söndag 29 januari 2012

Sverige – det blivande toklandet?

Göran Skytte skriver i dagens SvD (29/1) att han tycker S gjort ett bra partiledarval. Juholt var en pajas medan Löfvén är stabil men kanske lite tråkig, och det gillar svenskarna, menar han. Han har då möjligen glömt Palme och Adelsohn?

Nå, Löfvén står för trygghet och stabilitet med sin positiva inställning till marknadsekonomi, konkurrens, EU och kärnkraft, tycker Skytte. Därmed, fortsätter han, har Sverige tagit ett steg ifrån stollerier. För ”Sverige får inte bli ett tokland”, betonar han. Spännande framtidstankar vill inte Skytte ha och liknar därmed Reinfeldt som inte vill ha några farliga visioner. Men vad som är tokigheter är ju väldigt subjektivt.

Skytte har kanske varit utomlands under hösten när konkurrensen inom vården debatterats och de värsta avarterna hos marknadsekonomin blottats? Sverige får ju inte blir ett tokland där det fria valet hävdas ända inpå dödsbädden, säger då jag.

Skytte kan i alla fall definitivt inte ha varit i Japan när Fukushima löpte amok. Och Tjernobyl har han kanske glömt? Är det kärnkraft som är framtidens melodi, undrar då jag. Nej, Sverige får inte bli ett tokland.

Att bli ännu mer insyltat i EU:s ekonomiska system där land efter land dignar under skulder, och tillförs ännu större som generallösning, är det framtidens trygghet och stabilitet? Nej, Sverige får verkligen inte bli ett tokland.

Jag hoppas istället att Löfvén inser det när han blir varm i kläderna och tar intryck av Mp och V. För jag tror nog det är sant att han är klok. Det är ändå tur att det inte är Göran Skytte som är ledare för S. Då blev nog Sverige definitivt ett tokland.

Förbjud män att gå på krogen – Ullenhags nästa steg?

Erik Ullenhag vill inte att unga män ska gå på krogen eftersom de ställer till med bråk. Det är rätt anmärkningsvärt med tanke på att han är ansvarig för regeringens hållning i diskrimineringsfrågor. Som sådan har han att bevaka att den färska diskrimineringslagen följs. Bl.a. de nya diskrimineringsgrunderna varav ålder är en.Uttalandet fälls med anledning av att regeringen i vår ska lägga fram förslag om att bredda skyddet mot åldersdiskriminering vilket gör det ännu märkligare.

Man kan för det första ifrågasätta riktigheten i påståendet. Är det inte utanför krogen problemet med stök är störst? Bl.a. i krogköer där ordväxling uppstår mellan köande och vakter eller mellan köande, företrädesvis män, i frustrationen över sin lätt förnedrande belägenhet eller på väg till och från där vakterna inte finns.

Alldeles oavsett vad som är fakta om unga personers våldsamhet måste frågan ställas hur ministern med ansvar för diskrimineringsfrågor så lättvindigt kan tillåta avsteg från lagen om diskriminering? I synnerhet när han kallar sig liberal. Det hörs redan en del grymtande från unga liberaler som ifrågasätter hans resonemang.

Om unga, myndiga män inte anses mogna att ta del av vuxenlivet kanske vi istället behöver ifrågasätta om 18 år är en adekvat gräns för myndighetsåldern?

Fakta som är mer väl underbyggda är att det är främst män som står för våldsamheter på krogen, liksom i samhället i övrigt. Så vad blir nästa steg? Förbjuda män på krogen? Alkohol är dessutom den gemensamma faktorn som i all brottsstatistik och brottsforskning bär största skuldbördan vid våldsbrott. Dags att förbjuda krogar eller införa motboken igen? Nej, en allvarlig diskussion om våld i samhället kräver en större helhetssyn som kan leda fram till ett mindre behov av förbud och restriktioner.

Att bryta utanförskap brukar vara en populär slogan i regeringskretsar. Ullenhag verkar utgöra ett undantag. Istället för att verka för ett inkluderande av alla grupper; unga, gamla, män, kvinnor, utlandsfödda, svenskfödda, funktionsnedsatta, homo- och heterosexuella etc. så talar han här för ett fortsatt exkluderande av en av dessa grupper. Vi får hoppas det inte är inledningen av en linje som han tänker följa konsekvent. I så fall bör han avsäga sig sitt uppdrag eller tala klarspråk och förorda en lagändring.

Jag har förståelse för resonemanget och förmår också se det ur krogägarnas synvinkel. Men är det inte integrationsminister Ullenhags uppgift att föreslå konstruktiva åtgärder för att motverka arga unga mäns orsaker att vara just arga unga män?

Det är ganska typiskt dock för folkpartister i allmänhet och Erik Ullenhag inte minst att när diskrimineringslagen ska tillämpas så börjar de vrida sig nervöst och utropa att ”det var inte dem vi menade” när vi drev igenom lagen. För det var ju faktiskt den nuvarande regeringen som gjorde just detta med sin proposition (2007/08:95). De har varit väldigt klena med att försvara den.

fredag 27 januari 2012

Regeringens jobbpolitik - främst för regeringen

Fick syn på en liten TT-notis häromdagen där arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) vädjar till företagen att anställa fler... för regeringens skull!?

Uttalandet skulle nästan vara lite gulligt om det inte vore för problemets inneboende allvar. Arbetslinjen har kraschat och desperationen sprider sig i leden. Över 20 % av landets ungdomar står utan jobb. Att vädja till arbetsgivare att anställa verkar alltså inget märkligt i sig, men för "att hjälpa regeringen"?

Det viktigaste för arbetsmarknadsministern är alltså inte att säkra jobb utan att säkra regeringsmakten för Moderaterna. Frågan är vad som händer om de hamnar i opposition efter nästa val? En uppmaning till arbetsgivarna att sluta anställa...för oppositionens skull?

Att det "nya arbetarpartiet" ägnat sig åt röstmaximering är väl ingen hemlighet men det är sällan man ser det så här öppet uttryckt. Hade Juholt uttalat sig på motsvarande sätt hade media jagat honom med blåslampa för att få ett förtydligande.

Var är rubrikjägarna nu?

måndag 23 januari 2012

Håkan Juholt avgick så till slut – det tål att fundera på

Så avgick han då till slut – medias driftkucku nummer ett. Det var väntat kan man säga. Det finns nämligen något i medialogiken som gör att när ett villebråd väljs så får det ingen ro förrän det är fällt eller tillräckligt skadeskjutet.
Många av hans misstag har varit rent interna socialdemokratiska problem. Andra har varit klumpigheter att dra på munnen åt. Men jag kan inte se någon enskild händelse som varit allvarlig nog för en avgång.

Mycket talar ju för att det är ett socialdemokratiskt problem att ta itu med partilojaliteten och de interna personstriderna. Med lojala partikamrater i toppen hade han suttit kvar. Det är en sak man kan fundera över. Vem vill efterträda? Hur länge kan han eller hon klara sig kvar på positionen utan knivhugg i ryggen?
En annan sak är medias roll. Han får skylla sig själv att han blivit uppmärksammad, kan man säga, som trampat i klaveret flera gånger. Men vilken annan politiker har blivit så punktmarkerad det senaste året? Vilken annan politikers uttalanden har nagelfarits så noggrant av media? Hur stort intresse brukar talen till Folk & Försvar väcka annars? Det tål att fundera på.

Själv har jag granskat noga Jan Björklunds utspel i en enda fråga (se tidigare inlägg här på min blogg) och funnit flera felaktigheter bara i det. Hur många fler kan jag hitta om jag gräver? Dessutom kan man tycka att det vore dags att uppvisa lite resultat när det gäller hans ansvarsområde skolan. Istället kommer ständiga larmrapporter om tillståndet i landets skolor och om missnöje bland lärarkåren. Till skillnad från Juholt är han inte bara partiledare utan också minister i regeringen. Men medias intresse är svalt för hans raljanta felaktigheter. Det tål att fundera på.

Slutligen kan man också undra hur mycket fel man får säga i dagens politik? Pär Nuder gör en tänkvärd reflektion i Dagens Industri (23/1) när han konstaterar att politik idag inte längre handlar om att göra rätt utan ”att undvika att göra fel”. Jag tänker att det genererar fega politiker som inte vågar ta ut svängarna och ange en viljeinriktning utan istället ängsligt funderar över sina formuleringar och faktakorrekturen. Det tål att fundera på.

lördag 21 januari 2012

Kapitalismen och tillväxten - vi måste våga ifrågasätta och formulera nya vägar

Mattias Gardell skrev för en månad sedan en mycket tänkvärd krönika i Fria Tidningen där han funderar över socialismens och liberalismens färdväg efter murens fall. Det kalla kriget vanns av liberalerna och Fukuyama utropade ”the end of history”, dvs. att mänskligheten skulle ha nått sitt slutliga politisk-ideologiska mål. Det marknadsekonomiska produktionssystemet och den liberala demokratin var det optimala styrsättet som nu obehindrat kunde exporteras runt världen. Den enda vägens politik. Motstånd avfärdas som gammalkommunism. Detta har, menar jag, utarmat den politiska debatten och sätter onödigt snäva ramar för den politiska diskussionen. Det är också mycket skadligt för handlingsfriheten när det gäller att ta itu med de stora frågorna.

Det intressanta är att fundera över vad vi talar om när vi diskuterar politik idag. Gardell kommenterar exempelvis i sin krönika Juholts problem med att formulera en politisk kurs för socialdemokratin och exemplifierar med hans utspel om att alla ska ha mobiltäckning. Han menar att socialdemokratin förlorat sig i ”en snårskog av inomsystemiska justeringar” och att politik har blivit förvaltningsteknologi och inte längre handlar om ”de fundamentala frågorna om villkoren för den mänskliga existensen”.

Gardell påpekar att också liberalismen förlorat sig efter murens fall och propagerar alltmer för att bygga murar som utestänger dem som inte tillhör denna västerländska marknadsekonomiska liberala demokrati. Han formulerar snyggt liberalismens förvandling till sin traditionellt ideologiska motsats ”med kriminalisering av migration, låsta flyktingläger, tvångsavvisningar av barn, övervakningsprogram, åsiktsregistrering, undantagslagar, preventiva krig, legalisering av tortyr och nya krav på högre murar som endast tycks öka känslan av belägring”.

Det här är en utmärkt analys av det politiska världsläget, anser jag, och frågan är hur vi ska kunna formulera nya visioner utan att hamna i djup konflikt med den liberaldemokratiska hegemonins härförare. Själv anser jag att det måste ske genom reformkrav som formuleras med miljöfrågorna som främsta motiv för förändring. Klassiska vänsterfrågor som ifrågasätter marknadsekonomins avarter formuleras idag bäst med klimathotet och ekologisk kollaps framför ögonen snarare än ett kapitalistiskt utsugarspöke.

Kapitalismens problem är dock fortfarande det klassiska. Vinstmotivet för all produktion förutsätter tillväxtpolitik och främjar beteenden som är skadliga för människor, djur och natur. Men i industrialismens tidigare år handlade det mer om att människor exploaterades och fick lida svårt för kapitalismens inneboende vinstmaximering. Hundra år av facklig och politisk kamp med flera delsegrar har kompenserat en del av dessa mer perverterade effekter av kapitalismen även om dessa i stort sett exporterats till andra världsdelar än Europa. Kapitalister insåg också snart att de hade vinster att göra genom att skapa en större köpkraft hos större grupper som därmed kunde öka sin konsumtion av massproducerade varor. Därför gavs arbetare högre löner och större möjligheter att öka sin levnadsstandard genom att konsumera allt från hus och bilar till husgeråd och leksaker. Kapitalismen har alltså skapat det konsumtionssamhälle som vi lever i idag och det är den, eller marknadsekonomin om man vill, som hela tiden driver på för att hålla detta samhälle vid liv.

Numera vänder vi blicken alltmer mot klimatförändringen och ekologisk utarmning som i förlängningen hotar hela vår existens. Om inte solidariteten räcker till för att kämpa för en förändring av levnadsvillkoren för människor i andra länder kan vi av ren självbevarelsedrift inse att den nuvarande utvecklingen leder till vår egen död. Den ohämmade och ständigt eskalerande konsumtionen leder till en utarmning som riskerar att förstöra den enda kända planet som har förutsättningar för mänskligt liv. Det kan var och en förstå att det inte är vettigt.

Kraven som kommer att ställas på oss som lever i de mest utvecklade delarna av detta konsumtionssystem är höga. Det vore onekligen bekvämt att nöja sig med mindre insatser. Men jag menar att det finns vägar att gå för att tämligen snabbt och utan alltför stora påfrestningar ekonomiskt för de mindre välbeställda grupperna åstadkomma förändring.

Det kommer att kosta pengar och vi kommer att få nöja oss med mindre löneökningar men den stora delen av kakan kan finansieras genom att kräva in bara en mindre del av de enorma belopp som är i omlopp i den galopperande världshandeln med kapital.
En Tobin-skatt har diskuterats och måste nu på allvar utmejslas till en global skatt på finansiella transaktioner. Något som nu diskuteras på allvar inom EU. Den tysk-schweiziska idén Monetativan är också en modell som på ett sinnrikt sätt kan skapa ett nytt penningsystem som kan dämpa bankkriser och statsskuldskriser och istället skapa statliga inkomster som skulle kunna öronmärkas för att bygga ekologiskt, och ekonomiskt, hållbara system.

Men det krävs också en opinion som skapar tryck på de politiska makthavarna att ta sig ur kapitalismens järngrepp och upphöra med eftergifterna för dess krav på status quo eller ständigt flera marknader att exploatera. Det måste vara så att det kostar röster att ställa sig i vägen för en förändring. Då kommer också de politiska besluten att se annorlunda ut och incitamenten för ett ekologiskt ekonomiskt tänkande bli oemotståndliga för de politiker som - trots inte minst sin egen övertygelse om motsatsen – faktiskt fortfarande har makt att förändra samhället.

Kapitalismen kommer att överleva. Den inneboende kraften i kapitalismen är just dess förmåga att hitta lösningar för att göra just detta. Nya produkter skapas och kan säljas. Denna kraft kommer fortsatt att behövas och därför är inte avskaffandet av kapitalismen ett alternativ, som kommunisterna en gång trodde, utan istället ett system där demokratiska politiker finner sätt att tygla kapitalismen och avstyra dess mest perversa effekter. En gammal socialdemokratisk idé men som nu måste formuleras som en miljöpolitisk. Inte minst för att just socialdemokratin har tappat lusten, kraften och kompassen.

torsdag 19 januari 2012

Carl Bildt solar sig i Raoul Wallenbergs glans

Carl Bildt går, tillsammans med Hillary Rodham Clinton, ut i en högstämd hyllning till Raoul Wallenberg i SvD Brännpunkt 18/1. De ser som sin uppgift att berätta om hans gärning och lyfta hans kamp för ”våra värderingar”. Det är ju tjusigt och nog gjorde Wallenberg mycket gott. Men det skorrar hemskt falskt när nazistmotståndaren Dietrich Bonhoeffer citeras:
”Att inte protestera när man ser ondska är ondska i sig... Att inte handla är i sig en handling”.

Carl Bildt är ju en man som handlat när han sett ondskan i Sudan. Men han handlade då med olja. Att han, som hade till uppgift att för Lundin Petroleum analysera läget i landet, då inte skulle ha sett ondskan är mycket svårt att tro. Några protester gav han inte ifrån sig utan vände bort blicken för det folkrättsbrott som pågick för att bereda väg för oljeexploateringen i Ogaden-provinsen.

Dessutom kan man fundera över vad en person som Raoul Wallenberg skulle kunna uträtta med nuvarande ledning på UD? I en recension i Aftonbladet av Alex Kershaws nya bok ”Raoul Wallenbergs sista dagar” menar Natalia Kazmierska att storheten i hans gärning var ”att han vägrade att rätta sig efter reglerna”. Jag har en bestämd känsla av att, med tanke på det omvittnat dåliga arbetsklimatet på UD, en ambassadör med Wallenbergs egensinnighet skulle få det hett om öronen med Bildt som chef.

måndag 16 januari 2012

Folkpartiet ska definiera vad det är att vara svensk (?)

Erik Ullenhag har gjort det igen. Presenterat en ny utredning alltså. Han börjar få ihop till en riktigt imponerande samling. Den senaste i raden handlar om det svenska medborgarskapet. Det ska uppvärderas, tycker han. En perspektivförskjutning jämfört med 1994, då det var höjden av provinsialism att värna om det svenska och vi skulle börja definiera oss som européer eller EU-medborgare, kan man tycka. Nu ska det svenska medborgarskapets betydelse definieras och kanske t.o.m. präntas ned i lagtext.

Vedertaget är ju att medborgarskapet innebär en ”ovillkorlig rätt att arbeta och bo i Sverige samt att ställa upp i och rösta i riksdagsval, för att citera Ullenhag själv från hans artikel i SvD idag (16/1). Men det räcker tydligen inte. Han vill åt något djupare som har med värderingar att göra. Då börjar vi snudda vid vad det egentligen handlar om. Vidare i artikeltexten framgår att utredningen ska undersöka möjligheterna att använda medborgarskapet för att ”främja integrationen”. Han betonar att medborgarskapet också medför skyldigheter och att Sverige inte bör ”förminskas till en samling olika etniska och religiösa enklaver”. Det liknar f.ö. resonemanget hos regeringens stödparti SD som i sitt nya principprogram försökt sig på att definiera vad som är svenskt.

Ullenhag har rätt i att det är bra att våga diskutera värderingar. Men jag betackar mig om det handlar om att Folkpartiet ska definiera och rentav lagstifta om vad det ska innebära att vara svensk. För, förutom de rättsliga betydelserna, bör väl ändå detta ”symboliska” även fortsatt vara något som inte är fixerat i lag utan just föremål för en ständigt pågående diskussion med möjlighet till omprövning och dessutom olika uppfattningar?

torsdag 12 januari 2012

Diskrimineringslagen – högst oklart varför den betraktas som oklar

Jag skrev här i min blogg häromdagen om Jan Björklunds utspel om Skolverkets PM som klargör att det inte kan utfärdas något generellt förbud för heltäckande slöja i skolan men att det i enskilda fall kan vara motiverat av säkerhetsskäl eller om samarbetet mellan lärare och elever försvåras. Han ”välkomnar slöjförbud” och tycker att klarhet äntligen bringats i frågan efter en tid av oklarhet efter DO:s beslut i ett enskilt ärende 2010.

Vad jag tycker om det framgår av mitt förra blogginlägg. Men i dagens Aftonbladet (12/1-2012) har Martin Aagård vänt på steken och missförstått alltihop han också i en artikel med rubriken ”Nu kan hon avslöjas – oklart varför”. Även han tolkar det som en nyhet att skolorna skulle kunna förbjuda heltäckande slöja i undervisningen i enskilda fall. Han undrar på vilken juridisk grund detta vilar.

Björklund bör ju känna till det eftersom hans departement var med och skrev just detta avsnitt av diskrimineringslagen. Det framgår också av regeringens proposition ”Ett starkare skydd mot diskriminering” (prop. 2007/08:95) att ”ett förbud för t.ex. skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel – något som blivit aktuellt beträffande heltäckande slöja, s.k. burqa – kan dock godtas även om klädseln har religiös bakgrund, ifall klädseln i enskilda fall väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar”.

Det är också precis vad Skolverket säger i sin PM och hänvisar då mycket riktigt till diskrimineringslagens förarbeten. Därför är också deras formulering mycket lik den i regeringens proposition.

Martin på Aftonbladet menar däremot att Skolverkets riktlinjer bygger på ett fall som aldrig utretts eller prövats och avser då det enskilda fall DO hade att ta ställning till 2010. Hans resonemang går alltså ut på att det är DO:s fel, som ”fegade ur” och inte tog detta enskilda fall till domstol, att Skolverket nu formulerat sina riktlinjer som de gjort i sin PM.

Björklund tycker det var DO:s fel att det rått oklarhet om vad lagen säger medan Martin Aagård på Aftonbladet menar att det är DO:s fel att Skolverket nu utfärdat sina riktlinjer som de gör. Den förre är ju politiker och tänker sig säkert vinna någon poäng med sitt utspel. Aagård däremot är journalist och borde ha utfört sitt uppdrag seriöst istället för att glupskt svälja betet som Björklund lagt ut. Han hade ju kunnat läsa förarbetena till lagen till exempel.

onsdag 11 januari 2012

Hög tid att reda ut Folkpartiets inställning till diskrimineringslagen

Jan Björklund kommenterar i DN idag (11/1-2012) ett PM från Skolverket. Han ”välkomnar slöjförbud”, sägs det i rubriken, och menar vidare att Skolverket ”går emot DO” genom sin slutsats i detta PM.

Vad är det då detta handlar om? Skolverket har gjort en analys av frågan om möjligheten för elever att bära heltäckande slöja i skolan. De kommer i korthet fram till att rätten att bära religiös klädsel är skyddad genom regeringsformen, europakonventionen och diskrimineringslagen och att inga generella förbud alltså kan utfärdas. Däremot kan skolan i enskilda fall utfärda förbud om det innebär risker i undervisningen eller om det försvårar kontakten mellan elever och lärare.

DO uttalade, i samband med ett beslut i ett enskilt ärende 2010, ungefär detsamma. Det vill säga att rätten att bära religiös klädsel är skyddad men ska ställas mot utbildningens krav och att ett generellt förbud strider mot diskrimineringslagen.

Nuvarande DO avviker inte heller från denna hållning utan fastslår att det är viktig att beslut inte tas ”slentrianmässigt och generellt” utan istället ”sakligt motiveras i den konkreta situationen”.

Så på vilket sätt går Skolverket emot DO kan man undra? Den läskunnige kan ju enkelt se att det inte stämmer. Vad Björklund kommenterar är ett DO-beslut i ett enskilt fall i vilket det inte fanns skäl till förbud. Men Björklund verkar lättad och menar att det rått oklarhet om vad som gäller sedan DO:s beslut i just detta enskilda fall 2010 och att det nu, med Skolverkets PM, ska ha klarats ut.

Det borde alltså egentligen betraktas som ett tämligen pinsamt utspel och lite förbryllande. Jag utgår ifrån att Jan Björklund, som är utbildningsminister och ofta påpekar vikten av kunskapsskolan, är läskunnig. Alltså vill han med detta plocka någon slags poäng gentemot DO. Den mest intressanta frågan är då varför?

Etablerade media (DN, Rapport) ställer dock inte den berättigade frågan utan refererar slappt Björklunds utspel. Jag utgår också ifrån att utbildade journalister är läskunniga men man får väl anta att de då är slöa och/eller oprofessionella. Det är minst sagt synd för det vore intressant att få klarhet i hur Björklund egentligen tänker och avser med sina ständiga slöjförbudsutspel som kommer med halvårs mellanrum numera. Åtminstone jag är av den åsikten att det är han som med dessa utspel orsakar en osäkerhet om vad som egentligen gäller. Oavsett om det handlar om att läsa fel med flit eller avslöja sin okunnighet. Det är hög tid att någon reder ut Folkpartiets inställning till diskrimineringslagen, europakonventionen och grundlagen?

tisdag 10 januari 2012

BEJAKA LIVET – MEN INTE BARA DET EGNA

”Livsbejakelse är ett centralt begrepp i grön politik” är ett citat ur det partiprogram som vi snart ska revidera. I den filosofin ligger att alla ska ges samma möjligheter att få en god livskvalitet. Det är en ambitiös politisk vision i en värld där egennytta och vinstmaximering annars är de framträdande filosofier vi blir matade med. Livskvalitet blir då detsamma som maximering av den egna livskvaliteten oavsett om det sker på bekostnad av andras och förståelsen för andras behov och drömmar krymper. Det är också en värld där förståelsen för andra kulturella yttringar än den dominerande blir mindre och mindre trots utfästelser i resolutioner och högtidstal. Här hemma ropar folkpartisterna på lagändring när kvinnor med niquab försöker utbilda sig. Det är som att man vill säga att lagarna skrivits för alla utom just för dem. Mänskliga rättigheter är inte alltid så universella när det kommer till kritan.

Mångkulturalismen har angripits från många olika håll. Politiska tungviktare som Merkel och Cameron har dödförklarat den och Behring Breivik försökte genom sitt galna dåd på Utöya utrota dess tillskyndare. I Merkels och Camerons fall är det något oklart vad de egentligen menar medan Behring Breiviks avsikt övertydligt skrevs i blod. Samtidigt knäar Europa ekonomiskt och en Sannfinländare talar om att sätta in pansarvagnar på Atens gator.

Jag kanske överreagerar men jag tycker det blåser ganska isiga vindar över världen som riskerar att förgifta umgängesklimatet i tider när det behöver bli desto mer försonligt och konstruktivt för att lösa enorma ekonomiska och ekologiska problem samtidigt.

Därför hoppas jag att de ambitiösa orden om lika rätt får kvarstå i det nya partiprogrammet. Det behövs ett parti som inte hemfaller åt den kulturrasism som SD förespråkar eller den låtsasliberalism som Folkpartiet ger uttryck för. Det är också därför jag engagerar mig i Miljöpartiets intressegrupp för mångfaldsfrågor som verkar här i Stockholm. Vi ser gärna att vi blir fler.