Hur många båtar till?

- Jävla ocean!

Något i den stilen var det väl han sa, drängen Arvid i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, när han fick veta att det inte gick att gå till Amerika dit han tänkt emigrera för att få en friare och mindre fattig tillvaro. Under överfarten till USA fick många sätta sina liv till. En risk de tog i desperation över villkoren hemma i Sverige.

Det är ingen väsensskild bild som kan tecknas av dagens migrationsströmmar som går till Europa från Afrika. Den lite mindre oceanen Medelhavet ligger i vägen för slutmålet och nyligen har den tagit flera hundra liv. Bara en dryg vecka efter katastrofen utanför Lampedusa kapsejsar två båtar till.

I grunden handlar det om att vi i Europa gjort flyktingar beroende av dessa flytande likkistor. 

Thomas Hammarberg (f.d. kommissionär vid Europarådet) sammanfattade problemet väl i Aktuellt 4/10. Han beskriver detta som ett ”politiskt, ideologiskt och moralisk problem för Europa”.  Framväxten av främlingsfientliga krafter har under flera år påverkat politiken och lett till att de etablerade partierna har retirerat och börjat kompromissa med de högerextrema partierna som växt sig starkare i den ekonomiska krisens spår. Detta har visat sig vid förhandlingar i EU, analyserar Hammarberg. Sakta men säkert stryps de legala vägarna till Europa. Fästning Europa byggs till och muren växer sig ständigt högre.

I mångt och mycket handlar det om vilka ”historier” som får genomslag. Europa är egentligen dåligt på att ta emot flyktingar. En jämförelse som gjorts är den miljon flyktingar från Syrien som finns i Libanon - som normalt har 4 miljoner invånare – i proportion till de 330.000 som sökte asyl i hela EU ifjol, varav många fick avslag. Detta kan ställas i kontrast till beskrivningen av flyktingströmmen som ”massinvandring”. 

Ändå är Miljöpartiet, Vänstern och Centerpartiet ensamma om att föreslå en möjlighet att söka asyl vid ambassaden i flyktingars hemländer. Varken Reinfeldt eller Löfven tyckte detta var någon bra idé under partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan. Det vore ”inte rätt”, enligt S-ledaren Löfven. Sedan dess har alltså två båtar till förlist. Sverigedemokraterna slår med andra ord in öppna dörrar när de kräver stängda gränser. Med EU:s nuvarande kurs och inställningen till frågan hos de två största svenska partierna rör vi oss sakta men säkert ditåt under tiden som vi låter människor gå under på Medelhavet. 

Hur många båtar till ska behöva förlisa innan S och M ens kan tänka sig vilja diskutera frågan? Varför är det mer rätt att låta vansinnet fortgå än att diskutera en human åtgärd som skulle öppna för en legal väg att resa till Sverige och andra länder på ett säkrare sätt?

Samtidigt är vi snabba att göra oss breda över Raoul Wallenbergs insatser för att skaffa skyddspass åt ungerska judar i Budapest under andra världskriget. Senast vid Obamas statsbesök. Det här framhåller bland andra Lennart Fernström i en tänkvärd krönika i Fria Tidningen nyligen.

Vad gör dagens ambassader så omöjliga att användas som redskap för humanitära insatser för att bistå människor i nöd? Är det så vi hedrar Raoul Wallenbergs minne i handling?