torsdag 23 februari 2012

Grekiska myter - och ekonomiska

I höstas kom ett sånt där kedjemejl till min mejlbox på jobbet. Det gjorde sig lustigt över de lata grekerna som bråkar och lever om bara för att de inte får pensionera sig vid 50 osv. Flera kollegor tyckte det var skojigt. Själv funderade jag över vem som var den ursprungliga avsändaren och i vilket syfte det skickats ut? Jag raderade mejlet ganska snart men har inte kunnat radera det ur minnet. Det appellerade till den mänskliga svagheten att tänka i termer av vi och dom. Vi är förstås de duktiga och arbetsamma, med de rätta normerna och ordning på torpet. Dom är lata och korrumperade och har ingen ordning på någonting. Med andra ord får dom bara vad dom är värda. Ha, ha, ha...

Själv undrar jag alltså om syftet att skicka mejlet bara var att vara ”rolig” eller om det var en liten del i en desinformationskampanj som tycks ha spritt sig ända in i regeringskorridorerna (eller kanske kom den därifrån?). Desinformation om lata greker ska kanske få oss att vända blicken från de stora bovarna i dramat? Bankerna som glatt lånade ut enorma summor till Grekland och gav råd om hur de skulle dölja skulderna. EU-topparna som, i sin euro-eufori, glömde allt vad ekonomiskt sunt förnuft hette när EMU-projektet skulle lanseras och implementeras som ett led i skapandet av ett Stor-Europa.

Det är en hel del som har kommenterat myterna om den lata greken, men ändå lever föreställningarna kvar. Inte minst bland s.k. vanligt folk som gärna bekräftar den bild som förmedlades av det där kedjemejlet. Man skrockar särskilt gärna över den låga pensionsåldern och Anders Borgs kommentar om att den skulle ligga vid 40-årsåldern har knappast dämpat missuppfattningarna.

De lata grekerna sägs alltså ha levt över sina tillgångar, betalar inte sin skatt och pensionerar sig alldeles för tidigt. Därför anses de behöva finna sig i kraftigt sänkta minimilöner, över 20 % arbetslöshet och sänkta pensioner. Deras gemensamma tillgångar kan säljas ut (till vrakpriser får man tro) och de som inte har råd med livets nödtorft får köa till soppköken eller lämna bort sina barn till barnhem. Dessutom förväntas deras parlamentariker ta politiska beslut som har skissats av ekonomer och politiker som inte ens är medborgare i Grekland. Det gamla grekiska ordet demokrati har fyllts med nytt innehåll.

Skrönorna ska skyla EMU-projektets haveri

EU-folken utanför Grekland ska alltså fås att sparka nedåt istället för att ställa besvärliga frågor till sina egna makthavare och EU-ledarna. Sanningen är istället att grekerna pensionerar sig i ungefär samma ålder som vi och att deras arbetsvecka i snitt är längre än svenskens och tyskens.

Emellertid börjar allt fler ekonomer börja ifrågasätta om åtstramningspaket är bästa medicin för en stat med enorma skulder, låga skatteinkomster och en ekonomi på lågvarv. Sakta men säkert börjar även tidningsredaktioner lära sig stava till Keynes. Men in till EU-kontoren har kunskapen inte nått uppenbarligen. Eller snarare är det väl så att EMU-projektet är och alltid har varit ett politiskt projekt. Det sa vi redan då, under folkomröstningskampanjerna, vi som engagerade oss för ett Nej till EU och senare till EMU och det finns ingenting som emotsäger detta nu. Ekonomiskt - minns jag mycket väl att vi också försökte påpeka - var det att betrakta som ett högriskprojekt som i värsta fall kunde leda till skarpa motsättningar inom EU och bli jordmån för antidemokratiska krafter. Ingen kan väl säga att den spådomen slagit alldeles fel heller?

Grekland skulle troligen må allra bäst av att ta fram kofoten och bryta sig ur EMU och börja om med egen valuta, en egen centralbank och förhoppningsvis med politiker som lärt sig en läxa av krisen. Det lär bli tufft ändå och kräva en uppoffring av befolkningen. Men förutsättningen för en mer solidarisk skattemoral och känsla av gemensam strävan mot bättre tider och så småningom en framtidstro lär knappast vara god när ekonomin styrs från Frankfurt och Bryssel, arbetslöshetssiffrorna tvingas uppåt, minimilöner sänks och tillgångarna säljs ut.

Med EU:s och IMF:s åtstramningskrav lär samhällsmoralen snarare reduceras till ett slagsmål om smulorna och ytterlighetspartierna få luft under vingarna. Vid nästa grekiska val blir sannolikt fascisterna och kommunisterna de stora vinnarna. Av en solkad pokal förvisso. Den tyska mellankrigstidens onda andar fladdrar oroligt runt i demokratins vagga. Borde vi inte börja hjälpa till att fördriva dem?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar