söndag 9 juni 2013

Turkiska protester är en kamp om rummet och mot gentrifiering (?)



Jag har hela tiden undrat över vad de omfattande protesterna mot regeringen i Turkiet egentligen handlat om. Några träd i Geziparken vid Taksimtorget? Protester mot ett bygge av ett köpcentrum? Tja, det kan ju framkalla en del ont blod men normalt sett brukar det tilldra sig intresse endast från en begränsad skara miljöaktivister och närboende, knappast de tusenden vi har sett senaste veckan. 

Ett allmänt missnöje med regeringen Erdogan är en annan förklaring som brukar läggas till. Inte heller denna svepande förklaring har tillfredställt min nyfikenhet. 

Därför var det lite befriande att läsa Ülkü Holagos artikel i SvD igår (8/6-13). Hon lägger fram en mycket mer klarläggande förklaring som verkar fullt trovärdig. Det Istanbul-borna protesterar mot är en omfattande, statsledd gentrifieringsprocess. Det är en kamp om rummet som pågår. 


Hon berättar i artikeln om hur Istanbul sedan en längre tid genomgår en gentrifieringsprocess, eller Dubaifiering som vissa kallar det där. Gamla och nedgångna men tätbefolkade stadsdelar som Beyoglu och Tarlabasi genomgår en förvandling/sanering och får undan för undan lämna plats för moderna byggnader med moderna lägenheter och bl.a. köpcentra. Istanbulbor vräks och sätts på gatan eller erbjuds nybyggda lägenheter utanför centrum mot lån de inte klarar av att betala. Premiärminister Erdogan talade under sin tid som borgmästare i staden om ”inkomstbaserade visum till staden” och chefen för Myndigheten för masshusbygge (TOKI) har uttalat att ”de som inte har pengar behöver inte komma hit”. Förnyelsen ingår i visionen som formulerats av Istanbuls Metropolitplaneringskontor om att ”anpassa staden till världskulturmetropolers standard” och ”till det globala systemets dynamik och EU-processen”. 

Det handlar alltså naturligtvis inte bara om några träd.



Vision Stockholm 2030

Tankarna går osökt till ”Almbråket” i Stockholm på 1970-talet som naturligtvis inte heller bara var en strid om några träd utan uttryck för ett sedan länge pyrande missnöje med stadens omfattande och i många fall hänsynslösa sanering av citykärnan som pågått under hela 1960-talet och början av 70-talet.

Tankarna går också till de nuvarande stockholmska visionerna, Vision Stockholm 2030. Den som säger att Stockholm år 2030 ska vara ”en stad i världsklass”. Planerna är grandiosa. Det låter exempelvis så här;

 Stockholm är inte bara Sveriges huvudstad. Vi
menar att vi också är Skandinaviens huvudstad.
Vi vill vara navet i en framväxande Östersjöregion”.


Ett av delprojekten i det här arbetet är Vision Järva 2030 som innefattar omfattande renoveringar och rivningar som kommer att kunna innebära hyreshöjningar långt över vad alla nuvarande hyresgäster kommer att kunna klara av. 


Tankarna vandrar vidare till kravallerna i Husby. Parallellen ska inte dras alltför långt men det finns onekligen beröringspunkter att fundera över. Brinnande bilar fick ledarskribenter att gå i taket av indignation. En helt irrationell reaktion på något diffust missnöje var den allmänna reaktionen från pressen. Svårigheten att se bredden och djupet i ett pyrande missnöje är uppenbarligen mycket större när det kommer nära. Den intressanta reflektionen gjorde nyligen den brittiska filosofen Nina Power i en DN-artikel nyligen där hon jämförde hur den engelska pressen tog upp Husby-kravallerna, sakligt utforskande sociala och politiska faktorer bakom upploppen i svenska förorter, medan de för endast ett par år sedan skrek på mer polis och ondgjorde sig över huliganer när det var upplopp i ett antal stadsdelar i London. 



Svenska mediers förklaringsmodeller

Samtidigt är den svenska rapporteringen full av förklaringsmodeller av de turkiska protesterna som utelämnar det som Holago skriver om i sin artikel.

Upproren handlar då om missnöje med Erdogans stora ego och/eller sunnireligiösa moralism, att försvara en urban kultur, att få ta sig en öl eller cigarett i fred, landets ökande censur etc. 

En tidning skriver att ”Erdogans bulldozer-attityd hotar den tillväxtekonomi som AKP-regeringen så framgångsrikt stått för” och Peter Wolodarski uppehåller sig i en DN-ledare helt kring Erdogans arrogans och journalisters självcensur och uttrycker sin förhoppning att EU ska ”sträcka ut handen till demokratins försvarare” så att dessa ”vet att det finns en gemenskap för dem som till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter”. Det är lite tänkvärt att denna Erdogan-regering fick 50 % av rösterna i demokratiska val senast. Mer alltså än den svenska alliansregeringen som nyligen fick erfara det folkliga motståndet i förorter över hela landet och som reagerade ungefär som Erdogan med beskyllningar om huliganism istället för självkritik.

Jag betvivlar förvisso inte alls riktigheten i denna rapportering om Turkiet. Det finns säkert många skäl till missnöje men det som utelämnas är egentligen det mest intressanta. Det som jag endast stött på i Ülkü Holagos artikel. 



Kampen om rummet, globalisering och EU-anpassning

Det är alltså många förklaringar till missnöjet med regeringen Erdogan men jag tror ändå det i grunden hänger ihop med en mer allomfattande globalisering vilket i högsta grad påverkar det lokala rummet. 

De transnationella företagen spelar ut länder mot varandra i kohandel om lägsta skatter och bästa infrastrukturen och bestraffar länder som är för ”investeringsfientliga”. Det gäller alltså att anpassa sig och bli en ”vinnare” för de alltmer osjälvständiga nationalstaterna. Den egna kontrollen över ekonomin är numera långt ifrån fullständig och staterna försöker istället ta kontroll över rummet för att kunna förändra det så som den globala marknadsekonomins stora aktörer vill att det ska se ut. Institutioner som IMF, Världsbanken, WTO och OECD driver på utvecklingen på olika sätt vilket inte minst innefattar möjligheter till krediter till hyggliga räntor men också öppnande av dörrar som tidigare varit stängda för finansvärldens aktörer. Fastigheter har också spelat en oerhört stor roll i att absorbera de enorma kapitalöverskott som finansmarknaderna genererat och (trots allt) fortfarande genererar.

Citykärnorna omformas då till reservat för penningstarka grupper med en konsumtionsinriktad livsstil, kontor och affärslokaler med stor övervikt för restauranger, kaféer, gallerier, inrednings-, mode- och designbutiker men också stora shoppinggallerior som slukar hela kvarter. 

Kampen om staden, bostadskvarteren och det offentliga rummet har pågått länge världen över och motståndet har tagit sig olika uttryck i olika städer; New York, London, Boston, San Francisco, Philadelphia, Durban, Hamburg men också Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. David Harvey har skrivit mycket om detta, senast i boken Rebel Cities. Det har oftast då handlat om gentrifiering av citykärnor eller innerstadskvarter men just nu pågår också, vilket jag hävdat tidigare, en lågintensiv gentrifieringsprocess i Järva. För att få ordning på stökiga förorter behöver befolkningen bytas ut tycks den underliggande tanken vara. Ungefär det som Sharon Zukin kallar ”domesticering genom cappucino” eller ”pacificering genom capuccino”.

  


Kritiken av Turkiet – ironisk dubbelmoral?

Strävan efter EU-medlemskap och en inkludering i ett marknadsekonomiskt globalt system i vilket det lokala rummet måste inordnas präglar regeringen Erdogans urbana politik. Turkiet vill bli en spelare om investeringar från kapitalstarka företag världen över och måste anpassa sig därefter. Det vill säga till ”det globala systemets dynamik och EU-processen”.

Ironiskt nog får Turkiet nu kritik av EU och Wolodarski skriver om hur svårt det kan bli för Turkiet att bli medlemmar med den nuvarande regeringen. Detta trots att den har ansträngt sig under ett helt decennium för att inordna sig i det liberala marknadssystem som EU omhuldar i sina portalparagrafer.

Så medan den svenska pressens beskrivning av de turkiska protesternas orsaker handlar om Erdogans muslimska moralism i motsats till en modern urban livsstil så är det kanske just försöken att omforma det urbana rummet i enlighet med ”världskultursmetropolers standard” som protesterna vänder sig emot? 

Det är förstås inte lika bekvämt för vissa tidningars ledarskribenter att tala om detta eftersom det redan skett och ständigt sker här på hemmaplan och i övriga EU, den gemenskap som ”till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter” . Då protesterna sker här är det bättre att kalla dem för vandalism och de protesterande för kriminella. Ungefär som Erdogan gör.

 
  


 

 







3 kommentarer:

  1. Det är lite lustigt att kritisera Turkiet som verkligen vill vara multikulturellt men då erkänns det inte utan ni och andra politiskt intresserade stöder kurderna så att de kan bli så självständiga som möjligt som ex. Multikulti i Sverige men splittra Turkiet ifrån just detta!

    SvaraRadera
  2. FV,

    Nu förstår jag inte riktigt. Har inte skrivit ett ord om kurder. Inlägget handlar om gentrifiering, globalisering och kampen om det urbana rummet.

    SvaraRadera