Om dåliga ekonomiska rådgivare och den eviga tillväxtjakten

SvD Näringsliv innehåller en hel del goda analyser och intressanta artiklar som avviker ganska markant ibland från de tämligen enkelspåriga ledarsidorna. 

I dagens nummer gör exempelvis den gode Andreas Cervenka processen kort med ekonomer och föreslår att hoppa över nästa nobelpris i ekonomi. Deras modeller fungerar helt enkelt inte. Finanskrisen borde kunnat förutses om inte ekonomerna kört ”rätt in i bergväggen med slutna ögon och ett självbelåtet smil på läpparna”, menar han. Inte heller är han imponerad av yrkeskårens självkritiska förmåga, exempelvis nobelpristagaren Robert Lucas försvarat oförmågan att förutse finanskrisen med att den ” inte kunde förutses eftersom ekonomisk teori förutser att sådana händelser inte kan förutses”.

För en månad sedan gjorde Per Lindvall en intressant analys som i stort sett säger att EMU inte fungerar när ekonomiska kriser slår till mot enskilda länder inom valutaunionen. Det ”saknas en ventil” menar han helt riktigt och påpekar att de europeiska länderna borde ha lärt sig av misstaget de gjorde med eurons föregångare ecu:n. Svenske riksbankschefens Bengt Dennis panikhöjning av räntan till 500 % är ju historisk. 

Lindvall uttrycker sin förvåning över att slutsatserna som drogs av den krisen (cirka 20 år sedan) blev att göra ”valutakonstruktionen ännu fastare”.    

Det var ganska många som varnade för faran med EMU men, som jag har skrivit om tidigare i veckan, det var andra rådgivare som fick politikernas stora öra.

En annan artikel, av Gunilla von Hall, handlar om ILO som tolkar IMF:s nya signaler om en annan linje än nedskärningar och åtstramningar för det krisande Europa. ”Äntligen har polletten trillat ner”, säger von Hall. ILO-chefen Guy Ryders förordar istället investeringar i infrastruktur, bättre kreditvillkor för mellanstora företag, förstärkning av sociala skyddsnät och satsningar mot ungdomsarbetslösheten.

 

Kanske inte så överraskande när det kommer från ILO men poängen i artikeln är att den här uppfattningen börjar få större spridning och ILO-chefens utspel gjordes också som en reaktion på IMF-chefen Lagardes utspel om att kraven på Grekland (och Spanien/Portugal) måste lättas. De bör ges mer tid att återhämta sig ekonomiskt.

Det låter som om gamle Keynes har dammats av eller också Paul Krugmans teser börjat leta sig in till departementskorridorerna och de ekonomiska institutionernas pelarsalar fyra år efter att han fick Nobelpriset i ekonomi. I sin senaste bok ”End This Depression Now” (med svensk titel lite mer deppiga ”Bankrutt!”) hävdar han just att åtstramningar och nedskärningar i kristider gör stor skada och att den sämsta tiden att betala ned skulder är precis efter en finansiell chock vilket istället görs bäst när arbetslösheten är låg och högkonjunktur råder. 

 

Med andra ord är det tillväxten och köpkraften som måste stimuleras vilket jag själv länge tyckt varit ganska glasklart. Givet att den heliga tillväxten ses som den självklara ekonomiska normen och det generella globala ekonomiska idealtillståndet.

Men det känns onekligen som om lösningar och modeller avlöser varandra enligt välbekanta mönster i takt med kapitalismens krispuls. Hur skulle det vara om man istället tog tillfället i akt och talade om nedväxt?  Kanske har vi fått en vink om att den eviga jakten på tillväxt leder åt fanders? Åtminstone göra en reflektion åt det hållet innan Keynes dammas av igen i vidareutvecklad Krugmansk form.

 

Men det krävs kanske ett tiotal år innan etablissemanget börjar vända sig till andra profeter. De som idag ibland blir närmast utskrattade när de hävdar att ständig exponentiell tillväxt är omöjlig och att människor och miljö inte orkar med mer konsumtion och utarmning av jordens resurser. 

På ungefär samma sätt som de som för 20 år sedan negligerades när de kritiserade IMF:s åtstramningspaket för krisländer och EMU:s konstruktionsfel.