Om nedväxt – del 3 – Marknadsstalinismen

Jag fortsätter här min serie inlägg om att vi måste tala mer om nedväxt eller, om man så vill, ifrågasätta det odelbart positiva med tillväxt, alltså tillväxtkritik. Mitt förra inlägg handlade om den heliga tillväxten som också kan uttryckas som kapitalismens inneboende drivkraft att ackumulera kapital. Trots att den eviga exponentiella tillväxten rent förnuftsmässigt ses som en omöjlig av de flesta så lever vi och agerar i motsats till denna förnuftsmässiga förståelse.

Mark Fisher , föreläsare vid Goldsmiths, University of London med bloggen k-punk) har en hel del intressant att säga om styrningen av vårt sätt att tänka och om alternativen som inte får finnas. Han skriver i sin bok ”Kapitalistisk realism” om den enda vägens politik som har kopplat ett grepp om våra medvetanden på ett sätt som alltså motsäger förnuftet.

Kapitalistisk realism/den enda vägens politik

Ett påstående som jag tror kan spåras till Slavoj Zizek - och som Mark Fisher använder för att beskriva den rådande politisk-ekonomiska mentala föreställningen om verkligheten - är att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Det tangerar Fukuyamas berömda utrop om historiens slut, eller Thatchers doktrin om att det inte finns några alternativ eller Bildts enda vägens politik och får sina praktiska politiska förlängningar i EU:s regler för frihandel (rivande av barriärer som exempelvis nationella miljöpolitiska) eller europaktens lösningar för Grekland som enda vägen ut ur krisen (som i förlängningen ska skapa nya marknader för privat kapital). 

Mark Fisher kallar det kapitalistisk realism. Det vill säga uppfattningen om kapitalismen som det enda realistiska politisk-ekonomiska systemet. Det är en tolkning av postmodernismen vars aversion mot metaberättelser yttrar sig i en individualism och förlamande självironi som vi matas med dagligen i reklamsnuttar och tidningsreportage om mode, mat och resor etc. Den kapitalistiska realismen är motsägelsefull men bär på den grundläggande uppfattningen om en kärna av ”sanning” om kapitalismen och marknadsekonomins oskrivna regler som de enda gångbara för att hålla det moderna samhället igång. Det är en mycket subtil form av indoktrinering som pågår i stort som smått som jag kallar marknadsstalinism. Uttrycket lånar jag av Mark Fisher, som med detta menar den PR som styr vår uppfattning om kapitalismen och marknadsekonomin och som i sin avsaknad av centralmakt förefaller vara den frihet som liberalismen föreskriver men i realiteten innefattar en järnhård likriktning. Enligt Fisher förvandlar kapitalismen ”allt fast och beständigt till PR”, och att ”senkapitalismen definieras i minst lika hög grad av denna ständiga tendens till PR-produktion, som av inrättandet av marknadsmekanismer”. 

Denna artifiiciella intelligens kan beskrivas som, med Mark Fishers ord (i en referens till verk av Nick Land), ”ett enormt, mjukt och oändligt delbart system som gör den mänskliga viljan obsolet".

Just avsaknaden av centrum gör att vi ofta riktar kritik mot individer (tjänstemän, myndighetschefer, politiker, företagsledare eller möjligen enstaka företag) istället för att ägna oss åt systemkritik (ta Carema-diskussionen som ett exempel av oändligt många). 

Den ensamt ansvarige individen

Kapitalistisk realism driver upp förväntningar om framtiden där framgång är materiell rikedom och misslyckandet endast tillskrivs individen. Oliver James uttrycker det så här:

”I entreprenörens fantasisamhälle livnärs illusionen att vem som helst kan bli Alan Sugar eller Bill Gates trots att den faktiska sannolikheten att någonting sådant skulle kunna inträffa har minskat sedan 1970-talet...  om du inte lyckas är det bara en människa som står att skylla”.

Mark Fisher framhåller psykisk sjukdom som ett exempel på detta fenomen i senkapitalismens kölvatten genom att uppfattningen om mentalsjukdom som ”ett individuellt kemisk-biologiskt problem” ger uppenbara fördelar för kapitalismen eftersom det dels bekräftar ”kapitalets strävan efter atomiserande individualisering (att du är sjuk beror på din hjärnas kemi)” och dessutom skapar ”en extremt lukrativ marknad där multinationella läkemedelsföretag kan kränga sina läkemedel (vi kan bota dig med våra SSRI).”

I och med denna avsaknad av centralitet kan också ansvar läggas på individen som får bära skulden för misslyckandet att nå miljömål och uppnå ett ekologiskt hållbar konsumtionsbeteende istället för att reglera produktionsledet och ta (och ta ansvar för) politiska beslut. Mark Fisher skriver bland annat om en artikel av Campbell Jones (”The Subject Supposed To Recycle”)  där denne menar att subjektet som förväntas återvinna ”förutsätter strukturen som inte antas återvinna”. Att lägga ansvaret på alla är egentligen detsamma som att säga att ingen är det, påpekar Fisher:

”Miljökatastrofens orsak är en opersonlig struktur som, trots att den är förmögen att ge upphov till alla typer av effekter, just precis inte är ett subjekt förmöget att utöva ansvar”.

Att låta strukturen bestå kommer alltså att reproducera problemen och leder inte till någon lösning utan i bästa fall endast en fartminskning mot undergången.   

Gröna företag och en Grön ekonomi

Ett citat uppsnappat från Fria Tidningen (19/5) levererat av koncernstrateg på Polarbröd, Anna Borgeryd:

”Medan penningmängdslogiken kräver en fortsatt tillväxt, svarar realekonomin, utifrån priset och tillgången på energi, att tillväxt är svår att prestera på riktigt. Och den allra viktigaste aspekten på försörjning, den som har att göra med biosfärens förmåga att försörja liv, svarar: - Planeten har inte råd med mer tillväxt.”

I samma tidning idag (26/5) skriver den tillväxtkritiske civilingenjören och författaren Stellan Tengroth i en krönika om sina erfarenheter från föredrag han hållit. Den initiala misstänksamhet han mötts av från mötesdeltagare vid ett Rotary-möte på golfklubben i högborgerliga Hovås som slutade med att de gamla högergubbarna uttryckte sin frustration över näringslivets feghet att ta tag i miljöfrågor och ett allmänt pläderande för småskalig solenergi och liknande. Eller mötet med tjänstemän på länsstyrelsen i Stockholm som föreföll helt eniga med honom om det omöjliga med tillväxt och ”det tokiga i att bygga en dyr motorvägstunnel kring Stockholm”. Helt i motsats alltså till Landshövdingens hyllning av tillväxt och stolta förklaring om ett Stockholm som ledande region och drömmar om kraftig expansion.

Hur klokt och insiktsfullt än de enskilda företagens eller offentliga institutionernas reprepresentanter tänker och tycker så mäktar de emellertid inte med att förändra något i grunden eftersom alla uppenbart nödvändiga miljöhänsyn måste underkastas den konkurrenssituation (det gäller alltså inte bara företag utan också exempelvis städer eller stater) som är marknadsekonomins bas.

Därför är också den Gröna Ekonomin ett bländverk eller en alibiskapande illusion av handlingskraft som kommer att misslyckas, även om det möjligen bromsa utvecklingen mot ekologisk kollaps något. Edgaro Lander, professor i sociologi vid Central University of Venezuela, har formulerat denna insikt väl:

”... det tilltagande underkuvandet av varje annan social logik, som demokrati, jämlikhet, solidaritet eller ens bevarandet av liv, under ett enda kriterium: maximeringen av kortsiktiga profiter för kapitalet.” Men om utgångspunkten är att miljöproblem är ”marknadsmisslyckanden” har alla systemkritiska hypoteser rensats undan. Då begränsar sig svaren till att optimera marknaden.”

Vad som krävs är politiska beslut och ett mod att agera på tvärs emot marknadsstalinismens förutsägbara logik, för att inte säga diktat. Men hur nå dithän utan att införa en diktatur? Är det ”socialism eller barbari” som gäller eller finns det andra vägar? Om den komplicerade frågan om vägar till förändring tänkte jag skriva om i mitt nästa inlägg om nedväxt.