Om nedväxt – del 4 – Politikens återkomst en väg till förändring?

I detta sista inlägg i min serie sådana om nedväxt tänkte jag främst adressera Rickard Warlenius (Supermiljöbloggen) frågor: Hur hantera det paradoxala i att den ekologiska krisen tycks kräva både en radikal lokalisering av ekonomin, en stark stat och en globalisering av politiken? Hur gå från kritik till politik? Samt hans ”miljondollarsfråga”: Är en ekonomi utan tillväxt över huvud taget förenlig med kapitalismen som vi känner den?”

Det är, enligt min mening, mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att kritisera uppfattningen om evig tillväxt utan att kritisera kapitalismen. Därför måste man också känna till och erkänna kapitalismens inneboende mekanismer. Det är därför jag har tagit Marx till hjälp, eftersom jag anser att han är den tänkare som framlagt den mest djupgående analysen av kapitalismen och högst relevant än idag. Det betyder inte att jag därför förordar ett socialistiskt samhälle, åtminstone inte så som vi känner de som har existerat historiskt. Sovjetunionens sammanbrott brukar framhållas som bevis på att Marx hade fel. Trots att det formades enligt Leninismen och Stalinismen och utvecklades till något helt annat än vad Marx sannolikt hade i tankarna vilket framgår om man bemödar sig att studera dessa närmare. Marx hade över huvud taget inte mycket att säga om det framtida idealsamhället. Däremot mycket om hur kapitalismen fungerar och vad den var kapabel till.

Den gröne Marx

Var Marx (och Engels) gröna gubbar? Nej, det kan man inte påstå. Men de insåg kapitalismens kapacitet att slita sönder den naturliga balansen mellan människa och natur och vilka konsekvenser detta skulle kunna få och den destruktiva kraft som jakten på kapitalackumulation med nödvändighet framkallar.

I Kapitalet skriver Marx om hur kapitalismen ”suger ut jordens krafter och underminerar det rationella jordbruket, med vilket han avsåg ”rationell skötsel av marken som gemensam, evig egendom”. Engels var inne på samma spår, i Utkast till en kritik av Nationalekonomin, där han framhåller det vansinniga i att ”schackra bort jorden” eftersom detta skulle vara ”det sista steget till självbortschackrandet, ty jorden är vårt allt i allo, den första betingelsen för vår existens”. Marx talar i Kapitalet om naturen som mänsklighetens ”kropp” och om produktionsredskapen som ”förlängning av kroppsdelarna” och att människan bör inrätta sina liv i en jämvikt med naturen. Motsatsen, menar han, är ”alienation” och i Grundrisse förklarar han hur kapitalismen gjort naturen till ett bruksföremål som respektlöst används för att tjäna kapitalackumulationen. 

Men den allra viktigaste lärdomen från Marx är ändå att betrakta kapitalismens problematiska konsekvenser som systemiska. Hur väl vi än blir medvetna om den hotande ekologiska kollapsen och försöker dra våra strån till stacken för att förändra den så kommer dessa ansträngningar och insikter alltid att motarbetas och obstrueras av det kapitalistiska systemets portvakter. Det är alltså systemet som måste ändras i grunden. Marx talade då om ”socialism eller barbari”. En grön ideologi skulle kunna nöja sig med att inse att kapitalismen kan, med Ellen Meiksins Woods ord, ”kanske i viss utsträckning ha plats för ekologisk omsorg, särskilt när det är lönande att sälja miljöskyddstekniken i sig”, men framför allt att:

”... den grundläggande irrationaliteten i drivkraften för kapitalackumulation, som gör allting underordnat i förhållande till det som krävs för kapitalets självförökning och så kallade tillväxt, står oundvikligen i motsättning till den ekologiska balansen”.

Mark Fisher uttrycker samma sak när han menar att:

 ”Relationen mellan kapitalismen och miljökatastrofen är varken tillfällig eller slumpmässig: kapitalets ”behov av en ständigt expanderande marknad”, dess ”fetischisering av tillväxten” innebär att kapitalismen i enlighet med själva sin natur är motsatt varje föreställning om hållbarhet”.

Exempel:

Vem sponsrar klimatförnekarna?

Varför misslyckas klimatförhandlingarna gång på gång?

Hur kommer det sig att fri handel så gott som alltid går före miljömål?

Jag menar alltså att en grön antikapitalism mycket väl kan hämta kunskap och näring i Marx skrifter utan att därför förespråka en kommunistisk diktatur. Men frågan om statens eller staters roll i skapandet av en ekologiskt hållbart global regim är sannerligen problematisk.

Tim Jackson (se tidigare inlägg) talar om att få en ny syn på välstånd och vansinnet i det nuvarande tillväxtbaserade ekonomiska systemet. Men han säger samtidigt att alternativet inte är att störta kapitalismen. Däremot talar han om vikten av politiskt ledarskap. 

Min uppfattning är alltså att det politiska ledarskap som krävs är handling i första hand men också i förlängningen en förändring av det marknadsekonomiska experiment som är på väg att förvandla hela våra liv till en tillvaro undergiven den allsmäktige mammon som dikterar vad som ”måste göras”. Den som avkräver vår flexibilitet och anställningsbarhet och som bara förordar vår valfrihet när det gäller varor och tjänster.

Förändring - ”Hur gå från kritik till politik?”

Målet måste vara att omdana synen på att människan ska vara flexibel och anställningsbar till att istället vara flexibel och omställningsbar. Alltså att vi måste bli medvetna om nödvändigheten av att radikalt tänka om. Det är en pågående process som alltså måste fortsätta på alla fronter, att börja tala om nedväxt eller med andra ord kritisera den reflektionslösa beskrivningen av tillväxt som odelbart positivt. Men det måste kombineras med handling och det är där det politiska ledarskapet kommer in och därmed det stora problemet.

”Vi lever i en föränderlig värld”, heter det ofta. Ändå framträder alltmer en känsla av att ingenting i grunden kan förändras. Fredric Jameson ( ”Antinomies of the Postmodern”) menar att ”inget samhälle någonsin har varit så standardiserat som detta” och att ”där allting lyder under mode- och mediebildens ständiga förändring, så kan ingenting längre förändras”.

Att kritisera tillväxt är ett politiskt högriskprojekt. Det utmanar dogmen och för politiker som ägnar sig åt röstmaximering är detta mycket riskabelt. Det krävs en mycket hög svansföring, en bergfast övertygelse om det nödvändiga i en förändring samt en klarsynthet och ett mod att se vilddjuret i ögonen . Själv börjar jag bli tämligen orolig för mitt eget parti Miljöpartiet som förefaller gå alltmer längs en mittenlinje som ska tilltala alla tänkbara framtida regeringspartners. Min egen uppfattning är att det var inom det röd-gröna samarbetet förutsättningen för verklig förändring var som godast. Nu talas alltmer om att gå näringslivet till mötes och att gå från tillväxtkritik till ”grön tillväxt”. Det är därför välgörande att lyssna till vad Birger Schlaug har att säga om Miljöpartiets politiska vägval.

Finanskris och klimathot bör ses som möjligheter till förändring. Men inte en återgång till något förgånget. Det är egentligen märkligt att en framtid utan tillväxt alltid måste kunna beskrivas och redogöras för i detaljerade programförklaringar medan däremot en exponentiell tillväxt på tre procent varje år förutsätts kunna löpa på utan förklaring till varifrån resurser ska hämtas utan att därmed utarma hela jordklotet. Dessutom tämligen snart. 

Det är, menar jag följaktligen, inte realistiskt att tänka sig en ekonomi utan tillväxt utan att vi också frångår den rådande marknadsekonomiska dogmen som styr allt ekonomiskt tänkande idag. Troligen innebär det, för att återknyta till Warlenius ”miljondollarsfråga”, att vi inte kommer att kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle med kapitalismen ”så som vi känner den”. 

Mark Fisher beskriver det hela ganska klockrent när han säger:

”Ingenting motsäger kapitalismens konstitutiva strävan efter tillväxt mer än idén om att ransonera varor och resurser. Men det håller på att bli obehagligt tydligt att varken konsumenternas självreglering eller marknaden kommer att avstyra miljökatastrofen av sig själva” .

 Det kommer med nödvändighet att krävas en stark statsstyrning vilket är mycket problematiskt eftersom vi också vill bejaka demokratin och majoritetsviljans styre. Något som samme Fisher också reflekterat över:

”I vilket fall som helst är ransonering av något slag oundviklig. Frågan är om den kommer att hanteras kollektivt eller om den kommer att krävas med auktoritära medel när det redan är för sent. Exakt vilka former denna kollektiva hantering bör anta är också en öppen fråga, som bara kan besvaras genom praktik och experiment”.

Det borde finnas en hel del lärdom att hämta hos den svenska socialdemokratins strategi att binda exportindustrin till sig i ett sorts oskrivet kontrakt där denna tilläts (och fick support) att växa och göra goda vinster mot en acceptans för högre skatteuttag som kunde bygga välfärd och omfördela förtjänsterna. Om detta rådde i stort sett konsensus. Då var tillväxten rimlig för att lyfta stora eftersatta grupper ur armod och enkla förhållanden, förbättra utbildning, sjuk- och hälsovård. Ett framtida kontrakt skulle naturligtvis bygga på helt andra premisser och ha en helt annan utgångspunkt och måste förstås utformas för att lösa helt andra problem. 

Man skulle här kunna invända att efterkrigstidens socialdemokrater kunde hota med kommunistspöket för att få näringslivet medgörligt. Det spöket finns inte längre. Men jordens totala utarmning på resurser och utplånandet av livsbetingelserna för människor, djur och natur borde rimligen vara tillräckligt avskräckande som alternativ. 

Just detta med praktik och experiment är intressant att fundera över. Säkerligen kommer misslyckanden och mindre effektiva åtgärder att passera men de högtidliga resolutionernas tid måste hur som helst efterträdas av en intensiv men troligen långvarig period av aktion. Som någon klok person (minns inte vem) har sagt så bör man, om man vill veta vad någon tror på, se på vad de gör hellre än att lyssna på vad de säger.

 

 

Intressanta tillväxtkritiska texter och om nya vägar att gå:

 

http://schlaug.blogspot.se/p/fran-tillvaxt-till-utveckling.html

http://www.tillvaxtreflektera.se/impossible_growth/varfor-ar-tillvaxten-omojlig/

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.436975-en-myt-att-tillvaxten-loser-miljoproblem?m=print

http://tidenmagasin.se/artiklar/tillvaxten-som-drog/

http://hallplatshaden.wordpress.com/category/tillvaxt/

http://vidorghelps.blogspot.se/2012/05/den-politiska-vansterns-nya.html

http://pamflett.wordpress.com/2012/05/19/tillvaxthetsen-skapar-en-situation-dar-vi-alieneras/

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ex-liberalen-per-gahrton-darfor-hor-liberalismen-hemma-i-det-forflutna-