söndag 12 februari 2012

Finansmarknaderna – ett blixtsnabbt rouletthjul utan kontroll

Anders Borg har med jämna mellanrum beklagat sig över bankernas höga bolåneräntor. Han har förstås en poäng i det han säger, men några verkningsfulla åtgärder verkar inte vara att vänta. Han vill bara tala om för marknaden att den inte fungerar som den ska. Vårdföretagen är dumma som tar ut så väldigt mycket i vinst, bankerna är dumma som sätter sina räntemarginaler efter eget huvud osv. I alliansregeringens värld kanske det anses tillräckligt?

Banker lånade också sorglöst ut pengar till Grekland och tillhandahöll rådgivning om hur skulderna kunde döljas i bokföringen. Det har det skrivits väldigt lite om. Desto mer har handlat om grekernas förmenta lättja och låga pensionsålder. Alltmedan soppköken puttrar frenetiskt på Atens gator.

En för samhällsekonomin mycket skadlig företeelse är den oreglerade finansmarknadens alltmer galna galopp med miljardbelopp som får fortgå utan kontroll från vare sig statsmakterna eller egentligen aktörerna själva.

Michael Lewis skriver i sin bok ”Värstingarna på Wall street”, som jag annonserat i ett tidigare blogginlägg, om hur lite aktörerna själva begriper av det de håller på med. Han berättar bland annat hur väldiga summor betalas till 26-åringar för att de ska ”utföra uppgifter utan någon uppenbar samhällsnytta” och att investeringsbankerna fungerar som ”casinon i Las Vegas: de sätter oddsen”. Hela systemet förefaller gå ut på att sitta inne med en idé om att tjäna stora summor pengar på kort tid och att lura andra att agera så att egenvinsten blir så stor som möjligt.

I den ovanstående historien (som med fördel kan studeras närmare i Lewis nämnda bok) handlar det främst om de inblandade aktörernas skrupelfria spekulationer i människors ekonomiska oförmåga. Men också om den breda handlarmassans mänskliga oförstånd och gruppbeteende med avsaknad av djupare analys vilket i slutändan orsakade en fullständig ekonomisk kollaps över världen. Avsaknad av analys handlar om tid. En bristvara när alla affärer går snabbare och snabbare.

När det gäller aktiemarknaden blir tidsfaktorns betydelse än mer uppenbar. Jag läser i en reklamtidning för ett fondbolag att det genomsnittliga aktieinnehavet i USA numera är 22 sekunder. VD:n för företaget, Göran Espelund på Lannebo Fonder, menar att robothandeln orsakar en onödigt stor volatilitet, det vill säga svängningar i aktievärden, och att detta ökar riskerna i handeln.

Själv menar jag att man skulle kunna tillägga att det ökar osäkerheten för företagens existens och framför allt tryggheten för dess anställda. Efter avregleringarna av finansmarknaderna har aktievärden allt mindre handlat om framtidsutsikterna för produkter eller företag utan alltmer om att tjäna pengar på aktierna som spelbrickor i ett blixtsnabbt snurrande rouletthjul. Med robotarnas ökande andel av aktiehandeln blir detta ännu mer tydligt.

I Sverige har utvecklingen kanske inte gått lika långt som i USA, men robothandeln är inte heller här någon marginell företeelse. På Stockholmsbörsen läggs, enligt Espelund, över 20000 köp- och säljordrar... per sekund. På handlarnas kontor kryper alltså folk omkring och kapar sladdar för att korta ned svarstiderna för datorerna. Allt för att kunna hinna med i svängarna. Då talar vi alltså inte längre om sekunder utan betydligt kortare tidsenheter.

Dessutom, vilket är det mest intressanta i Espelunds artikel och något jag inte tidigare kände till, finns starka misstankar om manipulation av aktievärden. Detta genom att köp- och säljordrar ”dras tillbaka inom några millisekunder bara för att locka andra handlares intresse till aktien. Han skriver så här om detta:

”I det tempot kan givetvis ingen mänsklig investerare hänga med. Själva måste vi dokumentera varje lagd order noggrant och motivera alla beslut – och skulle vi omedelbart dra tillbaka en köporder riskerar vi att bli föremål för utredning om försök till kursmanipulation”.

Espelund talar förstås i egenskap av VD för ett fondbolag, det ska man ha i åtanke, men hans poäng är intressant och sätter fingret på ett samhällsekonomiskt problem. När finansmarknaderna avreglerades var den tekniska utvecklingen bara i barnstadiet. Nu har, menar Espelund, lagstiftningen hamnat långt efter den tekniska utvecklingen. Han föreslår själv att robothandeln bör bromsas med exempelvis en avgift för varje order som läggs eller genom att ge Finansinspektionen i uppgift att granska och godkänna högfrekvenshandlarnas algoritmer i förväg.

Själv menar jag att det är helt galet när aktiemarknaden styrs av totalt penningbegär för pengarnas egen skull. Det måste vara rimligt att anta att marknaden finns till för att tillföra företag kapital för att kunna växa och utvecklas. Då bör också investeringsbesluten vara grundade på ett övervägande av företagets verkliga värde och dess tillväxtpotential. Med blixtsnabba affärer blir dessa överväganden helt omöjliga att göra och dessutom till synes helt irrelevanta. Hela marknaden ser idag ut att finnas till för att generera enorma förmögenheter åt de som redan har stora kapital att röra sig med – och därmed kan hämta hem stora summor på snabba köp- och säljaktioner - utan någon som helst tanke på vilka företag som investeras i eller som avyttras.

Man talade redan på 80-talet om ”snabba klipp” men dessa börjar, med dagens teknik, likna rena snigelaffärerna vid jämförelse. Trots att de byggde på samma osunda syn på investeringarnas syfte, det vill säga ren och oförfalskad egenvinning. Dessutom med fullständiga fantasibelopp. När krascherna kommer förväntas staterna gå in och rädda aktörerna som handlat fullständigt över sina tillgångar. Samtidigt som soppköken puttrar på i Grekland. Det är kanske inte främst grekernas pensionsålder som främst bör debatteras?

Min egen reflektion - efter att ha läst Michael Lewis bok om värstingarna på Wall Street och turerna kring bostadsobligationshandeln som föregick finanskraschen 2008, och följt senare tids debatt om robothandel på börsen och om eurokrisen – är att det är märkligt att den svenska regeringen har sådant kompakt motstånd mot varje form av skatter eller avgifter för denna finanscirkus som bara galopperar på i ett alltmer vansinnigt tempo.

Ska det verkligen vara helt orimligt att denna handel med miljardbelopp varje sekund ska få fortgå och äventyra hela samhällsekonomin helt utan att betala för sig? I EU förs tankar om Tobin-skatt på finansiella transaktioner fram för att tämja det monster som släppts ut genom den omfattande avregleringen av finansmarknaderna. Den svenska alliansregeringen däremot säger bara; nej, nej och åter nej, helt utan några egna motförslag.

Regeringen älskar nämligen fria marknader. Marknaden ska vara helt fri och marknaden ska sköta allt helt efter egen funktion eller malfunktion. Det är väldigt bekvämt för då behöver ju inte regeringen ta några beslut.

Det börjar faktisk bli ganska slående att regeringen har gjort politisk passivitet till sin främsta ideologi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar