söndag 30 september 2012

Tema Palestina/Israel: De ockuperade områdena



Jag fortsätter här den serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gazas/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.



Tidigare inlägg:









  






För många är roten till Palestina/Israel-konflikten att söka i 1967 års krig och Israels ockupation av Västbanken, Gazaremsan, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Inte minst de ”nya historikerna” (Shlaim, Morris, Pappè, Flapan m.fl.) har visat att 1948 års krig är betydligt viktigare att rikta uppmärksamheten till. Naturligtvis är det som med all historia ett ständigt pågående kontinuum av skeenden som påverkar vad som händer härnäst. 1967 års krig föregicks förstås av ordkrig samt en oändlig rad av nålsticksprovokationer och vedergällningsaktioner som avlöste varandra från båda sidor vilket till slut utlöste det krig som, enligt Avi Shlaim, egentligen var oönskat av både araber och israeler (A Shlaim s 236). Lösningen av konflikten Israel/Palestina står hur som helst att söka i en uppgörelse som gör halt vid 1967 års gränser snarare än 1947 års. Det är de under 1967 års krig ockuperade territorierna som är framtiden för en eventuell palestinsk stat. Därför blir också Israels bosättningspolitik så viktig för denna palestinska framtid och ett hinder för kommande tvåstatslösningar.



1967 års krig
 
Den 4 juni 1967 fattade den israeliska regeringen emellertid beslutet om att anfalla Egypten. Dagen efter började Israel bomba egyptiska flygfält i det som brukar kallas sexdagarskriget. Längre än så tog det inte för Israel att slå ut arabländernas flygstyrkor och därmed krossa sitt motstånd. 


Enligt Avi Shlaim, som studerat officiella israeliska dokument, var det ingen avsiktlig israelisk expansion av territoriet utan ett självförsvarskrig som oväntat enkelt förde dem närmare ”drömgränsen” för Eretz Israel (det bibliska Israel som är större än dagens Israel + de ockuperade territorierna tillsammans) (A Shlaim s 242).
 
Hur nära sanningen det än är uppstod förstås frågan vad som skulle göras med detta område? Ett första fredsförslag, med tämligen återhållna israeliska villkor, möttes av ett klart och samstämmigt nej från arabländerna. Det blev troligen den knuff som hökar och järnmursförespråkare i det israeliska lägret behövde. Den systematiska bosättningspolitiken på ockuperad mark tog sin början och försvårade därmed möjligheten till en framtida tvåstatslösning och normalisering av relationerna till palestinierna.


Ockupationen blev emellertid också början till en betydligt mer kritisk hållning gentemot Israel än tidigare från det internationella samfundet. FN:s säkerhetsråds resolution 242 (22 nov 1967) betonar att ”det inte är tillåtet att skaffa sig territorium genom krig”, krävde de israeliska truppernas tillbakadragande från ”territorier som ockuperats i konflikten” samt ”sluta påstå att det rådde krigstillstånd och respektera att man erkänner suveräniteten, den territoriella integriteten och politiska självständigheten hos varje stat i området”. Israel har tolkat resolutionen som att territorier utan bestämd artikel lämnar dem frihet att välja vilka territorier de ska lämna. 



Palestinska ockuperade territorier
 
De ockuperade territorierna är Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem. Israel ockuperade också Sinai-halvön som senare återlämnades till Egypten1982 och Golanhöjderna som ännu inte lämnats tillbaka till Syrien. På Västbanken och i Östra Jerusalem bor cirka en halv miljon bosättare, i strid med internationell rätt. 


Trots bl.a. FN:s och EU:s klara fördömanden av bosättningarna och en mångårig kritik från världens alla hörn mot bosättningspolitiken ökar bosättningarna och bosättarna i antal. Enligt EU Settlement Watch rapport från 2002 fanns då endast cirka 215.000 bosättare på Västbanken och 6.900 i Gazaremsan.


Gazaremsan har cirka 1,7 miljoner palestinska invånare och fram till 2005 fanns cirka 7000 judiska bosättare som då drogs tillbaka. Det är ett av världens mest tätt befolkade områden och den ”skyddsbarriär” som Israel stängt in remsan bakom gör att området kan liknas vid en stor öppen fängelseanstalt. Gaza står också under blockad och betraktas bl.a. av Sveriges regering fortfarande därför som ockuperat. 

Palestinierna på ockuperad mark lever under ett lapptäcke av rättssystem, inklusive lokala lagar, israeliska lagar och militära beslut samt internationell människorätt. Israeliska militärdomstolar har vidsträckta befogenheter att godkänna internering av personer som arresterats av armén och döma dem, ofta med hemliga bevis (S Nathan s 275). Det är, enligt fjärde Genévekonventionen, förbjudet med diskriminering av de ockuperade men bosättarna lyder alla under israelisk lag medan palestinierna alltså kan dömas efter militära lagar och beslut.



Gröna linjen
 
Den gröna linjen kallas den vapenstilleståndslinje som Israel och Jordanien kom överens om sinsemellan 1949, efter kriget året innan. Fram till 1967 skilde Gröna linjen Israel från Västbanken som stod under jordansk ockupation. Efter 1967 års krig ockuperade Israel Västbanken och betraktade gränslinjen som upphävd och har, i strid med internationell rätt, flyttat ett stort antal judiska bosättare till Västbanken. Utanför Israel betraktas Gröna linjen som en rimlig framtida gräns mellan Israel och en framtida Palestinsk stat. Den mur (”skyddsbarriär”) Israel låtit uppföra avviker dock betydligt från linjen och annekterar i praktiken stora delar av Västbanken (S Nathan s 267).


"Muren avviker från 1967 års gröna linje för att innesluta bosättningar långt inne på Västbanken; dessutom åtföljs den av en rad så kallade ´djupbarriärer´ och ´sterila säkerhetszoner´ som sträcker sig ännu längre in i de palestinska områdena. Dessa drag gör att muren inte bara är en ren gränsbarriär eller ett säkerhetsstängsel, utan en teknologi för att separera och dominera i en komplex situation präglad av bosättarkolonialism och ockupation... Muren svänger, kränger och byter ofta tvärt riktning för att kunna omsluta bosättningar på kullar och splittra palestinska samhällen, samtidigt som den skapar smala förbindelselänkar mellan de många fickorna av israelisk-judisk närvaro på Västbanken” (W Brown s 32).



Osloavtalet
  

Undertecknades 1993 av Israel och PLO i Vita Huset, Washington, efter samtal i Oslo. Kallades Principdeklarationen och gav palestinierna självstyre i en stor del av Gaza och i den lilla staden Jeriko på Västbanken åtföljt av löften om israelisk militär reträtt från viktiga palestinska befolkningscentra. Palestinierna hade 1999 kontroll över 40 % av Västbanken och 70 % av Gaza, men antalet judiska bosättare på Västbanken fördubblades till 200.000 under Osloperioden. Osloavtalets överenskommelser har urholkats efter misslyckandet att nå ett slutgiltigt permanent avtal i Camp David 2000 och Taba 2001. Frågan om flyktingars återvändanderätt eller skälig kompensation för exproprierad mark/tillgångar avfärdades helt av Israel som på sin höjd kunde sträcka sig till ett beklagande; ”The most we can do is to express our sorrow for the sufferings of the refugees, the way we would for any accident or natural disaster” (Amnon Kapeliouk, Le Monde Diplomatique). Vilket inte ens innebär ett erkännande av att det skulle varit israelernas framfart som var ”olyckan”. 



Det finns de bedömare, bland andra Robert Fisk, som menar att israeliska armén från början ville stjälpa avtalet för att ”släcka allt hopp om en överenskommelse med palestinierna” (R Fisk s 446). Fisk var en av de kritiker av Oslo-avtalet som såg avtalets ihålighet och förutsåg dess misslyckande. Den övergångsstatus som gav Arafat en vag myndighet över ett splittrat område (Gaza/Jeriko), den invecklade tidtabellen för Israels tillbakadragande från övriga områden och den i avtalet uppskjutna lösningen på problemen med de judiska bosättningarna, Jerusalems status och återvändanderätten för de palestinska flyktingarna, gav Israel möjlighet att förhala tillkomsten av och förminska storleken på ett framtida Palestina (R Fisk s 430). 


Osloavtalet, som slöts i hemlighet med PLO, blev en strategisk seger för Israel som i avtalet kom ifrån förhandlingar direkt med representanter från de ockuperade territorierna, som krävde att alla diskussioner med Israel skulle baseras på FN:s Säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Bill Clinton hade tillfört internationell humanitär rätt som ramverk för Oslo-diskussionerna vilket därmed förvandlade de ockuperade områdena till omstritt territorium och likställde de israeliska anspråken på dem med de palestinska. Arafat levde i exil och var obekant med den aktuella situationen på ockuperad mark och blev därmed en ”bättre” motpart för israelerna än de som levde mitt i den (D Gregory s 95). Edward Said påpekade i sin Politics of Dispossession att; ”neither Arafat nor any of his Palestinian partners with the Israelis has ever seen an [illegal] settlement” (E Said s xxxvi).
 
Här finns också en grogrund för den känsla av svek som fått många palestinier att lita till Hamas istället för PLO:s efterträdare Fatah. Chafiq al-Hout, PLO:s ambassadör i Libanon vid undertecknandet av avtalet, beklädde denna besvikelse i ord i ett samtal med Robert Fisk:


”Han [Arafat] har ändrat PLO:s stiftelseurkund, han har avstått från cirka tre miljoner palestinska flyktingars rätt att återvända och allt detta gjordes i hemlighet... Det är inte mitt PLO som existerar nu. Arafat ringde mig och kallade mig ´bror´, men jag kan inte fortsätta. Jag sade till honom att Palestinska nationella rådet inte hade sammanträtt för att diskutera det här. Jag sade att vi inte kände till detaljerna i detta avtal. Det stod i FN:s generalförsamlings resolution 194 från 1948 att palestinierna skulle kunna återvända till sina hem i det som nu är Israel. Nu har Arafat gett upp det. Jag har avgått. Jag är inte längre ambassadör” (R Fisk s 436).


Enligt bland andra historikern Avi Shlaim har Osloavtalet på flera sätt förvärrat situationen i de ockuperade territorierna, framkallat extremistiskt missnöje från båda sidor och blandat bort korten för palestinierna (min fria översättning av eng confounded) i deras anspråk på en egen stat (A Shlaim s 530).



Bosättningspolitik och förtryck
 
När man talar om 1948 års krig och 1967 års krig och arabländerna glömmer man lätt att det utesluter palestinierna. Det vill säga de människor som i flera generationer befolkat det område som hette Palestina och som idag är till större delen dagens Israel. De arabiska grannländerna Syrien, Jordanien och Egypten har alltid haft egna intressen för ögonen och deras aktioner har sannerligen inte alltid haft dessa palestiniers väl och ve som slutmål. Deras ständiga flykt undan krig och repressalieattacker, förtryck och dagligt trakasseri och materiella och ekonomiska vedermödor har emellertid uppmärksammats mer på senare tid. 


Enligt fjärde Genévekonventionen är det inte tillåtet för en ockupationsmakt att expropriera mark på ockuperat område och att förflytta sin egen befolkning till ockuperade områden. Ändå bor det kring en halv miljon israeler på Västbanken och i Östra Jerusalem och cirka 30 % av de israeliska bosättningarna låg 2007 på privatägd palestinsk mark. 

Den israeliska repressionen har blivit vardag och i Israel tycks majoriteten ha accepterat nödvändigheten av ”järnmurspolitik” gentemot palestinierna även om det finns en opposition som inte är obetydlig. Derek Gregory menar att kombinationen av bosättning, säkerhet och suveränitet blivit en enhetlighet djupare än alla politiska och militära mål och börjat närma sig ett ”existensiellt imperativ” (eng/”existential imperative möjligen bättre översatt till en ”existentiell nödvändighet”) (D Gregory s 79). 



Framtidens röst
 
Det borde ligga i Israels säkerhetsintresse att säkra en framtid med mer vänskapligt inställda grannar. En förtryckande ockupation och militära kollektiva bestraffningsaktioner kan rimligen inte vara det bästa sättet att åstadkomma detta. En av de mer framträdande förespråkarna emot ”järnmurspolitiken” i de ockuperade territorierna var Yeshayahu Leibowitz (avliden 1994). Den gamle redaktören för Encyclopaedia Hebraica och chefen för Hebrew University varnade länge för att en permanent ockupation och fortsatt bosättning på den ockuperade marken skulle leda mot fördärv för hans hemland Israel. I ett samtal med Robert Fisk utvecklade han sin syn på förutsättningarna för en framtid i fred:


”Vi måste börja med grundläggande fakta – bortom teori, bortom ideologi, till och med bortom tro. Vad gäller det här landet som vi kallar Eretz Israel och de kallar ´Palestina`, finns det två folk, båda är medvetna om i sina tankar – och känner i märgen – att det här landet är deras land. Och man kan inte ändra eller korrigera historien... Staten Israel kan bara fortsätta härska över ett annat folk med våld. Enda alternativet är delning. Båda parter måste avsäga sig sitt anspråk på hela landet. Delning är tekniskt svårt, och psykologiskt är det ännu svårare – eftersom båda folken är fullt medvetna om att det här landet är deras land. Men det är nödvändigt om vi ska kunna undvika en katastrof... Och om det inte blir någon delning, om – om – den nuvarande situationen fortsätter är två följder oundvikliga: internt blir staten Israel en fullfjädrad fascistisk stat med koncentrationsläger inte bara för araberna utan också för judar som mig. Och utåt får vi ett krig på liv och död mot araberna, med hela världens medkänsla på den arabiska sidan. Den här katastrofen kan bara avvärjas genom delning” (R Fisk s 442-443).
 
Tyvärr förefaller den nuvarande ledningen för Israel befinna sig tämligen långt ifrån den här insiktsfulla ståndpunkten utan ägnar sig istället åt förnekelse, vittvätt av sitt rykte och konfrontation.





Litteraturreferenser:

Brown, Wendy Inhägnade stater, avtagande suveränitet Tankekraft 2011

Fisk, Robert Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern Norstedts 2007

Gregory, Derek The Colonial Present, Blackwell 2004

Nathan, Susan Ett annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007

Said, Edward The Politics of Dispossession: The Struggle for Palestinian Self-determination 1969-1994 Pantheon 1994

Shlaim, Avi The Iron Wall – Israel and the Arab World Penguin Books 2001