lördag 21 januari 2012

Kapitalismen och tillväxten - vi måste våga ifrågasätta och formulera nya vägar

Mattias Gardell skrev för en månad sedan en mycket tänkvärd krönika i Fria Tidningen där han funderar över socialismens och liberalismens färdväg efter murens fall. Det kalla kriget vanns av liberalerna och Fukuyama utropade ”the end of history”, dvs. att mänskligheten skulle ha nått sitt slutliga politisk-ideologiska mål. Det marknadsekonomiska produktionssystemet och den liberala demokratin var det optimala styrsättet som nu obehindrat kunde exporteras runt världen. Den enda vägens politik. Motstånd avfärdas som gammalkommunism. Detta har, menar jag, utarmat den politiska debatten och sätter onödigt snäva ramar för den politiska diskussionen. Det är också mycket skadligt för handlingsfriheten när det gäller att ta itu med de stora frågorna.

Det intressanta är att fundera över vad vi talar om när vi diskuterar politik idag. Gardell kommenterar exempelvis i sin krönika Juholts problem med att formulera en politisk kurs för socialdemokratin och exemplifierar med hans utspel om att alla ska ha mobiltäckning. Han menar att socialdemokratin förlorat sig i ”en snårskog av inomsystemiska justeringar” och att politik har blivit förvaltningsteknologi och inte längre handlar om ”de fundamentala frågorna om villkoren för den mänskliga existensen”.

Gardell påpekar att också liberalismen förlorat sig efter murens fall och propagerar alltmer för att bygga murar som utestänger dem som inte tillhör denna västerländska marknadsekonomiska liberala demokrati. Han formulerar snyggt liberalismens förvandling till sin traditionellt ideologiska motsats ”med kriminalisering av migration, låsta flyktingläger, tvångsavvisningar av barn, övervakningsprogram, åsiktsregistrering, undantagslagar, preventiva krig, legalisering av tortyr och nya krav på högre murar som endast tycks öka känslan av belägring”.

Det här är en utmärkt analys av det politiska världsläget, anser jag, och frågan är hur vi ska kunna formulera nya visioner utan att hamna i djup konflikt med den liberaldemokratiska hegemonins härförare. Själv anser jag att det måste ske genom reformkrav som formuleras med miljöfrågorna som främsta motiv för förändring. Klassiska vänsterfrågor som ifrågasätter marknadsekonomins avarter formuleras idag bäst med klimathotet och ekologisk kollaps framför ögonen snarare än ett kapitalistiskt utsugarspöke.

Kapitalismens problem är dock fortfarande det klassiska. Vinstmotivet för all produktion förutsätter tillväxtpolitik och främjar beteenden som är skadliga för människor, djur och natur. Men i industrialismens tidigare år handlade det mer om att människor exploaterades och fick lida svårt för kapitalismens inneboende vinstmaximering. Hundra år av facklig och politisk kamp med flera delsegrar har kompenserat en del av dessa mer perverterade effekter av kapitalismen även om dessa i stort sett exporterats till andra världsdelar än Europa. Kapitalister insåg också snart att de hade vinster att göra genom att skapa en större köpkraft hos större grupper som därmed kunde öka sin konsumtion av massproducerade varor. Därför gavs arbetare högre löner och större möjligheter att öka sin levnadsstandard genom att konsumera allt från hus och bilar till husgeråd och leksaker. Kapitalismen har alltså skapat det konsumtionssamhälle som vi lever i idag och det är den, eller marknadsekonomin om man vill, som hela tiden driver på för att hålla detta samhälle vid liv.

Numera vänder vi blicken alltmer mot klimatförändringen och ekologisk utarmning som i förlängningen hotar hela vår existens. Om inte solidariteten räcker till för att kämpa för en förändring av levnadsvillkoren för människor i andra länder kan vi av ren självbevarelsedrift inse att den nuvarande utvecklingen leder till vår egen död. Den ohämmade och ständigt eskalerande konsumtionen leder till en utarmning som riskerar att förstöra den enda kända planet som har förutsättningar för mänskligt liv. Det kan var och en förstå att det inte är vettigt.

Kraven som kommer att ställas på oss som lever i de mest utvecklade delarna av detta konsumtionssystem är höga. Det vore onekligen bekvämt att nöja sig med mindre insatser. Men jag menar att det finns vägar att gå för att tämligen snabbt och utan alltför stora påfrestningar ekonomiskt för de mindre välbeställda grupperna åstadkomma förändring.

Det kommer att kosta pengar och vi kommer att få nöja oss med mindre löneökningar men den stora delen av kakan kan finansieras genom att kräva in bara en mindre del av de enorma belopp som är i omlopp i den galopperande världshandeln med kapital.
En Tobin-skatt har diskuterats och måste nu på allvar utmejslas till en global skatt på finansiella transaktioner. Något som nu diskuteras på allvar inom EU. Den tysk-schweiziska idén Monetativan är också en modell som på ett sinnrikt sätt kan skapa ett nytt penningsystem som kan dämpa bankkriser och statsskuldskriser och istället skapa statliga inkomster som skulle kunna öronmärkas för att bygga ekologiskt, och ekonomiskt, hållbara system.

Men det krävs också en opinion som skapar tryck på de politiska makthavarna att ta sig ur kapitalismens järngrepp och upphöra med eftergifterna för dess krav på status quo eller ständigt flera marknader att exploatera. Det måste vara så att det kostar röster att ställa sig i vägen för en förändring. Då kommer också de politiska besluten att se annorlunda ut och incitamenten för ett ekologiskt ekonomiskt tänkande bli oemotståndliga för de politiker som - trots inte minst sin egen övertygelse om motsatsen – faktiskt fortfarande har makt att förändra samhället.

Kapitalismen kommer att överleva. Den inneboende kraften i kapitalismen är just dess förmåga att hitta lösningar för att göra just detta. Nya produkter skapas och kan säljas. Denna kraft kommer fortsatt att behövas och därför är inte avskaffandet av kapitalismen ett alternativ, som kommunisterna en gång trodde, utan istället ett system där demokratiska politiker finner sätt att tygla kapitalismen och avstyra dess mest perversa effekter. En gammal socialdemokratisk idé men som nu måste formuleras som en miljöpolitisk. Inte minst för att just socialdemokratin har tappat lusten, kraften och kompassen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar