torsdag 9 februari 2012

Den lättkränkte är alltid någon annan

Daniel Persson skriver i en ledare häromdagen att han ser lättkränkta människor överallt omkring sig i vardagen. De kännetecknas av ”högröd ansiktsfärg och näsborrar som fladdrar” påstår han. De saknar också takt och ton och har grundinställningen att ”allting ska vara på deras villkor”. Detta enligt Daniel Persson alltså.

Till denna irriterande typ räknar han bl.a. de som kämpade för eken vid radiohuset under hösten och vintern. Politiker och media uppmuntrar denna vardagskränkthet, menar han vidare, och kallar det populism. Att klanka ned på banken exempelvis eller att kalla europakten för smyganslutning till euron.

Att bankerna för bara några år sedan tog emot skattebetalares pengar för att klara finanskrisen och svarat med att bibehålla höga räntor trots Riksbankens sänkningar kan ju vara en orsak till att känna sig kränkt, Daniel. Den som läst vanlig skolmatte kan säkert räkna ut vad bara 1 % ränta mer kan innebära för ett hushåll med miljonlån. Ska man bo och verka här i Stockholm är såna lån nödvändiga, med de bostadspriser som gäller. En räntehöjning kan avgöra ens hela livssituation.

Lättkränkt... nja?!

Att vi för några år sedan sa klart NEJ till EMU, för att slippa dras in i den ekonomiska sörja som euroländerna nu försöker ta sig ur, kan ju vara ett skäl att åtminstone bli lite nervös när vi nu ger oss in i en europakt som ingen tycks riktigt veta vad den slutgiltigt går ut på.

Men lättkränkt... nja?!

Daniel Persson har, som ledarskribent för en av landets största tidningar, en viss maktposition. Han kan skriva av sig sin ilska över sånt som irriterar, lättkränkta människor exempelvis, och dessutom räkna med stor publik. Vi vanliga ”lättkränkta” har inte den möjligheten utan får hålla till godo med fikarummen eller bloggar som den här. Välbehövliga ventiler för att stå ut i en upp- och nedvänd värld. Det borde Daniel Persson kunna stå ut med.

Men han kanske själv hyser förakt för andras åsikter? Jag har läst hans ledare många gånger och tycker mig kunna ana en nervös ryckning i näsborrarna ibland. Och banne mig om inte hans bildbyline röjer en viss rödaktig ansiktston?

Förresten är det där med att folk är lättkränkta en diskussion som poppar upp lite då och då i media och jag tycker mig märka att den uppfattningen har ett visst stöd bland fikaborden och i bloggarsfären. Så det är kanske istället så – som ett uttryck för medias populism – man ska tolka Daniel Perssons gnälliga ledare?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar