lördag 25 februari 2012

Vem kan skilja mellan höger och vänster?

Stefan Löfven gullar med näringslivet, pratar tillväxt och handplockar en ekonomisk talesperson som gillar alliansens skattesänkningar. Aftonbladet sprutar ut opinionsmätningar och kluckar om Socialdemokratins Löfven-effekt.

I regeringen styr Moderaterna, partiet som plötsligt blev arbetarparti. Deras fokus har riktats mot det arbetande folket med en strategi att fylla på deras plånböcker. De undviker öppen strid med facket och talar om att slå vakt om välfärden och sänka skatten mest för dem som tjänar minst.

Jag är förresten också lite fundersam över mitt eget partis (Mp) riktning. Det talas alldeles för mycket om entreprenörskap och budgetdisciplin och för lite om miljö och omställning från tillväxtekonomi till hållbar ekonomi. Vi börjar glida mot mainstream-fåran i det politiska framtidsspåret.

Det börjar bli lite lätt absurt när Moderaterna gör allt för att framstå som bankernas belackare medan Socialdemokraterna istället framställer sig som direktörernas dröm. Kan man längre tala om en höger och en vänster?

Jodå, nog kan man finna skillnader när man tittar förbi retoriken och istället på den förda politiken. Det blir förstås tydligast för de styrande. Alltså när man nagelfar Moderaternas agerande och beslut i regeringsställning eller kanske än tydligare här i Stockholms stad. Allt handlar förstås om image, taktisk paketering och röstmaximering.

Allt det här manövrerandet alltså för att plocka röster maximalt ur alla tänkbara grupper i samhället. Inget nytt med det men tendensen är tydlig; PR-byråer, kommunikatörer och mediekonsulter får allt mer inflytande över det politiska samtalet. Det känns inte alldeles bra.

Om glappet mellan image och den politiska kärnan, substansen och de grundläggande värderingarna i partierna blir alltför stort får vi en förflackning av den politiska debatten. Den går hand i hand med medias förflackning som jag skrivit en hel del om här på min blogg (se inläggen om Medias förflackning del 1-4 på denna blogg). Med förflackning menar jag alltså ett allt ytligare och mer personfixerat politiskt samtal. Topplaceringar i tidningarnas och tv-kanalernas opinionsmätningar blir själva målet för den politiska aktiviteten, inte visionen om det samhälle man vill forma.

Skräckscenariot är ängsligare politiker som anpassar sig efter senaste opinionsmätningen, manövrerar efter vinden och aktar sig för att sticka ut för mycket och därmed riskera mobbningskampanjer i tidningsspalterna. En del tyder på att vi redan är där.

Då får vi också stiltje i debatten och ingen vågar fatta avgörande beslut. Alltmedan behovet av just kraftfulla, genomgripande och kanske smärtsamma beslut bara ökar i en värld där de ekonomiska och ekologiska systemen är på väg mot sammanbrott.

Det vore minst sagt illa om uppgiften att ta tag i dessa uppgifter överlämnades till mörkare krafter. Chantal Mouffe uttrycker problematiken tämligen elegant i sin bok Om det politiska samtalet;

”När den demokratiska politiken tappar förmågan att mobilisera människor kring väldefinierade politiska projekt, och istället begränsar sig till att skapa förutsättningar för välfungerande marknader, får de politiska demagogerna ett ypperligt tillfälle att artikulera den folkliga frustrationen”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar