claes Elfsbergs (Aktuellt) fråga vad de tänkte göra för att vända på den nedåtgående trenden för M svarade Kent Persson att de tänkte träffa ännu fler väljare och ännu kraftfullare föra fram jobb och ekonomi i valdebatten. Mer av samma medicin som inte bet från början alltså. Det kan ju diskuteras hur fiffigt det låter. 

För jag är glatt överraskad att EU-valdebatten handlade så mycket om partipolitiska skiljelinjer och där gränsen mellan allianspartier och röd-gröna blev mycket mindre intressant. Det var i stort sett just bara Moderaterna och Folkpartiet som tjatade om de här blockpolitiska gränsdragningarna. Förlorarna alltså. Det var mycket välgörande att höra hur exempelvis Centerpartiets Kent Johansson öppet opponerade sig mot Gunnar Hökmarks moderata klimatpolitik. Det kan kontrasteras mot hur Annie Lööfs brukar falla statsministern i talet i den inhemska debatten. Det tror jag gynnade C i EU-valet och bör kunna stämma till eftertanke hos deras partistrateger inför hösten. Kanske mår de mindre allianspartierna gott av att markera lite självständighet mot Moderaterna?

Framför allt kanske vi kan få prata politik och sakfrågor under sommarens och höstens valrörelse? Inte om vilken regering som ska bildas efter valet. Men det sistnämnda är kanske åtminstone Moderaternas sista halmstrå som de kommer att klamra sig fast vid. Redan nu hör vi hur de försöker styra in på det spåret och förutspå svårigheter vid en röd-grön-rosa valframgång.

Det kommer inte att räcka för att vända vinden. Inte som det känns nu. Det är en ny, ung, feministisk och antirasistisk rörelse på gång i samhället. Den har varit bubblare i ett par år men fick ett utbrott nu när EU-valet gav tillfälle att lätta på trycket. Till hösten kommer kanske nästa kaskad?

I lagidrottens värld brukar det talas om ett momentum i matchen. I statsvetenskaplig teori talas det om formativa moment i politiken. Kanske är det ett något sådant vi bevittnat i gårdagens EU-val?

Eller är allt som vanligt i nästa valrörelse? Jag hoppas inte det. Jag tror att flera partier nu har modet att driva sin egen politik med självförtroende och ännu mer kraft. Det kan skaka de etablerade stora S och M och kanske får vi se en förflyttning där de båda glider isär och lämnar den ängsliga mittfåran för att ta ideologisk strid i högre grad än tidigare?  

Det enda en kan vara riktigt säker på är att vi står inför en spännande valrörelse.

lördag 24 maj 2014

Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivt beslut

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”


Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Vi har en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

  Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Samma partis förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga.

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren och som kommer med en slutrapport i höst säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.




PS) En längre version av denna text publiceras också på denna blogg, med titeln; "Individens val? – Funderingar införmorgondagens EU-parlamentsval"




Miljöpartiet om klimatpolitik:


Tidigare inlägg om EU-valet:

Individens val? – Funderingar inför morgondagens EU-parlamentsval

(En kortare version av denna text är också publicerad på denna blogg, med titeln: ” Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivtbeslut”)


”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”


Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Observationen har förvisso gjorts av en mångfald röster i den offentliga samtidsdebatten men individualismen som ideologi tänker vi oss kanske inte alltid. Individualismens motsats politiskt är kollektivism och den som är hyggligt bevandrad i politik och något sånär följt den politiska debatten de senaste decennierna kan ganska enkelt identifiera hur den ofta handlat om var gränsen ska dras mellan dessa två ytterligheter. Det är också ganska lätt att se att individualismen vunnit ett starkt grepp om diskursen och därmed normaliserat det individualistiska tänkandet. Den konkreta politiken utformas därefter.

Således har vi nu en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Moderaternas förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler ska undanröjas heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

I svensk rätt finns en lag (som vissa kanske skulle kalla ”krångel” eller ”hinder”) för hur marknadsföring ska gå till. I denna ingår en definiering av genomsnittskonsumenten inom en viss målgrupp (för reklamen) som blir måttet på om en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig eller inte. Lagen har utformats efter direktiv från EU (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG) och i detta definieras genomsnittskonsumenten som ” normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer”. Således finns en uppfattning om att marknadsföring/reklam inte kan påstå vad som helst eller försöka vilseleda konsumenten. Det finns också i lagen möjlighet för en domstol att fälla ett företag som till exempel påstår sig ha ”Sveriges lägsta pris” eller utropar ”Vi är billigast”. När det gäller vissa typer av produkter, som medicin och hälsoprodukter, är praxis att ställa extra höga krav på vederhäftighet. De flesta håller nog med om att detta är rimligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga. 


Att undvika en klimatkatastrof – ett individuellt val?

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt; enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Sverige är en enskild aktör men också EU kan ses som en sådan förstås och oavsett hur stor del av de globala utsläppen av växthusgaser EU kan sägas stå för så får gemenskapens åtgärder och aktioner stor betydelse för att visa vägar framåt. Det handlar inte bara om målsättningarna förstås (klimatmålen) utan en hel rad beslut på mindre områden som kan leda i rätt riktning. Det är också en fråga om vägledning och information. Om vi nu går tillbaka till konsumentens val, vilket också kan inbegripa det EU-parlamentsval som kommer att göras imorgon, så är en av grundförutsättningarna för att kunna göra ett välgrundat sådant att konsumenten/väljaren är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”, för att använda definitionen av genomsnittskonsumenten här ovan. IPCC säger i redan nämnda publikation så här:

”People often utilize simplified decision rules such as a preference for the status quo. Individuals and organizations differ in their degree of risk aversion and the relative importance placed on near-term versus long-term ramifications of specific actions”.

Bättre information om risken med att vara passiv nu och risken för att det kan vara för sent att agera imorgon är alltså väsentlig för att få individer att göra rätt val och ta rätt beslut.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.







Miljöpartiet om klimatpolitik:


Tidigare inlägg om EU-valet:



onsdag 21 maj 2014

Dyrt, sa Fjellner och smet från klimatnotan

Ni kanske såg EU-valdebatten om klimatpolitiken i Aktuellt igår mellan Miljöpartiets toppnamn Isabella Lövin (ni såg henne ikväll också förstås?!) och Moderaternas EU-parlamentskandidat Christoffer Fjellner.


Som jag skrev igår visade Lövin på vilja, beslutsamhet och kraft att ta itu med klimathotet medan Fjellner ville vara försiktig och tyckte att det skulle bli för dyrt. Det sistnämnda upprepade han flera gånger.

Det där är intressant för samtidigt kämpar ju nu tusentals människor för att rädda vad som räddas kan i Serbien och Bosnien. Vi vet ännu inte hur många människoliv som gått till spillo i vattenmassorna efter de våldsammaste översvämningarna på hundra år eller så. Vad de materiella skadorna kommer att uppgå till vet vi inte heller men det lär bli åtskilligt.

I vintras såg vi hur Themsen flödade över sina bräddar och hur David Cameron vadade i sjöstövlar genom samhällen i sydvästra England. Vad jag vet går det fortfarande inte att exempelvis åka tåg genom delar av den landsändan. En beräkning som gjordes då var att översvämningarna skulle kosta engelska städer sammanlagt 1 miljard brittiska pund. Vet inte om slutnotan kommit än men troligen är den totala kostnaden högre i slutändan.

För ett år sedan var det Donau som svämmade över vilket drabbade Österrike och Tyskland värst och vi lär få vänja oss vid att det här sker ännu oftare om vi inte får bukt med klimatproblemet.  En studie i en vetenskaplig tidskrift (Nature Climate Change) visar att kostnaderna för översvämningar kommer att kunna stiga femfaldigt fram till år 2050. 

Om Christoffer Fjellner oroar sig för kostnader bör han läsa den här studien och fundera över vilka övriga kostnader som vi redan nu och i framtiden kommer att kunna addera till dessa om vi inte agerar nu. Eller tänker han smita från notan och lämna den till våra barn? Det lär inte funka för han är inte själv tillräckligt gammal för att komma undan. Den lär komma tillbaka till honom. Men då är den kanske större än han eller någon annan klarar av.

tisdag 20 maj 2014

Moderaternas klimatpolitik är... tja, inte som Miljöpartiets...?!

I kvällens Aktuellt fick vi återigen en tydlig bild av vad som skiljer Miljöpartiets klimatpolitik mot Moderaternas. Eller kanske snarare att Moderaterna inte har någon sådan alls.

Medan Miljöpartiets toppkandidat Isabella Lövin redogjorde för en offensiv politik med flera bindande mål för att klara av att förhindra en ganska snar klimatkatastrof talade moderaternas Christoffer Fjellner om att ”vara försiktiga” och om ”rimliga kostnader”. Vad kostnaderna kommer att bli för den kommande generationen (som han för övrigt nästan tillhör själv) om vi låter tiden gå och är passiva har han uppenbarligen inte tänkt igenom.

Lövin talade om en innovationsdrivande politik som pekar ut en riktning och lägger en tydlig spelplan för investeringar, om besparingar av energi vilket inte bara är bra för klimatet utan är bra för industrin långsiktigt och klart uttalade mål för förnybar energiproduktion för investerare i energibranschen att förhålla sig till. Det tycker Fjellner är ett ”hot mot klimatet”.

Själv tyckte Fjellner det var viktigt att skilja på mål och medel och påpekade att ”den stora frågan är hur man når klimatmålet” och att det ”finns en massa olika medel att använda” samt upprepade ständigt att EU ”måste ha förslag som övertygar övriga världen”.

Vilka medel han tycker ska användas fick vi inte höra ett ord om däremot. Sanningen är ju den att Moderaterna i EU-parlamentet, vilket framgick av Aktuellts inslag inför debatten, röstat emot att frysa utsläppsrätter inne för att göra dem dyrare eller att sätta fler och högre mål för utsläpp, energibesparingar och förnybar energiproduktion.


Sanningen är ju att Moderaterna inte har någon klimatpolitik. De tänker fortsätta att riva hinder för handel och släppa marknader fria och vänta på att dessa genom den berömda osynliga handen ser till att klimatmålen nås. Men hoppas och hålla tummarna för det är ingen övertygande politik när isarna smälter i Arktis. Moderaternas klimatpolitik är uppenbarligen att inte tycka som Miljöpartiet och i övrigt mana till total passivitet. Ronnie Sandahl skrev något om Titanic i dagens Aftonbladet...

Gunnar Hökmark – inte stum men blind och döv?

Kanske var det fler än jag som nickade till lite lätt när EU-debatten i Agenda med Gunnar Hökmark (m) och Marita Ulvskog (s) kom igång i söndags kväll? Nivån på debatten var inte skyhög, för att dra till med ett understatement. Er politik är dålig för Europa var bådas budskap till varandra och tittarna. Tror inte det lockade många att rusa till valurnorna på söndag. Men en sak som Hökmark påstod borde ha fått mig att lyfta rejält på ögonbrynen. Kanske var det Ulvskogs fantasilösa och lama svar som fick mig att somna om. Det är Karin Pettersson som i en ledare i dagens Aftonbladet väcker mig ur törnrosasömnen. Sa han verkligen så här?

Jo, det han påstod var att EU:s ekonomiska kris berodde på socialdemokratisk underskottspolitik!!?? Mycket kan man skylla socialdemokraterna för men att beskylla dem för att ligga bakom bank- och finanskrisen 2008 är egentligen ett ganska oerhört påstående. Frågan är om han tror på sig själv, Hökmark? Det tycks i så fall ha gått honom fullständigt förbi att orsakerna i grunden var en alltmer oreglerad finansmarknad med derivat så komplicerade i sin konstruktion så inte ens de mest drivna mäklare förstod vad de sålde eller köpte i en vansinneshandel med pengar som egentligen inte fanns. I kombination med en mångårig lättsinnig lånepolicy över hela världen där banker och stater tillsammans höll tillväxtsiffror uppe genom generösa låneregler samt dessutom en illa fungerande eurozon där obalanser förbisågs och kontrollmekanismerna var svaga. Goldman Sachs agerande när de hjälpte Grekland att dölja budgetunderskott är en historia i sig som väldigt väl symboliserar omoralen hos finansvärlden men den har kanske helt fallit i glömska hos Gunnar Hökmark?

Vad vill då Gunnar Hökmark med sin EU-kandidatur? Jo, han är envis förespråkare för frihandel och avregleringar och emot allt som kan utgöra vad han kallar ”hinder” för marknaden. Alltså ungefär den politik som sakta men säkert förde världen mot en finanskris och som människor inte minst i södra Europa nu får betala för genom att underkastas åtstramningspaket efter åtstramningspaket.

Hökmark var och är också en ivrig förespråkare för euron. Så sent som ett par år före finanskrisen ville han blåsa nytt liv i frågan om EMU-medlemskap som inte långt dessförinnan redan avgjorts i en folkomröstning där svenska folket sa klart nej. 

Då menade han att Sverige så fort som möjligt borde ta ett beslut om att inför euron ändå eftersom euron ”bidragit till stabila finanser och låga räntor i de länder som anslutit sig”. Detta var två år innan södra Europa och Irland stod inför ruinens brant. Just obalansen inom euroområdet bidrog till raset för länder som Grekland och liksom deras avsaknad av egen centralbank och valuta att korrigera med.

Men Hökmark ser och hör endast vad han vill se och höra. Så förmodligen tror han faktiskt själv på att det hela handlade om socialdemokratisk underskottspolitik.

Den som tänkt rösta på Moderaterna i det kommande EU-valet bör vara väl medveten om att rösten i första hand går till en blind och döv men tyvärr inte stum Gunnar Hökmark. 




måndag 19 maj 2014

Reinfeldt klar om prioriteringarna inför EU-valet: investerare går före folket och demokratin

Agenda-debatten igår mellan Socialdemokraternas toppkandidat Marita Ulvskog och Moderaternas dito Gunnar Hökmark var tämligen intetsägande. Det enda vi fick veta var att Hökmark tyckte att Europa mår bättre av deras politik och att Ulvskog hävdade motsatsen. Vad de ville i sak föreföll mer höljt i dunkel. Debatten skulle handla om jobben förvisso och det kanske inte är helt enkelt att på 10-15 minuter avverka det ämnet. SvT kanske skulle avsatt mer tid?


Tydligare besked om Moderaternas EU-politik och prioriteringar gav istället Fredrik Reinfeldt i dagens SvD där han säger att ”utländskainvesterare måste skyddas”. Han uttalar sitt klara stöd för det investeringsskydd som innebär att företag kan stämma stater som stiftar lagar dessa företag ser som hinder för deras produkter. Vilket kan bli en del av det handelsavtal mellan EU och USA, TTIP, som just nu förhandlas om. När journalisten påpekar att många kritiker menar att Sverige kan tvingas acceptera ”klordoppade kycklingar och antibiotikapumpat kött” slår Reinfeldt ifrån sig och hävdar att vi inte ska backa från lagstiftning om miljö och hälsa. Vilket ju helt enkelt inte går ihop. Det håller inte i rätten, som det brukar heta.

Den journalist som gjort intervjun (Lena Hennel) lät sig med detta nöjas tydligen. Det är symptomatiskt för rapporteringen om TTIP som varit närmast obefintlig och mest refererat vad EU-kommissionen eller politiker som Reinfeldt hävdat. Enligt ett dokument som läckt från EU-kommissionen i höstas är deras PR-strategi att tysta opinion mot avtalet. Kommunikationsstrategin ska ”säkerställa den europeiska allmänhetens acceptans av ett transatlantiskt frihandelsavtal mellan EU och USA”, heter det. I denna strategi ingår att hela tiden tala om att det handlar om jobben och tillväxten. Nackdelarna ska tigas ihjäl för att inte behöva hamna i svaromål om känsliga ämnen. Enligt dokumentet ska kommissionen också säga sig vara nöjd med hur strategin hittills har lyckats. Men poängterar också hur viktigt det är att ”kontrollera” mediernas ”berättelser”. Jodå, ni läste rätt. Detta får vi reda på bland andra tack vare Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter som skrivit om detta redan i november på bloggen TTippen.   

 Synd kanske att den intervjuande journalisten inte istället var Henrik Ennart (SvD:s matskribent) som då säkert åtminstone hade haft en del följdfrågor.I en artikel tidigare denna månad i SvD skriver han om just detta och att frågor som rör GMO, bekämpningsmedel, kemikalier, tillväxthormoner och antibiotika kvarstår att förhandla om. EU:s försiktighetsprincip står i strid med den amerikanska liberalare synen på producentansvar. Vilket också kan uttryckas som att en linje som värnar konsumentskydd står emot en som värnar producentskydd. De stora matföretagen ska skyddas. Konsumenterna är det mindre noga med. Det är precis vad Reinfeldt säger; ”utländska investerare måste skyddas”. 

Till skillnad från exempelvis Miljöpartiet som snarare säger att ”EU:s konsumenter måste skyddas”. För att inte tala om miljön.

TTIP handlar inte heller bara om miljö- och hälsofrågor. Det handlar också om immaterialrätt och vår frihet på nätet. Där har Piratpartiet mycket starka invändningar i en fråga som de gick till val på och kämpat för i parlamentet under hela denna mandatperiod.

Många har också framhållit att ett sådant investeringsskydd som Reinfeldts moderater är så måna om mycket väl skulle kunna användas för att stämma Sverige om vi efter höstens val skulle införa någon form av vinstförbud eller restriktioner i välfärdssektorerna. Den majoritet av svenska folket som faktiskt tycker att vi ska just det bekymrar sig inte Reinfeldt särskilt mycket över. Däremot tycker han att rätten för företag att stämma Sverige på stora summor pengar är mycket viktig.

Det är alltså viktigt att gå till valurnan och rösta röd-grönt eller för all del på Piratpartiet om man tycker att det är viktigare att EU:s konsumenter skyddas och att demokratiska beslut skyddas istället för i första hand utländska investerare som Fredrik Reinfeldt och moderaterna prioriterar.






Tidigare inlägg om TTIP och EU-valet på denna blogg:


torsdag 15 maj 2014

Husby revisited II - alla tar stryk för politikens misslyckande

Det har varit mycket om Husby på sistone. I lördags var jag själv i Husby och delade ut valkampanjmaterial för Miljöpartiet och lyssnade sedan till en föreläsning och paneldebatt om Husby ett år efter bränderna som anordnades av Medborgarrättsbyrån på Husby Träff. Jag skrev ett inlägg om detta i söndags. Igår sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och den har naturligtvis följts upp av ett flertal artiklar i många tidningar. Bland annat hade DN Stockholm en större sådan i dagens nummer. I förrgår såg jag dessutom att en grupp forskare vid Stockholms Universitet hade släpp en rapport, ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”, som baserar sig på intervjuer av 30 i området boende personer som på olika sätt förmedlar sina intryck av vad som hände i Husby i maj förra året.

Rapporten struktureras i fem olika delar eller teman som forskarna menar återkommer i intervjuerna; Ett demokratiskt underskott ,Plats, gemenskap och motstånd,  Polisens roll, Tillhörighet och berättigande samt Våldet och mediabilden.

Det är intressant att jämföra forskarnas rapport med de observationer jag själv gjorde när jag arbetade med min C-uppsats i ämnet Samhällsgeografi som jag gjorde 2009 med titeln ”Järvalyftet – en politiskt ledd gentrifieringsprocess”. Projektet Järvalyftet lades fast politiskt av den borgerliga majoriteten i Stadshuset 2007. När jag skrev min uppsats hade det alltså inte varit igång särskilt länge och vad jag analyserade då var mer hur planen såg ut och vad den utstrålade. Nu kan vi se mer av resultat och jag konstaterar att jag inte hade helt fel.


Det demokratiska underskottet, gemenskap och motstånd

I den nysläppta forskarrapporten framhålls att Järvalyftets genomförande har resulterat i en stark mobilisering av civilsamhället i Husby och en mängd mer eller mindre permanenta rörelser har bildats. Som nätverket Järvas Framtid som lyckades stoppa de renoveringar till nyproduktionspriser som planerades under Järvalyftet. Hyreshöjningarna och bostädernas tillstånd är alltjämt ett problem för många Husbybor, konstateras i rapporten.

Järvalyftet kan mycket väl ha varit ett försök att inleda en form av politiskt ledd gentrifieringsprocess för Järva-området som Husby är en del av. Forskare har under senare decennier noterat att idéer om inkomstblandning och kulturell blandning slagit rot hos planerare. En tanke om att medelklassens värderingar ska ”trickle down” till de lägre klasserna. I New Orleans, efter orkanen Katrina, gjordes försökt att locka medelklass att flytta in i områden som tidigare betraktats som oattraktiva för denna grupp. Men en sådan subtil strategi måste åtföljas av ett avsevärt ”lyft” för området för att kunna innehålla tillräcklig attraktionskraft. Stadens rutliknande gatunät var en av idéerna som låg bakom beslut att ta bort gångbroar och gångvägar genom områden i Tensta/Rinkeby/Husby. Allt för att få en mer stadsliknande känsla. Omvandling till bostadsrätter och hyreshöjningar till följd av omfattande renoveringar skulle sedan göra sitt till för att befolkningen så småningom byttes ut.

I Vision Järva 2030 kan man läsa:

Med den potential Järvastadsdelarna har finns det möjlighet till en bred stadsutveckling inom många olika områden. Järva kan på ett för ytterstaden sällsynt sätt erbjuda ett komplett stadsliv och samtidigt fungera som en del i en
sammanhängande storstad, med den mångsidighet och upplevelserikedom som stadens samlade vision strävar efter”.

Jag ska inte driva tesen längre här men det kan vara intressant att få ett perspektiv på Järvalyftet som kanske inte annars framförs så ofta. Hur det än är med bärkraften i den tesen så konstaterar alltså författarna av den här färska rapporten om Husby att hela projektet dels retat upp många invånare i Husby (och övriga Järva) men också mobiliserat ett motstånd, en motkraft, vilket är namnet på en av de rörelser som aktiverats.

Järvalyftet upplevs av många som ett typexempel på det demokratiska underskottet. En plan som staden drivit igenom till synes i dialog med de boende men där förändringarna inneburit mycket som upplevts som negativt och knappast som något lyft. Flytten av medborgarhuset Husby Träff, förslaget om att avveckla trafiksepareringen, nedmonteringen av biblioteket, nedläggningen av gymmet SB-hallen samt privatiseringen av Husbybadet samt omfattande rivningar och ombyggnationer av bostäder som inte efterfrågats och upplevs som bostadsbolagens och kommunens illa dolda strategi för att kunna höja hyrorna.
Rapportförfattarna menar att avveckling av offentlig verksamhet, bristen på gemensamma platser och på resurser till skolan och oförmågan politiskt att skapa arbeten för de boende har en central plats i de intervjuade Husbybornas berättelser.

”Dom bestämmer om våra hyror ska höjas. Dom väljer att ta bort vårdcentralen. Dom ville ta bort apoteket. Dom väljer att stänga ner skolor, och nu efter allt frågar man: ’Hur kan man förebygga det här?’ Jo, genom att inte ta bort allt ni precis tog bort. Mycket starkt, mycket enkelt, det är så det funkar” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Järvalyftet är kanske på ett sätt symbolisk för hur Husbyborna upplever den brist på lyhördhet som makthavare har för dem som bor i området och deras behov och problem. Men rapporten framhåller att dessa inte enbart handlar om fattigdom och arbetslöshet utan kanske i ännu högre grad en känsla av att inte få del av rättigheter som gäller för de flesta andra i Sverige som rätt till arbete och boende, offentlig service exempelvis. Men framför allt, menar rapportförfattarna; ”att behandlas med samma respekt som andra medborgare”.

”Vi är folk som är uppväxta härifrån och vi backar varandra. Det går inte att lita på samhället, för vi vet ju hur det funkar, så vi får göra det själva. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det prata, vi har det också. Vi löser det själva” (Citat respondent om ”Husbyandan” i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).


Polisens roll – alla tar stryk för politikens misslyckande?

Under de oroligheter som tog fart när 69-årige Lenine Relvas-Martins sköts till döds i Husby blev konfrontationen med polisen mycket uppmärksammad av journalister och politiker.

Den vrede som mötte polisen kan säkert bottna i decennier av diskriminerande särbehandling av de boende i Järva och andra förorter upplevt från polisens sida. Historierna är också många om hur polisen, i synnerhet de första dagarna, gick fram tämligen urskillningslöst och hur glåpord och hånfulla kommentarer haglat även över Husbybor som bara försökt ta sig till och från sina hem eller varit ute för att lugna ned situationen. Polisens ovilja till kommunikation med dem som försökt ta kontakt med dem framhålls i flera intervjuer.

Rapportförfattarna talar om hur de vardagliga trakasserierna normaliserats och att det är vad som många av de intervjuade förväntar sig i mötet med polisen. I synnerhet unga killar har alla upplevelser av att ha blivit stoppade, slagna eller trakasserade.

”Fram träder bilden av en polismakt som inte i något skede av händelserna velat få kontakt eller förklara sitt agerande. Något gränsöverskridande från deras sida för att få till en dialog har inte uppfattats. Att så inte skett i mer laddade och hotfulla situationer är inte särskilt märkligt. Men det fanns under dessa dagar och nätter ett flertal tillfällen då situationen var mindre spänd och möjlighet fanns att svara på kommunikationsförsöken. I och med detta ointresse signalerade polisen starkt att det fanns en gräns som den inte önskade passera utan tvärtom med alla tillgängliga medel försvara” (Citat rapportförfattarna ur ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Varje uttalande från politiker som ville föra fram ett mer djupgående resonemang om kravallerna avkrävdes ofta av journalister eller andra politiker ett klart avståndstagande till stenkastning och våld. Megafonen, som är en av de aktiva organisationerna i området, blev vid upprepade tillfällen uppmanade att gå ut och göra avståndstaganden till våldet. Det här påverkade, enligt rapportförfattarna och den representant för Megafonen som intervjuats, ”talandets villkor i Husby”. Ett villkor som stämplade alla som inte villkorslöst fördömde bildbränderna och stenkastningen som del av problemet.

Igår kväll sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och där anklagades Megafonen av närpolischefen i Västerort Niclas Andersson för att ligga bakom oroligheterna och att den demonstration som hölls för den skjutne Lenine Relvas-Martins familj skulle varit betydelsefull i sammanhanget. Beskyllningarna förefaller väldigt löst grundade och kanske är det UG-redaktionens dramaturgi som förstärker uttalandet. Niclas Anderssons beskrivning av polisens situation i området är också intressant. Han menar att det blivit en normaliseringsprocess att poliser blir utsatta för brottslighet. Det påminner om Husbybornas beskrivning av förhållandet till polisen och det är lätt att se att här finns en rädsla och misstänksamhet åt båda håll som aldrig kan bli annat än destruktiv. Poliskommissarien Johnny Lindh säger att det har skapats ett vi-och-dom samhälle.

”Sök på Husby riots, du får bilder på bilar som bränns. Som att bilen är offret, som att det är bilen som det är synd om. Bilen brinner, den kommer sluta fungera sen, men problemen är kvar. Dom som brinner konstant, dagligen, dom lever kvar. Ingen fotar deras sinnen” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).


Långsiktighet och ett felriktat strålkastarljus

Bristen på långsiktighet är något som togs upp på det möte jag närvarade vid på Husby Träff i lördags. Det talades då om vikten av närpolis stationerad i området som kan etablera en kontakt med invånarna baserad på ömsesidig respekt och dialog. Det bör rimligen vara så att den som får impulsen att kasta en sten hejdar sig snabbare om träffmålet utgörs av en människa man känner och har visst förtroende för än av en okänd i uniform.

I UG framträder polisen Martin Marmgren som påpekar att en polisstation som bara är en skylt och en bommad lokal kanske gör mer skada än nytta. Han framhåller också i programmet att det till stor del är en styrningsfråga hur och med vad polisen ska jobba. Att ”räkna pinnar” för att uppnå mätbara resultat (som de lagföringar som togs upp i programmet) tar anspråk på tid som annars kunde avsatts för mer djupgående och förtroendeskapande relationsbyggande. Resultatstyrning ställer inte bara till det i sjuk- och äldrevården. Resultat räknas i form av kvantitativa prestationer istället för effekter (social oro, segregation eller istället delaktighet och ett inkluderande samhälle) som är svåra eller omöjliga att mäta i exakta tal och kanske inte ens är förnimbara då de ”händer” under en längre tid.

En polis som också träder fram i UG är f.d. närpolichefen i området Johnny Lindh som sedan 2010 jobbat med ett delvis EU-finansierat projekt om social oro i förortsmiljöer. Han säger flera kloka saker i programmet och även i den DN-artikel jag nämnde i början. Det är bra om han får mer att säga till om.

Men egentligen borde det strålkastarljus som riktats och riktas mot förorten, Järva, Husby och polisen istället förflyttas i riktning mot kommunalhus, regering och riksdag. För sist och slutligen är det ju som den kloke polisen Johnny Lindh påpekar i DN-artikeln:

”Om vi på riktigt vill förändra finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det hänt någonting. Det är obegripligt”.





Forskarrapporten i sin helhet



PS) En liten del av materialet i den här texten har jag hämtat från ett tidigare inlägg om Järvalyftet  på den här bloggen. Detta och flera andra inlägg finns här för den intresserade:



måndag 12 maj 2014

Rätt frågor i rätt val – Mp på rätt spår men vad med de andra?

Centerpartiet överraskar rätt ofta numera med oväntade utspel och outgrundliga strategier. Den senaste överträffar det mesta. Enligt SvD ska de locka väljare i det snart stundande EU-valet genom att lyfta frågan om EMU??!!

För det första har vi haft en folkomröstning där folket sa klart nej och inte mycket tyder på att det skulle finnas opinion för att ompröva detta. Frågan om svenskt EMU-inträde är helt enkelt inte aktuell. Mer än tveksamt att någon kommer intressera sig alltså.

Men framför allt är det ingen fråga som EU-parlamentet eller de svenska EU-parlamentarikerna har något inflytande i. Det avgörs ju inte på något ens långsökt vis i EU-parlamentet. Det kan däremot vara en relevant fråga att ta upp i höstens riksdagsval. Centerpartiet får gärna driva sin nej-linje då och kräva besked av andra partier men som ett led i EU-valskampanjen blir det faktiskt rent skrattretande. Lycka till!

Det är fler av de borgerliga partierna som har missförstått det här med EU-parlamentet. Eller möjligen har så lite idéer att de lyfter ofarliga icke-frågor?

Folkpartiet gör stor sak av rysk gas och kärnkraft. De tycker inte EU ska köpa rysk gas utan satsa på kärnkraft istället. Det är bara det att EU inte har någon gemensam energipolitik. Det står vart och ett av medlemsländerna fritt att avgöra vilken energikälla de vill satsa på. Det kan förvisso tänkas att energipolitik i framtiden kommer att bli mer av en gemensam EU-fråga och Fp kan ju möjligen trycka på för att det ska bli så men det är inte riktigt så deras upplägg i EU-valkampanjen ser ut.

Moderaterna vill lite olika saker. Toppkandidaten Gunnar Hökmark (som jag kallar producentombudsmannen) vill riva handelshinder. Det är förvisso en relevant linje i EU-valet. Men det finns andra kandidater som vill återföra makt från Bryssel till Sverige. Det är ju en tjusig ambition men att EU har stor makt beror främst på att svensk riksdag har enats om att lämna över den till Bryssel. Det är alltså en fråga för höstens riksdagsval och Moderaterna är ju välkomna att lyfta frågan då och mer specifikt vad som ska lyftas tillbaka. Det blir också lite motsägelsefullt eftersom det där med rivna handelshinder är ett sätt att begränsa det svenska självbestämmandet och friheten att sätta höga miljökrav och hälsokrav på produkter som importeras.

Kristdemokraterna... ja, vad vill de? Ingen aning faktiskt. Kanske de inte själva vet?

I vilket fall som helst vill de inte ställa upp i EU-valdebatt i TV4. Inte heller Moderaterna eller Centerpartiet. Den ställs därför in. Jag kan förstå att en sådan skulle bli alltför jobbig.

Det är också förståeligt att Miljöpartiet nått så höga procentsatser i väljarundersökningarna. Senaste siffran jag såg låg på 16 % av rösterna. Kanske beror det till viss del på att vi driver frågor som EU-parlamentet har avgörande inflytande i och där parlamentets godkännande är helt avgörande för beslutsmässighet i frågorna?

Som klimatpolitiken exempelvis. När EU:s klimatmål ska spikas nästa år är EU-parlamentets godkännande nödvändigt. Att parlamentet tidigare i år röstade för tuffare krav än EU-kommissionen visar att de kan medverka till att höja ribban och vara pådrivande i klimatpolitiken. Det har också visat sig att klimatpolitiken är den viktigaste för väljarna i EU-valet. Glädjande nog har väljarna upptäckt vad som är de relevanta frågorna i valet. För dem som vill att EU sätter höga mål finns det i stort sett inget alternativ till Miljöpartiet

En annan viktig fråga är det kommande handelsavtalet mellan EU och USA, det s.k. TTIP. Det är kommissionen som förhandlar men EU-parlamentet ska säga ja eller nej till avtalstexten. Det är alltså helt avgörande för vilket innehåll avtalet kommer att ha. Som framhålls i dagens SvD kan parlamentet genom att anta resolutioner markera sin hållning och därmed skicka signaler till förhandlarna om att inte ”peta in saker i avtalet som inte har deras stöd”.

Parlamentet har också avgörande inflytande över migrationspolitiken och fattade så sent som 2013 beslut om ett gemensamt europeiskt asylsystem. Det drev också nyligen igenom nya regler för samordnade räddningsaktioner till sjöss för att göra beredskapen bättre inför framtida båtflyktingkatastrofer som de vi sett nyligen vid Samos och Lampedusa exempelvis. Det är alltså av största vikt vilka som sitter i EU-parlamentet för den migrationspolitik som EU ska stå för. Mer av öppenhet och möjliggörande lagliga vägar till EU-länderna och en förändring av Dublinförordningen eller ett alltmer stängt och igelkottsliknande EU gentemot omvärlden? För den som vill det förstnämnda är Miljöpartiet förstås ett huvudalternativ.

Det gäller att driva rätt frågor i rätt val!

söndag 11 maj 2014

Husby revisited

Det är lördag 10 maj och jag och min vän Johara delar ut flygblad för Miljöpartiet i Husby. Det är kallt och regnigt och inte alltför mycket folk i rörelse. Men människor i alla åldrar passerar ändå i olika riktningar över torget där vi står med vår politiska övertygelse och försöker förmå dem som kommer i vår väg att rösta i EU-valet. Förvånansvärt många stannar till och pratar och många tar glatt emot flygblad. I biblioteket invid torget kan förtidsröstning göras men många vet inte om det. Men lovar att fundera över saken och gå hem och hämta röstkortet. Vi pratar med en kille som är 22 år och börjar få ordning på livet verkar det. Han har inte mycket till övers för skolan och arbetsförmedlingen dock och ger oss en bild av stigmatisering och negativ bekräftelse, förnedring och meningslöshet. Han tror inte på att rösta först och förutspår Jimmie Åkessons framtida dominans politiskt. Efter vårt långa samtal tar han ändå ett flygblad och det känns som att vi har lärt oss en massa av hans berättelser. Förhoppningsvis kunde vi ge en bild av att det trots allt gjorde en liten skillnad om han röstade eller ej.


Vi beger oss därefter till Husby Träff för att lyssna till panelsamtal, med titeln Ett år efter bränderna, arrangerat av Medborgarrättsbyrån. Den inledande halvan av mötet är en föreläsning betitlad Från Husby till polishögskolan. Polisen Mohamed Abubaker berättade om sin väg från Eritrea via Husby till polishögskolan och polisyrket. Den har varit allt annat än rak men kanske inte vingligare än många andras här i Husby. Den är i många delar lik den berättelse som 22-åringen utanför delgav oss. Mycket kretsar kring skolan, arbetsförmedlingen och polisen. Men den strukturella diskrimineringen går igen överallt. Förminskningen och den negativa bekräftelsen eller rent öppet förakt. Det var den berättelse Jonas Hassen Khemiri försökte förmedla i sitt öppna brev till Beatrice Ask och som Jasenko Selimovic förminskade med sig själv som exempel. Du kan lyckas bara du själv vill, tycks han mena. Bilden av lättjefulla kverulanter med ”offerkoftan” på har bitit sig fast långt utanför sverigedemokraternas möteslokaler och näthatarnas attacker i sociala medier.  

Den här ständigt pågående lågintensiva förnedringen och det återkommande maktmissbruket från polisens sida tas på mötet upp som en bakomliggande orsak till att kravallerna blossade upp. Polisens skott mot en äldre man och deras sätt att sköta kommunikationen om händelsen blev en tändande gnista men kan förstås inte ses isolerat som en orsak. Det framhålls också att många ungdomar också var ute på gatorna och försökte lugna ned situationen. Dessa fick inte mycket utrymme i media däremot. Det som förmedlades var istället brinnande bilar och stenar som kastades. Sådant ger bilder och rubriker som säljer. Samma dag som mötet hålls visar dock SvD prov på åtminstone ett undantag till regeln om detta mediala ointresse genom en större artikel om Husby. Husbybon Bana Bisrat, 17 år, gör där följande kloka analys:

 - Ungdomarna är en del av vårt samhälle. Genom att ta avstånd från våldet tar man också avstånd från grundproblemet. Det visar bara att vi är rädda och inte är kapabla att diskutera.

Hon säger sig vilja ta sig in i maktrummen och förändra strukturer. Välkommen till Miljöpartiet, säger jag. 


Klyftan som förfärar och etnifieringen av sociala problem

En av paneldeltagarna i paneldebatten, Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som själv bor i området, tar upp den oförstående attityd som hans riksdagskollegor uppvisade när det brann bilar i förorten. Han talar om en klyfta som förfärar. Det berättas också om hur många politiker åkte ut för att vara med och nattvandra och ta lite ”selfies” i Husby men hur de försvann när de ljusa timmarna var över. Med undantag för nämnde Kaplan som tog sitt uppdrag på stort allvar och höll ut till småtimmarna vilket framhålls av övriga paneldeltagare.

Nämnde Kaplan tar också upp den etnifiering av sociala problem som har blivit allmängods i samtalet om förorten inte bara hos Sverigedemokrater. Unga män ur socialgrupp 3 har alltid varit överrepresenterade i statistiken över kriminalitet. Jag tänker lite på min egen uppväxt i Hässelby Gård . Jag hade en enda klasskamrat i ettan-tvåan med utländskt klingande namn men mina föräldrars beslut att flytta ifrån området 1970 grundade sig helt på den omfattande kriminalitet med stölder, fylla, knark och våld som tilltagit under hela 1960-talet. Det är alltså inget nytt utan istället ett mönster som handlar om klass. Det finns en enorm fara i att börja tala om det som ett integrationsproblem. Det är emellertid det vi ser just nu och en tid tillbaka.


Ingenting har hänt

Vad har då hänt i området sedan förra året? Har oroligheterna fått politiker att satsa något på att förändra situationen?

Nej, enligt paneldeltagarna var sig det mesta likt och inte mycket har hänt sedan ett år tillbaka. Fryshuset har emellertid verksamhet på gång och Dalhagsskolan renoveras just nu för att om ett år kunna ge plats för en ny skola med tillhörande projekt och aktiviteter i Fryshusets regi.

Det låter förstås som något positivt men invånarna här är luttrade av tidigare satsningar som Järvalyftet exempelvis där planen för förändringar blivit föremål för protester istället. Som exempelvis kampen mot att ta bort gångbroar och dra in gator i området för att få ett mer stadsliknande rutnät eller de renoveringar som lett till eller kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar eller de omvandlingar till bostadsrätter som påhejats av styrande politiker i Stadshuset. Problematiken med det sistnämnda blir belyst av Riksbankens färska analys om skuldsättningen i Sverige i vilken de förvånas över låginkomsttagarnas stora andel av den samlade privata skuldbördan i landet men framför allt uppmärksammar den stora skillnaden mätt i skuldkvot som finns mellan de lägsta och högsta inkomstgrupperna.


Vad är det som behövs och är det genomförbart?

En del punkter under mötet i Husby framkommer om behov som finns. Bland annat berättas det om hur det funnits lokalpolis stationerad i området tidigare. Det blev en lokal personlighet som alla kände och hade respekt för och fungerade som en samtalspartner som bidrog till lugn. Behovet av en sådan lokal och långsiktigt stationerad polis framhölls särskilt. Polisen måste också jobba med sin jargong menade Mohamed Abubakr och det udda förhållandet att poliser utreder poliser som blivit anmälda för övergrepp och fel framhölls av Mehmet Kaplan.

Ett ord som ständigt återkommer under min dag i Husby och som präglar samtalet med 22-åringen utanför och även paneldiskussionen på Husby Träff är långsiktighet. Projekt som kommer och går tillför tillfälligt en del positivt men dör ut när pengarna är slut och kvar finns människor som ”sysselsatts” en stund men står kvar på osäker grund ändå efteråt. Ett sätt kan vara att ta tillvara idén om sociala investeringsfonder som Miljöpartiet motionerat om i flera kommuner och i riksdagen i förra årets skuggbudget men där stött på motstånd.

Det är med andra ord politiskt omstritt vad som är de riktiga långsiktiga åtgärderna för att komma till rätta med förorters och i det här fallet Järvas problem. Det Stadshusledda uppmuntrandet av omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter är en sådan stötesten. Viktor Barth-Kron lyfter i DN fram hur politiker i Stockholm ägnat sig åt den här strategin istället för att utnyttja de allmännyttiga bostadsbolagen för att åstadkomma nya och billiga lägenheter. Han säger bland annat detta:

Det blir rimligen lättare att uppfylla översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis ska vilja bygga ungefär som staden tänkt”.

Men i marknadslösningarnas Sverige görs ingenting utan att vinstintressen blandas in. Privata entreprenörer sköter arbetsmarknadspolitik och gemensamma nyttigheter som apotek, post och banker, läkar- och polisstationer försvinner när det offentliga minimeras och det mesta läggs ut på entreprenad eller säljs ut till privata vinstdrivande aktörer.

Så det lär fortsätta att tvistas om hur målet ska nås att få blomstrande förorter och hur Husby ska få hopp och framtidstro tillbaka. Själv tänker jag att det kan bli svårt att skapa gemensamma nyttigheter och gemensamma långsiktiga verksamheter när vi lever i ett individualistiskt samhälle som struktureras kring entreprenörskap och vinstintresse. Det ger klart bräckligare hävstänger åt dem som befinner sig nära sammanbrottet. För jag tror att det stora problemet inte ligger i svårigheter att få utbildning och jobb eller diskriminering och stigmatisering i sig utan i bristen på hopp om och tro på en möjlighet till förändring.

Eller har jag fel i detta? Det återstår att bevisa åtminstone vad gäller Husby.




PS) Motkraft har ett heldagsarrangemang i Husby 24 maj på temat Husby – ett år efter kravallerna



Läs också gärna följande inlägg på denna blogg om förra årets oroligheter i förorten: