onsdag 29 februari 2012

Den alldeles särdeles osynliga handen

Det talas och skrivs mycket nu om hur vår statsminister Fredrik Reinfeldt traskar runt och ser sig om bland nyborrade gruvhål i Norrland. Han verkar vara förundrad över aktiviteten kring fyndigheterna och förvånad över bostadsbristen där i glesbygden. Han undrar kanske också vad allt detta har med regeringen att göra. Det där sköter ju marknaden.

Att bostäder behövs för alla de arbetare som gruvindustrin gapar efter tar han med sedvanligt likgiltigt lugn. Kanske trygg i sin förvissning att den osynliga handen kommer att börja mura och snickra. Bostadsbristen är stor i Stockholm också. Inflyttningen är massiv och åratal av byggande har gått förlorade i väntan på den där osynliga handen.

Inte heller hinner den där handen med alla nödvändiga förbättringar av tågnätet och underhåll av växlar och banvallar så att tågen kan gå oftare, snabbare, säkrare och framför allt i tid.

På samma sätt är elnätet fullt av onödiga flaskhalsar som gör att landet fått delas in i regioner med olika priser i förhållande till tillgången. Vind- och solkraftssatsningarna går med snigelfart medan klimatproblemet blir allt akutare. Allt i väntan på den där osynliga handen.

Och finansministern Anders Borg står handfallen inför bankernas kundovänlighet och försöker med hjälp av retoriska trollformler förmå denna osynliga hand att framträda för att rätta till bankernas beteende. De följer ju inte mönstret för den klassiska ekonomiska teorin.

Regeringen underlåter på område efter område att använda de instrument staten har eller har makt att skapa för att åstadkomma bättre förutsättningar för en utbyggnad av en hållbar infrastruktur och välfungerande institutioner till gagn för människoliv och näringsliv. Den förutsättningen bör rimligen vara större om staten tar initiativ och styr utvecklingen dit man vill (om den nu vill något) än att öppna den osynliga handen och se vad den bär med sig.
Men det börjar bli ett allt tydligare mönster av passivitet som präglar regeringspolitiken. Den bygger nämligen på en klassisk ekonomisk teori som alltmer visat sig vara felaktig eller möjligen misstolkad.

Detta insåg en gång Socialdemokraterna som knöt samman fack, arbetsgivare och stat i en gemensam satsning för att bygga landet till gagn för alla parter. Det tillhör det förgångna nu och inget att kopiera. Men en lärdom finns att hämta i insikten om helheten, att saker och ting hör ihop och långsiktigheten och det strategiska byggandet av framtiden.

Men, som sagt, den nuvarande regeringen har en annan filosofi. Den väntar på att saker och ting ska hända av sig självt. Väntar på den där osynliga handen. Om den nu alls finns?

Diskrimineringsombudsmannen – myndigheten som tystnade

Någon som hört något från DO det senaste året? Nej, skulle inte tro det. En del kanske tycker det är bra. Sverigedemokraterna till exempel som helst vill lägga ned myndigheten. Men DO har i sitt uppdrag att informera och sprida kunskap om diskrimineringsförbud och även att skapa debatt kring frågor om mänskliga rättigheter. Därför är tystnaden under det senaste året anmärkningsvärd och väcker en del frågor.

Under hösten och vintern 2010/11 gick ett närmast hatiskt mediedrev mot DO som myndighet, och i synnerhet mot dess chef Katri Linna. Enskilda fall kommenterades och kritiserades och ryktesspridning och anonyma baktalanden ingick som metod för att misskreditera myndigheten och Katri Linna som person och yrkesmänniska. I det mediebuller som uppstod passade regeringen på att använda sin utnämningsmakt.

Det ingrepp i DO:s verksamhet som regeringen utförde i februari 2011 bröt mot de principer som diskrimineringslagen och dess förarbeten föreskriver om att regeringen inte själv ska kunna ändra på ombudsmannens uppdrag. Detta för att, som det står i regeringens egen proposition om den nya diskrimineringslagen, därigenom garantera DO ”en hög grad av självständighet och oberoende i förhållande till regeringen...” DO Katri Linna fråntogs sitt uppdrag och regeringen tog initiativ till vad statsrådet Erik Ullenhag kallade ”en nystart för ett starkare arbete mot diskriminering” genom rekrytering av ny chef för myndigheten, genomförandet av en myndighetsanalys och ett förtydligande av DO:s uppgifter genom ett regleringsbrev vari det bland annat betonades att myndigheten skulle minska ärendebalanserna och redovisa åtgärder som vidtagits vad gäller tillsynen över aktiva åtgärder.

Att den tillförordnade DO som tog vid, Håkan Sandesjö, höll låg profil kanske inte är så märkligt. Han satt bara i drygt ett halvår tills nuvarande chefen för myndigheten, Agneta Broberg, tillträdde i oktober 2011. Att det varit minst lika tyst sedan dess är desto mer anmärkningsvärt. Men möjligen förståeligt. Agneta Broberg är nämligen säkert en duktig jurist men hon har inga som helst kunskaper om myndighetens verksamhetsfält, mänskliga rättigheter och diskriminering. Även om hon enligt egen utsago har läst 10 kilo böcker i ämnet för att lära sig.

Troligen är det så regeringen vill ha det. En foglig tjänsteman som inte bedriver mycket informations- och upplysningsarbete och inte har så många synpunkter på diskriminering. I synnerhet när de blottar svagheter i den egna partipolitiken. Folkpartiet håller i trådarna i den del av arbetsmarknadsdepartementet som sorterar under integrationsministern och har motarbetat myndigheten ända från starten under denna indelning; efter valet 2010.

Det hör ju till saken att den för myndigheten ansvarige ministern, Erik Ullenhag, offentligt gav uttryck åt sitt ogillande av ombudsmannens yttrande i det s.k. niquab-ärendet. DO menade att det inte gick att införa något generellt förbud mot heltäckande klädsel i skolan. Erik Ullenhag framförde i en artikel kritik mot detta och utlovade att han och Folkpartiet skulle driva på för en lagändring.

Redan ett år tidigare hade skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (fp), på sin blogg och i andra sammanhang, uttryckt sin åsikt att skolor ska ha rätt att vägra kvinnor med heltäckande huvudduk att delta i undervisning och drivit på för att få fram ett beslut i just detta enskilda fall där Stockholms Stad stod som den anmälda parten. Det var också hon som JO-anmälde DO för att handläggningen av ärendet varit långsam.

Under sommaren 2010 försökte också Jan Björklund (fp) lansera ett förslag om ”slöjförbud” i skolor. Erik Ullenhag figurerade även där i lanserandet av ”reformen” inför pressen. Jan Björklund tog för övrigt återigen upp detta ärende nyligen vilket jag skrivit om tidigare.

Till detta kan läggas att den myndighetsansvarige statssekreteraren Jasenko Selimovic (fp) ett halvår innan han tillträdde den posten, uttryckt sitt starka ogillande av DO:s beslut att driva ett annat uppmärksammat fall, det s.k. ”handskakningsfallet”.

Så vad vill då egentligen departementet att myndigheten DO ska vara? Ja, knappast en stark och av regeringen oberoende röst som tar upplysningsdelen av sitt uppdrag på allvar och håller debatten igång om den diskriminering som finns. Inte minst inom offentliga verksamheter. En del svar kanske kommer av Riksrevisionens granskning ”Statens arbete med diskrimineringsfrågor” som ska publiceras 8 mars. Förhoppningsvis utmynnar granskningen i en del rekommendationer till regeringen som kan vägleda dem tillbaka till förarbetena till diskrimineringslagen och dess texter om oberoende som jag nämnde tidigare. Riksrevisionen har ju själva bytt huvudman från att ha sorterat under regeringen till att numera vara en myndighet under riksdagen. För att blir mer oberoende från regeringen. Kanske det kan vara en rekommendation? Låta Diskrimineringsombudsmannen ta sig ur regeringskansliets grepp och inrättas under riksdagen istället. Gärna med en grundlagsskyddad uppgift. Det skulle följa internationella principer för MR-byråer.

Ironiskt nog säger DO Agneta Broberg på myndighetens hemsida att hon ”ser som en viktig uppgift att lyfta upp diskrimineringsfrågorna i samhällsdebatten”.

Vi väntar och väntar...

måndag 27 februari 2012

Bio-bananer och PR-påtryckare

I dagarna gick Fredrik Gerttens film ”Big boys gone bananas” upp på svenska biografer. Hans förra film ”Bananas”, om nicaraguanska fruktarbetare som skadats av växtgiftet DBCP, blev föremål för förtalsanklagelser från Dole. En smutskastningskampanj inleddes mot filmen och Gertten och det är det som hans nya film handlar om. Dole lade till slut ned stämningsansökan och dömdes själva för ett par månader sedan till skadestånd av en amerikansk domstol. I en ledare i dagens Aftonbladet skriver Eva Franchell att han ”räddades av journalister”. Det förefaller vara en beskrivning som kanske lite väl skönmålar journalistkåren.

Däremot gick faktiskt politiker ur alla partier i spetsen för protester och dessutom företag som hamburgerkedjan Max och Ica. Naturligtvis fanns det journalister som vände sig emot Dole eller ignorerade PR-byråernas påtryckningar, men SvT lyckades Doles PR-firma Gibraltar Associates påverka. När en intervju med Gertten sändes blev reportern kontaktad av PR-firman och tre dagar senare sändes en ny intervju med filmaren där fokus riktades mot förtalsanklagelserna och Doles VD Michael Carter fick utrymme i en telefonintervju.

En del menar också att största anledningen till att Dole lade ned åtalet mot Gertten var oron för att kampanjer i sociala medier skulle kunna föras emot dem. Bloggare och facebook-grupper kan alltså utöva ett tryck på företag när de professionella journalisterna blir skrämda eller okritiskt refererar PR-material. Det var ju också en skånsk bloggare som reagerade mot att hamburgerkedjan Max sålde Dole-frukt. Medierna hakade på sedan och Max fann det förstås mer fruktbart (kunde inte låta bli) att klippa av banden till Dole hellre än sina matgäster.

Att lyfta journalistkåren till skyarna som de stora hjältarna bakom Doles nederlag gynnar knappast heller filmaren Gerttens poäng med sin nya film. Nämligen att peka på PR-byråernas makt över det fria ordet. I en DN-intervju 29/11-2010 säger Gertten:

”En sak vi upptäckt under den här resan är hur mycket svagare medierna och journalistiken blivit i relation till pr-byråer till exempel”.

Det visade sig att svenska medier stod emot påtryckningarna betydligt bättre än exempelvis de amerikanska, som hotades med annonsbojkott av Dole. Men kommer svenska medier att kunna hålla detta immunförsvar intakt när annonsintäkterna blir allt viktigare? Det är den debatten som borde ta fart med avstamp i Gerttens nya film. Någonting säger mig att de stora svenska mediehusen kanske är mindre intresserade av att föra den.


Andra bloggare om ”Big boys gone bananas”:

http://konstpretton.se/2012/02/24/doc-lounge-daskar-till-daliga-dole-med-utmarkta-big-boys-gone-bananas/

http://csripraktiken.se/2012/02/24/jonathan-sundqvist-pr-byraerna-har-allt-pa-att-vinna-pa-mer-transparens/

http://gunnosandahl.wordpress.com/2012/02/15/bananas-4/

lördag 25 februari 2012

Vem kan skilja mellan höger och vänster?

Stefan Löfven gullar med näringslivet, pratar tillväxt och handplockar en ekonomisk talesperson som gillar alliansens skattesänkningar. Aftonbladet sprutar ut opinionsmätningar och kluckar om Socialdemokratins Löfven-effekt.

I regeringen styr Moderaterna, partiet som plötsligt blev arbetarparti. Deras fokus har riktats mot det arbetande folket med en strategi att fylla på deras plånböcker. De undviker öppen strid med facket och talar om att slå vakt om välfärden och sänka skatten mest för dem som tjänar minst.

Jag är förresten också lite fundersam över mitt eget partis (Mp) riktning. Det talas alldeles för mycket om entreprenörskap och budgetdisciplin och för lite om miljö och omställning från tillväxtekonomi till hållbar ekonomi. Vi börjar glida mot mainstream-fåran i det politiska framtidsspåret.

Det börjar bli lite lätt absurt när Moderaterna gör allt för att framstå som bankernas belackare medan Socialdemokraterna istället framställer sig som direktörernas dröm. Kan man längre tala om en höger och en vänster?

Jodå, nog kan man finna skillnader när man tittar förbi retoriken och istället på den förda politiken. Det blir förstås tydligast för de styrande. Alltså när man nagelfar Moderaternas agerande och beslut i regeringsställning eller kanske än tydligare här i Stockholms stad. Allt handlar förstås om image, taktisk paketering och röstmaximering.

Allt det här manövrerandet alltså för att plocka röster maximalt ur alla tänkbara grupper i samhället. Inget nytt med det men tendensen är tydlig; PR-byråer, kommunikatörer och mediekonsulter får allt mer inflytande över det politiska samtalet. Det känns inte alldeles bra.

Om glappet mellan image och den politiska kärnan, substansen och de grundläggande värderingarna i partierna blir alltför stort får vi en förflackning av den politiska debatten. Den går hand i hand med medias förflackning som jag skrivit en hel del om här på min blogg (se inläggen om Medias förflackning del 1-4 på denna blogg). Med förflackning menar jag alltså ett allt ytligare och mer personfixerat politiskt samtal. Topplaceringar i tidningarnas och tv-kanalernas opinionsmätningar blir själva målet för den politiska aktiviteten, inte visionen om det samhälle man vill forma.

Skräckscenariot är ängsligare politiker som anpassar sig efter senaste opinionsmätningen, manövrerar efter vinden och aktar sig för att sticka ut för mycket och därmed riskera mobbningskampanjer i tidningsspalterna. En del tyder på att vi redan är där.

Då får vi också stiltje i debatten och ingen vågar fatta avgörande beslut. Alltmedan behovet av just kraftfulla, genomgripande och kanske smärtsamma beslut bara ökar i en värld där de ekonomiska och ekologiska systemen är på väg mot sammanbrott.

Det vore minst sagt illa om uppgiften att ta tag i dessa uppgifter överlämnades till mörkare krafter. Chantal Mouffe uttrycker problematiken tämligen elegant i sin bok Om det politiska samtalet;

”När den demokratiska politiken tappar förmågan att mobilisera människor kring väldefinierade politiska projekt, och istället begränsar sig till att skapa förutsättningar för välfungerande marknader, får de politiska demagogerna ett ypperligt tillfälle att artikulera den folkliga frustrationen”.

fredag 24 februari 2012

Nattklubbsdrottning hellre än regerande drottning

Klang och jubel! En ”lillsessa” kom till världen och hela landet engagerar sig i namnvalet. Jo, de senaste dygnen visar väl att svenska folket gillar sin monarki (?). Det är ju alltid fantastiskt när ett liv blir till men just den här lilla flickans tillblivelse har förstås dragit till sig extra uppmärksamhet.

Det finns starka skäl till det förstås för hon är mycket speciell på åtminstone ett par sätt. Hon är en av få i landet som inte kan välja sin religion t.ex. Hon kan inte heller välja sitt yrke. Åtminstone inte från den dagen hennes mamma faller ifrån. Då är det slut på eventuella karriärer eller andra alternativa livsplaner. Successionsordningen måste följas. Den tillhör ju grundlagen.

En del tycker inte heller att hon ens ska få heta vad som helst. ”Estelle låter som en nattklubbsdrottning”, konstaterar historikern Herman Lindqvist sippt.

Må det, säger jag. Hellre, om hon nu själv vill, att hon blir nattklubbsdrottning än tvingas in i en institution som härstammar från feodalväldets mörkaste tidevarv. Det bör vara dags att befria de sista representanterna för denna arvsordning. Låt Estelle växa upp och bli vuxen som en fri kvinna och välja sitt namn, sin religion och sitt yrke som alla andra.

Motsatsen brukar ju kallas förtryck. Det vill vi väl inte ställa oss bakom... eller?

torsdag 23 februari 2012

Grekiska myter - och ekonomiska

I höstas kom ett sånt där kedjemejl till min mejlbox på jobbet. Det gjorde sig lustigt över de lata grekerna som bråkar och lever om bara för att de inte får pensionera sig vid 50 osv. Flera kollegor tyckte det var skojigt. Själv funderade jag över vem som var den ursprungliga avsändaren och i vilket syfte det skickats ut? Jag raderade mejlet ganska snart men har inte kunnat radera det ur minnet. Det appellerade till den mänskliga svagheten att tänka i termer av vi och dom. Vi är förstås de duktiga och arbetsamma, med de rätta normerna och ordning på torpet. Dom är lata och korrumperade och har ingen ordning på någonting. Med andra ord får dom bara vad dom är värda. Ha, ha, ha...

Själv undrar jag alltså om syftet att skicka mejlet bara var att vara ”rolig” eller om det var en liten del i en desinformationskampanj som tycks ha spritt sig ända in i regeringskorridorerna (eller kanske kom den därifrån?). Desinformation om lata greker ska kanske få oss att vända blicken från de stora bovarna i dramat? Bankerna som glatt lånade ut enorma summor till Grekland och gav råd om hur de skulle dölja skulderna. EU-topparna som, i sin euro-eufori, glömde allt vad ekonomiskt sunt förnuft hette när EMU-projektet skulle lanseras och implementeras som ett led i skapandet av ett Stor-Europa.

Det är en hel del som har kommenterat myterna om den lata greken, men ändå lever föreställningarna kvar. Inte minst bland s.k. vanligt folk som gärna bekräftar den bild som förmedlades av det där kedjemejlet. Man skrockar särskilt gärna över den låga pensionsåldern och Anders Borgs kommentar om att den skulle ligga vid 40-årsåldern har knappast dämpat missuppfattningarna.

De lata grekerna sägs alltså ha levt över sina tillgångar, betalar inte sin skatt och pensionerar sig alldeles för tidigt. Därför anses de behöva finna sig i kraftigt sänkta minimilöner, över 20 % arbetslöshet och sänkta pensioner. Deras gemensamma tillgångar kan säljas ut (till vrakpriser får man tro) och de som inte har råd med livets nödtorft får köa till soppköken eller lämna bort sina barn till barnhem. Dessutom förväntas deras parlamentariker ta politiska beslut som har skissats av ekonomer och politiker som inte ens är medborgare i Grekland. Det gamla grekiska ordet demokrati har fyllts med nytt innehåll.

Skrönorna ska skyla EMU-projektets haveri

EU-folken utanför Grekland ska alltså fås att sparka nedåt istället för att ställa besvärliga frågor till sina egna makthavare och EU-ledarna. Sanningen är istället att grekerna pensionerar sig i ungefär samma ålder som vi och att deras arbetsvecka i snitt är längre än svenskens och tyskens.

Emellertid börjar allt fler ekonomer börja ifrågasätta om åtstramningspaket är bästa medicin för en stat med enorma skulder, låga skatteinkomster och en ekonomi på lågvarv. Sakta men säkert börjar även tidningsredaktioner lära sig stava till Keynes. Men in till EU-kontoren har kunskapen inte nått uppenbarligen. Eller snarare är det väl så att EMU-projektet är och alltid har varit ett politiskt projekt. Det sa vi redan då, under folkomröstningskampanjerna, vi som engagerade oss för ett Nej till EU och senare till EMU och det finns ingenting som emotsäger detta nu. Ekonomiskt - minns jag mycket väl att vi också försökte påpeka - var det att betrakta som ett högriskprojekt som i värsta fall kunde leda till skarpa motsättningar inom EU och bli jordmån för antidemokratiska krafter. Ingen kan väl säga att den spådomen slagit alldeles fel heller?

Grekland skulle troligen må allra bäst av att ta fram kofoten och bryta sig ur EMU och börja om med egen valuta, en egen centralbank och förhoppningsvis med politiker som lärt sig en läxa av krisen. Det lär bli tufft ändå och kräva en uppoffring av befolkningen. Men förutsättningen för en mer solidarisk skattemoral och känsla av gemensam strävan mot bättre tider och så småningom en framtidstro lär knappast vara god när ekonomin styrs från Frankfurt och Bryssel, arbetslöshetssiffrorna tvingas uppåt, minimilöner sänks och tillgångarna säljs ut.

Med EU:s och IMF:s åtstramningskrav lär samhällsmoralen snarare reduceras till ett slagsmål om smulorna och ytterlighetspartierna få luft under vingarna. Vid nästa grekiska val blir sannolikt fascisterna och kommunisterna de stora vinnarna. Av en solkad pokal förvisso. Den tyska mellankrigstidens onda andar fladdrar oroligt runt i demokratins vagga. Borde vi inte börja hjälpa till att fördriva dem?

onsdag 22 februari 2012

Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 4

Vem ska granska media?

Tidningen Aftonbladet publicerar 17/2-2012 en sorts resultatredovisning av det gångna året. Tidningens vd Anna Settman är förstås nöjd med siffrorna för ”Sveriges i särklass mest lönsamma dagstidning”. Andra tongångar var det i höstas då kraftiga personalminskningar försvagade tidningens redaktionella resurser. Det kan knappast ha ökat förmågan att ta ansvar för källkritik och noggrannhet i faktagranskningen när lönsamhetskraven riktat huvudintresset mot webben med snabba, lättlästa nyheter och reklam.

Chefredaktören Jan Helin är emellertid, i ”resultatredovisningen” i tidningen 17/2, oroad av debatten om media. Han refererar till Murdoch-skandalen och nedläggningen av News of the World och de konsekvenser skandalen kan få för yttrandefriheten. Han påpekar också att kritik mot massmedia ofta handlar om att de som kritiseras i media slår ifrån sig och skyller sina tillkortakommanden på medias granskning. Enligt min mening skulle man kunna vända på det resonemanget och hävda att media alltför lättvindigt använder just det argumentet för att avfärda saklig kritik. Eller hänvisar till sin roll som granskare av makten och yttrandefriheten. Det är ett oansvarigt sätt att hantera kritiken om man är mån om själva journalistiken.

Om yttrandefriheten - som jag verkligen menar är värd att bevara som den är i Sverige – ska kunna räddas måste medieföretagen och journalisterna ta sitt ansvar och se till att inte missbruka den. Om man tänjer på gränserna för det tillåtna alltför mycket riskerar det att slå tillbaka i form av inskränkningar i lagskyddet. Det gagnar förstås inte medieföretagen och det gagnar inte heller demokratin. Den behöver en kritik av makten som är seriös och grundlig och kan avslöja verklig korruption och maktmissbruk. Däremot inte personförföljelsekampanjer eller politiskt inplanterad PR som förvränger vår bild av omvärlden och påverkar oss i våra val när vi står vid urnorna vart fjärde år.

Debatten om media är viktig och förtjänar att tas på allvar. Seriösa förslag att ta itu med problemet bör också beaktas. Det bör inte betyda att yttrandefriheten och meddelarfriheten begränsas. Det vore mycket olyckligt, det håller jag med om. Säkert kan vi som bloggar fylla en funktion som mediekritiker, men det lär knappast räcka. Därtill är våra resurser i form av tid och pengar alltför begränsade. Däremot kanske det behövs en större befogenhet och starkare ställning för Pressombudsmannen (PO)? Det skulle också vara till hjälp för mediekonsumenten om det redan i artikeln framgick var ursprunget till artikelidén eller innehållet hämtats. Det innebär förstås inte att anonyma källor inte ska kunna användas utan bara att läsaren redan i artikeln blir upplyst om att dess innehåll är initierat av Svenskt Näringsliv, LO eller någon statlig underrättelsetjänsts presstalesmän etc. På så sätt skulle vi som konsumerar nyheter själva kunna bilda oss en uppfattning om hur vi ska bedöma trovärdigheten i det som skrivs och sägs och lättare avgöra svaret på den fråga Fredrik Gerttén ställer i sin utmärkta artikel i Aftonbladet 15/2-2012; ”vem eller vad styr vad vi ser eller läser i nyheterna”?

Hur stort inflytande utövar media på politiken som förs och valet av våra politiker? Hur mycket inflytande över politiken är det sunt att ge journalister som låtit sig påverkas av eller valt att hämta sitt material från politiskt styrda eller företagsstyrda PR-texter? Och har den vanlige nyhetskonsumenten någon verklig chans att bedöma vad som är sant och vad som är skröna, förskönat eller smutskastning, sakligt eller vinklat?

I grunden handlar det kanske om en utdaterad sanning att medierna förväntas rapportera med viss balans och objektivitet. Vi förväntar oss det sedan gammalt. Tendenserna som jag skrivit om här i ett antal inlägg visar tvärtom att nyhetsinnehållet alltmer styrs av både dolda och öppet politiska eller kommersiella agendor. Nyhetskonsumenten idag måste vara höggradigt alert och skaffa sig information från flera källor, gå till ursprungsdokumenten och göra egna undersökningar för att kunna försäkra sig om sanningshalten i nyhetsinnehållet. Det är sannerligen inte alltid det finns energi och tid att utföra detta oönskade granskningsuppdrag. Som det nu är lämnas nyhetskonsumenten i stort sett i sticket i störtfloden av nyheter. Denne får själv söka reda på sanningen.

tisdag 21 februari 2012

Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 3

Personfixering och drevjournalistik

Mediernas personfixering och drevjournalistiken som riktar in sig på en person är en del av den snabba, förenklade journalistik som vunnit alltmer utrymme på bekostnad av djupare, undersökande reportage om samhällsproblem och sakfrågor. När drevet går blir det till slut omöjligt för medieaktörer att hålla sig utanför. Det gäller att överträffa de andra och den som fäller bytet först vinner. Ingen kan väl exempelvis ha undgått att notera Juholt-drevet?

Det har dock uppstått en viss debatt om hur sakligt Håkan Juholt egentligen granskades och av vilken anledning just han av alla politiker och partiledare skulle granskas så minutiöst ord för ord? Göran Greider, själv tidningsman, påpekar i en artikel just att ledarsidornas åsiktsmaskineri utlöste vågrörelser genom mediehavet där anonyma röster fick utgöra källor till braskande rubriker. Det var snabb och enkel journalistik och skapade säljande rubriker.

Vi kan nu bevittna hur Stefan Löfven behandlas med silkesvantar och när han exempelvis bryter mot socialdemokratiska kongressbeslut angående kärnkraft får han snarare applåder än visslingar i pressen. Opinionsmätningarna avlöser varandra och tjänar som bekräftelse på partiledareffekter. Det blir lätt en självuppfyllande profetia att måla upp bilden av att S kommer att må bättre av en ny partiledare och har med all säkerhet bidragit till att opinionssiffrorna nu pekar uppåt.

Denna typ av lågintensiva drev som pågick under ett års tid bär likheter med drevet mot Diskrimineringsombudsmannen (DO) för drygt ett år sedan som utmynnade i att Katri Linna fick lämna posten som DO. Ett skäl till detta som angavs från regeringshåll var bland annat ”den samlade bilden” av myndigheten. Denna hade alltså medierna samlat ihop till. Även i detta fall såg drevet ut att anföras från vissa ledarsidor (framför allt DN:s) och fortplantade sig sedan till andra tidningar och radio- och tv-kanaler. Källorna var genomgående antingen anonyma, före detta företrädare för JämO eller andra politiska debattörer som fick publicitet för sitt eget tyckande. En hel del rent felaktiga påståenden etablerades som sanningar utan att någon undersökte sakligheten. Det är fortfarande höljt i dunkel hur detta drev uppkom och kan vara intressant stoff för medieforskare att titta närmare på.

Noterbart är också den aggressivitet med vilken drevjournalistiken bedrivs. Det är svårt att slå sig fri från tanken att aggressiviteten och bristen på sakliga fakta går hand i hand. Finns det otvivelaktiga sakliga fakta att anföra behöver sällan tonen skruvas upp. De talar i regel för sig själva. Nick Davies gör en liknande notering om Daily Mails aggressiva sätt att gräva fram historier, där oönskat material ”kastas bort” och annat läggs till för att stödja historien man vill berätta. Han kallar tekniken för ”aggressive distortion”.

Personfixering och individualisering som samhällsfenomen

Den tyske historikern/författaren Paul Nolte har skrivit en essä ”Politik vid skampålen” i tidskriften Cicero feb-2012. Han talar där om en allt större klyfta mellan medborgare och makthavare och att det leder till att demokratibegreppet alltmer reducerats till kritik av politiska makthavare. Han betonar den starka individualiseringen av civilsamhället och som en följd av det mediernas starka fokus på makthavares person och privatliv.

Media ”avslöjar” och blottlägger makthavarnas brister och maktfullkomlighet. Men jag skulle vilja lägga till att personkulten också gäller de som beskrivs i positiva ordalag. Allt handlar om personer, inte politik. Juholt var en pajas och Löfven en trygg och stabil fackman som ”har vänt siffrorna” för S. Det är säkert sant. Men mest för att media har riktat en så stark strålkastare mot personerna. Politiken har hamnat i skuggan. Det handlar alltså oerhört mycket mer om vem som för ut politiken än sakfrågorna i sig. Man kan exempelvis också se hur Jonas Sjöstedt får positivt bemötande när han för fram sådant som Lars Ohly fick på skallen för att han alls nämnde.

Att sätta sig in i sakfrågor är tidskrävande och arbetsamt för journalister och betraktas som tråkigt och jobbigt att ta till sig för konsumenterna. Det är en lättare och mer säljande väg att gå att berätta om makthavarnas uttalanden, personlighet, klädsel och eventuella lik i garderoben. Det är en av massmediernas viktigaste uppgifter, att granska makten. Men den här personfixeringen leder uppmärksamheten bort från sakfrågor och de politiska visionerna och tenderar att nagelfara de utvalda mobboffren i absurd detalj. I värsta fall får vi fegare och passivare politiker och myndighetschefer som följer mainstream-fåran mot bättre vetande för att det är alltför riskabelt och obehagligt att hamna i drevets klor.

Vi måste också ställa oss frågan hur offren väljs ut? Det är inte alltid uppenbart varför en del punktmarkeras medan andra kan glida undan kritik tämligen lättvindigt. Vem kan avgöra vad som är sant och osant? Vem kan bedöma om den anonyma källan är en ovän, konkurrent eller en välgörande whistleblower? Tryckfrihetslagarna och meddelarskyddet är långtgående och det är viktigt för demokratin att medierna kan granska makten utan rädsla för efterforskningar och repressalier för källorna. Men det kan också vara ett problem för mediekonsumenten när källorna förblir okända. Vem kan granska media? Detta kommer jag att beröra i morgondagens sista del, del4, av denna serie inlägg om media.

måndag 20 februari 2012

Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 2

Tendenser i svenska media – nyheter eller propaganda?

I mitt inlägg igår redogjorde jag för den förflackning av media som Nick Davies beskriver i sin bok ”Flat Earth News”. Det handlar framför allt om den alltmer undanskymda roll som seriös undersökande journalistik tilldelas på nyhetsredaktioner till förmån för snabba, säljande, sensationella nyheter som lätt kan fångas upp och publiceras. Hans observationer (se del 1) görs naturligtvis ur ett engelsk/amerikanskt perspektiv. Men kan vi se liknande fenomen i Sverige? Jag påstår att det är så, även om en del är mer eller mindre accentuerat här och de svenska medierna rör sig i en annan, ganska unik, legal miljö gällande tryckfrihet vilket ger en viss särart.

Avsaknad av ägarpluralism – ensidighet och konsensus mot åsiktspluralism

Här i Sverige är emellertid ägarkoncentrationen extrem. Enligt en EU-rapport, ”Media pluralism in the Member States of the European Union”, kan denna ägarkoncentration till och med strida mot EU:s rättighetsstadgar. Problemet med avsaknad av ägarpluralism (media concentration) beskrivs i rapporten;

”A few companies may control the majority of TV channels and newspapers, potentially leading to an enormous opinion-forming power in that market”.

Det handlar då främst om Bonnier-koncernens unikt starka ställning. Den tendens, som Nick Davies talar om, att media alltmer okritiskt upprätthåller en politisk och moralisk konsensus som tenderar att bara avspegla de mäktiga gruppernas värderingar, får naturligtvis i en än värre slagsida när ägarkoncentrationen gränsar till monopol. Att lönsamheten är det primära för denna ägare bekräftas av flera som haft samröre med vd:n för Bonnier AB Jonas Bonnier som sägs vara främst intresserad av resultatet.

Det gör väggarna tunnare mellan annonsavdelning och redaktion och de snabba, säljande nyheterna får dominera innehållet. Undersökande journalistik och utrikes rapportering från egna korrespondenter på plats får ge vika. Ledare och debattartiklar ges också stort utrymme. Det kostar inte så mycket med ett allmänt tyckande och man för också på det sättet ut en ständig ström av, i Bonnier-koncernens fall, marknadsliberala åsikter.

Nick Davies ser ägarnas direkta inblandning i det redaktionella som ett mindre problem i Storbritannien och betonar istället de kommersiella kraven som boven i dramat. Tidsödande undersökande journalistik åsidosätts för snabbare metoder och stories som lätt kan plockas upp, gärna färdigskrivna eller förberedda av PR-byråer. I Sverige finns emellertid tecken på att den direkta inblandningen kanske har en lika stor betydelse för vad som skrivs och sägs. Det är just Bonnier-koncernens speciella ställning och relation till alliansregeringen som antyder det här. Enligt Dan Josefsson och Johannes Wahlströms artikel (publicerad i Fria tidningen och Aftonbladet) - en stor medieundersökning - lever de till och med i symbios med varandra.

Den politiska vinklingen erkänns öppet av exempelvis Expressens f.d. chefredaktör Olle Wästberg som tycker det är självklart att en liberal tidning ska kunna göra politisk propaganda för regeringen. Medieforskaren Kent Asp ser ett trendbrott 2002 och ännu ett steg inför valet 2006, där en tidigare tämligen balanserad borgerlig press kantrat över till en övervägande positiv rapportering om allianspartierna, sedermera regeringen. Köpet av TV4 är en alldeles egen historia och kopplingarna mellan regeringen och Bonnierskoncernen är flera och det är ingen hemlighet att flera lag- och regeländringar gynnat de sistnämnda sedan regeringsskiftet.

Det är förvisso ingenting som säger att deras tidningar inte kan vara regeringsvänliga. Det mest allvarliga är däremot regeringens brist på öppenhet. Varför ändras lagar och regler på ett visst sätt som gynnar Bonnierkoncernen? Varför togs exempelvis kravet på opartiskhet bort för TV4 så att det inte längre går att anmäla kanalen till granskningsnämnden? Det är alltså fritt fram för regeringen att via TV4 göra PR för allianspartierna inför nästa val. Det här är en alldeles specifik problematik som går lite utanför problemen de kommersiella kraven som Nick Davies fokuserar på.

Snabba nyheter – lönsamt och bekvämt

I hur stor utsträckning styr PR-byråer och lobbyister medias innehåll? Det är något som den vanlige nyhetskonsumenten oftast har väldigt lite grepp om. För det mesta får vi läsa artikeln undertecknad av en skribent och har ingen aning om varifrån uppgifterna egentligen kommer. Ofta handlar det också om fortplantade ”sanningar” som lever vidare utan någon kontroll och förs vidare tills det blir en del av konsensus. Lite som vandrarhistorier som kan leva i åratal utan att någon vet ursprunget. Vid andra tillfällen är det mer tydligt.

Svenskt Näringsliv som lyckades få plats att i Svd 16/2 föra ut att det är viktigt att veta att Sverige inte är ensamma i Norden om vinster i välfärden. En kartläggning genomförd av Svenskt Näringsliv presenteras och deras företrädare Anders Morin får bre ut texten ordentligt. Journalisten har visserligen talat med Arena för att få en försiktig motbild. Men ett stort uppslag med stapeldiagram ger grafisk översikt och stärker intrycket. Att det är Svenskt Näringsliv som talar redovisas dock öppet.

Lite mer dolt, men ändå klart avläsbart, är exemplet med Microsofts lansering av ”Jobba-hemma-dagen” den 8 februari. En pseudohändelse har då skapats som ska sätta fokus på distansarbete. Givetvis bra om man vill sälja lösningar för kommunikation och datorer. I Svt:s Aktuellt görs ett reportage om distansarbete med ett mindre företag som deltar i kampanjdagen. Väldigt flyktigt berörs att Microsoft är inblandat. ”Nyheten” tas också upp i flera tidningar och nyhetssajter. IT- och energiministern Anna-Karin Hatt (C) skriver också i sin blogg om kampanjdagen och gör kopplingar till regeringens bredbandssatsningar och miljöpolitik.

Kommersiella lanseringar är förstås, ur företagens synvinkel, extra lyckade när företagsnamnen exponeras. Om det också sammankopplas med en samhällsförändring som av många tas som positiv blir det ännu mer lyckat. Media hakar också villigt på många sådana här press-releaser och PR-trick.

Dolt eller öppet forsar alltså nyheter förbi i medieutbudet och en normal konsument har varken tid eller ork att sätta sig in i varifrån allt har sitt ursprung utan förmedlar nyheterna vidare i vardagskonversationer och i sociala medier.

Politiska implantat

Våra makthavare är naturligtvis mycket medvetna om hur medierna fungerar och är numera synnerligen alerta och uppfinningsrika när det gäller att styra debatten och få ut budskap.

Nyligen kunde vi läsa om hur Jan Björklund välkomnade Skolverkets PM som klargör att det strider mot lag att utfärda generellt förbud för heltäckande slöja i skolan men att det i enskilda fall kan vara motiverat av säkerhetsskäl eller om samarbetet mellan lärare och elever försvåras. Björklund fick tidningar och TV att ta upp denna PM som en nyhet och att den, enligt Björklund, bringade nödvändig klarhet i frågan vilket han ansåg nödvändigt då det skulle ha varit oklart sedan DO:s beslut i ett enskilt ärende 2010. Utbildningsminister Björklund fick på detta sätt (återigen) prata om slöjförbud och mjuka upp frågan inför framtiden, kan man tänka. En typ av agenda-setting i liten skala - eftersom frågan inte är särskilt stor - men kan tänkas viktig för just Folkpartiet av någon dunkel anledning.

Hur Moderaterna använder PR-byråer och i första hand Kreab är ingen hemlighet, allra minst i Stockholm där stadens makthavare varit flitiga att försöka få ut sina budskap om exempelvis ombyggnaden av Slussen. De anlitades också för att hjälpa Moderaterna att få ut sitt budskap effektivt i samband med Carema-skandalen.

På senare tid har vi i SvD kunnat läsa om hur svininfluensan haussades upp och en undersökning av medieforskarna Ghersetti/Andersson Odén visar att media var för lite granskande och ifrågasättande och dramatiserade svininfluensans farlighet. De inblandade myndigheterna samordnade sina informationsinsatser och uttrycker i undersökningens intervjumaterial sin förvåning över mediernas myndighetssolidaritet. De konstaterar också att ingen kvalificerad granskning från mediehåll gjorts av myndigheternas beslut. Forskarnas slutsats är att media blev ett lättstyrt instrument för att få ut myndigheternas information.

En dramatisk nyhet säljer naturligtvis och när alla skriver om samma sak gäller det att vara snabbt ute för att vara först med de mest sensationella rubrikerna. Att underblåsa lite lätt hysteri kan vara mycket välgörande för försäljningssiffrorna. Men man kan alltså ifrågasätta, vilket rapport-författarna också gör, om medierna uppfyllde sina demokratiska uppgifter; att informera och att granska?

I just detta fall handlar det säkerligen, från mediernas sida, mindre om medveten manipulation av nyhetskonsumenterna utan snarare om det skadade immunförsvar som Nick Davies menar har gjort media mer känsligt för infektioner av falskhet, förvrängning och propaganda.

Ett speciellt fenomen, som förvisso inte är nytt men som ser ut att öka i styrka, är mediernas personfixering och drevjournalistiken som riktar in sig på en person. Om detta handlar mitt kommande inlägg som jag har för avsikt att publicera imorgon, del 3 av detta inlägg om medias förflackning.

söndag 19 februari 2012

Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 1

Nick Davies problembeskrivning som utgångspunkt – massmedias värsta defekter

Nick Davies bok ”Flat Earth News” – som jag annonserat i ett tidigare inlägg - är en svidande kritik av hur massmedia fungerar idag. Boken inleds med ett citat av Anna Politkovskaya där hon säger att en journalists uppgift är att skriva vad hon ser i verkligheten. Davies uttrycker sin grunduppfattning som att den är att berätta eller avslöja sanningen. Det är hans bärande utgångspunkt eller antagande.

Med detta inlägg vill jag introducera hans problembeskrivning och observationer av media i Storbritannien. Jag kommer senare att följa upp det med att titta på hur det ser ut i Sverige (i del 2 och 3) och vad det, som jag ser det, får för konsekvenser för det politiska klimatet och demokratin (i del 4).

Det krävs orimligt stor uppmärksamhet av mediekonsumenter idag för att kunna urskilja fakta från skrönor och planterat material och faran är att vi får en förvrängd och likriktad bild av verkligheten. Det går oerhört snabbt att etablera en sorts medial konsensus som blir till en uppfattning om hela sanningen, trots att det många gånger handlar om bara en sida av den eller i värsta fall rena falsarier.

Ett skadat immunsystem

Ägarnas direkta intervention i redaktionellt material är bara en liten del av problemet med att media eller journalister misslyckas uppfylla Davies ideal; att berätta eller avslöja sanningen. Den viktiga poängen i boken är att ägarna idag styrs mycket mer av kommersiella hänsyn och lönsamhetskrav än av propagandistiska motiv. Detta skapar också en hel uppsättning hinder för sanningssökande journalister andra än ägarens direkta styrning av och inblandning i arbetet. Den här kommersialiseringen av media, menar Davies, har skapat defekter på massmedias interna mekanismer. Det handlar då inte bara om själva publikationen utan också materialinsamling och research. Det kritiska testandet av materialet.

Davies ger exempel på osannolika ”vilda historier” som planteras hos nyhetsbyråer och säljs vidare till media och fortplantar sig över hela världen. Utan att någon journalist kollar storyn eller källorna. Davies menar att journalistik utan kontroll är som en kropp utan immunsystem:

”If the primary purpose of journalism is to tell the truth, then it follows that the primary function of journalists must be to check and to reject whatever is not true... In a strange, alarming and generally unnoticed development, journalists are pumping out stories without checking them…” (Nick Davies “Flat Earth News)

Davies menar att medias immunförsvar är skadat och gjort media mer känsligt för infektioner av falskhet, förvrängning och propaganda. Journalister hamnar i ständig tidsbrist när den redaktionella personalstyrkan ständigt reduceras och blir bundna vid tangentbordet och förväntas producera nyheter av det som kommer i deras väg. PR-byråer och internet blir källor och material slinker igenom utan nödvändig kontroll.

”... the new corporate owners of the media who have cut editorial staffing while increasing editorial output; slashed the old supply lines which used to feed up raw information from the ground; and, with the advent of news websites, added the new imperative of speed” (Nick Davies “Flat Earth News”)

Detta gör nyhetsredaktioner mycket känsliga för felaktigheter i nyhetsbyråers material och lättpåverkbara för PR-byråer. Engelska journalister får ofta order att godta nyhetsbyråernas material utan kontroll. Det förutsätts att det redan är kollat. Samtidigt är dessa nyhetsbyråer bantade på personal och har inte heller, som tidningar, något krav på sig – eller ambition – att berätta sanningen. De refererar i stort sett bara vad folk säger.

Nyheter eller propaganda och PR?

Den andra stora leverantören av nyheter är PR-byråer eller storföretagens PR-avdelningar. De ordnar inte bara presskonferenser och släpper press-releaser utan riggar också pseudo-händelser och opinionsgrupper för att belysa särskilda områden och få publicitet. Expertuttalanden som bekräftar PR-byråns intressen och rena lobbykampanjer organiseras för att få lagändringar till stånd och påverka politiker. Utvecklingen i Storbritannien har sedan 80-talet gått mot ökat utrymme för PR-byråer och nu finns fler PR-folk än journalister. Inte bara företag använder PR-byråer utan också i hög grad regeringen och politiska partier.

CIA hade en omfattande informations- och desinformationsapparat under kalla kriget men den krympte efter murens fall. I samband med 9/11 har den därefter byggts upp igen och har länkar till försvarsdepartementets informationsapparat. Liknande organisationer har byggts upp i allierade stater i Mellanöstern och Västeuropa inklusive Storbritannien. Rapporteringen från invasionerna av Afghanistan och Irak och om islamistisk terrorism har, menar Davies, färgats starkt av inflytandet från både öppna och hemliga statliga informationskanaler. Dessa betraktas också allt som oftast som helt säkra källor. Det är alltså säkert att referera till regeringskällor i den meningen att tidningen då inte behöver stå till svars för vad den påstår om det senare skulle avslöjas som falskt. Vilket sällan sker eftersom den undersökande journalistiken är en tynande journalistisk gren.

“More often, the rules of production of the news factory themselves impose their own demands as media outlets pick easy stories with safe facts and safe ideas, clustering around official sources for protection, reducing everything they touch to simplicity without understanding, recycling consensus facts and ideas regardless of their validity because that is what the punters expect, joining any passing moral panic, obsessively covering the same stories as their competitors. Arbitrary, unreliable and conservative. Most worrying, however, this flow of falsehood and distortion through the news factory is clearly being manipulated, by the overt world of PR and the covert world of intelligence and strategic communications” (Nick Davies “Flat Earth News”)

Davies har förstås tonvikten i sin granskning av media på Storbritannien och i viss mån USA. Kan då hans kritiska observationer och teser överföras till den svenska mediala scenen? Jag vill mena att de kan det och den som vill veta varför får ge sig till tåls till imorgon då jag har för avsikt att komma med del 2 av detta inlägg om medias förflackning.

torsdag 16 februari 2012

Jan Björklund i Israel - lärorikt studiebesök får man hoppas

Jan Björklund har av regeringen skickats till Israel för att stärka Sveriges forskningsrelationer med Israel. Han ska också informera sig om läget i den israelisk-palestinska fredsprocessen. Jag hoppas han har forskat lite själv om historien i konflikten så att han förstår vad han ser. Här är annars en liten, liten ”roadmap” att orientera sig efter, åtminstone i efterhand:

1947-49: Nakba – katastrofen: En miljon palestinier fördrivs från sina hem till flyktingläger. Tusentals dödas, hundratals byar utplånas
1947-2009 Flera hundra FN-resolutioner som fördömer Israels agerande i Palestina och Libanon

1967- Ockupation av Gaza och Västbanken. Flera hundra tusen israeler i bosättningar som illegalt uppförts på ockuperad mark. Ett brott mot Genévekonventionen, artikel 49

2002- En mur uppförs som stänger in den palestinska befolkningen som i ett gigantiskt fängelse. Större delen av den inne på palestinskt territorium. Vägspärrar och checkpoints som tar timmar att passera omöjliggör varje vardaglig trafik till arbetsplatser och skolor. Internationella domstolen i Haag har fördömt den som brott mot folkrätten. Amnesty har fördömt den i en rapport, ”Enduring occupation, Palestinians under siege in the West Bank.

2009 - ”Operation gjutet bly”. Bomber och granater regnar över Gaza. Prickskyttar siktar in sig på sjukvårdspersonal som försöker föra skadade till ambulanser. Flera FN-byggnader bombades. Mer än 1400 palestinier dödas, flera hundra av dem barn.

En annan nordbo, norske läkaren Mads Gilbert som var på plats i Gaza stad under bombregnet, vittnade med ett sms:
”De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza stad för två timmar sedan, 80 skadade, 20 dödade, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. Eller gör något. GÖR MER! Nu lever vi i historieboken allihop!" (Ur boken ”Ögonen i Gaza” av Mads Gilbert och Erik Fosse).

Av rapporterna att döma bör Jan Björklund faktiskt ha fått en god inblick i palestiniernas situation på sin promenad genom Hebron. Den israeliska, kvinnliga bosättare som attackerade honom och hans följe var arg för att det fanns palestinier i sällskapet. För sådana, menade hon och den grupp bosättare som fanns runt henne, är det förbjudet att gå på gatan på den av Israel ockuperade marken på vilken hon själv är att betrakta som illegal bosättare. Det är den rättsuppfattning som möter palestinier dagligen.

Vi får väl se kring vilken sorts forskning vi ska stärka banden med Israel. Själv vill jag rekommendera konfliktforskning, mänskliga rättigheter eller varför inte internationell rätt?

Palestinafrågan – enad rödgrön linje kontrast mot regeringens förvirring

Det var välgörande att i SvD läsa den rödgröna deklarationen av enighet bakom viljan att erkänna Palestina. Först och främst som FN-medlem men i förlängningen som fullvärdig stat.

Regeringen däremot verkar mer än vanligt förvirrad och utstrålar en märkvärdig inkonsekvens och ambivalens i frågan. Framför allt kan man undra om det är UD som har initiativet i frågan eller utbildningsdepartementet?

Svaret borde vara självklart, men när det gäller just Israel-Palestina verkar Jan Björklund ha fått någon sorts ställföreträdande utrikesministerroll och i skrivande stund är han nere i Hebron och blir jagad av bosättare. Möjligen kan det hjälpa honom att få upp ögonen för problematiken som Palestinierna ställs inför dagligen.

Han driver ju annars en lite egen extremvariant av UD:s officiella hållning i frågan. Han var uppenbarligen pådrivare för ett svenskt nej till Palestinskt medlemskap i Unesco, vilket betydde att Sverige sällade sig till en minoritet stater som röstade emot (14 av 107). En pinsamhet inte bara för Sverige utan även för UD som det verkar.

Samma spricka blottades när en palestinsk ambassadör installerades i Sverige i höstas, till Björklunds surmulna förvåning.

Hållningen att ett fredsfördrag ska undertecknas innan Palestina kan erkännas ger Israel fritt fram att på obestämd tid blockera just detta genom att vägra förhandla. Det ger en ockupationsmakt fritt fram att bestämma ödet för de ockuperade. Är det något som regeringen vill göra till officiell svensk princip? Det kan bli en besvärande hållning att stå fast vid i kommande konflikter. Om det nu inte bara är Folkpartiets alldeles egen linje? Alliansens förvirring tycks total i frågan där Centern gör tappra försök att framföra en pro-palestinsk linje och därmed bäddar för en majoritet i riksdagen för ett erkännande.

Så vem skickar då regeringskansliet ned till Israel för att informera sig om läget? Jo, Jan Björklund. Är det en markering från regeringens sida eller har karln helt enkelt stulit hela frågan från UD? Jag måste erkänna att jag står helt frågande inför det hela och det ska bli mycket intressant att höra vad Björklund tänker lämna för reseskildring vid hemkomsten.

Kommer han att vidhålla åsikten att den aggressiva ockupationsmakten Israel ska få diktera vardagen för det palestinska folket eller kommer hans hårdhänta möten med ilskna illegala israeliska bosättare att få honom på andra tankar?

Troligen inte. Björklund har inte gjort sig känd för någon eftertänksamhet precis. Till hans mångåriga tjat om flumskola och slöjförbud kan nog snart förhandlingslösning för Palestina tilläggas. Så om Jan Björklund får bestämma lär nog palestinierna få vänta på en egen stat.

Frågan är bara om Björklund får bestämma? Och i så fall: varför i hela friden han får det?

söndag 12 februari 2012

Finansmarknaderna – ett blixtsnabbt rouletthjul utan kontroll

Anders Borg har med jämna mellanrum beklagat sig över bankernas höga bolåneräntor. Han har förstås en poäng i det han säger, men några verkningsfulla åtgärder verkar inte vara att vänta. Han vill bara tala om för marknaden att den inte fungerar som den ska. Vårdföretagen är dumma som tar ut så väldigt mycket i vinst, bankerna är dumma som sätter sina räntemarginaler efter eget huvud osv. I alliansregeringens värld kanske det anses tillräckligt?

Banker lånade också sorglöst ut pengar till Grekland och tillhandahöll rådgivning om hur skulderna kunde döljas i bokföringen. Det har det skrivits väldigt lite om. Desto mer har handlat om grekernas förmenta lättja och låga pensionsålder. Alltmedan soppköken puttrar frenetiskt på Atens gator.

En för samhällsekonomin mycket skadlig företeelse är den oreglerade finansmarknadens alltmer galna galopp med miljardbelopp som får fortgå utan kontroll från vare sig statsmakterna eller egentligen aktörerna själva.

Michael Lewis skriver i sin bok ”Värstingarna på Wall street”, som jag annonserat i ett tidigare blogginlägg, om hur lite aktörerna själva begriper av det de håller på med. Han berättar bland annat hur väldiga summor betalas till 26-åringar för att de ska ”utföra uppgifter utan någon uppenbar samhällsnytta” och att investeringsbankerna fungerar som ”casinon i Las Vegas: de sätter oddsen”. Hela systemet förefaller gå ut på att sitta inne med en idé om att tjäna stora summor pengar på kort tid och att lura andra att agera så att egenvinsten blir så stor som möjligt.

I den ovanstående historien (som med fördel kan studeras närmare i Lewis nämnda bok) handlar det främst om de inblandade aktörernas skrupelfria spekulationer i människors ekonomiska oförmåga. Men också om den breda handlarmassans mänskliga oförstånd och gruppbeteende med avsaknad av djupare analys vilket i slutändan orsakade en fullständig ekonomisk kollaps över världen. Avsaknad av analys handlar om tid. En bristvara när alla affärer går snabbare och snabbare.

När det gäller aktiemarknaden blir tidsfaktorns betydelse än mer uppenbar. Jag läser i en reklamtidning för ett fondbolag att det genomsnittliga aktieinnehavet i USA numera är 22 sekunder. VD:n för företaget, Göran Espelund på Lannebo Fonder, menar att robothandeln orsakar en onödigt stor volatilitet, det vill säga svängningar i aktievärden, och att detta ökar riskerna i handeln.

Själv menar jag att man skulle kunna tillägga att det ökar osäkerheten för företagens existens och framför allt tryggheten för dess anställda. Efter avregleringarna av finansmarknaderna har aktievärden allt mindre handlat om framtidsutsikterna för produkter eller företag utan alltmer om att tjäna pengar på aktierna som spelbrickor i ett blixtsnabbt snurrande rouletthjul. Med robotarnas ökande andel av aktiehandeln blir detta ännu mer tydligt.

I Sverige har utvecklingen kanske inte gått lika långt som i USA, men robothandeln är inte heller här någon marginell företeelse. På Stockholmsbörsen läggs, enligt Espelund, över 20000 köp- och säljordrar... per sekund. På handlarnas kontor kryper alltså folk omkring och kapar sladdar för att korta ned svarstiderna för datorerna. Allt för att kunna hinna med i svängarna. Då talar vi alltså inte längre om sekunder utan betydligt kortare tidsenheter.

Dessutom, vilket är det mest intressanta i Espelunds artikel och något jag inte tidigare kände till, finns starka misstankar om manipulation av aktievärden. Detta genom att köp- och säljordrar ”dras tillbaka inom några millisekunder bara för att locka andra handlares intresse till aktien. Han skriver så här om detta:

”I det tempot kan givetvis ingen mänsklig investerare hänga med. Själva måste vi dokumentera varje lagd order noggrant och motivera alla beslut – och skulle vi omedelbart dra tillbaka en köporder riskerar vi att bli föremål för utredning om försök till kursmanipulation”.

Espelund talar förstås i egenskap av VD för ett fondbolag, det ska man ha i åtanke, men hans poäng är intressant och sätter fingret på ett samhällsekonomiskt problem. När finansmarknaderna avreglerades var den tekniska utvecklingen bara i barnstadiet. Nu har, menar Espelund, lagstiftningen hamnat långt efter den tekniska utvecklingen. Han föreslår själv att robothandeln bör bromsas med exempelvis en avgift för varje order som läggs eller genom att ge Finansinspektionen i uppgift att granska och godkänna högfrekvenshandlarnas algoritmer i förväg.

Själv menar jag att det är helt galet när aktiemarknaden styrs av totalt penningbegär för pengarnas egen skull. Det måste vara rimligt att anta att marknaden finns till för att tillföra företag kapital för att kunna växa och utvecklas. Då bör också investeringsbesluten vara grundade på ett övervägande av företagets verkliga värde och dess tillväxtpotential. Med blixtsnabba affärer blir dessa överväganden helt omöjliga att göra och dessutom till synes helt irrelevanta. Hela marknaden ser idag ut att finnas till för att generera enorma förmögenheter åt de som redan har stora kapital att röra sig med – och därmed kan hämta hem stora summor på snabba köp- och säljaktioner - utan någon som helst tanke på vilka företag som investeras i eller som avyttras.

Man talade redan på 80-talet om ”snabba klipp” men dessa börjar, med dagens teknik, likna rena snigelaffärerna vid jämförelse. Trots att de byggde på samma osunda syn på investeringarnas syfte, det vill säga ren och oförfalskad egenvinning. Dessutom med fullständiga fantasibelopp. När krascherna kommer förväntas staterna gå in och rädda aktörerna som handlat fullständigt över sina tillgångar. Samtidigt som soppköken puttrar på i Grekland. Det är kanske inte främst grekernas pensionsålder som främst bör debatteras?

Min egen reflektion - efter att ha läst Michael Lewis bok om värstingarna på Wall Street och turerna kring bostadsobligationshandeln som föregick finanskraschen 2008, och följt senare tids debatt om robothandel på börsen och om eurokrisen – är att det är märkligt att den svenska regeringen har sådant kompakt motstånd mot varje form av skatter eller avgifter för denna finanscirkus som bara galopperar på i ett alltmer vansinnigt tempo.

Ska det verkligen vara helt orimligt att denna handel med miljardbelopp varje sekund ska få fortgå och äventyra hela samhällsekonomin helt utan att betala för sig? I EU förs tankar om Tobin-skatt på finansiella transaktioner fram för att tämja det monster som släppts ut genom den omfattande avregleringen av finansmarknaderna. Den svenska alliansregeringen däremot säger bara; nej, nej och åter nej, helt utan några egna motförslag.

Regeringen älskar nämligen fria marknader. Marknaden ska vara helt fri och marknaden ska sköta allt helt efter egen funktion eller malfunktion. Det är väldigt bekvämt för då behöver ju inte regeringen ta några beslut.

Det börjar faktisk bli ganska slående att regeringen har gjort politisk passivitet till sin främsta ideologi.

torsdag 9 februari 2012

Den lättkränkte är alltid någon annan

Daniel Persson skriver i en ledare häromdagen att han ser lättkränkta människor överallt omkring sig i vardagen. De kännetecknas av ”högröd ansiktsfärg och näsborrar som fladdrar” påstår han. De saknar också takt och ton och har grundinställningen att ”allting ska vara på deras villkor”. Detta enligt Daniel Persson alltså.

Till denna irriterande typ räknar han bl.a. de som kämpade för eken vid radiohuset under hösten och vintern. Politiker och media uppmuntrar denna vardagskränkthet, menar han vidare, och kallar det populism. Att klanka ned på banken exempelvis eller att kalla europakten för smyganslutning till euron.

Att bankerna för bara några år sedan tog emot skattebetalares pengar för att klara finanskrisen och svarat med att bibehålla höga räntor trots Riksbankens sänkningar kan ju vara en orsak till att känna sig kränkt, Daniel. Den som läst vanlig skolmatte kan säkert räkna ut vad bara 1 % ränta mer kan innebära för ett hushåll med miljonlån. Ska man bo och verka här i Stockholm är såna lån nödvändiga, med de bostadspriser som gäller. En räntehöjning kan avgöra ens hela livssituation.

Lättkränkt... nja?!

Att vi för några år sedan sa klart NEJ till EMU, för att slippa dras in i den ekonomiska sörja som euroländerna nu försöker ta sig ur, kan ju vara ett skäl att åtminstone bli lite nervös när vi nu ger oss in i en europakt som ingen tycks riktigt veta vad den slutgiltigt går ut på.

Men lättkränkt... nja?!

Daniel Persson har, som ledarskribent för en av landets största tidningar, en viss maktposition. Han kan skriva av sig sin ilska över sånt som irriterar, lättkränkta människor exempelvis, och dessutom räkna med stor publik. Vi vanliga ”lättkränkta” har inte den möjligheten utan får hålla till godo med fikarummen eller bloggar som den här. Välbehövliga ventiler för att stå ut i en upp- och nedvänd värld. Det borde Daniel Persson kunna stå ut med.

Men han kanske själv hyser förakt för andras åsikter? Jag har läst hans ledare många gånger och tycker mig kunna ana en nervös ryckning i näsborrarna ibland. Och banne mig om inte hans bildbyline röjer en viss rödaktig ansiktston?

Förresten är det där med att folk är lättkränkta en diskussion som poppar upp lite då och då i media och jag tycker mig märka att den uppfattningen har ett visst stöd bland fikaborden och i bloggarsfären. Så det är kanske istället så – som ett uttryck för medias populism – man ska tolka Daniel Perssons gnälliga ledare?

söndag 5 februari 2012

Europakten - en väldigt, väldigt, väldigt liten risk att gå med? - Eller: vi har hört den förut!

Nu är väl Sverige snart med i europakten. Det är inte många (ens någon?) som har sett ett färdigt förslag och vet vad den egentligen innebär. Men jag är säker på att regeringen menar att det är en väldigt, väldigt liten risk Sverige tar genom att gå med.

Säkert är att vi ska låna ut en väldigt, väldigt, väldigt massa pengar till krisande euroländer och till nästan ingen ränta alls. Och att det är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt liten risk att det går snett. Enligt Anders Borg alltså.

Det är ju ett argument som kommer igen med jämna mellanrum och som jag själv brukar tolka som motsatsen. Så fort någon säger att det är väldigt liten risk med något som ingen egentligen vet så mycket om finns det anledning att spetsa öronen.

Hur många gånger har vi inte fått höra hur liten risken är med kärnkraft? När katastrofen ändå infinner sig brukar det heta att det var så osannolikt att det inte kunnat förutses, det som hände.

Tage Danielsson slog huvudet på spiken många gånger, men kanske framför allt när det gällde det där med sannolikhetskalkyler.

I samband med folkomröstningen om EMU var ja-sidan full av försäkringar om att varningarna för europrojektet var överdrivna och att sannolikheten att det skulle kunna gå snett var väldigt, väldigt liten. För att använda Danielssons ord kan man säga att sannolikheten ökat väldigt, väldigt mycket.

Varningsflaggan är härmed hissad för europakten som skulle kunna föra in Sverige i det EMU-projekt vi röstat nej till och klokt nog hållit oss utanför. Det finns all anledning att tro att risken för att det går snett kan vara väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt stor.

onsdag 1 februari 2012

Globalisering, finansspekulanter och massmedias förflackning - dagens boktips

Tre böcker för den samhällsintresserade som jag varmt rekommenderar:

Jan Jörnmark & Annika von Hausswolff, ”Avgrunden”, Tangent Förlag 2011.
Michael Lewis, ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”, Reverb Förlag 2011
Nick Davies, “Flat Earth News”, Vintage Books 2009

Jörnmark & Hausswolff tar läsaren med på en resa genom en geografi deformerad av kapitalismens härjningar. Vackra men dystopiska bilder av ödeplatser, övergivna produktionssäten och produkter som ”blivit över” när kapitalet flytt till nya exploateringsområden, bidrar till att färgsätta orden som beskriver vad som hänt och ständigt händer med geografin i kölvattnet av ekonomisk kollaps och skenande statsskulder. Ett mycket tänkvärt och visuellt sätt att beskriva globalisering.


Michael Lewis skriver om marknaden för bostadsobligationer och en sjuk spekulation i människor skulder. Han sätter namn på dem som vi annars refererar till som marknaden. En märkligt anonym beteckning som här visar sig kan handla om ett fåtal drivande. Hela idén med s.k. subprime-lån var att lura fattiga att tro att de var rika. Steve Eisman, mannen som avslöjade subprime-företagen säger bl.a. i boken: ”När man är konservativ republikan tror man aldrig att folk tjänar pengar på att skörta upp andra... Jag insåg att det fanns en hel bransch som kallas konsumentfinanser som i grund och botten existerade för att skörta upp folk”.

Det är nästan spännande som en spionthriller att följa hur turerna går i en sjuk karusell av ”fiktiva” pengar och man förstår snabbt, om man inte insett det förut, vad Lewis menar när han säger att ”skillnaden mellan Wall Street och det vanliga ekonomiska livet växt till ´väsensskillnad´”.

Nick Davies skrev sin bok för ett par år sedan men känns hyperaktuell ändå med tanke på rättegångarna mot Murdoch-imperiet och raset för News of the World. Men hans främsta och viktigaste poäng är inte de brottsliga metoder som rullats upp i den härvan. Hans huvudpoäng är istället att ägarna av dagens mediaföretag styrs mycket mer av kommersiella hänsyn och lönsamhet än av propagandistiska motiv. Detta skapar också en hel uppsättning hinder för sanningssökande journalister andra än ägarens direkta styrning av och inblandning i arbetet. Numera handlar det, menar Davies, alltmer om massmedias interna mekanismer som är defekta och begränsar sig inte bara till publikationen utan också material-insamling och research. Det kritiska testandet av materialet. Politiker, militärer och underrättelsetjänster, PR-folk och nyhetsbyråer förser mediaföretagen med material som okritiskt kopieras eller refereras. Tid finns inte för grävande, självständigt undersökande och för vanlig källkritik och testande av nyhetsvärde.

En del av innehållet i boken förefaller vara ganska specifikt för brittiska eller amerikanska förhållanden, men den känns ändå hyperaktuell med tanke på den svenska mediesituationen där vi på sistone kunnat följa drevet mot Juholt. Och hur var det med pojken som påstods ha övergivits av sin pappa i Uppsala? Det finns en hel del att granska när det gäller svenska media och jag lär ganska snart komma med ett inlägg på temat. Nick Davies har med denna bok bidragit med ett verktyg till hjälp i denna granskning och förser samtidigt läsaren med en rad både skrämmande och underhållande historier om ”Flat Earth News”. Benämningen på osanna nyheter som ändå publiceras och till och med drivs med dåraktig envishet och som inte heller sällan blir till sanningsmyter som sprids och dröjer sig kvar och förvränger vår verklighetsbild.


Lewis och Davies skulle kanske kunnat avfärdas som konspirationsteoretiker om det inte vore för att deras iakttagelser är gjorda inifrån finansfabrikerna och nyhetsfabrikerna. Deras böcker hjälper oss en bra bit på traven att se det som inte alltid uttalas. På många sätt löper de parallellt med varandra. Medias bevakning av finanskrisen är ofta väldigt ytlig och marknaden beskrivs som ansiktslös och osynlig. Därför är Davies bok väldigt viktig och ett citat ur den kan man gärna ha i åtanke när man följer mediarapporteringen:
”In a totalitarian state, media lies stand up proud and insult their readers direct to their faces. In the free society, the lies rest quietly and in comfort inside clichés – clichés of language and of fact and of value – and slip gently past their readers defences with the ease of a familiar friend on the doorstep”