Hans lilla gröna: Den obehagliga slutsatsen om Israel

söndag 12 januari 2014

Den obehagliga slutsatsen om Israel

”Svenska kyrkans kampanj för bojkott av varor från Israel producerade på ockuperat område väcker många frågor och bär på en obehaglig slutsats”.

Det skriver Ulf Öfverberg, ordförande för Samfundet Sverige–Israel i Stockholm, i Sydsvenskan strax före nyår och dessförinnan i Expressen. Den obehagliga slutsatsen är att kyrkan är antisemitisk. Han avslutar sin artikel med att säga att kyrkan har ”en lång och ful historia av antisemitism. Han fick svar från företrädare för Svenska kyrkans styrelse i Sydsvenskan 8 januari.

Stefan Sturesson, samfundet Sverige-Israel han också, skriver en liknande artikel i Dagen den 8 januari. Han antyder också att Svenska kyrkans kampanj för nämnda bojkott är antisemitisk eller antisionistisk.

De hävdar båda en hel del saker varav en är tämligen viktig. De pekar ut 1967 som källa för konflikten. Den uppstod då som en följd av ett av arabvärlden framprovocerat krig skriver både Öfverberg och Sturesson och den sistnämnde framhåller också att Israel i sin storsinthet skulle ha erbjudit 95 % av Västbanken till palestinierna vid förhandlingar år 2000. Det må så vara men konflikten har sin startpunkt vid andra världskrigets slut då staten Israel tillkom på världskartan. En plötslig comeback efter ett par tusen år av frånvaro.

Att segrarna i världskriget kände dåligt samvete över den historiskt usla behandlingen av judar och en fullt berättigad avsky för tyskarnas försök att utplåna den judiska befolkningen i Europa är fullt förståeligt. Det ledde dock till att den majoritet som då bebodde mandatet Palestina, araberna, fick maka på sig.

UNSCOP:s (FN-kommittén som förvaltade mandatet Palestina) förslag om delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat skulle inneburit att judarna som uppgick till knappt hälften så många som araberna tilldelats 56 % av territoriet, varav de var lagliga ägare till endast 6 % av marken. Förslaget vann emellertid omröstningen i FN:s generalförsamling 29 november 1947 vilket gav resolution 181. Sionisterna jublade medan araberna omöjligt kunde förstå hur någon rättvisa fanns i att minoriteten skulle erhålla 55 % av landet och varför araberna skulle behöva sona Förintelsens fasor. Det förefaller vara en rimlig invändning som jag ser det.

När araberna alltså inte självmant gav upp land de bebott i upp till tusen år utförde israeliska trupper och milis 1948 en etnisk rensning och runt 7-800.000 palestinska araber drevs på flykt från sina hem. Många av dem och deras ättlingar bär fortfarande på nycklar till sina hus som dock idag troligen är demolerade eller konfiskerade av nya judiska invånare.

Där någonstans finns konfliktens ursprung som samfundet Sverige-Israel vill förlägga till 1967. Sannolikt är dock att lösningen står att finna i en delning som respekterar 1967 års gränser, det vill säga före den israeliska ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem. Det är emellertid inte - enligt fjärde Genévekonventionen - tillåtet för en ockupationsmakt att expropriera mark på ockuperat område och att förflytta sin egen befolkning till det. Ändå bor det kring en halv miljon israeler på Västbanken och i Östra Jerusalem och cirka 30 % av de israeliska bosättningarna låg 2007 på privatägd palestinsk mark.

Sturesson betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och ser det därmed som självklar rätt att bebygga och bebo östra delen. Jerusalem som Israels huvudstad är dock en ensidig deklaration av Israel genom en lag som stiftades 1949. Det är också ett brott mot FN:s resolutioner och har aldrig erkänts internationellt.

Så långt det historiska skeendet. Av historien kan vi dock lära att det oftast är segrarna som skriver historien. Segrarna har också genom tiderna tagit sig rätten att göra som de behagar i områden de erövrat. Det är emellertid i stort sett därför FN kom till och de konventioner tillkommit som är tänkta att tygla krigsmakters egenmäktighet gentemot civilbefolkning i ockuperade områden.

Slutligen tillbaka till det där med antisemitism-kortet som så ofta spelas ut när Israel kritiseras. En skulle kunna säga att den s.k. Israelvänliga opinionen har en lång och ful historia av antisemitismbeskyllningar, för att använda Öfverbergs vokabulär. Det är ett osakligt och slarvigt sätt att bemöta kritik som riskerar att urvattna innehållet i epitetet. Lika osakligt och slarvigt vore det att kalla Öfvermark och Sturesson för islamofober för att de anser att Israel har rätt att ockupera palestinsk mark. Förhoppningsvis har de andra bevekelsegrunder för den åsikten. Likaväl som de flesta som kritiserar just denna ockupation har andra motiv för detta än att avsky judar. Exempelvis det faktum att FN-organet UNHCR (United Nations Human Rights Council) har antagit fler resolutioner som fördömer Israels agerande än de antagit mot alla andra nationer sammantaget.

Kan inte de Israelvänliga skribenterna godta detta som skäl till varför Svenska kyrkan manar till bojkott mot israeliska varor producerade på ockuperad mark?

Eller är det en alltför obehaglig slutsats för dem?