Krismedvetandet i Grekland har nog i allra högsta grad trängt in

Valet i Grekland blev en chock för Europa sägs det i massmedia. Ytterlighetspartier till höger och vänster gick starkt framåt och de mer centrumorienterade Nea Demokratia och PASOK kraftigt bakåt. Personligen undrar jag mest över den stora förvåningen.

I ett inlägg den 23 februari skrev jag just att EU:s och IMF:s åtstramningskrav skulle ge ytterlighetspartierna luft under vingarna och att de stora vinnarna vid nästa grekiska val skulle bli fascisterna och kommunisterna.

ClaesArvidsson i SvD menar att valresultatet tyder på ”att krismedvetandet inte har trängt in”. Enligt mitt förmenande en mycket förmäten kommentar från en välmående nordbo. Kanske just den typen av analys från EU-grannar i norr som till viss del framkallat valresultatet?

I ett land där arbetslösheten griper kring sig långt upp i medelklassen och inlett en ny emigrationsvåg, där soppköerna ringlar långa, där barn svälter och föräldrar tar livet av sig skulle jag snarare tro att krismedvetandet är alldeles högst påtagligt inträngt i de drabbades hjärnor. 

Så vad mer kan man kräva av det grekiska folket? Jo, tydligen, att de i val ska stödja de korrupta politiker som dragit på landet stora skulder och låta dessa binda ytterligare ris till deras ryggar bara för att rädda EU och euron och de nordeuropeiska banker som glatt lånat ut pengarna till grekiska regeringen och dessutom delat ut goda råd hur skulderna kunde döljas.

Det är väl snarare så att vi får lov att vänja oss vid valresultat som dessa så länge vinster alltid ska reserveras för de som redan är stora kapitalägare och skulder alltid ska betalas av dem som inget har. 

Desperation är ingen bra kamrat till demokrati. Det borde historien ha lärt oss. Men tydligen inte om man ska tolka reaktionerna på vad som sker i Grekland. Eller de åtgärder som bedöms som lämpliga för att dämpa en kris.